Han gjorde det

Från tanke till handling är steget så oerhört långt.
Att ta ett beslut för att sen hålla fast vid det man har bestämt. Det är en enorm resa och inget man gör på en fikarast.

Att ha ett mål. En plan.
All förberedelse.
För att sen genomföra hela alltet.

Att hålla sig frisk. Att hålla sig skadefri. Att hantera sin oro som lätt blir till katastroftankar.
Att veta att man kommer att må sjukligt dåligt men ändå sätta sig i den situationen. Vad är det som driver honom?

Likadant var det inför Lidingöloppet.
Men än värre inför vasaloppet.
Han genomför det iallafall.

Det är så otroligt mycket som ska klaffa för att över huvud taget ens kunna ställa sig på startlinjen.
Och sen kunna ha en strategi genom hela loppet så att kroppen ska hålla i 9 mil. På skidor. Otroligt egentligen.

Och alla dessa tusen olika lappar som ska fästas överallt med sitt eget startnummer. De ska fästas på skidorna, på insidan av nummerlappen, på påsen för övertagsbyxor, på väskan med ombyte efter loppet, ett chip ska fästas på höger vad för att kunna läsa tiderna under resan.
Sånt behövs föräldrar till. Sånt fixar inte en 18 åring själv. Att packa det som ska med. Att fixa till utrustningen så den är helt korrekt. Den organisationen är komplex och svår att hålla reda på själv. Där behövs föräldrars hjälp.
Att peppa och att stötta. Där behövs föräldrars hjälp. Att massera och att smörja in kletigt linement på en kropp som avskyr att ha kletigt på sig. Där behövs föräldrars hjälp.
Att stoppa in strumpor så det inte knölar sig ovanför pjäxorna. Att se till att ordentlig frukost intas i rätt tid. Där behövs föräldrars hjälp.
Att behålla lugnet när nästan hela världen rasar. Där behövs förälders hjälp.

Men själva jobbet har  han fått slita med själv.

Han har varit helt otrolig under hela den här tiden. Trots sitt dåliga mående har han inte tvekat en enda sekund. Han  hade bestämt sig och då var det så.
Han skulle åka. Och han var livrädd för att ev behöva ta ett beslut om att ev bryta mitt i spåret.

Men efter halva loppet kände han ingenting i hela kroppen. Han kände sig urstark och såg verkligen hur stark ut som helst. Stor skillnad mot hur han såg ut under Lidingöloppet.

Han åkte detta lopp tillsamammsn med sin faster. Och de hade verkligen stor hjälp av varandra. Men av helt olika skäl. Hon behövde honom som en draghjälp, för han var verkligen hur stark som helt under hela loppet. Han behövde henne för att överhuvud taget ha ställt sig på startlinjen.
Utan henne hade det varit än värre för honom rent psykiskt.

De gjorde det tillsammans och han kunde gå till skolan idag.
Jag hade tagit ledigt idag för säkerhets skull. För tänk om han hade behövt bryta. Då hade han brutit ihop själv och jag hade inte kunnat lämna honom ensam hemma i ett sånt skick.

Men nu är han som sagt i skolan.
Och ingen är mer stolt över honom än jag.
Jo, han själv förresten!

Kris i stuga 1

Sonen förbannad.
Fullständigt panikslagen och förvånad över hur andra människor beter sig hörde han av sig igår.
Sen hade vi telefonjour hemma under hela kvällen kan man säga.

Faster med familj som bor i stuga 9 bjöd igårkväll in till sexårskalas då deras tvillingar fyllde år. Inget konstigt, utan helt i sin ordning.
Stuga 1, med farmor och farfar och sonen, tackade ja till inbjudan och knallade ner för lite kalas.

Väl där möttes de av nyheten att pappan i den familjen hade legat hemma hela dagen med hög feber.
"Hur i hela helvetet kan man bjuda in till kalas när man är sjuk?? Och hur kan man dessutom göra det när man vet att en del gäster till och med ska åka Vasaloppet om fyra dagar????"

Han var helt galen av ursinne.
Panik i hela sitt system och ingen förmåga att hantera detta på egen hand.
"Nu kommer jag ha feber i morgon!"
"Jag kommer inte kunna åka loppet!"
"Jävla skit!"

Och mamma och pappa flera timmars bilresa därifrån.
Han hade varit på kalaset i en timme innan han hittade en tidpunkt där han kunde ge sig av hemåt igen. Då lämnade han med farmor som skulle hem och se tv om Palme.

Och det är det här.
Att när vi som är föräldrar till barn som har behov av EXTRA ALLT hela tiden, missar en liten liten detalj så kan konsekvenserna bli så otroligt enorma. Till skillnad mot om en förälder till ett sk normalstört barn missar nåt nån gång så "gör inte det så mycket" om ni förstår hur jag menar.

Nu efter egen reflektion över hela den här situationen anser jag att vi borde ha haft en pratstund med farmor och farfar innan resan och berättat om sonens panik över att riskera sjukdomar och skador inför sitt lopp på söndag. Då hade de vetat om hur han känner och alla i sällskapet hade kanske varit mer försiktiga vid egna känningar och ev sjukdomar.

Och de hade alla fått mer insikt i hur det är att leva med en individ som lätt snöar in på katastroftanker när det händer oförutsedda situationer. Hur det är att leva med en individ som gör att det lätt kan bli en aning isolerat pga dennes mående.

Nu har sonen mått dåligt inombords hela veckan utan att ha visat det för nån annan i sällskapet. Och det borde vi ha tänkt på innan de åkte.
En sån uppladdning för nio mil på skidor är inte det ultimata helt enkelt. Hans kraft går åt redan nu. Den energin som han så otroligt väl skulle behöva på söndag.

Och detta gjorde mig ledsen igårkväll. I telefonen med sonen var jag såklart lugn som en filbunke. Men sen. När vi hade lagt på.
Jag blev ledsen, arg på mig själv som inte hade tänkt på det här innan.
Maken reagerade på min reaktion med ilska tillbaka. Han reste sig från soffan och höjde tonen med orden "Jaha, det är vi som är dålig föräldrar menar du. Jaja, vi säger så. Att vi är dåliga föräldrar! Han är 18 år och kan klara detta själv"

Och det är verkligen inte det jag menar.
Vi är världens bästa för just våran unge. Annars hade han aldrig ens kommit så här långt i sin utveckling. Det vet jag.
Men jag vet också att om och när vi missar en ynka liten detalj, som i andras ögon inte ens märks, så blir konsekvenserna så mycket större. Självklart vet jag att det är mänskligt att missa då och då. Vi är ju inte mer än människor, Men jag vet också att vid den lilla, lilla missen så är det vår son som blir utsatt.
Och det blir jag ledsen över.
När jag som igår satt hemma i soffan med vetskap om att sonen satt i en annan soffa flera timmar härifrån. Med ångest och panik inombords. Och vi kunde inte göra nåt annat.

Och nånstans i allt det här så håller jag faktiskt med sonen till och med.
Hur i hela friden tänkte faster med familj när de bjöd in till kalas med en sjukling till sängs när de vet att en i sällskapet ska åka vasloppet? De kunde i allafall ha meddelat situation så hade gäster kunnat välja själva.

Idag är en annan dag och vi har inte hört nåt. Ännu.

Halva veckan har gått

Halva veckan är kvar.
Söner har det fortfarande bra på var sitt håll.
Och vi föräldrar har det bra vi med. Oerhört bra till och med. Vi äter det vi vill. När vi vill.

Några sms under kvällarna med storebror. Han har fortfarande panik över ljumskar och eventuella förkylningsinfektioner. Och han skickade även ett sms där det stod att han vill bo i Jämtland.
Han är lite rolig vår kille. Och han vet exakt var han har sina föräldrar. Precis som alla barn tidigt tar reda på vilka regler varje förälder står för, så har även han lärt sig vem av mamma och pappa som är bra på vilka saker.

En middag denna vecka skulle sonen stå för till stuga 1 där han bor med farmor och farfar. Pappa och han förberedde egenmalda högrevsbiffar förra helgen. Till dessa skulle han servera potatis och pepparsås. Häromkvällen var det så dags för hans medhavda middag. Och det var till pappa han ringde och frågade om hur han skulle koka potatisen samt koka såsen. Jag log i hela mig medan jag hörde deras samtal. När det gäller mat hör han alltså inte av sig till sin mamma.

Däremot.
När det gäller oro och smärta då hör han av sig till mamman. När han har ont i ljumskar eller känner oro för att vara förkyld då är det moder han hör av sig till.


På söndag är det äntligen dags.
Och som jag ber till Gud eller högre makter, eller vem som helst som kan ge honom styrka just den dagen. Att orka. Att kunna genomföra detta Vasalopp.
Det värsta som finns i hans liv just nu är om han eventuellt behöver ta beslutet att avbryta sitt lopp mitt i spåret.
"Då sjukskriver jag mig minst två veckor från skolan!!!"

Märklig och mycket skön känsla att vara barnlös

Två söner har sportlov.
16 åringen roar sig med en kompis och dennes familj i Italien och åker skidor i solen. Bilderna vi får till oss ser helt underbara ut. Han har det nog bra. Och han tänker nog inte lika mycket på mig som jag tänker på honom. Så att säga. Precis som det ska vara när man är 16 år.

18 åringen åker också skidor. Men han har åkt norrut. Tillsammans med farmor och farfar och två fastrar med sina familjer. Och då kan jag inte låta bli att skratta en smula åt en kommentar som sägs i en av Sällskapsresa-filmerna. När Stig H's son är hos sin farmor som är barnvakt och hon säger till Stig H: "Helmer har det bra hos farmor!"

Och så är det. Vår son har också det bra hos farmor.

Så nu sitter jag här i soffan. Efter en otroligt lugn och skön helg tillsammans med bara maken. Vi blandade jobb och mys alldeles lagom och hade det väldigt trevligt tillsammans under drygt ett dygn på landet. Vi högg ved och vi staplade. Vi högg ännu mera och vi bar och kånkade. Helt genomsvett var vi och efter en skön dusch var vi helt klart värda en skön myskväll i lördags med en skaldjurstallrik och bubbel.

Nu när vi ska vara barnfria en hel vecka ville jag från början ha så mycket inplanerat. Jag ville hinna gå på bio. Jag ville hinna shoppa. Jag ville ev hinna träna. Vara lite social med vänner. Ut och äta.
Men nu. Nu när jag är mitt i det lediga liksom, vill jag inte göra nåt av det jag tänkte. Nu vill jag bara sitta här. I flera timmar.
Vill knappt laga nån mat. Vill inte röra mig ur fläcken.
Bara vara.
Kanske läsa lite i min bok. Kanske.
Sätta mig och meditera på min matta? Kanske. Eller bara sitta och höra på tystnaden. Gå och hämta ett glas juice? För jag är lite sugen.
Gå och sätta på en tvätt?

Ingen som vill komma hem och tjata hål i huvudet på mig om spanskan. Eller om gymnasiearbetet. Ingen som vill ha  riktig mat, mycket mat på bestämda tider som ska passa in mellan alla träningstider. Ingen som behöver info från skolan eller lärare som behöver mailas. Inga samtal till lärare. Ingen som vill ha massage på sin onda ljumske. Ingen som vill ha service. Ingen som klagar på att kylen är tom och att vi inte har nåt att äta till frukost. Ingen som saknar rena kalsonger. Ingen disk på diskbänken. Det hörs ingen musik från lillebrors rum.
Bara lugnt.

Mycket märklig känsla.

Hela gymnasiearbetet är nu inlämnat

Idag fredag kl 23.59 är sista tiden att lämna in sonens gymnasiearbete. Ett arbete ism alla treor i hela stan ska ska skriva. Tror det är det största arbetet i hela trean.
Ett arbete som han har lagt åtskilliga timmar på. Han har gjort det oerhört bra och han har verkligen slitit hårt. Vi har inte fått läsa texten ännu. Men vi vet att den handlar om ledarskap och att huvudpersonen är sir Alex Ferguson, Manchester Uniteds förra tränare. Så klart.

Han har skött hela arbetet helt på egen hand fram tills igårkväll. Då bröt han ihop. Då fick han reda på att alla hans källförteckningar skulle vara i alfabetisk ordning i artikelns författares efternamn.
Med sina 44 källor orkade han inte mera.

"Jag gört", sa jag, "ge mig listan på alla källor så hjälper jag dig".

Så jobbar vi ibland. Om sonens källor är i bokstavsordning eller inte visar inte hans kunskap i ämnet över huvud taget, så att jag gör den uppgiften åt honom ger honom bara lite extra energi till att skriva klart hela uppgiften.

Så kvällen igår gick i källornas tecken. Som vi slet. Sonen med datorn i knät och med mig som support bredvid. Vi tog reda på de författare vi kunde på alla 44 källor. Sedan tog jag helt över och satte allt i bokstavsordning. Både tryckta källor och elektroniska källor.

Han var helt slut.
Och han var sååå tacksam. Jag kan inte hjälpa honom med matte och spanska. Men sånt här kan jag faktiskt hjälpa honom med.

Idag åkte han in till skolan extra. Fredagar har han endast spanska annars. Men idag var han inne tills han kände att han hade fått svar på alla frågor ha hade av sin lärare.
sen åkte han hem. Fick lite hjälp av sin pappa.
Och sen skickade han in hela arbetet.

Så jäkla bra jobbat!!

Att vara lillebror

Att åka bil kan vara otroligt viktigt.
När man sitter i bilen kan det vara ett ypperligt tillfälle att få igång ett samtal. Ingen kan gå därifrån. Ingen kan lämna. Man sitter liksom där man sitter.

Det har funkat med storebror. Och det funkar även med lillebror. Och det bästa av allt är att båda två har kommit från till samma sak. Storebror och jag har haft oändliga samtal i  bilen. På hans villkor. Nu har samma inskit även kommit till lillebror.

Häromkvällen var vi och handlade attiraljer till hans Italienresa som han drog iväg till idag.
Och på vägen kom det.
"Mamma, jag är så ledsen över att jag inte har en storebror som är som alla andra. Jag känner att jag inte kan prata med XXXX som jag hade önskat att jag hade kunnat göra. Jag hade velat att han hade gått igenom det jag går igenom just nu. Att ni som föräldrar hade gått igenom det jag går igenom just nu. NU är jag först, fast jag är nummer två. Jag hade velat ha en brorsa som jag skulle kunna prata med. OM sånt som jag går igenom."

Då svarade jag:

"Jag kan förstå hur du menar. Men du HAR en brorsa du kan prata med. Däremot kommer han inte börja det samtalet. Om du vill prata med honom så hänger det på dig att börja det förtroendet. Och jag lovar dig. När du väl har öppnat ditt hjärta finns det inte en mer lojalare vän än din brorsa. Han kommer att lyssna och han kommer inte att tala om det för en enda levande själ om inte du godkänner det. Han försöker på sitt sätt att visa dig sin kärlek, men det han upplever just nu är att du bara blir tjurig"

Tystnad.

Sen började han att gråta.

Och han var så ledsen.
På min älskade unge rann tårarna nerför kinderna.
Han känner sig ensam.

Jag berättade att jag på ett ungefär kände som han när jag var i hans ålder. Min brorsa är 6 år yngre än mig. Jag har också alltid känt mig ensam. När jag var 15 skilde sig våra föräldrar. Och brorsan hoppade mellan mamma och pappa. Medan jag valde att alltid bo hos pappa. Det beslutet gjorde att jag missade halva brorsans barndom sedan han var 9 år. Samt att när han var 12 flyttade jag hemifrån.
Så jag kan relatera till ensamheten.  Det kan säkert även min bror, min sons gudfar, göra. Och det berättade jag för min son där i bilen.

"Åh, jag är världens sämsta brorsa!"
"Nej det är du verkligen inte. Du är världen bästa brorsa. Det finns ingen bättre! Du är hans stora trygghet. Du är otroligt viktig i hans liv"

När vi kom hem åt vi middag hela familjen.
Lillebror torkade sina kinder och klev in genom dörren.
Efter middagen närmade sig lillebror sin brorsa och gav honom nästan en kram.
Storebror blev förvånad och såg frågande ut.

"Han bara visar dig hur viktig du är i hans liv", sa jag med ett leende.

Och så stod de där och kramades.
Inte särskilt länge.
Men iallafall.

Och jag är så stolt. Över att få vara där. Att få uppleva det här.
Att få vara den som får äran att kunna prata med mina söner.

Att kunna se varandras olikheter med värme

Ett samtal mellan mig och mina söner under våran middag nu ikväll.
Ett underbart samtal som innehöll både skratt, frågor om varandra och om att känna sig älskad.

Det började med storebror som berättade att han och hans kompisgäng hade en diskussion idag under deras lunch i skolan. Om en kille i gänget som har drag av aggressionsproblem. Vilket den killen inte erkänner sig ha.

Lillebror började berätta om en av sina kompisar ism har kärleksproblem. Och att det bara visar att hur skönt det är att vara singel. "Det medför bara problem att ha en tjej. Jag vill vara singel. Att vara ihop med en tjej kan vara bra för en saks skull, och det är att känna sig älskad. Men det gör jag ju redan. Och det är av dig mamma!"

Vi fortsatte att prata om det här lite granna om kompisar som har tjejer som inte är trevliga och kompisar som har tjejer som är för på och alldeles för svartsjuka, tills storebror plötsligt sa:

"Asså, det här är som att lyssna på en skvallersaft. Eller som att läsa en gammal skvallertidning. Hur kan ni, du  och dina kompisar prata om sånt här egentligen? Ingen annan har ju nåt med att göra om vem som är ihop med vem och varför. ".

Och då reagerade lillebror och frågade om dem i storebrors gäng aldrig pratar om sånt här.
Och det gör de ju inte. Ingen i gänget pratar om sånt här och ingen frågar varandra om sånt här. De pratar om andra saker helt enkelt.

Och det är hit jag vill komma.
Att höra hur mina söner inser hur olika de är varandra. Om hur olika deras vänner är. Och samtidigt tala om för varandra att det är helt ok.

Lillebror:
"Asså, ert gäng är helt unika på ert sätt. Ni är speciella allihopa på ett helt underbart sätt ju. Det kan inte finnas ett annat kompisgäng som är som ni!"

Storebror:
"Äsch det är ni som pratar om så mycket ointressant om sånt som inga andra bryr sig om. Hur kan ni prata om sånt tråkigt?"

Och så skrattar vi åt allas våran olikhet.
Med värme,  skratt och med en sån enorm kärlek oss emellan.

Att åka vasloppet tar just nu all energi fast han inte ens har kommit till sälen

Killen som ska åka Öppet spår från Sälen till Mora om snart två veckor börjar bli ett psykiskt vrak.

Han är paniskt livrädd för att skada sig eller för att eventuellt bli sjuk.
Under Lidingöloppet skadade han sin ena ljumske svårt, men fortsatte ju att genomföra loppet. Han hade väldigt ont i flera veckor efteråt. Han körde mycket rehab och efter en bra stund kände han hur det började släppa.

Sedan dess har han tränat som möjligt.
Både på gym och nu i vinter även skidor.

För ett par dagar sedan började han att känna i samma muskel. Och sedan dess har han inte kunnat tänka på något annat över huvud taget. De sista dagarna har varit rena rama ångestspiralen för honom. En spiral som bara stegrar och stegrar. Han mår helt enkelt skitdåligt.

Han kan inte tänka på skolan. Han kan knappt röra på sig som vanligt, för då är han rädd för att känna nån eventuell smärta nånstans i kroppen. Han känner efter i varje rörelse han utsätter sig för.

I går fick han återigen träffa min gamla lärare från min massage-utbildning som själv arbetar med idrottsskador och rehab. De träffades även tidigare i höstas då han hjälpte min son med lyckat resultat.

Just nu är han helt slut. Alla hans tankar upptas av detta vasalopp. I hans kretslopp finns inget annat. Och allt detta gör honom så oändligt trött. Så klart. Vilket inte är ett dugg underligt. Och han tjatar om detta. 24/7. Absolut hela tiden. Typ varje vaken sekund.

Jag och maken försöker att lugna. Vi försöker peppa. Vi försöker få honom att förstå att det inte är nån ide att tänka på sånt han just nu inte kan påverka. Vi försöker att få honom att tänka på annat. Vilket går sådär. Vi vet att han innerst inne ändå har detta i sina tankar.

På lördag åker han till fjällen med farmor och farfar och två fastrar med sina familjer.
Han vet inte ens om han törs åka skidor. Vare sig neråt utförs eller slätförs.

Vi får se.

Syskonkärleken finns

Kom hem från jobbet.
Slängde av mig skorna på hallmattan.
Såg ett kollegieblock ligga precis vid översta trappsteget. Det stod nåt skrivet med svart stor penna över hela sidan.

"God morgon Xxxx

Ha en bra dag. 

Du är bäst.

// Brorsan"

Storebror åkte till skolan före lillebror och lämnade visst ett meddelande innan han drog iväg till bussen.  <3

Snälla döm mig inte. Inte förrän du själv har gått en mil i mina skor.

Tänker en smula på mina egna vänner. Min närmaste familj. Inte min egen, utan mest makens ska tilläggas.

Tänker på hur det blev med dem jag hade när jag själv blev mamma.
Och hur det ändrade mitt liv så kopiöst att plötsligt ha en lite bebis att ha det fullständiga ansvaret för.
Att folk runt omkring bara tog för givet att jag skulle fixa allting.
Att folk runt omkring mig ansåg att jag var en alldeles för orolig mamma.

Men faktum kvarstod.

Det hängde på mig och mina bröst att sonen skulle få i sig mat. Det hängde på mig att se till att ungen skulle få sin mat var tredje timme dygnet runt för att gulsoten skulle ge med sig. Det var jag som skulle nypa honom under fötterna vid varje amning för att han inte skulle somna efter 10 sekunder vid tutten. Efter 30 sekunders ätande var han klar och ja, jag var orolig över att han inte fick i sig tillräckligt med mat. Han var en slö bebis med en gulsot som gav med sig först efter tre månader.

Och under tiden var det ytterligare en sak jag gick och funderade på.

Jag hade sett vid blöjbyten framför allt att sonen var svullen ovanför snoppen när han låg på skötbordet. En svullnad som försvann när jag lyfte upp benen och rumpan. Och ibland lät det som om  det sa "slup" när det åkte in. Han skrek aldrig och han visade aldrig att det gjorde ont. Men jag tog upp det med läkaren på sex-veckors kontrollen. Han såg ingenting. Han lyste med lampa igenom pungen och han klämde och kände. Men han kände ingenting. Trots det fick jag en remiss med mig hem. För en undersökning av barnkirurg på sjukhuset i stan.

Och ja, jag var en aning orolig över det här.

Jag och sonen åkte efter ett par veckors väntan upp till sjukhuset. Vi träffade en läkare som var helt underbar. Med sina stora kraftiga händer tog han hand om vår lille bebis som låg där på britsen. Han klämde och kände. Han ritade med sin penna på bänk-pappret och förklarade för mig vad det var han letade efter. Jag förklarade återigen vad det var jag hade sett så många gånger. Jag förklarade hur det såg ut och var det satt. Jag förklarade att jag hade sett det åka tillbaka och jag förklarade hur det liksom lät.

Han såg fortfarande ingenting.
När vi var klara sa läkaren till mig:
"Jag tror på vad du säger. Jag litar fullständigt på dig. Jag sätter upp en tid för operation den 13 december för ljumskbråck".
Sedan fick jag en kram och vi åkte hem. Väl hemma började maken bli tveksam till det jag påstod mig ha sett. Är det verkligen så? Har du verkligen sett det här? Kan du ha sett fel? Ska vi verkligen låta honom opereras om inte ens läkaren såg nåt?

Frågor som fick mig att också tveka. Men jag var helt säker på vad jag hade upplevt.
På sonens 3-månadersdag lämnade vi honom på operationsbordet. Han låg där alldeles naken. Så liten. Så oskyddad. Så ensam. Han såg ut som en liten fågelunge och vi fick inte följa med längre.

Efter en tid som kändes som en evighet kom läkaren äntligen ut.
Han kom rakt emot mig och gav mig en STOR kram med orden som än idag klingar i mina öron "En mamma känner sitt barn bäst! Hade vi inte opererat idag hade ni kommit in i mellandagarna med inklämt bråck  på båda sidorna och då har man 4 timmar på sig!"

Sen dan dagen har jag litat på mig själv vad gäller det jag ser och känner för mina barn. Jag känner mina barn bäst. Jag är expert på mina egna barn. Ingen annan.

Månaderna gick. Sonen fyllde två år. En vecka senare blev han Storebror.
Plötsligt märkte vi hur han slutade att böja på sina ben. Hur han började vilja bli buren. Hur hans knän hade svullnat. Han klagade aldrig. Men vi såg. Och ja, jag var en aning orolig över det vi såg.

När han var två och ett halvt fick han diagnosen "Juvenil Artrit", barnreumatism. En autoimmun sjukdom som gjorde att hans antikroppar angrep sina egna celler. Det gick i skov. Han blev trött. Han blev slö. Han hade ont. Han åt smärtstillande. Cortisonsprutor i knäna. Vi fick tider för varma bad på sjukhuset och på Hab. En sjukgymnast kan hem regelbudet och hjälpte oss med rörelser och hon lärde oss ett rörelseschema som vi skulle följa för att ha koll på hur hans leder mådde. Besök regelbundet hos ögonläkare då sånt kunde sätta sig på nån hinna i ögonen. Besök regelbundet hos käkkirurg då sånt här även kunde sätta sig i käkarna.
Och ja, jag var orolig. Över hans framtid. Hur skulle den bli? Med leder som spökade redan vid två års ålder.
Då fick jag ett råd av läkaren som jag lever efter än idag.
"Nu har ni ett barn med en diagnos. Med en funktionsnedsättning. Det här är hans liv. Det är ert liv. Och ni får aldrig nånsin visa honom att ni tycker synd om honom. För han kan inte leva sitt liv med vetskapen om att ni tycker synd om honom. Ni får gråta nån annanstans! Han behöver lära sig att leva med det här. Och kom ihåg att ni har ett friskt barn också."

Vi har aldrig tyckt synd om honom. Men vi har kämpat. Och jag har gråtit nån annanstans. Och ja, jag kände mig väldigt ensam under den här tiden, men jag tyckte aldrig synd om mig själv. Jag har knutit handen i fickan och faktiskt fixat det.

Att mina vänner eller folk i allmänhet, till och med i närmaste familjen ansåg att jag var en överbeskyddande mamma. Ja, det får stå för dem. Och ja, jag kanske var överbeskyddande.
Men att jag fortfarande, efter så många år, får förklara mig för en del människor runt omkring ang mitt beteende som jag hade för snart 20 år sedan känns så himla, himla tråkigt.

Jag kunde inget annat då. Jag gjorde det jag kände var bäst just då.
Snälla, släpp och gå vidare. För det har jag gjort. För länge sedan. Jag tänker inte ge mig skuldkänslor  eller dåligt samvete för sånt som hände för 10-20 år sedan. Jag gjorde mitt bästa. Punkt. Skulle jag gå och tänka på alla gånger jag hade kunnat göra annorlunda hade jag gått under får länge sedan.
Absolut är det bra att reflektera och lära sig av sina misstag. Och det har jag gjort. Men att leva med skuldkänslor tänker jag inte göra.

Döm mig inte förrän du själv har gått i mina fotspår.

Nu efter tre år har sonen iallafall pratat med alla i klassen

Har i eftermiddag suttit i soffan här hemma och haft världens mysigaste samtal med mina båda söner.
Som jag älskar att ha den förmånen och tiden att kunna göra detta.

En har haft juridikprov, en har haft spanskaprov i skolan under dagen.

Vi sitter och pratar om allt möjligt och framför allt om att storebror snart börjar se ljuset av sin skolgång. Han frågar lillebror om deras klass har bokat bord till avslutningsmiddagen i trean.
Va?, svarar lillebror som inte har en susning om att sånt behöver göras i god tid.
Storebror berättar då för sin brorsa att det där  är jätteviktigt om man vill få bord på den restaurang man önskar.
Han berättar även att om klassen av nån anledning skulle behöva boka av det bordet idag så skulle de få pynta 30 000 kr till restaurangen. För den här kvällen är så enormt poppis då alla studenter ska ut och äta.
Vi pratar på och vi pratar på.

Plötsligt säger storebror:
"Ja, men nu har jag nog iallafall pratat med alla in klassen! Namnen lärde jag mig skapligt fort, för jag har lätt för namn. Men jag har inte pratat med alla förrän nu, efter tre år."

Och hans lillebror blir helt tagen.
"Va, hade du inte pratat med alla innan?"

"Nej, varför skulle jag ha gjort det? Men efter två veckor i ettan hade jag full koll på vilka som var vänsterhänta och vilka som var högerhänta".

Livet som aspergare.

Tränare kanske kan vara nåt

Med uppdraget att vara extratränare åt ett lag så tillhör det att gå på ledarträffar. Vilket det var en nu ikväll. Med snack om träningstider och matchdagar med andra pojklag i klubben. Så att alla lag känner sig nöjda med sina tider nu under våren osv.
Folk som aldrig har varit med i föreningsliv har nog förövrigt inte en susning om hur många timmar tränare och ledare lägger ner helt ideellt för att andras ungar ska kunna träna sin fotboll, eller vad det nu än må vara för sport. Det är X antal timmar som går åt både före säsongen, under säsongen samt efter säsongen. Som föräldrar bara tar för givet ska funka.


Ikväll kom sonen hem från mötet iallafall. Och jag är ju så sjukt nyfiken på hur han beter sig, hur han är, hur han pratar mm när han är i såna här sammanhang.

"Mamma, nu är det tre lag till som har frågat om inte jag kan tänka mig att vara extratränare åt deras lag också!"

"Va? hur många?", undrade jag.

"Jo, P-07, P-05 och P-01, de undrar om inte jag har lust att hoppa in lite då och då och hjälpa till".

Han har iallafall svarat alla lag att han visst kan ställa upp på att hoppa in som en extratränare nån gång i bland.

Och det är ju galet roligt.

Nya bekantskaper

När sonen slutade som aktiv fotbollsspelare för 11/2 år sedan så antog han ju utmaningen att bli äss tränare för P-00 i samma klubb.
Det har gått otroligt bra för honom i det uppdraget och klubben har bjussat honom på flera tjänarutbildningar eder året.
Har genom andra föräldrar hört att killarna i laget som är 15 år tycker att sonen är jättebra. Alltså, jag har träffat på mammor och pappor i andra situationer där vi inte har känt till vilka vi är, jag har inte vetat att de är föräldrar till killarna och de har inte vetat att jag har varit tränarens mamma.

Då har de sagt att sonen är populär som tränare. Vilket är fantastiskt roligt för en mamma att höra. :)

I det laget som han tränar är några killar födda -00 och några är födda -99. 99:orna är lika gamla som lillebror. Och en av killarna är just en av lillebrors bästa kompisar.

Den kompisen går nu på samma skola som storebror i gymnasiet och de har börjat att liksom heja på varandra där i korridorerna. Kompisen ser, enligt lillebror,  upp till storebror och de två har ett annat gemensamt intresse förutom fotbollen. Och det är gymmet.

 Nu till det roliga.
Kompisen har bett storebror om hjälp och stöttning på gymmet av storebror . Han har sagt ja till det och nu i den här stunden så är de två alltså där tillsammans och gymmar. Fantastiskt roligt ju.

Som jag är nyfiken på hur det går.
Lite märklig känsla är det allt för lillebror som ligger här med feber i soffan och vet att polaren är med brorsan på gymmet.

Men roligt.