En rosa jacka och en handväska på byrån

När jag kom hem efter jobbet igår hängde det en rosa jacka i hallen. Och när blicken fortsatte runt så såg jag hur en fin handväska stod på bänken.
Och när jag kollade runt ännu mer så stod ett par små, söta, vita Converse på hallgolvet.

Jag är ju ensam tjej här hemma. Så jag visste med 100% säkerhet att dessa attiraljer inte tillhörde mig.
Alltså. Nån av sönerna hade besök hemma.

Inte storebror.
Det var lillebror.

Så för alltså första gången har vi haft tjejbesök. En son har haft en tjej på rummet.

En tuff tjej som inte var rädd för att hälsa och de två åt till och med middag ihop med mig senare under kvällen. Då hade pappan och storebror redan åkt till träningen.

Jag fick äran att köra hem den ljuva varelsen.

Och sen visste inte lillebror var han skulle göra av sig själv av ren och skär lycka.
Och Gud så himla roligt det var att se denna tonårskille nå en målstolpe i sitt liv. Han var så nöjd. Han var så lycklig.
Han nästan satte sig i mitt knä och bara log.
Att få vara en mamma som får ta del av det här från sin son är ju helt fantastiskt.

Och nu skrivs ett nytt kapitel i våra liv. Kärlekslyckan och såklart som ett brev på posten - kälrketrubbel.

Banne mig de tjejer som beter sig illa mot mina grabbar.
De kommer att få med lilla mamma att göra.
Nej.
Jag kan inte göra nåt åt det självklart.
Men jag kan svära åt dem i all hemlighet. Här hemma. Och skrapa ihop det krossade hjärtat.

Och jag såg när ryggtavlan försvann bakom husknuten

Han somnade fint i gårkväll.
Han vaknade i tid i morse. Kom upp och åt frukost.
Klädde på sig.
Satte sig i soffan.
Sen satt han där.
En bra stund.
Vad han ville säga egentligen vet jag inte. Men han var tyst. Jag satte mig bredvid för en stund. Sa inget. Bara att "jag finns här bredvid dig".
Sen satte han på sig en tunn jacka, viskade Hej då. Gick ut.
Sen cyklade han iväg.

Det är ingen stark kille som just nu är på väg till skolan.

Jag kan nästan känna hur illa han mår där han sitter på bussen. Det är nästan så att hans dåliga mående även sätter sig i min kropp. Rent fysiskt mår jag nästan precis som han gör.
Utan att det hjälper honom ett jävla dugg.

Nu hänger det på honom själv.
Ute i den stora, vida världen.

Det vi som anhöriga kan göra, har vi gjort.
Schemat är så gott som perfekt. Inte helt hundra, men mycket bättre än förra året.
Alla lärare är vidtalade. Utom på en kurs, där lärare inte är tillsatt ännu. Rektor gör det han kan.
Vi har redan fått hem mail och massor av info bara de här första veckorna av lärare om uppstart i kurserna, en del ändringar osv.

Men det vi inte kan göra nåt åt är rasterna. Vi kan inte göra nåt åt "skåpsituationen". Vi kan inte göra nåt åt lunchen. VI kan inte göra nåt åt ljudnivån på lektioner. Vi kan inte göra nåt åt antalet elever i klassen. Det är sånt som följer med på köpet i skolan.

Sånt som han måste hantera på egen hand.

Sex dagar

Sex skoldagar in på höstterminen hann det gå.

"Mamma, jag vill inte gå till skolan imorgon….."


Jag hörde det på hans röst redan i telefonen när jag var på väg hem från jobbet. Jag slutade 15.15. Kom inte iväg förrän 15.30 pga att chefen kom förbi en sväng och behövde prata lite.
Och är inte jag hemma på typ minuten när jag borde så ringer telefonen ganska så omgående.

"Var är du? När kommer du?"

När vi la på gick min kropp in på sk överlevnadsmode. PÅ en hundradels sekund blev jag stridsklar.
Samlade all min kraft till att orka med det som komma skulle. Och väldigt tacksam över att lillebror denna eftermiddag åkte direkt till sin träning efter skolan.

Utanför ytterdörren stannade jag till för ett ögonblick. Tog ett par djupa andetag. Öppnade sedan dörren och gick in. Med en självklar känsla av att vara den starka.
Han satt i soffan. Helt stilla. Helt tyst. Men ombytt för att kunna åka till gymmet lite senare.

Att se sitt eget barn så hjälplöst. Detta stora, lilla barn.

Vi pratade länge. Eller han mest. Jag lyssnade. Och jag har kommit på att ibland är det faktiskt inte ett svar han som mest behöver just där och då. Ibland kan det vara just bara själva känslan av att nån faktiskt helt enkelt bara lyssnar. Bara att få ut det ur systemet kan vara nog så viktigt och nödvändigt.

Till slut tog han cykeln till gymmet.

Jag åkte till Apoteket då medicinen utom melatoninet hade anlänt idag.
Han kom hem efter gymmet.
Som en helt ny kille.

Eller iallafall nästan.
Rösten var tillbaka och han kunde skratta en smula.

På onsdag eftermiddag ska klassen till en annan skola i stan, berättade han, och lyssna på föreläsningar om Dont drink and drive. Han behöver inte vara med på det, sa jag till honom.
På fredag är det mentorsdag hela dagen vilket betyder att de ska åka iväg med en till klass i buss till en annan stad för att "lära känna varandra lite bättre". Han behöver inte följa med dit heller.

Och i morgon går han till skolan.

Lyrisk

Pappan hämtade sonen och Nicklas utanför konsertarenan igårkväll.
Han var där redan en timme innan för att vara på plats om sonen behövde komma ut tidigare.

Vid 23.15 fick jag ett sms hemma i soffan.
"Han är lyrisk!"

Så himla roligt!

Sonen kom hem och var verkligen helt lyrisk.
Han hade haft en kanonkväll.
Trots otroligt med folk och otrolig ljudvolym så hade han haft precis så roligt som han hade önskat.

Snacka om motiveringsstyrd.
Bandet och alla deras låtar var så lockande att det var värt varenda minut av det jobbiga.

Han hade köpt sig en fan-tröja som han hade på sig när han kom hem.
Stolt. Glad. Lycklig.

Han kände sig lite hemma på arenan när de allihopa där inne sjöng med tillsammans i alla låtar. Lite gemenskap. De var där i samma syfte. Flera tusen.
Med armarna i luften.



Det händer grejer!

På andra sidan bordet

Där har jag suttit idag.
På andra sidan bordet.

Jag har alltid varit föräldern som suttit på ena sidan.
Idag har jag varit pedagogen på den andra.

Mamman och pappan ska till sitt livs första Bup möte nästa vecka. Och ville ha med sig "nåt matnyttigt". Deras son är en aning svårhanterlig och visar det både hemma och på förskolan.

Att vara på andra sidan bordet kändes en aning annorlunda. Mycket märklig känsla.
Att förbereda mig för att kunna tala om för mamman om hur hennes snart fyraårige son är hos oss på förskolan. Att vara den professionella. Men som ändå inte har befogenheten att tala om att "din son har en diagnos". För det kan inte jag veta. Jag kan bara berätta vad det är jag ser och vad vi upplever på förskolan.

Och det gjorde jag.
Och jag ser nånstans att de endast är i början på sin resa.

Plötsligt händer det

Ikväll händer det grejer i vår lilla kvartett.
Nåt som aldrig har hänt hos oss.
Men som säkert är hur vanligt som helst i vilken annan familj som helst.

Storebror ska gå på konsert!
Va? Har ni hört? Så himla spännande!
Hans livs andra konsert. Hans första var med oss på Gyllene Tider för en herrans massa pr sedan i Jönköping.Då sa han att det var hans allra sista också.
Men saker och ting kan ändras.

Han och hans bästis Nicklas bestämde det redan förra helgen. De har samma musiksmak. Som tur är.
Så NIcklas pappa kör dem till konserten. Vi hämtar hem dem sent i kväll.

Den börjar 19, insläpp från 18. Slutar ca 23. Med förband och hela kiddevippen. Förbanden hade sonen lika gärna kunnat strunta i, säger han. Och han hade helst velat komma dit precis till hans band ska börja spela. Men så säger han i samma menig:
"Men det är värt det jobbiga för Nicklas skull, han vill vara där till förbanden".

Och så lillebror.
Det är Stadsfest i vår hemstad. Han och och några kompisar ska in och roa sig.
Plötsligt händer det.
Jag oc maken ensamma en hel fredagskväll.

Färdiga mappar

Igårkväll fixade vi till alla sonens nya mappar till alla ämnen i skolan.
En mapp, ett kollegirblock och så ämnesboken. En för varje ämne.

Det systemet har funkat i många år för sonen.
Så han ville fortsätta så även det här året.

Men han kan inte fixa det själv.
Tömma de gamla från förra året, sortera, skriva ämnesnamnet på, lägga i de nya böckerna.
Organisera är svårt för honom.

Han sitter gärna bredvid när jag gör det. Men han klarar det inte själv.

Den här väntan - och att alltid behöva ligga på

Innan sommaren blev vi förvarnade om att sonens medicinläkare på Bup skulle flytta från Öppenvården till Slutenvården. Hon skulle alltså börja ta hand om de ungdomar som behöver ligga inne på psyket.

Hon lovade att Bup skulle meddela oss när de visste vem som skulle ta över hennes patienter inom Öppenvården.
Och hon har inte hört av sig.

Jag misstänkte att det här kan ta lång tid så jag ringde Bup för två veckor sedan för att fråga hur landet ligger, utan att det då var sådär superbråttom bråttom med medicinpåfyllning. Men liksom snart. Och så för att i november ska sonens andra läkarintyg för körkorttillståndet vara inne.

De visste ingenting och sonens psykolog lovade att han skulle ha med sig ett namn till mötet förra torsdagen. Tyvärr glömde vi båda två bort det i hetsen på det mötet. Men han ringde till min stora förvåning upp mig på fredagen. För att tala om att ingen vet vet nåt fortfarande.
Han lovade att Bup ska höra av sig igen när de vet nåt nytt.

Nu har det gått ytterligare en vecka. Inget samtal.
Snart har det gått en månad och då börjar det bli bråttom.

Det som började så bra

Gahhh!
Så tråkigt.
Så. Jäkla. Bedrövligt.

Schemaläggaren som har gjort sånt enormt bra jobb och verkligen trollat med knäna för sonens klass och grupper.
Tanken som var så himla bra och så himla rätt.


Och så har den mänskliga faktorn nånstans missat nåt för ett år sedan. Som visar sig nu.
Hur mycket ska man orka fixa hela tiden???
All förberedelse för oss innan tvåan skulle börja. Alla möten för att det skulle bli så bra som mäjligt. Alla samtal. Nu får vi göra det igen. En gång till.

I höstas då sonen började ettan på gymnasiet hamnade han i grupp B. Där inga av hans kompisar gick. Han fick därför byta till grupp A. Inga konstigheter alls. Nånstans.
Han gick med grupp A under hela året.

Nu när schemaläggaren har gjort detta underbara schema, så har nån klantskalle missat att notera i några listor på expeditionen att han inte längre tillhör grupp B.
Så han har hela tiden utgått från att grupp B inte ska ha några håltimmar förutom nån enstaka varannan vecka. Och fixat det.
Fast sonen går inte i grupp B.

 HAN GÅR I GRUPP A!!

Idag har jag suttit i både telefon och mail-konferenser med mentorn. ( Stackars mina kollegor och barn på jobbet….) Som inte vet nånting. Men hon kan gå med på att sonen och då även Nicklas kan få byta grupp för att i så fall hamna så att säga rätt. OM rektor går med på det. Nicklas gick med på det i första taget, men sen kom sonen på att han själv har svårt att motivera till sina andra klasskamrater varför denna ändring skulle göras och varför Nicklas får göra detsamma. Och det eventuella gruppbytet blev inte lika hett.

I morgon är det jag som hänger på telefonen igen och denna gången är det Rektor som ska pratas med.
Skolan har nånstans gjort felet från början.
Och det måste de kunna stå för. De måste ta sitt egna ansvar i det hela. Om sonen ska byta grupp eller om hela grupperna byter plats med varandra på schemat. Eller hur de nu tänker göra.

De måste komma upp med en gångbar lösning som funkar.

Fan vad jag är bra!

Som förälder är det väldigt lätt att fundera över sin egen kompetens som just förälder.
Det följer ju inte med nån bruksanvisning direkt när de föds till denna världen, utan man får helt enkelt lära sig efter hand och klara sig så bra man kan.

Man ska fostra och man ska vägleda, man älskar dem över allt i hela världen, man ska finnas och man ska sätta gränser. Man ska lära vad osm är rätt och fel, man ska vara den trygga borg där ingenting farligt kan hända.

Självklart finns det då stunder där det infinner sig en en uns av tvekan om man gör rätt.
Och vad är rätt? Vem bestämmer vad som är rätt och fel? Vem vet egentligen?

Som mamma har jag varit väldigt duktig på att ge mig själv skulden för olika saker som sker. Jag har varit bra på att ge mig själv dåligt samvete när det är nåt jag har missat. Eller tagit ett beslut som kanske inte var det bästa.

Men jag jobbar som attan med mig själv i just det här.
Jag kämpar för att istället bli duktig på att ge mig själv beröm. Att jag faktiskt gör mitt bästa utifrån den situation jag just här och nu befinner mig i. Och skulle det bli fel nånstans så intalar jag mig själv att när jag tog just det aktuella beslutet så var det det bästa jag kunde eller visste då.
Jag har den hårda vägen lärt mig att det inte är hållbart att leva i nån sorts skuldfälla för sig själv. Att ständigt gå runt med dåligt samvete hjälper ingen.

Man måste ibland få ge sig själv en klapp på axeln och säga fy fan vad jag är bra!

Och det gör jag just nu.
Jag ger mig själv en bamsekram för att jag klarade av det stora mötet i skolan i morse så himla bra!

Jag satte på mig mina leopardmönstrade trosor efter duschen i morse, för att så tydligt som möjligt bli den tigermamma jag behövde vara. Och leopard var närmast tiger jag kunde komma…..

Jag kom in i ett rum vid halv nio, med en massa stolar i.
Känslan av att veta att på dessa stolar skulle ca 20 pers sitta och prata om vår son blev oerhört stark.
Avgående rektor hälsade alla välkomna och sen fick jag ta över.
Och som jag pratade. Som jag fick fram allt det jag hade tänkt. Lugnt och sansat. Kände mig inte ens orolig eller nervös.

Avgående rektors entusiasm och vilja att hjälpa till var så himla påtaglig att det gick att känna på. Inga stängda dörrar, det finns bara lösningar. Vilket hon påvisade även för den nya rektorn. Och han verkade så villig att hjälpa till han med.

Han tittade på sonens betyg och sa:
"Till vilket pris har XXXX fått betala för detta enormt bra resultatet? Det viktiga nu är att vi hittar en balans så att han får ett bra liv både i och utanför skolan."

Sådärja.
Bra gjort lilla mamman!!

Nu sätts det igång igen

På måndag börjar skolan igen för mina killar.
Lillebror börjar i nian.
Storebror ska börja i tvåan på gymnasiet.

Fattar inte att de har blivit så stora.
Men iallafall.

Inför skolstart har vi i morgon ett möte. Bokat sen innan sommaren.
Till det mötet är så himla mycket folk inbjudna att jag nästan har tappat räkningen.
En spec-pdeagog från hab, psykologen från Bup, avgående rektor, den nya rektorn, alla lärare samt en kille som är anställd på skolan som bibliotekarie men som har koll på det mesta av det mesta i hela skolan, som är tänkt att bli en tillgång och resurs för sonen för ev läxhjälp, vägledare, helt enkelt en vuxen att kunna gå till vid behov.

Jag har denna vecka kontaktat både den från hab och psykologen på bup för att få bekräftat att de dyker upp och inte glömmer bort mötet.
Överenskommelsen innan sommaren var också att just dessa två människor som aldrig tidigare har träffats skulle pratas vid på telefon om situationen för vår kille för att de ska vara på samma bana i morgon.
Och det visade sig att båda två var förberedda och klara för att imorgon inför lärare och två rektorer påvisa vad sonen har för styrkor och svagheter och var det extra stödet behöver sättas in.

Vi har till i morgon även fått det schema som sonens klass har fått preliminärt inför år 2 hemskickat åt oss. Ett schema som schemaläggaren har gjort underverk med. En  hen som säkert kan trolla med fingrarna. För ett bättre schema kan nog inte fixas fram.

Det mesta av våra, och framför allt sonens, önskemål har kunnat tillgodoses och verkställts.
- Inga sovmorgnar
- Inga håltimmar, förutom en långlunch varannan tisdag
- Inga långa dagar
- De flesta lektioner i en och samma sal

Otroligt bra fixat.
Med reservation för kanske en liten förändring. Men iallafall.

Första delen på mötet i morgon kommer lärare att närvara på. Då lägger vi fokus på vilket stöd han behöver inför sin inlärning och själva undervisningsdelen.
Den andra delen är det Hab, Bup, rektorer och så jag. Då ska vi prata just schemaönskemål, vilken kurs han ev kan hoppa över då han redan i ettan klarade av tre årskurser i spanskan, mm.

Så tänk gärna på mig en smula i morgon bitti klockan 08.30.
Sonens framtid står på spel och hösten måste verkligen börja bra så han inte tappar tron på skolan eller på sig själv.

Mer saker händer just nu.
Jag och maken har blivit inbjudna av Hab till en föräldrarutbildning inom autism spektrum tillstånd.
Under fem torsdagseftermiddagar få lära oss mer om det som är vårt liv. Jag har anmält oss båda två. Jag har fått okeyat av min chef att kunna gå. Maken kommer på de torsdagar han kan.

Sonen har blivit inbjuden av Hab att få vara med i en grupp med ungdomar med samma diagnos under hösten. Syftet med den gruppen är att prata med varandra. Lära sig av varandra och kunna delge andra av sina egna erfarenheter. Samt att få hjälp av professionella att lära sig mer om sin diagnos.
Vi har anmält honom till detta.
Har ingen aning om han tänker gå, eftersom han inte ett dugg är intresserad av andra människor egentligen. Han har sagt att han ska gå. Men jag tror på det när jag ser det.

Hösten sätts alltså igång på allvar och med ett högt tempo redna från början.

Jag får hålla i hatten och bara be till högre höjder att mina batterier är tillräckligt laddade.

Så faschinerande

Lillebror.

 Det har tagit ca ett år för honom att landa här hemma i Sverige och att hitta sin egen plattform att stå på. Det har tagit både tid och kraft från honom själv och från oss andra i familjen. Han har varit en smula nere och vi trodde för en stund att han kanske rent av var deprimerad. Han har fått slita hårt med att hitta en plats i sin nya klass och i sitt nya fotbollslag. Men saker och ting verkar ha vänt för honom. Han är mycket gladare och mycket piggare och kan till ocj med vara trevlig mot oss andra när han är hemma, som den tonåring han är.

Och nu har han hittat några killar i fotbollslaget som han har börjat att hänga med även på fritiden.
Alltså inte bara när det är dags för träningar och sånt.
De har sovit över hos varandra, de har haft sk lan-kvällar med tvspel hela nätterna, de har träffats och bara umgåtts , de har badat och de har helt enkelt haft skitkul under hela sommaren till och från. Han har fixat att vara ensam under dagarna, och han har kunnat fixa egen mat. Antingen hemma eller så har de ätit på stan. Han tar sig med buss dit han ska eller så har han fått skjuts av nån kompis på moppen om det har varit en kortare sträcka. Han klarar sig helt själv.
Ingen är gladare än vi som föräldrar och se detta. Helt otroligt.

Några av dessa killar har alltså under året som gått fixat moppekort och sen köpt en sådan.
Nu är vår kille extremt sugen på en han med. Han fyller 15 i september.
De är tre killar som fylller år ungefär samtidigt och har nu bestämt sig för att göra detta tillsammans och samtidigt.
Som det har planerats.
Med syntest och kurser hit och dit. Och det kollas på Blocket efter några häftiga moppar.

Igår kom de fram till att de hade så många frågor som de behövde få svar på så de bestämde att idag åka in till en av alla körskolor i stan och kolla läget. Inget om att jag eller pappa kanske kunde hjälpa dem.
Sagt och gjort.
Han kom hem alldelels sprudlande glad.
De hade gjort klart syntestet och de hade bokat in sig på en intensivkurs nu i augusti. Jösses! Swisch, sa det bara så var allt kirrat. På helt eget initiativ!

Han berättade att de andra två killarna "var mycket blygare än jag, så jag fick sköta snacket, mamma. Men det är jag ju så himla van vid redan eftersom jag har fått göra det hela livet med brorsan" var hans enkla konstaterande på det. "Det enda de behövde svara på var deras namn, adress, personnummer och mailadress, resten fixade jag".

Alltså!
När blev han så här stor?

Och kan det vara så här enkelt?

Jag är helt stum av fascination över hur han bara fixar. Utan nån som helst hjälp eller stöttning från oss föräldrar. Bara några enkla frågor om lite ditten och datten, sen fixar han resten.

Har familjer utan npf det så här så förstår jag att de har all tid i världen och göra andra saker på.

 Och då kan jag bli otroligt förbannad på de okunniga människor som påstår sig veta att ADHD, Add, Asperger, dyslexi och allt vad det heter bara är påhitt. De som påstår sig veta att en utredning bara är att kryssa i några kryss på en skala och svara på några frågor som bara tar ett par minuter i anspråk, för att sen få en diagnos.
Fy sjutton för dem!
De har inte levt det liv vi lever kan jag säga. Men att ha åsikter kan de.

"Och mamma förresten, ni kommer att få en faktura hem i brevlådan. Den kommer de att lägga på 20 kronor på för portot för hemskickningen av fakturan".

Koll på läget.

Heja lillebror!
Du är bäst!

Det svänger fort

Ångest!

Han somnade osm en lycklig ung man igårkväll, efter att ha genomfört en suverän match i 90 minuter.

Vaknade i morse med ångest.

Över att behöva vara ensam from idag då jag börjar jobba.
Pappa började förra veckan.

Hans vankande fram och tillbaka här hemma just nu gör inte mig mindre ångestfylld heller.
Han är på väg till gymmet.
Men vad ska han göra sen i flera timmar?
Vad ska han äta?

Han kan inte titta på tv, inte titta på en film, inte spela tv-spel, inte läsa böcker.
Varför han inte kan allt detta beror på att han är så intensivt rastlös att han inte kan sitta stilla. Men kan samtidigt inte komma på nåt själv att aktivera sig med. Den kombon är sådär.
Och han har inget som helst intresse för sånt som är overkligt. Han kan titta på en fotbollsmatch, för det händer på riktigt.
Men inga tv-serier. Förutom Svensson-svennson av nån anledning. Och den kan han titta på tusen ggr.
Tv-spel gillar han inte.
Och böcker funkar bara fakta eller möjligtvis biografier. Om verkliga männikosr. Det här är ett litet problem i skolan, då det måste läsas olika klassiska romaner.

Nu har han cyklat iväg till sitt älskade gym.
Och nu ska jag åka alldeles strax.

Igårkväll pratade jag med lillebror. '
Jag brukar väldigt sällan be honom vara med sin bror.
Men igår gjorde jag det.
Jag förklarade precis som det var. Att storebror känner att det är jobbigt att vi ska börja jobba.
Om hur svårt storebror har att bara chilla "sådär som du har så lätt för".

Han svarade så självklart, så enkelt:
"Jag fixar det mamma. Vi kommer hitta på nåt att göra."

Så  nu har storebror fått tillåtelse att väcka sin lillebror när han kommer hem från gymmet. Utan att lillebror ska bli arg och irriterad.

Och så har jag lovat att vi ska åka iväg nånstans efter mitt jobb. Det lugnar honom också av nån anledning. Typ till XXL eller nåt. Bara titta. Bara vi.

Med från start!

För första gången har sonen sovit i tre nätter irad i gästhuset med en kompis. Och jag lovade att "vara vaken en stund" och finnas tillgänglig på sms om kompisen skulle somna först. För första gången har han haft en kompis hos sig över huvud taget såååå många dagar. Torsdagkväll till och med söndag lunch.
Fast sonen har ställt sin jäkla klocka på morgonen för att bibehålla sin stabila dygnsrytm så finns Nicklas där. Han finns där trots alla sonens sätt att sköta saker o ting på och att vi föräldrar hela tiden och alltid finns i närheten.

Det har gått otroligt bra. Nicklas är en pärla och han har ingen aning om det själv. Hans föräldrar har varit hos ett par av sina bekanta som faktiskt inte bor så långt ifrån vår stuga, så de har funnits på ett behörigt nära avstånd om det hade behövts hämtats tidigare.

Nu är vi hemma.
Och sonens lag har hemmamatch.
Och för er som har följt min blogg ett tag vet ju att sonen har tagit en sk matchpaus, pga all ångest som kommer med i det paketet vad matchspel innebär.

Idag ska han vara med. Från start.
Jag har låtsats som om det regnar och inte gjort större sak av det än att jag har klappat om j´honom och sagt att jag tycket han är den starkaste jag vet.
Men inuti mig är det korsdrag av alla känslor just nu. Och visar det sig att han står på bland de 11 som får starta nu klockan 17 kommer inte mina två ögon klara av att hålla sig torra. Det kan jag lova redan nu.

Mina tårar kommer att rinna.
Och jag kommer att låta dem rinna. För även om han är tvungen att kliva av efter ens tund så är han en hjälte i mina ögon. En tapper riddare som sliter satan för att klara av att göra det han älskar allra mest.
Ingen annan än jag, maken och sonen själv vet vilket inre  krig  han  har bekämpat för att överhuvudtaget kunna vara på plats.

"Mamma, klarar jag det här kommer jag somna stolt över mig själv ikkväll!"

Jag med, viskade jag tillbaka när han åkte till samlingen.