Känner igen det som händer

Efter ett bra tag med en ganska så lugn och harmonisk kille har hans humör vänt.

Jag upplever honom mycket mer stingsligare och mycket mer otrevlig i sin ton mot framförallt mig.
Hans enorma argumentationer har återkommit som när han var yngre och riktigt liten, då han argumenterade för och emot absolut allting. I varje samtal vi hade. Jag känner att jag börjar känna igen mönstret.

Han vet bäst om allt, han har alltid svar på allt, han har otroligt svårt att kompromissa, han har otroligt svårt att ta in att andra kan tycka annat eller vilja göra annat,  han har svårt att förstå att saker och ting kan ha en annan lösning eller vara på ett annat sätt än det han själv han har eller ser. Och mot framför allt mig är han väldigt kort och vass i tonen.

Så här var det när han var liten med. Och så här i efterhand känner jag att det var en period då han kände sig oförstådd av sin omgivning, han kände sig helt utanför alla ramar och han mådde helt enkelt inget vidare. Kravställan var alldeles för hög för honom just då.

Nu känner jag att det kan vara samma på gång igen.

Även om han inte kan sätta ord på det hela så ser vi, och vi märker av hans oro inför sin egen framtid.
Han känner sig osäker på vad som kommer att hända efter studenten. Just nu har han ingen aning om han får de jobb han har sökt eller inte. En enorm stress att leva i ovetskap. Och får han då ett av jobben så kommer han iallafall att tacka nej till just det, det har han redan bestämt sig för.

Jobbet hos faster blev det svårt att få då många har sökt med sk ekonomisk utbildning vilket han inte har. Men kanske att faster kan hitta ett eventuellt sidospår. Vi får se. Ovisshet.

Han är intresserad av att söka till GMU. Statens militärutbildning som är på 4 månader. Varför inte? Inom det militära är det väldigt strukturerat så det kanske skulle funka. Ovisshet.

Han känner ett visst vemod inför det som är just nu ser vi också. "Mitt sista påsklov"
"Vi som har känt varandra sen 6-års ska snart splittras".

Och på allt detta även stressen inför slutspurten i skolan och allt som ska göras och lämnas in och skrivas.

Han har många tankar.

Han är lättretlig och stingslig.
Säkert delar han den här känslan med många utgående studenter just nu.
Men då får man lägga på den dubbla dosen oro hos individerna med NPF-svårigheter. För de kan inte hantera/sortera det som händer på ett strukturerat sätt.
För dem blir allting som en enda stor gröt i huvudet. samtidigt som en stor torktumlare snurrar i huvudet på dem. med alla tankar, intryck, information, känslor mm.

Och det här är en tuff period som ligger framför oss. Jag är helt klart medveten om den.
Det jag vet nu, är att nu för tiden är vi två föräldrar som fattar galoppen. För tio år sedan var jag ensam.
 Med en unge som bara var otacksam och uppkäftig enligt pappan.

Det är en stooor skillnad.

Läraren vill ha hjälp från oss föräldrar

Fyra lärare i sonens skola går just nu en specialistundervisning för barn och ungdomar som behöver extra stöd.
Jag och maken har fått en förfrågan om att eventuellt kunna ställa upp på en intervju för att ge dessa lärare input från föräldrasynpunkt.
"Ni som föräldrar har ju en massa erfarenhet och sitter på en massa kunskap. Har ni lust att dela med er?"

OM jag hade.
Ingen är gladare än vi om skolans personal får mer kunskap och mer förståelse för barn med särskilda behov.
Det här är ett viktigt ämne och självklart ställer jag upp om det kan hjälpa en endaste liten unge, eller om en endaste lärare kan få mer insikt om vad det handlar om och kanske får andra ögon att se med.

Det absolut viktigaste i mina ögon är att de vuxna behöver lära sig att se orsaken till beteendet hos barnet. Att den vuxne kan se bortom det barnet gör just då.
Att den vuxne förstår att frustrationen, sammanbrotten och utbrotten handlar om ett barn som inte har tillräckliga verktyg för att klara av situationen själv. Att det enda barnet vill just där och då är att det ska finnas en vuxen som ser och lyssnar och som framförallt förstår vad som händer. Det är vi vuxna som behöver lära oss att hitta rätt anpassningar. Det är inte barnet som ska behöva anpassa sig.

"ja, men han måste ju lära sig" är en vanlig kommentar till det.
Ja, det kanske han måste. Men han får göra det på sitt sätt. Och han kanske inte alls behöver lära sig det på just det sätt som den vuxna vill just där och då. Vissa saker kommer det barnet kanske aldrig att lära sig. Och för vissa saker kanske det barnet just bara lär sig ett inlärt beteende för att överleva situationen.

Jag anser att tron på det kompetenta barnet är jätteviktigt. Att den vuxne utgår ifrån att varje barn gör sitt bästa utifrån sin egen förmåga. Att varje barn behöver behandlas på olika sätt beroende på varje barns olika behov.

Asså, jag hade kunnat prata hur länge som helst.
Jag berättade för läraren om hur vi har upplevt att vi har behövt uppfinna hjulet flera gånger. Om hur när vi har berättat för alla lärare inför varje skolstart eller mitt under terminens gång, har känt det som om att våran kille har varit den första i deras karriär som har behövt all den här anpassningen. Ingen har haft den minsta aning om hur de ska jobba med honom.
Det har känts som om han varit den förste hela tiden under 13 års tid.

Det har alltid varit vi som har kommit med förslagen till åtgärder för hur skolan ska kunna hjälpa. Det har alltid varit vi som har satt bollen i rullning.
Inte en enda lärare har kommit med ett enda förslag. Nånsin.

Åh herregud!
Jag skulle verkligen kunna prata om det här hur länge som helst.

Jaha, nu är killen kallad på intervju

Både sonen och hans kompis som var på den där öppna auditionen som ett hyreshusföretag hade här i stan för ett par veckor sedan för ungdomar som är ute efter sommarjobb, har blivit kallade till nästa steg.
Först var det en audition.
Antingen fick man gå vidare därifrån eller inte. Och gick man vidare skulle man skicka in ett cv och ett personligt brev. Och sen skulle de höra av sig om man får komma ytterligare ett steg närmare. Och det har de nu alltså gjort. Till både sonen och hans kompis.
Skitkul ju.

Men som sonen redan har deklarerat.
Om han får jobbet kommer han ändå aldrig att gå dit. Det där gjorde han ju endast för att hålla sin kompis sällskap under den öppna intervjun. Och att han går vidare ser han bara som en fjäder i hatten. "För att se hur långt han kommer".

Han säger att det känns redan nu precis som förra sommaren. Och det gick ju rakt åt skogen. Alltså inte alls. Han var där första dagen. Sedan gick det inte alls.
Men, tänkte vi.
Om nu det skulle visa sig att han får jobbet. Och även hans kompis. Då sätter jag och pappan i gång på det sätt som vi kan påverka.
 Genom att kontakta denna arbetsgivare och berätta hur läget ser ut och då ställa frågan om det inte funkar att båda dessa grabbar skulle kunna jobba ihop. Att komma med ett förslag och att lägga bollen hos dem är ju iallafall ett steg.

Och om den iden går i lås så är sonen villig att försöka ta sig dit.

Bra ide va!

Varför särar vi på barn som verkligen vill vara med varandra?

Våran unge har sen han började skolan för 13 år sedan alltid avskytt all form av grupparbete i skolan. Framför allt om det har varit läraren som har bestämt grupperna. "För de särar alltid på de som är bästisar!"

Och det där har jag gått och tänkt så in i norden mycket på sen han påpekade det för nån vecka sen igen.

"Jag förstår inte varför läraren måste sära på de som känner varann mest? Jag förstår inte hur de tänker! Så gör väl inte ni i förskolan mamma??"

......jo....
Det är just exakt så vi gör i förskolan faktiskt. Där också.

"Särar ni på de som verkligen vill vara med varandra? Varför gör ni det?"

Ja, varför gör vi det egentligen?
För att vår tanke med det är ju att barnen ska försöka lära känna andra barn också. För att barnen ska försöka lära sig det sociala samspelet med andra barn. För tänk om man alltid är med samma kompis hela tiden, och så blir den kompisen sjuk. Vem ska man vara med då?

"Ok, det kanske funkar på sådär små barn. Men i skolan tycker inte jag att det är bra!"

Men.
Jag tog faktiskt till mig det han sa.
Och jag har tagit det med mig till mina kollegor på jobbet.
Och vi har alla fått en rejäl tankeställare.

Så nu kanske vi ändrar på våra grupper. Helt enkelt.

Tänk om ungen drar till England?

I ett par års tid har sonen sagt att det första han ska göra när han tar studenten är att ta flyget till Manchester i England. Där ska han knalla in till Old Trafford som är Manchester Uniteds hemma arena och tala om att nu är han här. Redo för ett jobb. Vilket som helst. För han har ju mailat dem och förberett dem på att han kommer dyka upp efter studenten.

Vi har peppat honom i alla år och sagt att det är klart att han ska göra det. Självklart. Även om vi innerst inne har varit och är fortfarande skapligt skeptiska till att det nånsin kommer att genomföras. Men det vet inte han.

Iså kom han hem från skolan. 

Satte sig bredvid mig i soffan och sa att han eventuellt kommer att få en resekompis med sig till Manchester i juni. 

Va, svarade jag. En resekompis?

Japp, då har han berättat för sina närmaste vänner om sin plan och om det är han eller kompisen som har frågat, vet inte jag. Men nu kanske den här Nicklas hänger på iallafall.

Jaha, fortsatte jag, Tänker Nicklas följa med dig till Old Trafford då eller hur är tanken?

Nej, det vet jag inte, sa han. Men vi tänker att vi kommer väl besöka några pubar och sånt.

Asså, det är ju så roligt. Tänk om han kommer iväg. Till england. På egen hand. Och det är ju så oerhört svårt för utomstående att fatta just detta. Att hur kan en kille som inte ens mår bra av att åka buss till och från skolan, helt plötsligt planerar att ta flyget till England. Hur kan en kille som knappt kan vara vaken ensam på kvällen eller vara ensam vaken på natten planera att bo på hotell helt ensam., eller nu med en kompis. 

Det är ju så otroligt ogreppbart på nåt vis. 

Allt handlar om motivationen. I allt sonen gör. 

Sen han var jätteliten har hans motivation var den avgörande faktorn för allt han utsätter sig för. 

Och så senare på kvällen kom en annan skön kommentar:

"Hörni, jag känner att jag har klarat av att komma in i vuxenvärlden på ett ganska så bra sätt!"

OM du har grabben!

Jag och pappa kan inte vara mer stolta än vad vi är. 

Astrologen får mina ögon att brännas en lördagkväll i bilen

Vi sitter i bilen. Jag o maken. På väg till en middag i glada vänners lag.
Radion skvalar i bakgrunden medan vi småpratar.
Plötsligt säger maken:
"Om vi skulle gifta om oss idag, då skulle jag öva och sjunga den här sången för dig i kyrkan. Den är så mycket du. Den är verkligen du."

Va, svarar jag. Jag har inte ens hört vilken låt radion spelar.

"Jo, det har jag tänkt på i flera år. Du är inte påmålad och falsk som andra. Du är inte tuff och kall och hård som andra. Du är den finaste."

Jag höjer volymen. Jag tystnar. Jag lyssnar. Jag har hört den så många gånger förut. En av mina favoriter. Mina ögon tåras. Jag lägger min hand på min mans hand. Bara sitter så. Tills låten är slut.

Den värmen som är i bilen just nu. 
Mitt hjärta glöder. 
Jag känner att det här är nog bland det finaste min man nånsin har sagt till mig. Eller visat sin kärlek på till mig. 
Jag är rörd. Tagen. Säger det till honom.


"Så du är en tvilling, jag visste det,
det såg jag nästan direkt,
styrd utav Solen och Mars kan jag se,
vi är så gott som redan släkt.
Du är en framåt person,
som har en hög ambition,
en lycklig framtid astrologen spår,
vart du än på vägen går.

Du är den vackraste jag mött,
inte påmålad och falsk som andra,
du har väckt upp det jag trott var dött,
och när du har mej när jag tar dej,
din hungrande kropp får frid,
bortom all rum och tid.
Då är du den finaste jag mött.

Och nu sitter dom och skriver poem,
dricker rödvin var kväll,
löser alla världsliga problem,
och älskar till skalden Sundell.
Måste människor slåss,
får aldrig hända oss,
man måste tänka klart va positiv,
förverkliga sig själv och sitt liv.

Du är den vackraste jag mött,
inte tuff och kall och hård som andra,
du har väckt upp det jag trott var dött,
och när jag har dig när du tar mej,
min hungrande kropp får frid bortom all rum och tid.
Då är du den finaste jag mött."


Under middagen tänker jag på känslan i bilen.
Jag söker hans blick över bordet. Hans ögon är redan på mig. Han ler. Jag ler. Hans ögon glittrar. 
Och jag känner att han menar det.

Och det känns just där och då som om vi har en hemlis som ingen annan vet. Efter 20 år tillsammans.

Alltid på barnets sida

Igår var jag på ett möte. Ett möte där jag inte var en av föräldrarna utan där jag var i egenskap av min roll som pedagog på förskolan.
Förra veckan var det enbart föräldrarna, jag och min chef. Vi pratade om hur överlämning till förskoleklass ska gå till så smidigt som möjligt för deras dotter med en cp-skada som jag har hos mig.
Igår var vi på skolan där flickan ska börja. Och träffade även den nya pedagogen samt övertagande rektor

På mötet förra veckan berättade hur vi jobbar med henne och vad vi ser som hennes styrkor. Jag har haft en kontinuerlig kontakt med familjen så klart och jag har även varit på habiliteringen och tittat på när deras flicka har varit där.

"har du varit här förut?", frågade mamman när vi var på hab.

Ja, det har jag. Jag har varit här under flera år faktiskt. Så jag vet hur det ser ut och jag vet vad ni går igenom.
Vid det mötet berättade mamman om hennes oro över att dottern skulle missa så mycket i skolan när det var såna här hab-möten och att de ville gå på så många som möjligt nu innan, så hon liksom "är klar" när skolan börjar. Jag tänkte för mig själv att eran resa har bara börjat. Hon kommer inte "vara klar" nån gång.
Då svarade jag att jag vet precis hur hon menade.
Och jag sa de viktigaste orden som vi som föräldrar fick höra av sonens lärare då vi jobbade med samma oro om missade saker i skolan.
"Vet du, att det hon förlorar i skolan vid den tidpunkten, vinner hon på habiliteringen!"

Mamman log och klappade mig på armen.

På mötet förra veckan kom dessa ord upp igen. Från henne. Hon och hennes man hade bestämt sig för att dottern skulle få gå på dessa habiliteirngsträffar även när hon har börjat i skolan. Mitt hjärta fylldes av värme.

Jag berättade att jag har varit på förldrarmöten i egenskap som förälder där andra föräldrar  har ställt sig upp och tagit till ordet och talat om sina barn och barnens diagnoser. Allt för att förenkla för att andra barn ska få förståelse och samtidigt att barnens föräldrar ska kunna samtala med sina barn hemma och kanske kan förklara lite mera.

Jag berättade även att de som föräldrar har all rätt i världen att kräva all den rättighet som deras dotter har för att klara sin skolgång i vanlig skola. Jag poängterade att om de vid ett enda tillfälle känner att dottern inte får den hjälp hon behöver så ska de vara på hugget. De ska ringa, de ska prata med lärare och rektor. För deras dotter har rätt till det.
Och jag sa att det gör inget att vara de föräldrarna som lärarna pratar om på fikarasten.

Min chef sa inget.

Igår på mötet med nya rektor berättade föräldrarna om att dottern ska fortsätta gå på dessa träffar på hab. De förklarade att hon kommer att vara borta en del och de var så säkra så sin sak och det var så härligt att lyssna på dem.
Rektor och nya pedagogen lyssnade och tog in vad föräldrarna sa. Föräldrarna pratade om att idrotten kanske kan bli lit bökig. Men att hon kanske kan få sluta lite tidigare så hon hinner duscha och klä på sig innan de andra kommer för det tar lite längre tid för henne.
De berättade om sin härliga, nyfikna tjej och jag förstärkte och jag nickade.
De berättade att de vill att andra barn ska få veta. Och de är väldigt öppna med dotterns diagnos och de berättade att de gärna berättar på ett föräldramöte i höst om deras flicka.

Efter mötet sa vi hej då och trevlig helg till varandra.
Jag gick över skolgården och såg platsen där skolbussen släpper av barnen på morgonen. För att komma till klassrummet är det en bra bit att promenera därifrån- hon kommer att fixa det som hennes föräldrar alltid säger. Men hon kommer att komma sist fram. Varje morgon. För det går långsammare för henne.
Kanske att en vuxen kommer att behöva stå där vid bussen för att ta emot henne. Och hålla henne i handen under den sträckan.
Det ska jag faktiskt berätta för föräldrarna.

Det är där jag är. Utan att jag egentligen tänker på det.
Alltid på barnets sida.

Ikväll

Ikväll ska jag o maken på en sedan länge planerad middag hos vänner.
Och storebror har för absolut första gången bjudit hem sina tre vänner för en liten spelkväll hemma hos sig.

Tidigare har hans vänner haft såna här träffar. Sonen har deltagit på de flesta. Och då har han kunnat gå hem när han har velat. När han inte har orkat mer.

Ikväll är det han som är värden. Han kan inte gå hem när han inte orkar längre. Han behöver vara kvar till den sista går hem.

En ny erfarenhet.

Jag håller på och lär mig att hantera det här

Klockan är snart 15.30. Det är torsdag och ute har solen skinit hela dagen.

Igår gick jag och la mig först av alla. Jag låg i sängen vid 22 och då hade storebror just kommit hem och pappa och lillebror hade inte kommit hem från lillebrors match.

När pappan och lillebror kom hem så gick pappa och la sig det första han gjorde. Efter en liten stund gick även lillebror ner till sig. Kvar satt storebror. Och jag ligger där och veeeeet hur jobbigt han har det i den stunden. Men jag låg kvar under mitt täcke. Jag orkade bara inte vara uppe en minut längre.

Han överlevde såklart och det är så livet ser ut. Han behöver lära sig att hantera det här. Och detsamma behöver jag lära mig att hantera. Var sak har sin tid och kanske det är den tiden nu. Att lära oss just detta.

Att vara en lagspelare

Som han kämpar!

Hans 00-lag har träning ett par kvällar i veckan mellan 20-21 nu förtiden. Hans absolut värsta tidpunkt alla kategorier. För då är han inte hemma förrän vid 22-hugget vilket är hans normala läggningstid. Och nu när han kommer hem så sent får han inte i sig sina melatoninkapslar i tid och han får inte ro nånstans. Och "kräver" då att nån är uppe med honom tills han blir trött. Det är inte hans pappa som gör honom sällskap. Så kan man säga. För honom är det inte alls lika viktigt att sonen känner sitt lugn. Utan maken bara går och lägger sig och så får sonen klara sig själv. Och det skulle han säkert göra. Men jag har fan inte mage att lämna honom helt ensam i soffan när jag vet hur får kämpa för att hitta sitt lugn just där och då.
Idag beklagade han sig. Igen.

"Men du fortsätter ändå?" frågade jag i kväll.

"Ja det är klart, jag är ju en lagspelare! Och jag har ju lärt mig att man inte kan få de tider man önskar på fotbollsplanerna som man önskar hela livet!"

Och jag mitt i min egen trötthet, bara log,
för jag bara hörde i allt det han sa hur det var våra egna ord som kom klingandes ut ur hans mun. Hur han nånstans inom sig har tagit till sig iallafall några ord på vägen som vi har uttalat under alla år.

----------

En annan grej som hände idag.
Han skulle till gymmet med två kompisar. De skulle träffas klockan 14 nere i samhället.
Plötsligt när jag och sonen sitter och pratar i vardagsrummet så dyker båda dessa killar upp på våran garageuppfart.
"Vad fan gör de här?"

Då visade det sig att de hade fått tid över och tänkte att de kunde komma förbi lite innan istället.
Jösses. Här fick sonen jobba, tänka om.
Han som inte hade hunnit packa ordentligt heller. Vilken ordning skulle han nu göra saker och ting på.
Jag passade på att snacka lite med grabbarna så sonen fick en stund för sig själv och kunde samla ihop sig en smula.
Jag pratade med killarna om deras omtalade lärare i träningsläxa. Vi pratade och vi kunde bara skratta åt eländet. Efter en stund var sonen klar och de kunde åka iväg alla tre.

Kliv, kliv överlev!

Jag är så trött på att höra om spanskan som inte funkar eller andra tråkiga och jobbiga saker att jag ser nästan till att hela tiden vara igång med nåt när sonen är hemma. För det känns som om så fort jag sätter mig ner nånstans så kommer han och det känns som om det alltid är  nåt han han vill prata om som är jobbigt och tråkigt. Framförallt tråkigt. Och då sänker ju det hans motivation. Och då går det inte. Och jag vet, han kan inte hjälpa det. Det ingår liksom i hans problematik. Men hur mycket ska man ism mamma orka ta emot. I 18 år jag bara tagit emot. I 18 känns det som om jag har peppat, förklarat varför, tröstat, lyssnat, lugnat, haft svar på allt.

Jag har verkligen inga svar kvar att ge vad gäller spanskan. Efter många om och men har spanska-läraren äntligen förstått vidden av tydlighet. Men då hade ju nästan hela trean gått och sonen inte lärt sig ett skit spanska. Så nu under våren behöver han jobba ikapp båda terminerna. Vilket han känner är urbota jobbigt. Så klart.
Just nu är det två av hans kurser som strular och som känns oerhört jobbiga att tas igenom. Och det knasiga i detta är att det är just dessa två kurser som han har valt själv. Träningslära med en kvinnlig lärare som snart är pensionsaktig och som säger att en sträckning och en lårkaka är samma sak så kan man inte ge träningsfreak några lärorika lektioner. När killarna nästan skrattar åt henne och hon fortfarande vill att de ska bära namnlappar på lektionerna för hon kan inte ens namnen. När endast 7 av 25 av eleverna fortsätter att dyka upp på hennes lektioner och de andra väljer att sjukskriva sig.
Hos henne funkar det sådär kan jag säga.
Men jag har inga svar längre. Jag har erbjudit mig att prata med läraren. Men han vägrar mig att göra det. Och i detta går jag inte bakom ryggen på honom längre. Det kunde jag göra när han var yngre. Men inte när han är myndig och över 18.

Och så denna himla spanska.
Hoppa av!!! Har jag lust att skrika i hans båda öron. Högt och tydligt. Och innerst inne vill han nog inget annat. Men fortsätter ändå. Och vi har sagt så här att han måste välja. Att fortsätta och göra sitt bästa, eller hoppa av kursen. Att gå varje dag och bara gnälla över hur jobbigt det är hjälper inte någon. Och att hoppa av spanskan skulle inte göra nåt eftersom det är en kurs oms är utöver alla andra. Han läser den extra.

Jag är så otroligt trött att när jag kommer hem från jobbet så sätter jag mig bara. Rakt ner i soffan kraschar jag. Och jag kan knappt hålla mina ögon öppna. Och det är väl då jag borde ge mig ut och gå eller åka och träna. Eller ta fram mattan och träna lite här hemma.
MEN JAG HAR INGEN LUST. INGEN SOM HELST LUST HAR JAG.

Jag har ingen lust till samliv heller. Jag orkar inte. Det känns som om all min ork bara går åt till att just leva för tillfället.

Plötsligt händer det

I lördagskväll var vi hembjudna till goda vänner. Deras son och våran storebror har känt varandra sedan 6-års. Den killen är en av de killar som vi som föräldrar har krävt av rektor ska få gå i samma klass som våran son sedan 7:an. Och det har funkat. Varje gång. De hamnade i samma klass i sjuan.
I åttan flyttade vi utomlands.
När vi kom tillbaka och sonen skulle börja i gymnasiet hade dessa gossar valt samma program och vår son valde skola efter att ha fått reda på var hans gamla gäng hade tänkt att söka.
Och vi som föräldrar krävde även denna gång att dessa gossar skulle hamna i samma klass. Utan att nån annan har vetskap om våra kontakter med både skola och rektor så hamnade dessa tre killar tillsammans. De andra familjerna tror att det bara har varit tur vid antagningen till skolan.

Men men. Det de inte vet nåt om mår de inte dåligt av heller.

I lördags var vi alltså hemma hos en av killarna på lite gott käk. Jättetrevligt och jättegott.
Vår lillebror valde att inte följa med vilket han inte behövde. Så han fick en kväll på egen hand hemma.

I söndags morse när vi vaknade hela familjen för att kolla på vasaloppsstarten så berättade sonen att han kvällen innan inte hade kunnat sova.

"Men jag väckte inte dig mamma. Jag ville klara det själv den här gången. Så jag låg vaken helt ensam i natt mellan 01-03".

Vi kom hem runt midnatt och sen tog det en stund innan vi la oss. Och sedan hade han alltså legat vaken ända till 03.00. Helt själv. Så himla duktig han är! Det har nog aldrig i hans 18 åriga liv hänt! Han har varit paniskt livrädd för att vara ensam vaken på nätterna. Han har varit rädd för att vara den som kanske somnar sist av alla. Han vet inte varför men ångesten har under dessa situationer tagit honom helt i sitt grepp. Och framför allt så är det när hans dygnsrytm ruckas som det blir svårast för honom.

"När jag har varit vaken på nätterna förut har jag försökt att läsa en stund för att försöska bli trött igen. Sen har jag ju hämtat dig mamma. Nu gjorde jag på helt annat sätt. Jag valde att ligga helt still i sängen utan att tända lampan och läsa, jag bara låg där i mörkret och försökte tänka på annat."

Helt otroligt faktiskt.
Och då plötsligt smyger en helt annan känsla fram hos mig.
För nu vet jag att han låg där ensam vaken i sin säng och jag hade ingen aning om det. Plötsligt har jag ingen koll på samma sätt som innan. Vilket är precis som det ska. Men väldigt annorlunda för mig som alltid har varit den som har suttit hos honom varje vaknatt hittills.

Nu är det min tur att våga släppa taget. Och jag är så enormt glad att det händer på hans initiativ. Att jag har haft ork, tålamod och en vilja att inte forcera vissa saker utan att jag har låtit det ta den tid han har behövt.

Och nu har vi nått den här milstolpen.
Iallafall en gång. Och det är fan inte fy skam.

Grattis och välkommen till nästa steg!

Idag har både storebror och lillebror sökt sommarjobb.
Stans största hyreshusbolag har idag haft en sk öppen audition för de som är mellan 17-20 år och som är intresserade av att sommarjobba.

Det betyder att bolaget har folk på plats och intervjuar ungdomarna på plats och gör liksom första gallringen redan på plats.

Trots det som hände förra sommaren för storebror då han faktiskt fick ett av jobben som kommunen hade, men som han bara var på första dagen pga att han mådde alldeles för dåligt. av hela situationen, så är han på iallafall det här året.

Igår satt han och pappan och slutförde utkastet på hans cv och idag har han skickat iväg det till jobbet där faster jobbar. Även om de är släkt så behöver hans ansökan gå igenom och gå den riktiga vägen så att säga.

Och idag har han varit på denna öppna audition med sin gymkompis. Helt utan att ha berättat det för mig eller pappa. Han bara släppte den nyheten igår till middagen. Som om det var världens mest naturliga grej i hela världen.
Och vi bara nickade och log och sa vad bra.

Även lillebror hade planer på att för första gången i sitt 16 åriga liv söka sitt första jobb. Han har även skickat in ansökan till kommunen på samma sätt som storebror gjorde förra året och då faktiskt fick det. Det gör man på nätet och sen får man besked om man får det eller inte.

Han hade också sällskap in till den här utfrågningen idag. Han och hans kompis drog med kompisens moppebil samtidigt som storebror blev hämtade av sn kompis i hans pappas bil.

Och där stod jag kvar i fönstret. Och bara såg på allihopa som hände framför mina ögon.
Killarna börjar bli stora. Båda två.
Och det är precis det här som vi har jobbat för i 16 och 18 år. Allt vi har gjort och slitit för var att de så småningom skulle bli självständiga unga män med en trygg plattform att kunna stå på.

Nu är de fan på gång.  Livet är långt och de är bara i startgropen. Men varje steg är ett steg i vilket fall som helst. Storebror kämpar på sitt otroliga sätt. Trots att han vet att han inte trivs bland folk och prata med folk han inte känner så utsatte han sig idag för att bli intervjuad och att stå i denna kö med ca 200 ungdomar. För han vet att han behöver ett jobb.

Lillebror kämpar också fast på ett helt annat sätt. Hela hans liv har han glidit fram på en jäkla räkmacka och har egentligen inte behövt slita så hårt. Det har bara löst sig för honom på nåt märkligt sätt. När han då stöter  på patrull emellanåt så blir det så oerhört jobbigt för honom. Han behöver verkligen lära sig att hantera de motgångar som han stöter på. Han behöver även lära sig att det är enbart han och ingen annan som kan göra jobbet åt honom. Och han är inte så bra på att visa upp sin egen drive, sin egen vilja.
Vi har pratat oerhört mycket om att hela livet handlar om de val man gör. Situationer kommer alltid att hända, sånt man inte kan rå för. Men det man kan påverka är just hur man väljer att hantera det som händer.
Man har helt eget ansvar för sitt eget beteende och hur man själv agerar.

Båda två kom idag tillbaka med varsin grön lapp där det stod:
Grattis, du har gått vidare till nästa steg i jakten på sommarjobbet!

( Våran tanke hade under tiden varit hur hantera om ingen fick gå vidare, eller om bara en av dem gick vidare....)

Nästa steg är att skicka in ett personligt brev samt ett cv. Storebror är nästan klar med sitt cv kan man ju säga då. Han behöver bara ändra lite här och där eftersom det är ett helt annat jobb än fasters.
Lillebror ska börja med sitt idag.
Storebrors kompis kom också hem med en grön lapp. Tyvärr inte lillebrors kompis. Han kom dock hem en erfarenhet rikare och är välkommen tillbaka nästa år.

Tänker tillbaka

Ikväll är det visst "100-fest". Det betyder att 3:orna har fest för att det är 100 dagar kvar till studenten. Vår kille är inte där. För det är ju fotbollsträning. Och det är inte klokt så skönt det är att ha det att skylla på i bland. OM man känner att man behöver ha nåt att skylla på vill säga.

Annars hade jag o sonen en kväll vid matbordet som var otroligt mysig. Bara han och jag. De andra två borta på annat.

Vi började prata lärare.
Vi kom ganska fort in på de lärare som sönerna hade när vi bodde utomlands. Och sonen berättade om vilka lärare som han kände var bäst på den tiden. Han berättade om Ms Dee som var spec-läraren som ställde upp med hull och hår när det visade sig att matten gick åt skogen. Hur hon ställde upp och hade sonen på "one to one" lektioner vilket betydde att sonen inte behövde vara med i den stora gruppen. Utan han var med henne på mattelektionerna och fick personligt utformade lektioner och läxor.

Vi pratade om hur sonen kunde sms:a mig under en lektion, vilken som helst, om hur dåligt han mådde. Och om hur jag då kunde maila denna Ms Dee och hon svarade inom 3 minuter och kunde lämna det hon höll på med för att vara hos sonen tills han lugnade sig eller kände att han förstod vad han skulle göra.

Vi pratade om Ms Triin som var hans idrottslärare. Vi pratade om hur hon hjälpte till så gott hon kunde genom att låta sonen gå lite tidigare från lektionerna för att inte trängas med de andra i omklädningsrum när de skulle duscha tex. I slutet av grade 9 så mådde han inte alls bra på henens lektioner tack vare många omständigheter. Hon visste och såg vad han kunde och berättade för honom att han inte behövde bevisa mer för henne om vad han kunde prestera på idrotten den sista månaden. Så med högsta betyg alltså 7, så kunde han istället lägga sin energi på ämnen som behövde mer av honom.

Vi pratade om Mr Smith som fick sonen att älska religion och historia med sina levande och motiverande lektioner. Honom gillade vi allihopa och jag kommer ihåg att när han fyllde 32 år så köpte vi nya whiteboardspennor till hans klassrum, för det hade sonen lagt märke till att han behövde.

Vi pratade om att alla lärare var kontaktbara typ dygnet runt. Även helger. Sonen som har otroligt mycket lättare att maila lärare istället för att prata öga mot öga så passade detta perfekt. han kunde skicka ett mail 21.30 en fredagkväll. 21.45 hade han fått svar på sin fråga.

Vi pratade om Mr Marc som lärde sonen att prata franska från nybörjare till kursetta på två år. Om hur roligt faktiskt sonen hade på hans lektioner. Om hur just den kursen faktiskt har varit hans roligaste kurs nånsin.

Vi pratade om Mr Wendell som fick sonen att tro på sin engelska. Som fick sonen att utveckla sin färdighet att både skriva och läsa och tala. Om hur den läraren är den bästa läraren alla kategorier enligt sonen.

Vi kom fram till att alla dessa lärare, hela den skolan, egentligen passade vår son ganska bra. För det var så strukturerat. Lärarna var tydligare, barnen hade respekt för sina lärare, det var viktigt att passa tider, det var viktigt att lära sig att respektera tiden andra lägger ner på att just du ska ha det bra.
Det var viktigt att hälsa på varandra och det var viktigt att respektera att bara prata engelska så fort man kom innanför skolans lokaler för att ingen skulle känna sig utanför om några andra pratade på sitt hemspråk bredvid mig. Med mera, med mera.
Det var uppföljning på allt jobb eleverna gjorde. Det var få elever i varje klass och alla blev sedda.
Och det viktigaste av allt kände vi när vi satt där och pratade, att de som sagt var villiga att vara nåbara när som helst.

De ville inget annat än att i det här fallet låta vårat barn lyckas med sina studier. Men även där var vi föräldrarna som var de som ringde, som mailade, som dök upp, som ville ha möten, som de säkert pratade om på sina kafferaster.
Men det var det värt.