Maten

Och så det här med maten.
Har alltid sen han var liten varit ett kapitel för sig.
Som liten pojke vägrade han äta mat som var "mörk". han åt bara ljus mat. I hans värld lika märkligt att vi kunde äta mörk mat, som i våran att han inte kunde det. Så pannkakorna som vi stekte v´fick vi göra ljusa, bröd som vi rostade fick vi göra ljusa etc.
Han vägrade att äta mat ism hade varit i ugnen. Han fixade inte ytan som blev av det. För det första var ytan oftast för mörk. Och sen var den ju ofta lite hård också.

Jag skulle kunna skriva en lång bok om bara hans matintag egentligen.
Men det orkar jag inte.
Men fortfarande vid snart 20 års ålder är det fortfarande samma som jag upplever det, tjat.
"Vad får vi för mat?"
"När ska vi äta?"

Alltid dessa frågor. Som om han nånsin har behövt svälta. Som om han nånsin har blivit utan. Och det gäller varje dag, inför varenda måltid. Utan undantag.

Och det skapar en enorma stress för mig och pappan. Fön nu duger inte pannkaka längre. Inte korv och makaroner heller. NU för tiden läser han varenda innehållsförteckning. Hur mycket kött innehåller verkligen en falukorv? Inte nåt kött alls. Alltså går det inte att äta.

Det enda som är sk bra mat är lax och kyckling. Och vi säger åt honom att stoppa i sig tonfisk för det är bra att äta när man tränar. Men nej, det är inte gott. Vi säger åt honom att stoppa i sig keso, avocado, nötter, grönsaker av olika slag. Men nej det går inte.
Bara lax och kyckling.
Och i enorma mängder kan jag tala om. Han äter själv upp minst två kycklingfileer på en måltid. Så på två måltider har han stoppat i sig en hel påse fryst kyckling på egen hand. Och han ska ha två lagade mål om dagen. Plus frukost. Som man inte kan äta yoghurt och flingor till. För det är inte nyttigt och han blir ju inte mätt ungen.
Smörgåsar går inte heller för det är ett moment som är jobbigt att ta fram.
När han jobbade gjorde jag alltid smörgåsarna kvällen innan så hankande ta med sig färdiga på morgonen och äta där.

Nu är ledig och jag har slutat göra smörgåsarna för nu har han den tiden. Men gör det inte iallafall.
För det tar för mycket energi.
Så när det bara är jag och maken i stugan ibland. Som vi njuter. Vi kan äta när vi vill, vad vi vill.
Ingen som tjatar ingen som kräver.

Men då har vi ju fyllt frysen med matlådor innan så båda söner har hemma. Eller som i helgen. Då hade vi inte förberett på det sättet.
Då hade vi mat hemma. Men inte den maten han tycker är bra mat.
Såsom Felix burk med köttfärssås, bara att värma. Men nej. Inget kött i.
Felix gulaschsoppa på burk. Nej, blir inte mätt. ta en macka till. Nej.

En stor burk ravioli på 800 gram. Nej, inget bra kött.

Det kommer att bli jobbigt när/om han flyttar nån gång i framtiden för honom.

Katatroftankar

Katastroftankar. Tvånget att veta exakt var alla i familjen befinner sig och när alla ska vara hemma. Och är vi inte hemma exakt den utsatta tiden......stunden innan personen i fråga har anlänt innanför dörren är ohanterbar for sonen. Oerhört påfrestande för oss alla, och framför allt för honom själv såklart. En känsla som har eskalerat sista året. Han är orolig över att bli sjuk. Han får ångest som övergår i panikångest och det ger en bieffekt såsom rädslan för det som just då händer inom honom själv. En dubbel oro alltså. När panikångesten slår till hjälper det inte vad jag eller pappan än säger. Då behövs nästan läkarhjälp. När han var yngre hände det att vi åkte in till akuten med hans symptom som ont i hjärtat, svårt att andas, oro för att dö. Nu var det ett tag sedan vi gjorde det. Och det är fruktansvärt att vara bredvid när han går igenom dessa stunder.

Medicinprat. Under hans sessioner hos Unga Vuxna har han och terapeuten samtalat om medicinanvändning. Sonen är intresserad av att prova nån sorts medicin som kan tänkas hjälpa honom. När han var yngre så började vi med Sertralin, för det var ångesten som även då var den tuffaste motståndaren. Efter når sår testade han Concerta som inte hjälpte under tid. Bara i början. Han är inte helt emot att testa nåt nytt. Han inser att han kanske behöver äta medicin för att må så bra som möjligt.

Stoppad i ett fack. Han pratar om att han ända sen han var liten har varit indelad i ett särskilt fack av jämnåriga. Han har inte haft en chans att nånsin  kunnat ändra på det. Kompisarna ser på honom på ett visst sätt och då är det så. Det är svårt att förändra och få andra att förstå att han inte är densamma som han var i lågstadiet. Han berättar att han nu som 19 åring förstår att han inte var särkilt lätt att ungås med när han var liten. Han var rätt osmidig och oflexibel. Och väldigt arg. Vilket ledde till många onödiga situationer. Nu när han är vuxen har har verktuýg att använda sig av på ett helt annat sätt och är mycket enklare att vara med.
Och nu vill han inte vara i det gamla facket längre. Han hade hoppats att det skulle ändra sig när han kom hem från vårt utlandsäventyr, och han skulle börja i gymnasiet. Han hamnade i samma klas som många av hans gamla vänner sen innan vi flyttade utomlands, för att då önskade han sig det. Han hade inte klarat av nåt annat då. Men nej, det gick inte. Han var fast i samma fack. Det var samma mönster som innan. Just nu är han "den tråkiga" eftersom han inte vill vara ute och festa med de andra. Han är "den snåle" eftersom han inte gör av med några pengar. Han har inte brytt sig om varken kläder eller vad det är för märken på de kläder han bär, bara de har varit på det sättet han vill ha dem.
På det sättet ser han fram emot att kanske plugga på annan ort i höst. Att liksom få chansen at börja om på ny kula, på nytt. Med ny chans till nya vänner. Att inneha en ny roll.
Och vi var i helgen och faktiskt handlade nya t-shirtar. Så att han kan känna sig lite "ny" iallafall.

Vid flytt behöver allt annat stämma. Och han säger det själv. Han vet det själv. Som att ha en smula balans i hjärnan iallafall. Att uppleva känslan av kontroll över sin egen situation.
Han förstår att det kommer att bli väldigt tufft att flytta hemifrån och plugga samtidigt om han kommer att må så här då och då.
Därav medicinen.

Mycket just nu.
Han funderar enormt mycket. Över sin framtid. Han längtar till allt har "satt sig". När han har pluggat klart, skaffat jobb och bostad och en fru. När allt det som behöver göras för en skön framtid är gjort. När han kan landa.
- Mamma, du har ju landat nu. Med bra jobb, en man och två barn och ett hus. Det måste ju kännas otroligt bra.

Och det gör det ju såklart.

- Ja, älskade barn det känns bra. Men det ska ju förhoppningsvis kännas bra hela vägen hit också. Inte bara när man har kommit hit. Man behöver må bra på vägen dit med.

Svåra och tunga tankar.