Jullovet har flutit på väldigt smidigt måste jag säga.
Sonen klarar mer och mer på egen hand, även om hjälpen att organisera och styra upp livet och livets aktiviteter finns kvar. Så klart. Men det är otroligt häftigt att verkligen kunna se att med hjälp av anpassningarna vi gör så minimerar vi hans stresspåslag så enormt vilket gör att tillvaron i hela huset blir så mycket enklare. Med det sagt vill jag poängtera att livet inte är lätt, men bra mycket lättare.
Och det är så himla tydligt det här med att han kan vara i sitt eget rum en bra stund nu för tiden och vara för sig själv. När jag märker att han smyger ner i sitt rum så förstår jag att han är redo för att vara ensam, och då låter jag honom vara det. Jag stör inte i onödan vid de tillfällena.
Sedan kommer han upp och då både vill och behöver han ha sällskap eller hjälp.
En ganska så bra tyst kommunikation mellan oss måste jag säga.
Idag ska han och nästan hela fotbollslaget träffas på en fotbollsplan och lira snöfotboll tillsammans. I -17 grader. Ingen har hittills hoppat av pga kylan. Kul grej och sonen och hans kompis Nicklas har varit de som fixat denna träff.
Annars har han varit på gymmet en del. Antingen med sin gymkompis, som inte är Nicklas, eller med min svägerska. Alltså sonens kusiners mamma. Coolt. Eller med min svåger, som är andra kusiners pappa. Också coolt.
Jag är så enormt tacksam över att det finns så många vuxna runt omkring i hans liv som står honom nära och som han fullständigt litar blint på.
Igårkväll var han och lillebror hemma hos denna gymsvåger ( som är helt fantastisk med vår kille ) och de hade en FIFA-kväll ihop.
Jag körde upp dem till 19.30 då småkusinerna hade somnat.
Sonen ville inte vara kvar "så länge", men han hörde inte av sig på hela kvällen. Svågern körde hem dem vid 02-hugget. Herregud så sent! De hade haft jätteroligt, även om lillebror hade vunnit hela turneringen.
Ingen är gladare än jag.
måndag 29 december 2014
fredag 26 december 2014
Julen
En högtid som kan vara väldigt mysig och härlig.
En högtid som samtidigt är en otroligt tuff och hård tid för alla som behöver lite eller mycket extra av allt.
Vi är väldigt traditionsbundna kring våran jul. Det har vi faktiskt valt att vara ända sen barnen var små. Utan att vi egentligen förstod att det var det bästa för vår store grabb. Så just jularna har förflutit oerhört smidigt under åren.
Förutom alla utbrott och hans olyckliga gråt över julklappar som han hade önskat sig men som ändå på nåt sätt inte överträffade alla hans högt uppsatta förväntningar för stunden.
Och med den okunskap vi satt på när han var en liten pojke så kände vi när när dessa stunder kom med gråt och tandagnisslan att fy vilken otacksam unge vi hade. Som inte visade nån som helst glädje eller tacksamhet över alla hans fina julklappar han hade fått.
Stackars barn. Tänk om vi bara visste då att den lilla olyckliga killen inte hade en chans att förstå själv vad det var som hände.
Nu sen flera år har vi förstått mer, lärt oss mer, kan mer, sett mer.
Det är vi som har fått anpassa oss och han har mått betydligt mycket bättre.
Det som orsakade katastroftillstånd hos oss i år var att min brorsa med familj aldrig dök upp som vi hade planerat i flera månader.
Min brorsa, hans fru och deras två små barn skulle komma ända från blekinge dagen innan julafton och bo hos oss några dagar. Vilket vi alla hade sett fram emot och planerat inför. Som vi hade längtat.
Fredagen innan så började deras lilla 2-åring att kräkas och få feber.
Vi alla blev paralyserade och hoppades på att det skulle stanna där. Vi räknade dagar och timmar och insåg att de här viktiga speciella 48 timmarna skulle de fixa innan tisdagen.
Helgen gick bra utan mer kräkningar. Hoppet ökade.
Och de packade sin bil så full att de var tvungna att sätta på takboxen till och med. Alltså, alla var på det klara över att de skulle kunna komma.
Vid nio på tisdagsmorgonen ringde brorsan, strax innan de hade planerat att sätta sig i bilen för att dra norrut ett par timmar, "Nu spyr frugan och dottern också, de började inom samma kvart i natt!"
Åh nej!!!!
Nu kunde inga 48 timmar rädda oss hur mycket vi än ville.
Vi tog beslutet att de skulle stanna hemma. Ett klokt, moget och vuxet beslut.
Men så oerhört tråkigt. Jag blev jätteledsen. Sönerma bröt ihop båda två.
"Nu blir det ingen jul alls!"
Storebror blev så ledsen och besviken och alldeles gråtfärdig.
Vi fick hitta på en snabb lösning. För att liksom fylla ut efter min brors familj.
Som tur var kunde mormor komma en dag tidigare. Så hon blev inbjuden av sonen att komma redan på uppesittarkvällen. Och så bjöd vi in farmor och farfar till julaftonskvällen eftersom de skulle vara ensamma då kanarieresan var deras julkapp till oss och resten av deras familj.
Så allting löste sig så bra det gick tillslut iallafall.
Och det blev en toppendag för alla. (Förutom att insikten om att min gamla moder är totalt humorbefriad blev ännu starkare. En trist insikt. Men ett faktum. )
Förutom för de tre som låg och kräktes i Blekinge.
Stackarna!
Brorsan fick stå för markservicen. Hitta nåt att äta i deras kyl som gapade skapligt tom eftersom de skulle ätit hos oss. Och sen hitta på nåt roligt med sina barn då frugan mådde risigt under hela julaftonen.
Men jul blev det som sagt iallafall.
Vare sig man vill eller inte.
En högtid som samtidigt är en otroligt tuff och hård tid för alla som behöver lite eller mycket extra av allt.
Vi är väldigt traditionsbundna kring våran jul. Det har vi faktiskt valt att vara ända sen barnen var små. Utan att vi egentligen förstod att det var det bästa för vår store grabb. Så just jularna har förflutit oerhört smidigt under åren.
Förutom alla utbrott och hans olyckliga gråt över julklappar som han hade önskat sig men som ändå på nåt sätt inte överträffade alla hans högt uppsatta förväntningar för stunden.
Och med den okunskap vi satt på när han var en liten pojke så kände vi när när dessa stunder kom med gråt och tandagnisslan att fy vilken otacksam unge vi hade. Som inte visade nån som helst glädje eller tacksamhet över alla hans fina julklappar han hade fått.
Stackars barn. Tänk om vi bara visste då att den lilla olyckliga killen inte hade en chans att förstå själv vad det var som hände.
Nu sen flera år har vi förstått mer, lärt oss mer, kan mer, sett mer.
Det är vi som har fått anpassa oss och han har mått betydligt mycket bättre.
Det som orsakade katastroftillstånd hos oss i år var att min brorsa med familj aldrig dök upp som vi hade planerat i flera månader.
Min brorsa, hans fru och deras två små barn skulle komma ända från blekinge dagen innan julafton och bo hos oss några dagar. Vilket vi alla hade sett fram emot och planerat inför. Som vi hade längtat.
Fredagen innan så började deras lilla 2-åring att kräkas och få feber.
Vi alla blev paralyserade och hoppades på att det skulle stanna där. Vi räknade dagar och timmar och insåg att de här viktiga speciella 48 timmarna skulle de fixa innan tisdagen.
Helgen gick bra utan mer kräkningar. Hoppet ökade.
Och de packade sin bil så full att de var tvungna att sätta på takboxen till och med. Alltså, alla var på det klara över att de skulle kunna komma.
Vid nio på tisdagsmorgonen ringde brorsan, strax innan de hade planerat att sätta sig i bilen för att dra norrut ett par timmar, "Nu spyr frugan och dottern också, de började inom samma kvart i natt!"
Åh nej!!!!
Nu kunde inga 48 timmar rädda oss hur mycket vi än ville.
Vi tog beslutet att de skulle stanna hemma. Ett klokt, moget och vuxet beslut.
Men så oerhört tråkigt. Jag blev jätteledsen. Sönerma bröt ihop båda två.
"Nu blir det ingen jul alls!"
Storebror blev så ledsen och besviken och alldeles gråtfärdig.
Vi fick hitta på en snabb lösning. För att liksom fylla ut efter min brors familj.
Som tur var kunde mormor komma en dag tidigare. Så hon blev inbjuden av sonen att komma redan på uppesittarkvällen. Och så bjöd vi in farmor och farfar till julaftonskvällen eftersom de skulle vara ensamma då kanarieresan var deras julkapp till oss och resten av deras familj.
Så allting löste sig så bra det gick tillslut iallafall.
Och det blev en toppendag för alla. (Förutom att insikten om att min gamla moder är totalt humorbefriad blev ännu starkare. En trist insikt. Men ett faktum. )
Förutom för de tre som låg och kräktes i Blekinge.
Stackarna!
Brorsan fick stå för markservicen. Hitta nåt att äta i deras kyl som gapade skapligt tom eftersom de skulle ätit hos oss. Och sen hitta på nåt roligt med sina barn då frugan mådde risigt under hela julaftonen.
Men jul blev det som sagt iallafall.
Vare sig man vill eller inte.
måndag 22 december 2014
"Vad kan vi göra ännu mer för att hjälpa er son?"
Ett uppföljningsmöte med rektor idag klockan 15.00 gick så himla bra. En liten återkoppling över hösten helt enkelt.
Både maken och jag var där. Väl förberedda och med mycket kött på benen. Sonen hade såklart fått vara med och säga sitt innan vi åkte.
Rektor öppnade träffen med att fråga om hur sonen mår och vad sonen själv säger om hösten.
Vi berättade så gott vi kunde och sen sa rektor de magiska orden:
"Ok jag förstår. Han bränner allt krut i skolan. Vad finns det mer vi kan göra för X? Hur kan vi underlätta ännu mer för honom?"
Vi berättade allt det som faktiskt har funkat. Om hur fantastiskt bra de hade fixat till schemat, med att under enstaka håltimmar löst det genom att sonen har fått träffa Mr Bibliotikarie som är en underbar tillgång för honom.
Vi berättade att det underlättar massor att sonen slipper vara med under de stora aulaföreläsningarna, studiebesök utanför skolan, att han under grupparbeten får arbeta med samma kompis hela tiden samt att det finns en eller två lärare som faktiskt pratar med honom och ger lite extra instruktoner.
Då frågade rektor ang de andra lärarna. Om inte de gör likasamma.
Nej, svarade vi på den frågan.
Sonen säger så här, vilket sammanfattar hela hans skolgång:
"Den energi som mina kompisar behöver lägga på skolarbetet, samma energi lägger jag på det sociala. Och då har jag skolarbetet kvar. Medan alla lärare kräver samma sak av mig som av mina kompisar. Hade jag haft rullstol hade det funnits ramper för mig att använda i hela skolan. Nu finns inga ramper för min skull."
Och jag tog upp det här med hur svårt, för att inte säga omöjligt, sonen har att i tex en lång text hitta det viktigaste, samt att sen analysera och skriva ett nyanserat arbete på det.
Och för första gången under vår sons hela skoltid, alltså sen sexårs, fick jag idag förklarat för mig hur pysparagrafen fungerar och vad det är för nåt. Aldrig nånsin tidigare har nån lärare eller rektor tagit upp det med oss förut.
Rektor förklarade som så att det exempelvis kan finnas en elev med ryggmärgsbråck som under idrotten ska simma 200 meter för att klara kriterierna för betyg E. Vilket i sig är helt omöjligt. Då kan den eleven "slippa" för man kan inte kräva det av den eleven. Men att eleven ändå ska få E.
För vår son med vissa funktionsnedsättningar borde detta gälla även för honom, ansåg rektor.
Han skulle ta med det till övriga lärare för diskussion.
Helt spontant känner jag att det inte ens är nåt att diskutera egetnligen. Det är ju bara tillämpa känner jag. Men maken blev plötsligt osäker av nån anledning som jag inte rikgit förstod varför.
Annars pratade vi nya lärare inför våren där rektor berättade att det i sonens klass skulle komma en ny lärare i ämnet kommunikation. I valet mellan att sätta in en helt ny eller en som hade klassen i ettan, så valde den läraren själv att komma tillbaka till sonens klass för Vår sons skull.
Vi gick igenom schemat inför våren där schemaläggaren har tagit väldigt stor hänsyn återigen till våra önskemål.
Vi erbjöd oss att vara med på ytterligare ett möte i januari för att dra samma visa ännu en gång för alla lärare. Rektor var tacksam över att vi ville det och vi sa att det har vi gjort i snart 12 års tid så det är inget konstigt för oss. "Vi är vana att vara de där jobbiga föräldrarna!"
Samt att på det mötet överlämna ett fysiskt papper på vad det är exakt som vår kille behöver för stöd i skolan. Ett dokument som specped från Hab har skrivit åt oss. Sånt som vi redan från början har sagt och påtalat men som tyvärr väger en aningens tyngre inför skolfolk om det kommer från Hab än från överkänsliga och överbeskyddande föräldrar.
Over all ett mycket bra möte.
Både maken och jag var där. Väl förberedda och med mycket kött på benen. Sonen hade såklart fått vara med och säga sitt innan vi åkte.
Rektor öppnade träffen med att fråga om hur sonen mår och vad sonen själv säger om hösten.
Vi berättade så gott vi kunde och sen sa rektor de magiska orden:
"Ok jag förstår. Han bränner allt krut i skolan. Vad finns det mer vi kan göra för X? Hur kan vi underlätta ännu mer för honom?"
Vi berättade allt det som faktiskt har funkat. Om hur fantastiskt bra de hade fixat till schemat, med att under enstaka håltimmar löst det genom att sonen har fått träffa Mr Bibliotikarie som är en underbar tillgång för honom.
Vi berättade att det underlättar massor att sonen slipper vara med under de stora aulaföreläsningarna, studiebesök utanför skolan, att han under grupparbeten får arbeta med samma kompis hela tiden samt att det finns en eller två lärare som faktiskt pratar med honom och ger lite extra instruktoner.
Då frågade rektor ang de andra lärarna. Om inte de gör likasamma.
Nej, svarade vi på den frågan.
Sonen säger så här, vilket sammanfattar hela hans skolgång:
"Den energi som mina kompisar behöver lägga på skolarbetet, samma energi lägger jag på det sociala. Och då har jag skolarbetet kvar. Medan alla lärare kräver samma sak av mig som av mina kompisar. Hade jag haft rullstol hade det funnits ramper för mig att använda i hela skolan. Nu finns inga ramper för min skull."
Och jag tog upp det här med hur svårt, för att inte säga omöjligt, sonen har att i tex en lång text hitta det viktigaste, samt att sen analysera och skriva ett nyanserat arbete på det.
Och för första gången under vår sons hela skoltid, alltså sen sexårs, fick jag idag förklarat för mig hur pysparagrafen fungerar och vad det är för nåt. Aldrig nånsin tidigare har nån lärare eller rektor tagit upp det med oss förut.
Rektor förklarade som så att det exempelvis kan finnas en elev med ryggmärgsbråck som under idrotten ska simma 200 meter för att klara kriterierna för betyg E. Vilket i sig är helt omöjligt. Då kan den eleven "slippa" för man kan inte kräva det av den eleven. Men att eleven ändå ska få E.
För vår son med vissa funktionsnedsättningar borde detta gälla även för honom, ansåg rektor.
Han skulle ta med det till övriga lärare för diskussion.
Helt spontant känner jag att det inte ens är nåt att diskutera egetnligen. Det är ju bara tillämpa känner jag. Men maken blev plötsligt osäker av nån anledning som jag inte rikgit förstod varför.
Annars pratade vi nya lärare inför våren där rektor berättade att det i sonens klass skulle komma en ny lärare i ämnet kommunikation. I valet mellan att sätta in en helt ny eller en som hade klassen i ettan, så valde den läraren själv att komma tillbaka till sonens klass för Vår sons skull.
Vi gick igenom schemat inför våren där schemaläggaren har tagit väldigt stor hänsyn återigen till våra önskemål.
Vi erbjöd oss att vara med på ytterligare ett möte i januari för att dra samma visa ännu en gång för alla lärare. Rektor var tacksam över att vi ville det och vi sa att det har vi gjort i snart 12 års tid så det är inget konstigt för oss. "Vi är vana att vara de där jobbiga föräldrarna!"
Samt att på det mötet överlämna ett fysiskt papper på vad det är exakt som vår kille behöver för stöd i skolan. Ett dokument som specped från Hab har skrivit åt oss. Sånt som vi redan från början har sagt och påtalat men som tyvärr väger en aningens tyngre inför skolfolk om det kommer från Hab än från överkänsliga och överbeskyddande föräldrar.
Over all ett mycket bra möte.
söndag 21 december 2014
Today is the day
Fjärde advent!
Äntligen är dagen här.
Då sonen tillåter sig själv att äntligen få dricka julmust och äta pepparkakor.
Det är nämligen sånt som har varit och som fortfarande är otroligt vanebetingat. Ingen must eller pepparkakor innan den fjärde advent.
Medan vi andra kalasar på med det goda så har han stenhårt hållt på sina principer. Både i skolan och hemma. Det är faktiskt inte så dåligt gjort.
Julen är annars en väldig traditionsbunden tid på året. Med allt vad det innebär.
Idag ska vi klä granen och pynta mer här hemma i allmänhet.
Och det får icke göras medan det är ljust. Det är sånt som ska göras när mörkret har fallit. Och alla tomtar ska stå eller sitta på samma plats som de alltid har varit på. Han ser direkt om en tomte mot förmodan har bytt plats med en annan tomte.
Och så kom frågan i morse som pappan och jag egentligen bara har väntat på:
"Idag har jag ett förslag! Att ikväll titta på Ett Päron Till Farsa Firar Jul klockan 21.00!"
En film som vi har sett ALLA jular sen han var liten. Den är väldigt rolig ioch för sig, så det gör oss inget att se den. Men att det är så viktigt! Det tillhör bara liksom.
Och så kom lillebror precis hem från en kompis och jag berättade att vi ska se en film ikväll.
"Jaha, är det Ett Päron till farsa som är på gång?", sa han och skrattade.
Julefriden börjar faktiskt lägga sig en aning här i huset.
Äntligen är dagen här.
Då sonen tillåter sig själv att äntligen få dricka julmust och äta pepparkakor.
Det är nämligen sånt som har varit och som fortfarande är otroligt vanebetingat. Ingen must eller pepparkakor innan den fjärde advent.
Medan vi andra kalasar på med det goda så har han stenhårt hållt på sina principer. Både i skolan och hemma. Det är faktiskt inte så dåligt gjort.
Julen är annars en väldig traditionsbunden tid på året. Med allt vad det innebär.
Idag ska vi klä granen och pynta mer här hemma i allmänhet.
Och det får icke göras medan det är ljust. Det är sånt som ska göras när mörkret har fallit. Och alla tomtar ska stå eller sitta på samma plats som de alltid har varit på. Han ser direkt om en tomte mot förmodan har bytt plats med en annan tomte.
Och så kom frågan i morse som pappan och jag egentligen bara har väntat på:
"Idag har jag ett förslag! Att ikväll titta på Ett Päron Till Farsa Firar Jul klockan 21.00!"
En film som vi har sett ALLA jular sen han var liten. Den är väldigt rolig ioch för sig, så det gör oss inget att se den. Men att det är så viktigt! Det tillhör bara liksom.
Och så kom lillebror precis hem från en kompis och jag berättade att vi ska se en film ikväll.
"Jaha, är det Ett Päron till farsa som är på gång?", sa han och skrattade.
Julefriden börjar faktiskt lägga sig en aning här i huset.
torsdag 18 december 2014
Halva redan gjort!
Ett och ett halvt år på gymnasiet är från och med i morgon efter klockan 09.00 avklarat.
Mentortid i klassrummet mellan 08-09 med lite fika och samvaro. Efter det samling i den stora aulan för hela gymnasiet med tal från rektor och juldiktsläsning och mer sånt jul-grejs.
Men sånt som handlar om storsamlingar i aulan behöver ju inte vår son var med på. Så från klockan 09.00 i morogn har han jullov. Och halva gymansietiden är genomförd.
Från och med januari är han på den andra halvan. Och för varje dag som går har han närmare studenten än den första dagen i ettan.
Med ett enormt slit, kämp, envishet, pliktrogenhet och med en stor portion vilja, har han kommit så här långt.
Helt otroligt!
I veckan nu har han och jag varit på möte hos syon inför progrmafördjupningsval och individuella val inför trean.
Eftersom han har så mycket spanska där han har tentat av två årskurser redan, så har han ju 200 poäng för mycket. De 200 poängen kan han ta från nåt av dessa val där de valen ska stå för 400 poäng.
Vilket gör i praktiken att han läser två kurser mindre i trean.
Och det är ju helt otroligt skönt för honom.
Men det finns ett men. Ett stort sånt dessutom.
Och det handlar såklart om hur det går med schemaläggningen. Hur kan man lägga ett sånt utan att det blir håltimmar med två kurser mindre? Och det ska passa alla 1200 elever?
Det är det vi ska prata med rektor om på måndag.
Då är det dags för återkoppling och uppföljning av hösten.
Inte på uppmaning från rektor själv. Utan från oss föräldrar.
Mentortid i klassrummet mellan 08-09 med lite fika och samvaro. Efter det samling i den stora aulan för hela gymnasiet med tal från rektor och juldiktsläsning och mer sånt jul-grejs.
Men sånt som handlar om storsamlingar i aulan behöver ju inte vår son var med på. Så från klockan 09.00 i morogn har han jullov. Och halva gymansietiden är genomförd.
Från och med januari är han på den andra halvan. Och för varje dag som går har han närmare studenten än den första dagen i ettan.
Med ett enormt slit, kämp, envishet, pliktrogenhet och med en stor portion vilja, har han kommit så här långt.
Helt otroligt!
I veckan nu har han och jag varit på möte hos syon inför progrmafördjupningsval och individuella val inför trean.
Eftersom han har så mycket spanska där han har tentat av två årskurser redan, så har han ju 200 poäng för mycket. De 200 poängen kan han ta från nåt av dessa val där de valen ska stå för 400 poäng.
Vilket gör i praktiken att han läser två kurser mindre i trean.
Och det är ju helt otroligt skönt för honom.
Men det finns ett men. Ett stort sånt dessutom.
Och det handlar såklart om hur det går med schemaläggningen. Hur kan man lägga ett sånt utan att det blir håltimmar med två kurser mindre? Och det ska passa alla 1200 elever?
Det är det vi ska prata med rektor om på måndag.
Då är det dags för återkoppling och uppföljning av hösten.
Inte på uppmaning från rektor själv. Utan från oss föräldrar.
måndag 15 december 2014
En fantastisk vecka på Kanarieöarna!
Vill bara dela med mig av en overkligt lycklig känsla jag bär inom mig just nu.
Och jag hoppas att denna underbara känsla, om bara för en liten stund till, kan få infinna sig i hela mitt system och genomborra varenda liten cell i min kropp några dagar till. För det känns så lyxigt. Så himla skönt.
Våran vecka på Kanarieöarna har varit helt underbar.
Helt utan att överdriva överhuvudtaget har våran vecka tillsammans med alla 20 stycken individer förflutit så smidigt.
Bara en gång har storebror sparkat telefonen ur handen på sin lillebror av ren ilska. Bara en gång har storebror sparkat lillebror på smalbenet i ren frustration. Och då har det båda gångerna varit lillebror som har provocerat fram reaktionerna hos sin storebror. Av nån jäkla anledning har han väl saknat det. Eller nåt.
Annars har humöret hos alla 20 varit på topp. Alla har hållt sams och alla har verkligen utåt sett haft en väldigt trevlig vecka tillsammans. Den enda familjen där jag har haft full insikt i är ju såklart min egen. Och vi har haft det sååå bra.
Dygnsrytmen har vi hållit. Upp vid 8 tiden på morgonen. Då har sonen vandrat iväg till gymmet. Det har alltid funnits nån av alla vuxna i sällskapet som har velat följea med honom dit innan frukost.
Och vi har varit i säng mellan 22-22.30 varje kväll.
På denna Blue Village Resort Playa Feliz har det funnits aktiviteter som har passat allihopa i alla åldrar.
Jag kan verkligen rekommendera detta ställe varmt. Från hela mitt hjärta.
Rent och fräscht. Bra buffé till frukost- lunch- middag. Öppen snacks-bar emellan.
Stort, mycket familjer. Men aldrig trångt. Lugnt.
Havet precis inpå rummet. Gym. Simbassäng. Spa. Tennisbana. Flera pooler att välja emellan. Banrpool. Utegympa. Vattengympa.
Alltså, hur mycket osm helst. OM man har lust att aktivera sig vill säga.
Annars var det skapligt skönt att bara slappa om man ville det.
Jag var inte på gymmet en enda gång.
Däremot satte jag mig på klipporna varje morogn efter sonen hade gått till gymmet och bara satt där. Lyssnade på vågskvalpet och bara njöt av stunden. Bara jag. För mig själv.
Här hemma har sonen en regel att han bara får träna en gång om dagen.
På Kanrarieöarna fick han tillåtelse att träna två ggr om dagen. Bara för att. Och den lyckan han visade.
Han var på gymmet 8 varje morogn. Och sen tog han antingen en tur till dit under eftermiddagen, eller så spelade han beachwolleyboll med oss andra, eller så spelade han fotboll vid 17-tiden som erbjöds varje dag för gästerna.
Och vi var ju så himla många att vi bildade ju helt eget lag själva så det var ju inga problem för sonen alls. För han kände ju alla i sitt eget lag.
Vi höll oss inom hotelområdet och han kunde komma och gå som han ville. Iblnad sökte han upp lugnet i rummet när vi andra gjorde nåt annat. Han kunde gå till resaturangen och äta när och vad han ville då vi hade All-inclusive.
Helt enkelt en supervecka.
Det som var jobbigt var stunderna på flygplatserna. Det gillade han inte. Även om han är en resvan kille så känns just de situationerna inte alls bra. Rörigt, mycket folk. Men vi lovade att vi skulle hålla ihop vi fyra och det gjorde vi.
Nu är det bara några dagar kvar till jullovet. Sen när vårterminen börjar har han gjort över halva sin gymnasietid.
Och jag hoppas att denna underbara känsla, om bara för en liten stund till, kan få infinna sig i hela mitt system och genomborra varenda liten cell i min kropp några dagar till. För det känns så lyxigt. Så himla skönt.
Våran vecka på Kanarieöarna har varit helt underbar.
Helt utan att överdriva överhuvudtaget har våran vecka tillsammans med alla 20 stycken individer förflutit så smidigt.
Bara en gång har storebror sparkat telefonen ur handen på sin lillebror av ren ilska. Bara en gång har storebror sparkat lillebror på smalbenet i ren frustration. Och då har det båda gångerna varit lillebror som har provocerat fram reaktionerna hos sin storebror. Av nån jäkla anledning har han väl saknat det. Eller nåt.
Annars har humöret hos alla 20 varit på topp. Alla har hållt sams och alla har verkligen utåt sett haft en väldigt trevlig vecka tillsammans. Den enda familjen där jag har haft full insikt i är ju såklart min egen. Och vi har haft det sååå bra.
Dygnsrytmen har vi hållit. Upp vid 8 tiden på morgonen. Då har sonen vandrat iväg till gymmet. Det har alltid funnits nån av alla vuxna i sällskapet som har velat följea med honom dit innan frukost.
Och vi har varit i säng mellan 22-22.30 varje kväll.
På denna Blue Village Resort Playa Feliz har det funnits aktiviteter som har passat allihopa i alla åldrar.
Jag kan verkligen rekommendera detta ställe varmt. Från hela mitt hjärta.
Rent och fräscht. Bra buffé till frukost- lunch- middag. Öppen snacks-bar emellan.
Stort, mycket familjer. Men aldrig trångt. Lugnt.
Havet precis inpå rummet. Gym. Simbassäng. Spa. Tennisbana. Flera pooler att välja emellan. Banrpool. Utegympa. Vattengympa.
Alltså, hur mycket osm helst. OM man har lust att aktivera sig vill säga.
Annars var det skapligt skönt att bara slappa om man ville det.
Jag var inte på gymmet en enda gång.
Däremot satte jag mig på klipporna varje morogn efter sonen hade gått till gymmet och bara satt där. Lyssnade på vågskvalpet och bara njöt av stunden. Bara jag. För mig själv.
Här hemma har sonen en regel att han bara får träna en gång om dagen.
På Kanrarieöarna fick han tillåtelse att träna två ggr om dagen. Bara för att. Och den lyckan han visade.
Han var på gymmet 8 varje morogn. Och sen tog han antingen en tur till dit under eftermiddagen, eller så spelade han beachwolleyboll med oss andra, eller så spelade han fotboll vid 17-tiden som erbjöds varje dag för gästerna.
Och vi var ju så himla många att vi bildade ju helt eget lag själva så det var ju inga problem för sonen alls. För han kände ju alla i sitt eget lag.
Vi höll oss inom hotelområdet och han kunde komma och gå som han ville. Iblnad sökte han upp lugnet i rummet när vi andra gjorde nåt annat. Han kunde gå till resaturangen och äta när och vad han ville då vi hade All-inclusive.
Helt enkelt en supervecka.
Det som var jobbigt var stunderna på flygplatserna. Det gillade han inte. Även om han är en resvan kille så känns just de situationerna inte alls bra. Rörigt, mycket folk. Men vi lovade att vi skulle hålla ihop vi fyra och det gjorde vi.
Nu är det bara några dagar kvar till jullovet. Sen när vårterminen börjar har han gjort över halva sin gymnasietid.
onsdag 3 december 2014
Hans framförhållning är otrolig
På lördag, tidigt som attan, åker vi till Kanarieöarna. En vecka med förhoppningsvis en aningens mer sol än här hemma och en smula varmare än decembermånad i Sverige.
Det är vår farfar som fyller 70 år och vill bjuda hela sin familj på en gemensam resa. Sammanlagt blir vi 20 stycken. 10 barn och 10 vuxna. De yngste barnet är tre och det äldsta är våran kille på 17.
Det kommer att bli en mycket intressant vecka. Ur många aspekter. Så kan vi säga.
Gissa vem som redan för två veckor sedan flaggade för att få reda på av alla lärare om vad som måste pluggas in för att kunna vara ledig en vecka? För att ha en chans att iallafall kunna njuta en smula av semestern behöver han helt enkelt ha gjort allt skolarbete innan avresa. Han vägrar ha nåt att göra på resan och han vägrar att ha det kvar tills efter och ha det hängandes över axlarna under veckan.
Så på sonens eget initiativ mailade vi alla lärare redan för två veckor sedan. Och det tog ca en vecka innan vi hade fått svar från alla. Han har inget att plugga extra för. Betygen ska ändå snart vara satta och eftersom han är en sån pliktrogen elev som gör det han ska under skoltid så behöver han inte känna stress över att plugga extra.
Den lättnaden.
Och vem började att ta fram sommarkläder för en vecka sen? Och lägga fram dessa på golvet i gäästrummet? Med sin mammas hjälp såklart. Men på sitt eget initiativ. Igår kväll var vi tvungna att ta fram båda resväskorna.
Och i morgon är det dags att lägga allt i väskan.
Han har en enorm framförhållning. Men ändå känns han otroligt lugn. Han verkar än så länge ha kolla på läget. Han är faktiskt en ganska resvan yngling. Och han vet numera hur det går till på flygplatser, i flygplan och på hotell. Och han bara älskar när hela familjen finns runt omkring honom.
Lillebror är mer laidback. Honom hhar vi fått tjata om eventuella läxor under resan. Inget händer. Tjata igen. Inget hände. Då fick vi enkelt säga att då vet du vad som gäller, att allt som behöver göras får du göra på semestern. Det tog skruv.
Men han har enligt egen utsago idag sagt han inte heller har något extrajobb att göra.
Av alla dessa 10 barn så går de tre äldsta på samma skola. Två på gymnasiet och en i nian. De går i sk olika Block med varsin rektor för varje block.
Våra två killar har fått ledigt. Kusin vitamin fick inte det. Där får hennes mentor godkänna tre lediga dagar. Sen får hon nog halsfluss eller nåt.
Så märkligt det kan vara.
Det är vår farfar som fyller 70 år och vill bjuda hela sin familj på en gemensam resa. Sammanlagt blir vi 20 stycken. 10 barn och 10 vuxna. De yngste barnet är tre och det äldsta är våran kille på 17.
Det kommer att bli en mycket intressant vecka. Ur många aspekter. Så kan vi säga.
Gissa vem som redan för två veckor sedan flaggade för att få reda på av alla lärare om vad som måste pluggas in för att kunna vara ledig en vecka? För att ha en chans att iallafall kunna njuta en smula av semestern behöver han helt enkelt ha gjort allt skolarbete innan avresa. Han vägrar ha nåt att göra på resan och han vägrar att ha det kvar tills efter och ha det hängandes över axlarna under veckan.
Så på sonens eget initiativ mailade vi alla lärare redan för två veckor sedan. Och det tog ca en vecka innan vi hade fått svar från alla. Han har inget att plugga extra för. Betygen ska ändå snart vara satta och eftersom han är en sån pliktrogen elev som gör det han ska under skoltid så behöver han inte känna stress över att plugga extra.
Den lättnaden.
Och vem började att ta fram sommarkläder för en vecka sen? Och lägga fram dessa på golvet i gäästrummet? Med sin mammas hjälp såklart. Men på sitt eget initiativ. Igår kväll var vi tvungna att ta fram båda resväskorna.
Och i morgon är det dags att lägga allt i väskan.
Han har en enorm framförhållning. Men ändå känns han otroligt lugn. Han verkar än så länge ha kolla på läget. Han är faktiskt en ganska resvan yngling. Och han vet numera hur det går till på flygplatser, i flygplan och på hotell. Och han bara älskar när hela familjen finns runt omkring honom.
Lillebror är mer laidback. Honom hhar vi fått tjata om eventuella läxor under resan. Inget händer. Tjata igen. Inget hände. Då fick vi enkelt säga att då vet du vad som gäller, att allt som behöver göras får du göra på semestern. Det tog skruv.
Men han har enligt egen utsago idag sagt han inte heller har något extrajobb att göra.
Av alla dessa 10 barn så går de tre äldsta på samma skola. Två på gymnasiet och en i nian. De går i sk olika Block med varsin rektor för varje block.
Våra två killar har fått ledigt. Kusin vitamin fick inte det. Där får hennes mentor godkänna tre lediga dagar. Sen får hon nog halsfluss eller nåt.
Så märkligt det kan vara.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)