- 6 grader ute och det här att inte känna av kylan

Sonen var som vanligt på väg till sitt P-00 träning.
Det har blivit riktigt kallt och minusgraderna har slagit till ordentligt.
I morse var det - 10 hemma hos oss.
Nu ikväll var det "bara" - 5.

Han började sin packnings- och påklädarprocedur en stund innan det var dags att åka. Efter fotbollsträningen ska han vidare till gymmet med sin kompis. Vilket betydde att han även var tvungen att packa ner sina gumkläder i väskan. Vilket i sin tur blir ett moment ytterligare att tänka. Vilket kan bli oändligt svårt  och jobbigt. Vad ska användas? När ska det användas? Hur mycket ska jag ha med mig? Och han vill inte ha allt i en enda röra i sin väska. Hur ska han hålla det sorterat tills det är dags för användning?
"Mamma, jag tycker det är svårt det här med att hitta rätt kläder när det är så kallt ute!"

Ja, jag vet det. Eftersom han ALDRIG fryser så är det här ett återkommande problem.
Samtidigt som han ALLTID vill ha samma kläder på sig när det är dags för fotbollsträning, jackan där det står Coach på ryggen. Och då måste han ha byxorna som liksom hör ihop. Och dessa kläder är vindkläder. Inte vinterkläder.

I somras tänkte han ha samma kläder när det var 25 grader varmt också. Då fick vi honom att ändra sig till t-shirt och shorts.

Ikväll tog han på sig detta vind-ställ. Ingenting under byxorna, endast en underställ tröja under jackan.

Jag fångade honom och berättade att detta är enbart vindställ, inte vinterkläder. Att han som tränare inte kommer att röra på sig lika mycket som sina killar under träningen.
Jag var alltså tvungen att ge honom en tydlig förklaring till varför det inte skulle funka med bara det han hade tänkt sig.
Självklart blev han en smula besviken och en aning sur på mig för att jag la mig i det han redan hade bestämt. Men där anser jag att jag som vuxen måste lägga mig i. Vad tycker ni? vad hade ni gjort? Hade ni låtit honom märka det själv så att säga?
I det här fallet vet jag ju redan att han inte känner av kylan. I höstas höll han ju på att förfrysa sina fötter när vi tog upp bryggan.

Jag fick honom att till slut byta till sin vinterjacka, att sätta på sig ett par underställbyxor. Men ingen mössa, inga vantar.

Snart blir det som vanligt igen

Nu ringde min telefon.
Det var storebror. Han ville berätta att han och pappan är på väg hem.
"Vi är hemma vid 12. Jag vill ha mat vid 12.30 för då är jag väldigt hungrig. Och kl 14 ska jag vara på gymmet!"

Så var det med det.
Nu har jag haft ett väldigt skönt dygn. Och jag vågar säga det högt. Jag vågar skriva det så ni kan läsa det. Mitt och lillebrors dygn har varit helt fantastiskt.

Jag har samlat lite energi, även om jag har lärt mig att det jag samlar på mig är en färskvara och försvinner så fort det blir som vanligt igen. Jag har däremot också lärt mig att njuta till 100% när de lugna stunderna kommer. Även om det är det väldigt lilla.

En kväll bara med 16 åringen

Bara jag och 16 åringen hemma en lördagkväll.
Ett lugn över hela kvällen.
Så himla mysigt vi har det.
Vi har lagat mat i hop och han är glad och pigg, trevlig och hjälpsam.
Inga tjurigheter över huvudtaget nånstans.

Och jag älskar't!

Står mitt på Intersport och börjar nästan gråta

Idag har jag fått kontakt med en ensamstående mamma här i mitt samhälle genom en förening som heter Giving People.
Det är en förening som samordnar hjälp till familjer i akut nöd av olika saker. Det är oftast mat och kläder till barnen som behövs.

I det här fallet handlar det om en ensamstående mamma med två barn, en 11-åring samt en 12-åring.
Nu blev det plötsligt kallt och deras behov var termobyxor, vantar och vinterskor. Samt mat att kunna ställa på bordet.
En ensamstående mamma med sjukdom, nedstämdhet och dålig ekonomi.
Jag kontaktade Giving People och sa att jag kunde hjälpa till. Jag fick kontaktuppgifterna och sms:ade kvinnan. Frågade om listan som föreningen stämde eller om hon redan fått något. Listan var korrekt fortfarande.

Jag åkte till Intersport för att handla termobyxor.
Jag gick där mellan hyllor och galgar och letade. Ett par hittade jag i str 160, i 164 fanns inte tyvärr.
Och mitt bland alla kläder så står en annan familj och pratar med en av personalen.
Det var en mamma, en pappa, en son och som det visade sig två flyktingar. De pratade på engelska och de två flyktingarna provade vinterjackor.
När jag hade botaniserat klart på övervåningen gick jag sen ner till mössorna.
Efter en stund kom även den här familjen ner. De skulle också ha mössor. Och vantar.

Snart stod vi allihopa i kassan för att betala. De var före mig. Och det här var en syn som kändes så oändligt härlig. Att se denna vänliga gästfrihet och den goda givmildhet som den här familjen visade upp var så genuin och så äkta. De två flyktingarna var så tacksamma, de var så lyckliga över sina påsar med sina nya kläder i. Pappan sa med glimten i ögat efter han hade betalat den ena och han hade tackat så hemskt mycket:
"Now you have to carry the bags by your self". Den unga mannen bar sina påsar med stolthet och tacksamhet.

Och där stod jag.
I fullt begrepp att hjälpa en kvinna i nöd, och där stod den här familjen i full begrepp att hjälpa dessa två unga människor i nöd.
Värmen i  mitt hjärta bara bubblade. Jag stod där mitt på golvet inne på Intersport och började nästan gråta av den mänskliga värmen som just där och då omslöt absolut hela atmosfären.
Jag tittade på kassörskan. Även hon var tagen av hela situationen som spelades upp framför sig. Och jag tänkte för mig själv. Att egentligen har man ju ingen aning om vad alla andra ska göra med allt som alla handlar. Vi kanske stod flera stycken där inne med samma agenda för dagen. Vad vet jag?

Jag satte mig i bilen. Lät allting sjunka in.
Sms:ade kvinnan jag hade kontakt med. "Är utanför din port om 15 minuter".
Hennes önskan var att mötas utanför hennes port. Hon ville inte visa sina barn att hon tog emot påsarna.
20 minuter senare kramade jag om en kvinna jag aldrig tidigare träffat, trots att vi bor så nära.
En kvinna jag aldrig har träffat, och en kvinna jag aldrig kommer att glömma.

Hemma fick jag ett nytt sms:
"Verkligen tacksam <3<3<3. Så snällt av dig. Allt blev kanon och kommer verkligen till användning. Ha en fortsatt trevlig helg. Kram"


Och nu sitter jag här.
Och undrar om hon och hennes barn gillar vaniljkringlorna som jag köpte med som lite lördagsmys?

Ibland får en mamma be om ursäkt

Så mycket positivt händer med sonen just nu.
Han vågar, han testar.
Igårkväll var till exempel med några killar i sin klass och spelade nattinnebandy. Har inte ens en aning om när han kom hem, för jag sov som en gris. Och jag som brukar vakna bara nån kastar en kudde på golvet annars.

Idag vaknade han och pappan vid halv sex. De skulle vidare till sitt jaktlag för att försöka få ner den där jäkla älgen som vägrar visa sig på deras jaktmarker långt inne i Smålands mörka skogar. Så det blev inte många timmars sömn för honom inatt kan man säga. Vilket vi har bearbetat hela denna vecka. Han blir ju så stressad när hans dygnsrytm rubbas och han känner sig stressad om han inte sover och han vet att han ska upp väldigt tidigt. Så vi har pratat mycket om att han kommer att fixa detta. För nu har han varit medveten om att detta kommer att hända och att det gör ingenting att ligga lite efter med sömnen. För det tar man igen nån annan gång. Och så tog vi min lördagsnatt som exempel från förra helgen. När jag hämtade lillebror kl 1.30 mitt i natten, samt att min kompis kom och hämtade mig kl 5.30 samma morgon för vidare färd mot Ullared. Och det gick bra för mig.

Efter jakten idag så har hela jaktlaget sin årliga jaktfest i en av stugorna där i skogen.
Sonen och ett gäng gubbar. Medelålder i detta jaktlag ligger runt 70-80 år. Maken och sonen drar ner medelåldern radikalt. Men som han ser fram emot denna fest. Han älskar livet i skogen. Han älskar naturen. Han älskar at få vara en del i det här sällskapet.
Till denna fest hade jag lovat att stryka hans finskjorta medan han spelade innebandy.
Det glömde jag. Vilken miss. Har väl aldrig missat nåt jag har lovat honom. Så jobbig insikt för mig. Fy sjutton vilken obehaglig känsla det är.

Jag märkte hur skjortan hängde ostruken på stolen i köket när jag kom upp här för en stund sen.
Men, men.
Livet går vidare.
Har bett om ursäkt. Jag har inte fått nån reaktion på hela situationen. Än.

Myskväll

Härlig torsdagskväll.
Sonen tog en runda med min lilla bil först i kväll. En såndär runda som jag var med på tidigare. En såndär runda vi så ofta har tagit de senaste två åren för att lugna och för att sänka stress och frustrationhalten i hans system. En runda som han numera gör på egen hand pga eget körkort helt enkelt. Underbart bara det faktiskt. Hans egen frigörelse och självständighet.
Och jag får tid till annat.

Sen var det ju Bytt är bytt på tvn. Ett måste på en torsdag. Jag fick till och med lägga min fot i hans knä. Och han höll sin hand på min fot. Det ni!

Lite fika och så såklart också.
Det gör vi nästan varje kväll. Och då smyger lillebror upp ur sin bunker också.

En mycket bra torsdagskväll.

Bring the Vasalopp

Nya skidor inhandlade och utprovade.
Nu hoppas vi bara på att snön kommer så att träningen kan börja på riktigt.

Som han känner sig redo för detta.

Go grabben go!

Släppa taget

Jag har börjat släppa taget om sonen.
Jag började för ett bra tag sen när jag började upptäcka att maken tog tag i saker och ting på ett annat sätt än tidigare.
Han blev mer och mer involverad och visade upp en större förståelse för sonen och hans behov.

Jag började helt enkelt att släppa. Lite i taget. Men ändå. Mer och mer.
Ju mer jag släppte desto tröttare kände jag mig, visade det sig. Märkligt kan ju tyckas. Men samtidigt. Nej.

För jag har nog gått på högvarv i så oändligt många år. Det tar enorma krafter att hela tiden ligga steget före, inte bara ett steg utan kanske tre eller fyra i vissa fall. Att förbereda, att vara den som hela tiden fick höra allt från sonen, att vara den som alltid fick åka och hämta i skolan, att vara den som tog alla samtal med lärare, läkare, alla läkarbesök, alla möten.
Framför allt vara den som från när sonen var 6 år försöka få maken med på banan. Att få honom att förstå att jag inte klarade detta ensam, att jag behövde hjälp. Att vara den som hela tiden fick förklara för maken, försvara sonens beteende. Som inte alls alltid gick så bra, då maken hade en alldeles egen agenda där han ansåg att det var jag som var en ängslig och överbeskyddande mamma. Att det var bara att vara bestämd mot sonen så skulle allt fixa sig.
Han fick mig att tveka på mig själv. Samtidigt som jag var helt övertygad att det var nåt annat med sonen.
Att jag var den som stred för att göra en utredning när maken inte ville att omvärlden skulle sätta en stämpel på sonens panna.
Medan jag fortsatte att berätta att med en utredning och en ev diagnos kan han få mycket mera hjälp och stöd och framförallt förståelse från omgivningen. Men nej. Det tog otroligt lång tid innan maken gick med på det hela.
Det var när jag sa att för varje dag du tvekar så mår sonen dåligt en dag för länge, det var då han blev så jättearg på mig och frågade om jag skyllde sonens mående på honom.

Men det gjorde jag ju inte.

Och nu.....nu börjar jag släppa taget.
Och tröttheten kommer över mig som en blöt, tung, äcklig yllepläd.

Och nu när han äntligen är med på samma bana som jag och vi kämpar och sliter, han på sitt sätt och jag på mitt. så kommer makens fråga, eller mer ett påstående från honom att "hur mycket har du gjort vad gäller sonens spanska egentligen? Vad har du gjort åt det här egentligen? Jag har iallafall gjort det här!" Och menar på att han har gjort väldigt mycket.

Och jag tar återigen på mig det dåliga samvetet.
Han får mig återigen att känna mig som en dålig mamma.

Och jag försöker att stålsätta mig. Jag försöker att inte låta det ta fäste inne i mig. Vilket är väldigt svårt. Hans ord sätter sig ändå nånstans. Vad gör jag egentligen? Hjälper jag till tillräckligt?
Ja, det gör jag.
Jag lyssnar på vår son varje dag.
Jag pratar med honom varje dag.
Varje, varje, varje, varje dag. Är jag där.

Och det är ju precis som sonen själv säger. Ibland är det det enda han behöver.
Att nån lyssnar.

Rivstart på denna tisdag

Renoveringen på jobbet skrider fram i ett fasligt tempo.
Snart är etapp 1 och 2 klara. Jätteskönt och vi kan vila i packningen ett par dagar. Ända fram till det är dags att börja förbereda för etapp 3 som ska renoveras under julledigheten.

Och så är det dags för utvecklingssamtal mitt i allt detta också. Och så förberedelse för det. Och så ringde min telefon kl 06.20 i morse. Det var min arbetslagledare som skulle öppna idag , men som visst hade spytt där på morgonkulan. Så det var ju bara att sätta sig i bilen och dra. Nyvaken och fräsch.

Nu är jag hemma igen.
Orkar knappt hålla uppe min egen kropp känner jag.
Mina kollegor på jobbet säger att det är sviter från min Ullaredchock i söndags. Att det tar musten ur en att gå omkring där. Och det gjorde det ju. Men så himla roligt det var.
Dit ska jag lätt åka fler gånger.

Snart yoga!

Jag vill bara att du lyssnar på mig, mamma

När sonen kommer upp direkt från sitt rum i källaren när jag kommer hem vet jag precis.
Då är det nåt han behöver prata om. Ha en lösning på. Eller vad det nu än må vara. Då går mitt överleva-fixa-till-mode på.

Och denna jäkla spanska.
Jag. Orkar. Inte. Prata. Mer. Spanska. Längre.

Han fick ur sig en del. Och jag frågade precis som vanligt: Vad kan jag hjälpa dig med? Vad kan jag göra tror du? vad behövs?"

Då svarade han helt enkelt:
"Jag vill bara att du lyssnar på vad jag har säga!"

Och så rätt han har.
Ibland behöver man bara nån som lyssnar. Inte nån som kommer med sin verktygslåda och fixar till saker.

Och det är ju precis det som jag själv önskar. Att nån bara lyssnar. Inte kommer med lösningar på allt. Ibland behöver jag bara en kram och nån som säger att det kommer att bli bra.

Så festligt

Tänk att det bara händer ibland.

När jag känner mig sådär lite ensam i världen så hör plötsligt en väninna av sig och undrar om jag inte har lust att ta en sk läktarfika med henne då henens son spelar innebandymatch. Hon har för övrigt ingen aning om hur trött jag känner mig för tillfället, men hennes inbjudan kom väldigt lägligt.

Och så kom det en inbjudan via snapchat från en annan väninna som inte heller har en aning om min trötthet för tillfället, om en tripp till Ullared. Hon vet däremot att jag aldrig nånsin har satt min fot på det stora varuhuset och hon drar dit i morgon.
Jag valde att hänga på så hon hämtar upp mig vid halv sex i morognbitti.
Så himla roligt det ska bli.

Lite ensam

Äntligen helg!
Tänker nu ta mig ett bad. Helt ensam. Jag tänker tända ljus och jag tänker släcka lampan. Jag tänker ta med mig en bok. Jag tänker läsa den om jag ser nåt. Annars struntar jag i det. Jag tänker ta med mig ett glas vin och ställa på badkarskanten. Jag tänker sippa på det i hela badsessionen.

Jag tänker på de vänner som i ikväll ska gå på ett stort galej här i samhället. Med levande musik och roliga människor.
Jag tänker på andra vänner som har varandra och ikväll är på en trevlig after work tillsammans.
Jag tänker på min fina vän i huvudstaden som ikväll är på väg in till stan för en härlig after work tillsammans med sin man och deras äldsta dotter, tillika min guddotter.

Det låter väldigt trevligt allt det där.

Jag känner mig plötsligt en smula ensam.
Ensam. Fast vi är två.

Ingen kontroll

Och det är när känslan av brist på kontroll uppstår som kroppen reagerar genom att helt enkelt strejka.

Jag känner mig sliten.
Livet går förbi mig och jag känner att jag inte har full kontroll över saker och ting som sker runt omkring mig.
Dagarna bara går och jag behöver hitta sätt att hantera situationerna som uppstår på.

Sonens skola. Vet inte hur jag och maken ska kunna hitta lösningar på hans spanska. Samtal i familjen, jaga lärare som inte svarar, maila lärare ism inte svarar, plötsligt ringer hon upp mitt i nåt som jag har svårt att lämna just då. Men gör det iallafall. Dåligt samvete för kollegor.
Och så ska jag minnas allt det ism vi har pratat om hemma för att vidarebefordra detta till lärare.  Och så kommer hon med nya input, som jag ska svara på, ha åsikt om, ta beslut om eller och sen ta med mig allt detta hem för att ge sonen och maken rätt info. Jag orkar inte. Jag minns inte. Jag hör inte.

Lillebror har en attityd ism inte maken tål. Pappan blir irriterad och pappan ser endast sonens beteende. Han har jättesvårt att försöka ta reda på varför sonen har detta beteende. Han har svårt att se det bakomliggande. Han ser enbart beteendet. Precis som när storebror var liten och han hade alla sina utbrott för att livet var jobbigt för honom. Nu tror jag att livet är tufft för lillebror. Pappan ser och hör bara det ytliga. Det som syns.
Och det stressar pappan. Som blir arg och irriterad även han. Och pappans beteende mår inte jag bra av. Ond cirkel som är väldigt svår att bryta märker jag. Jag försöker. Går sådär. Pratar med pappan.Går sådär. Pratar med sonen. Går mycket bättre. Han och jag kan prata. Även om han har tonårsattityd mot mig med. Men vi har samtal med varandra. Han tycker inte att jag är världens bästa alla dagar. Men vi kan prata.
Pappan blir galen. Lillebror saknar driv, han saknar engagemang, han saknar vilja, han saknar mycket. Han är på sitt rum alldeles för mycket, han pluggar alldeles för lite, han är sur alldeles för ofta, han slänger sina saker överallt utan att plocka efter sig. Han är slö. Lat.

Ombyggnation på jobbet. Byggansvarig som jag har blivit då min chef anser att min arbetslagledare inte orkar med den biten så ska jag ha full koll på alla datum, alla byggare som springer in och ut i våra lokaler, packning av saker, jaga projektledare så vi håller samma fas med byggarna, planering av verksamhet iallafall, planering av föräldrasamtal, planering av målning av utsida hus, och så kommer det en snubbe som säger att de ska dra in fiber på jobbet, och så kommer det snubbar som säger att de ska tvätta yttertaket. Allt samtidigt. Och min hjärna är full. Hårddisken får inte plats med mer info.

Stormöte i måndagskväll tillsammans med alla kollegor i hela området, studiedag igår hela dagen då vi skulle fortsätta det vi började i måndagskväll. Min hjärna är full.

Föräldraforum ska jag hålla i då min arbetslagledare inte ska behöva gå på dessa heller eftersom min chef anser att jag ska göra detta av nån anledning. Så ett par kvällar per termin ska jag ha möte med ett pr föräldrar och min chef, varav ett möte är ikväll, och jag ska berätta glatt och klämkäckt om hur bra vår renovering går och så ska jag försöka berätta för föräldrarna på ett bra sätt att utvecklingssamtalen blir i december istället för i november för våran  planeringstid har gått åt till att packa eller planera packningen av saker istället för att prata barn. Min hjärna är full.

Och i morgon ska jag gå på möte, iochförsig dagtid men iallafall, för att träffa alla andra representanter från förskolorna samt rektorer från förskoleklasserna för att diskutera den nya övergången för blivande sexåringar. Sånt har jag aldrig gjort förut. Min arbetslagledare sa ifrån sig detta då "hon inte ha rearit tillräckligt länge på våran förskola". Jag fick uppdraget då jag känner dessa barn bäst eftersom jag är den enda som har varit längst på huset, 1,5 år. Min hjärna är full.

Jag. Är. Trött.

Samtidigt som mat ska planeras, inhandlas, lagas. Det ska tvättas, det ska städas, det ska fixas.
Som tur är har lillebror paus i fotbollen denna månaden. Och storebror kan ta bilen till och från dit han ska själv.

Jag. Är. Trött.

Vad är en förfest?

Att äntligen kunna ungås med vuxna på samma vilkor som just de vuxna har länge stått på agendan som en stor och viktig del i vår sons liv.

Han har sedan han var liten alltid föredragit vuxensällskap hellre än jämnåriga.
Han har således aldrig varit på en ungdomsfest där de har druckits alkohol. Han har aldrig varit på en riktig ungdomsfest över huvud taget och när han var liten tackade han nej till alla kalasinbjudningar när vi började förstå att det inte var nåt för honom. Några tvingade vi honom faktiskt att närvara på minns jag, "för det var ju så alla andra gjorde, man ska gå dit och ha roligt och leka och äta gott". Vi gav upp efter ett par såna konflikter. Och efter ett tag slutade även inbjudningarna att komma. Och med den insikten la sig även en sorg i mitt hjärta. En sorg ism jag har fått bearbeta genom åren och som numera har övergått till en ganska så skön acceptans.

Så. Nu.

Nu när han då äntligen har tagit ett otroligt stort steg rakt in i vuxenvärlden så uppkommer den ena situationen efter denna andra där han liksom inte har tränat innan. Som tex vanliga tonåringar kanske har gjort innan de kliver in de vuxnas sfär.

Som tex, vad är en förfest?

Idag, lördag, har hela fotbollsklubben en sk ledardag plus kväll. Det ska lämnas in material efter säsongen, det ska diskuteras värdegrund, det ska pratas verksamhetsplan osv. De ska äta lunch och sen ska de spela match. Mot varandra och med varandra uppdelade i lag. Och efter matchen ska de basta. För att sen ta sig in till stan för en gemensam middag för de som vill.

"Och vet du mamma, de ska dricka öl i bastun!!", sa han och brast ut i ett gapskratt.
"De ska dricka öl i bastun, innan vi ska äta middag på restaurangen! Så himla tokigt!"

"Jaha.... ska de göra det.....?"

Idag på morgonen har pappan berättat för honom att några av dessa tränare säkert till och med kanske tar en öl mitt under matchen, och att för en del av gubbarna så är festen det viktigaste.
Och att se hur sonens ansikte visar på en smula besvikelse över att det faktiskt finns tränare som inte tar denna ledarmatch på samma allvar som han själv gör. För honom är ju detta hela huvudsaken på hela dagen, matchen mellan tränarna.

Och att detta kliv in i vuxenvärlden för med sig så enormt mycket mer som han inte har en endaste aning om. Och att det även finns vuxna som inte har en aning om hans naivitet och oerfarenhet. Det gör mig en smula orolig.
Nu är han ju fantastisk på att tala för sig själv i och för sig.
Men ni förstår vad jag menar.

Nu är det dags att skörda det vi som föräldrar har försökt att så i 18 år. Nu är det bara att hoppas att det har fastnat nåt av de vi har försökt att lära honom om livet. Att han innerst inne har en sån stark självkänsla för vad han fixar och för vad han inte fixar.
Och att han törs, kan och vågar säga nej när det inte känns bra för honom.
Även när det kommer stora starka, coola karlar och tjatar.

Jag erbjöd honom att ta med sig några colaburkar till bastun om det skulle kännas bättre?
Men nej, han tog med sig en av pappas ölburkar.
Den packade han ner det sista han gjorde innan han gick, för den måste ju vara kall annars går det inte att dricka.

Vår sons allra första vuxenfest.
Då är det ganska så skönt att veta att både farbror och en ingift farbror är med i samma klubb.

På gammal mark

För en vecka sen drog vi på en liten miniweekend-semester till vårt gamla liv skulle man kunna säga.

Vi ankom fredagmorogn och det första vi gjorde var att åka till deras gamla skola. Vi hade inte anmält vårt besök så vi var tvungna att först låta vakten som håller koll på grinden, och är den som låser upp och sedan även låser grinden efter alla besökare.

Maken släppte av oss vid grinden för att sedan åka till sitt gamla jobb och arbetskamrater som väntade på honom där.

Många känslor.
Nervositet. Spänning. Förväntan.

Jag och sönerna stod utanför skolgrinden och plötsligt kom det en annan mamma som vakten släppte in genom grinden. Vi smet in med henne. Dock blev vi stoppade direkt vid ytterdörren med en fråga om vilka vi var och vad vi gjorde där.

Vi berättade att vi var en gammal familj och att vi nu skulle hälsa på kompisar och lärare. Han visade in oss till kansliet.
På kansliet flög kvinnan upp från sin kontorsstol när hon fick syn på storebror.  Samma kvinna som för två år sedan och hon blev så geniuns glad över att se mina söner igen. Lillebror hade hon inte känt igen om han var den första som kom innanför dörren. Men storebror ser ungefär likadan ut som för två årseden, han är bara en smula bredare nu.

"Ni måste se er runt, ni måste träffa lärarna, och ni måste gå upp och säga hej till era gamla klasskamrater!"

Sagt och gjort.

Lillebror höll sig vid min sida, medan storebror ville gå för sig själv. Han hade mailat och haft kontakt med flera av sina kompisar innan så de var förbereda på att han skulle komma.
För i hans klass är så många fortfarande kvar.
I lillebrors klass var de nu endast 4 elever, och bara en kvar sen han gick där. Och de hade ingen kontakt då heller. Så han hejade på storebror kompisar också som tyckte att han hade vuxit och blivit riktigt stor.

Jag höll mig i bakgrunden.
Betraktade det som hände framför mina ögon.
Osäkra blickar som möttes. Ansikten som sken upp i ren glädje vid igenkänning av varandra.
Varma kramar som följde.
Tusen frågor som frågades.  Dunkarna i ryggarna.
Glädjen. Spänningarna som släppte.

Värmen i min egen kropp.

Storebror valde att stanna kvar i skolan med sina kompisar när jag och lillebror kände oss klara.
Jag frågade honom om han säker på sin sak och det var han verkligen. Så vi lämnade honom där.

Sen såg inte vi honom förrän vid 19-tiden på kvällen.

Jag och lillebror hade en underbar eftermiddag tillsammmans. Vi vandrade från skolan och mös i Gamla Stan. Vi fikade och vi åt lunch i de mysiga gränderna. Han är helt underbar att vara på tvåens med sådär. Inget stress, inga måsten. Bara vara.

Vid fyra tiden dök pappan upp. Vi åkte till lillebrors gamla fotbollsarena för att hälsa på hans gamla lag och tränare . De kände knappt inte igen lillebror de heller.
Och sen gick vi tillbaka till hotellet, duschade , bastade  och sedan skulle vi går mot vår favvorestaurang där vi hade bokat bord. Det var då storebror dök upp. Han hade varit med grabbarna och spelat biljard, druckit två öl, och ätit hamburgare.
han var otroligt nöjd och belåten med sin eftermiddag.

Och jag o pappan tittade på varandra och kände oss så stolta.