Det har den här veckan kommit fram nya saker om vad det är som får våran fina 18 åring att må dåligt. Om varför han är så otroligt trött. Om varför vissa saker är tuffare än andra saker för honom. För honom är det här så att säga gamla saker. Men det är först nu han har valt att berätta även för oss.
Han har kämpat med det här sen länge, på egen hand. När han var yngre trodde han själv att det var en mognadsfråga som så mycket annat i livet. Han hoppades på att känslorna/ångesten skulle gå över ju åldre han blev. När han blev äldre så märkte han att det aldrig gjorde det. Det gick aldrig över. Det bara fortsatte. Då hoppades han på att hitta egna verktyg att hjälpa sig själv på. Men det har tyvärr heller inte fungerat. Det har tvärtom bara blivit värre med oren, ju äldre han har blivit.
Den hä veckan har han ju börjat att sommarjobba. På hemmaplan, alltså i närområdet. Han ska sköta yttre skötsel i områden han alltså redan känner till. Han är den enda sommarjobbaren och jobbar själv med en annan kollega. So far so good. Precis som han ville ha det.
Men ändå går det inte.
Ändå mår han så ofantligt dåligt.
Första dagen gick bra fram till lunch. Sen brakade han. Då var det täta sms kontakter och han räknade minutrarna till klockan 16 då hans arbetsdag var slut.
På tisdagsmorgonen mådde han så uselt att han mådde illa. Han rörde knappt frukosten, och han tog låååånga andetag mellan tuggorna. Hela han osade av ångest.
Vi pratade, han var ledsen. Jag erbjöd mig att ringa arbetsgivaren och informera om läget, men det ville han inte. Inte än, sa han.
Arbetsgivaren är alltså inte informerad om hans diagnoser eftersom han själv inte har velat det. Han har velat klara det här på egen hand och då är det så. Och nu känner han att det skulle vara en smula pinsamt att komma nu och börja prata. Men det försökte jag få honom att sluta tänka på det viset. Det är aldrig för sent.
Han klädde på sig, packade ner sin matlåda i påsen, lämnade sin kontaktpersons visitkort på bordet och sa;
"Mamma, jag lämnar hennes kort här, jag hör av mig om jag vill att ni ska ringa henne...."
Jag hade precis bjudit min mamma till stugan de dagar maken jobbade hemifrån, ti-ons. Jag o maken kom överens om att även m sonen mådde dåligt så skulle jag åka iväg. Och det känns så skönt att jag kan göra det nu. Jag kan åka iväg i vetskap om att sonen har det bra hemma. Pappan är med på banan. Så var det verkligen inte för några år sen. Då åkte jag iväg men mådde så dåligt själv så jag hade inte trevligt borta iallafall.
Men nu för tiden är det annat ljud i skällan.
Då passade sonen på att öppna sig.
Så nu är vi på gång igen.
Det var länge sedan vi hade behov av kontakt med hab eller bup. Men nu är det dags. Vår son behöver hjälp. Vi som föräldrar behöver hjälp för att kunna hjälpa.
Nu är han dock över 18 och vi behöver kontakta andra instanser än tidigare.
Och som jag har ringt runt under morgonen.
Jag har pratat med två helt underbara kvinnor som har skickat mig vidare till andra nummer. En kvinna i vårt län och en annan kvinna i grannlänet.
Av kvinnan i vårt län så fick fick jag veta att patienter med enbart Asperger tillhör från och med i morgon psykiatrin. Har man tillhörande diagnoser såsom utvecklingsstörning osv så tillhör man habiteringen.
I grannlänet gäller samma sak fast from 1/9.
Så kvinnan på vuxenhab i vårt län ansåg att vi skulle kontakta psykiatrin idag direkt istället, fast det inte gäller förrän i morgon. Så nu väntar jag på samtal från psykiatrin.
Och så ska jag ringa Unga Vuxna på deras telefontid. De är också ett alternativ, dock har de ingen spec utbildning på just diagnoser.
torsdag 30 juni 2016
måndag 27 juni 2016
Sonens första tre timma på sitt sommarjobb är nu avklarade
I morse körde jag sonen till sin första arbetsdag på sitt sommarjobb.
Klockan 07.00 var det samling i utkanten av stan för alla sommarjobbare och sedan skulle alla placeras ut på sina respektive ställen.
Hans erfarenhet av att sommarjobba är inte den bästa efter förra sommaren då han endast med nöd och näppe klarade av den första dagen. Sen ringde vi återbud resten av sommaren. Och hans tjänst gick förhoppningsvis till nån annan.
I år gör han ett nytt försök.
Han har inte velat prata om det över huvud taget.
Igår kväll var han som han brukar när det är lite för tufft och lite för jobbigt. Han var otrevlig, bitsk i sina kommentarer och allmänt vass i tonen.
Han tog sina melatonin extra tidigt på kvällen för att riktigt känna att han hann bli trött innan det var dags att lägga sig.
När det var läggdags gick han ner. Och sen hörde jag inget mer. Läget verkade lugnt. Däremot hade jag sanslöst svårt att somna i stället.
I morse som sagt åt han frukost. Jag fick dock bre hans smörgåsar. Ett tecken på att hans energi går åt till nåt annat.
Jag har tagit semester den här veckan för att kunna vara nära till hands för hans skull. Och behövs jag inte så har jag en vecka för mig själv helt enkelt när alla andra tre i så fall jobbar. Och den tanken är också jobbig för sonen. Att veta att jag är ledig när han jobbar. Så min tanke som var för hans skull från början, blev en smula jobbig för honom.
Han känner att det är lite jobbigt att att bli vuxen helt enkelt. Han vill att det ska vara som det alltid har varit, att hela familjen ska fira semester tillsammans alla veckor. Från och med den här sommaren blir det mesta annorlunda faktiskt.
Och han får ta ytterligare ett stort steg in i vuxen världen.
Nu har han iallafall varit på jobbet i snart tre timmar. Via sms har jag fått reda på att än så länge känns allt ok.
Så här sa hans lillebror förra veckan:
"Mamma, brorsan behöver verkligen fixa det här jobbet. Hur ska det annars gå för honom i framtiden? Vilket jobb ska han kunna ha om inte det här heller funkar?"
Klockan 07.00 var det samling i utkanten av stan för alla sommarjobbare och sedan skulle alla placeras ut på sina respektive ställen.
Hans erfarenhet av att sommarjobba är inte den bästa efter förra sommaren då han endast med nöd och näppe klarade av den första dagen. Sen ringde vi återbud resten av sommaren. Och hans tjänst gick förhoppningsvis till nån annan.
I år gör han ett nytt försök.
Han har inte velat prata om det över huvud taget.
Igår kväll var han som han brukar när det är lite för tufft och lite för jobbigt. Han var otrevlig, bitsk i sina kommentarer och allmänt vass i tonen.
Han tog sina melatonin extra tidigt på kvällen för att riktigt känna att han hann bli trött innan det var dags att lägga sig.
När det var läggdags gick han ner. Och sen hörde jag inget mer. Läget verkade lugnt. Däremot hade jag sanslöst svårt att somna i stället.
I morse som sagt åt han frukost. Jag fick dock bre hans smörgåsar. Ett tecken på att hans energi går åt till nåt annat.
Jag har tagit semester den här veckan för att kunna vara nära till hands för hans skull. Och behövs jag inte så har jag en vecka för mig själv helt enkelt när alla andra tre i så fall jobbar. Och den tanken är också jobbig för sonen. Att veta att jag är ledig när han jobbar. Så min tanke som var för hans skull från början, blev en smula jobbig för honom.
Han känner att det är lite jobbigt att att bli vuxen helt enkelt. Han vill att det ska vara som det alltid har varit, att hela familjen ska fira semester tillsammans alla veckor. Från och med den här sommaren blir det mesta annorlunda faktiskt.
Och han får ta ytterligare ett stort steg in i vuxen världen.
Nu har han iallafall varit på jobbet i snart tre timmar. Via sms har jag fått reda på att än så länge känns allt ok.
Så här sa hans lillebror förra veckan:
"Mamma, brorsan behöver verkligen fixa det här jobbet. Hur ska det annars gå för honom i framtiden? Vilket jobb ska han kunna ha om inte det här heller funkar?"
tisdag 21 juni 2016
En egen maskot-sten borde alla ha
"Mamma ska jag berätta en rolig sak för dig?"
Ja, gör gärna det, svarade jag när vi satt i bilen idag jag och sonen. Och vi körde precis förbi en busshållsplats.
"Du vet busshållplatsen här, där jag alltid kliver på och av bussen. Där längst nere vid roten av stolpen så har det legat en fin sten. En fin sten som jag hittade när jag började i ettan på gymnasiet. Jag la den stenen längst nere vi stolproten och där gräset närmar sig. Sedan dess har den legat där varje dag. Jag har tittat till den varje gång jag har åkt buss. Igår plockade jag upp den. Nu var det dags!"
Alltså.
Han är för gullig.
Han har alltså haft en egen maskotsten som har gett honom lite extra styrka de dagar som har känts extra jobbiga och då han har behövt lite mer av allt.
Och nu har han slutat skolan. Alltså dags att ta upp den.
"Nu ligger den i mitt finskåp, bland alla mina minnessaker!", sa killen som inte klarar av att slänga nåt.
Ja, gör gärna det, svarade jag när vi satt i bilen idag jag och sonen. Och vi körde precis förbi en busshållsplats.
"Du vet busshållplatsen här, där jag alltid kliver på och av bussen. Där längst nere vid roten av stolpen så har det legat en fin sten. En fin sten som jag hittade när jag började i ettan på gymnasiet. Jag la den stenen längst nere vi stolproten och där gräset närmar sig. Sedan dess har den legat där varje dag. Jag har tittat till den varje gång jag har åkt buss. Igår plockade jag upp den. Nu var det dags!"
Alltså.
Han är för gullig.
Han har alltså haft en egen maskotsten som har gett honom lite extra styrka de dagar som har känts extra jobbiga och då han har behövt lite mer av allt.
Och nu har han slutat skolan. Alltså dags att ta upp den.
"Nu ligger den i mitt finskåp, bland alla mina minnessaker!", sa killen som inte klarar av att slänga nåt.
Vätternrundan är nu avklarad nästan som livets värsta upplevelse
Oj oj oj vilken resa det blev för sonen att ta sig runt Vättern.
Han var som sagt nästan lite obehagligt lugn inför loppet dagarna innan samt även under dagen i fredags. Till kvällningen kom beviset på att han iallafall var en aning stressad och nervös. För då kom de bitska kommentarerna till oss runt omkring och han var otrevlig rent allmänt mot oss allihopa i hans närvaro.
Sonens bitska humör gillades inte alls av hans pappa som hade väldigt svårt att hantera det eftersom pappans egen nervositet tog överhanden hos honom själv.
Då var jag väldigt tydlig tillbaka och sa att sonens beteende är nåt vi som vuxna helt enkelt behöver kunna hantera utan att bli arga själva. Och i just det här fallet visste vi ju alldeles tydligt var det var som stressade sonen.
Inga konstigheter i min bok.
Då tystnade pappan och la band på sig och sitt eget beteende. Pappan ville ha visad tacksamhet från sonen för allt som vi gör, inte ilska och bitska kommentarer. Och innerst inne så visste vi ju båda två att det var hjälpen och LUGNET som han verkligen behövde. Inte ilska och bitska kommentarer tillbaka.
Jag passade faktiskt på att åka hemifrån en sväng under kvällen då jag inte fixade att vara i närheten av min man för en stund. Då är det skönt att kunna "skylla på" att jag behövde hämta lillebror efter hans match.
Klockan 00.54 drog sedan sonen, hans faster och hans gudfars fru sig iväg för sin 30 mil långa strapats längs Vättern.
Vid starten var inte jag med utan det fick pappan klara på egen hand. Och jag hade inte fått plats i bilen heller för den delen så det var liksom bara så.
Sen hade vi beställt Vätterrundans egna sms-rapportering och den pep ju till varje gång han passerade en depå längs vägen. Och eftersom vi inte skulle vara med och kolla runt loppet, sådär som vi gjorde under Vasan så kändes det som ett måste att iallafall få veta om han över huvud taget tog sig till depåerna. Ett sätt att ha lite koll iallafall.
Så även vi som inte cyklade den natten fick inte heller några sammanhängandes timmar med sömn kan man säga.
Vid halv sju på morgonen stod farmor och farfar i Fagerhult och hejade fram dem, ungefär halvvägs alltså. Då dippade han fullständigt. Han hade ont i kroppen då hans alldeles för få mil kroppen straffade sig tidigt i loppet, han fick hemlängtan och ville "ringa farsan", han tyckte då att allting var bara så astråkigt.
Men då ryckte gudfars fru in och sa till honom att det skulle han inte alls göra. Här skulle minsann inte ringas till nån farsa. Utan nu skulle de dra iväg istället.
"Nu lägger du dig mellan mig och din faster och så åker vi NU!"
Och han lydde order.
Sen cyklade han med den dippen ett bra tag.
Och han var nog inte loppets muntergök. Så att säga.
Vi försökte nå honom nån gång under förmiddagen ett par timmar senare. (Vi hade ju inte haft nån aning om allt som hade hänt under tiden.) Då var de just vid en depå och han kunde svara. Då hade han iallafall återvänt till de levande och kände att målgången inte var så långt bort. Det var "bara" sju mil kvar.
När sen smsen berättade att han närmade sig depå för depå så kändes det som om han faktiskt skulle fixa det. Och mycket riktgt.
Efter 12 timmar och 28 minuter cyklade han in över målsnöret.
Och den kramen. Den kramen var så lång och så hård och han skakade av lättnad och jag skakade av lättnad och gråt.
Och det här var bland det värsta han nånsin har upplevt.
Det var tufft både kroppsligt och psykiskt. Han fick kämpa så stenhårt. Att cykla 30 mil är långt. Det är rent ut sagt skitlångt att sitta så länge på en sadel. Och det kan lätt bli en smula långtråkigt då man bara trampar och trampar och trampar.
Kroppen ropade stanna under flera mil. Det blev till slut en tävling enbart mot honom själv och hans eget pannben. Och då är det absolut toppen att ha världens bästa lagkompisar bredvid sig som kan peppa, som kan stötta och som kan agera draghjälp när det behövs som allra mest.
Det är lagarbete när det är som allra bäst.
På Vasaloppet var det han som var den starka. Då var det han som fick dra sin faster. Under Vätternrundan var det precis tvärtom- då fick faster agera draghjälp åt sonen.
Och jag älskar dem båda så mycket för att de är så fina mot varandra!
Sonens egna ord efter sitt bragdlopp:
"Vätternrundan 300km check!
This was a challenge, nothing like anything I had ever experienced before. The long journey went through rain and pain, as well as joy and pure happiness. Huge thank you to my teammates (by far the best cycling team ever) and the king himself xxxxx without whom none of this would have been possible. Also a big thank you to all of you who have supported me along way. #vätternrundan2016"
Nästa anhalt Vansbrosimmet.
Han var som sagt nästan lite obehagligt lugn inför loppet dagarna innan samt även under dagen i fredags. Till kvällningen kom beviset på att han iallafall var en aning stressad och nervös. För då kom de bitska kommentarerna till oss runt omkring och han var otrevlig rent allmänt mot oss allihopa i hans närvaro.
Sonens bitska humör gillades inte alls av hans pappa som hade väldigt svårt att hantera det eftersom pappans egen nervositet tog överhanden hos honom själv.
Då var jag väldigt tydlig tillbaka och sa att sonens beteende är nåt vi som vuxna helt enkelt behöver kunna hantera utan att bli arga själva. Och i just det här fallet visste vi ju alldeles tydligt var det var som stressade sonen.
Inga konstigheter i min bok.
Då tystnade pappan och la band på sig och sitt eget beteende. Pappan ville ha visad tacksamhet från sonen för allt som vi gör, inte ilska och bitska kommentarer. Och innerst inne så visste vi ju båda två att det var hjälpen och LUGNET som han verkligen behövde. Inte ilska och bitska kommentarer tillbaka.
Jag passade faktiskt på att åka hemifrån en sväng under kvällen då jag inte fixade att vara i närheten av min man för en stund. Då är det skönt att kunna "skylla på" att jag behövde hämta lillebror efter hans match.
Klockan 00.54 drog sedan sonen, hans faster och hans gudfars fru sig iväg för sin 30 mil långa strapats längs Vättern.
Vid starten var inte jag med utan det fick pappan klara på egen hand. Och jag hade inte fått plats i bilen heller för den delen så det var liksom bara så.
Sen hade vi beställt Vätterrundans egna sms-rapportering och den pep ju till varje gång han passerade en depå längs vägen. Och eftersom vi inte skulle vara med och kolla runt loppet, sådär som vi gjorde under Vasan så kändes det som ett måste att iallafall få veta om han över huvud taget tog sig till depåerna. Ett sätt att ha lite koll iallafall.
Så även vi som inte cyklade den natten fick inte heller några sammanhängandes timmar med sömn kan man säga.
Vid halv sju på morgonen stod farmor och farfar i Fagerhult och hejade fram dem, ungefär halvvägs alltså. Då dippade han fullständigt. Han hade ont i kroppen då hans alldeles för få mil kroppen straffade sig tidigt i loppet, han fick hemlängtan och ville "ringa farsan", han tyckte då att allting var bara så astråkigt.
Men då ryckte gudfars fru in och sa till honom att det skulle han inte alls göra. Här skulle minsann inte ringas till nån farsa. Utan nu skulle de dra iväg istället.
"Nu lägger du dig mellan mig och din faster och så åker vi NU!"
Och han lydde order.
Sen cyklade han med den dippen ett bra tag.
Och han var nog inte loppets muntergök. Så att säga.
Vi försökte nå honom nån gång under förmiddagen ett par timmar senare. (Vi hade ju inte haft nån aning om allt som hade hänt under tiden.) Då var de just vid en depå och han kunde svara. Då hade han iallafall återvänt till de levande och kände att målgången inte var så långt bort. Det var "bara" sju mil kvar.
När sen smsen berättade att han närmade sig depå för depå så kändes det som om han faktiskt skulle fixa det. Och mycket riktgt.
Efter 12 timmar och 28 minuter cyklade han in över målsnöret.
Och den kramen. Den kramen var så lång och så hård och han skakade av lättnad och jag skakade av lättnad och gråt.
Och det här var bland det värsta han nånsin har upplevt.
Det var tufft både kroppsligt och psykiskt. Han fick kämpa så stenhårt. Att cykla 30 mil är långt. Det är rent ut sagt skitlångt att sitta så länge på en sadel. Och det kan lätt bli en smula långtråkigt då man bara trampar och trampar och trampar.
Kroppen ropade stanna under flera mil. Det blev till slut en tävling enbart mot honom själv och hans eget pannben. Och då är det absolut toppen att ha världens bästa lagkompisar bredvid sig som kan peppa, som kan stötta och som kan agera draghjälp när det behövs som allra mest.
Det är lagarbete när det är som allra bäst.
På Vasaloppet var det han som var den starka. Då var det han som fick dra sin faster. Under Vätternrundan var det precis tvärtom- då fick faster agera draghjälp åt sonen.
Och jag älskar dem båda så mycket för att de är så fina mot varandra!
Sonens egna ord efter sitt bragdlopp:
"Vätternrundan 300km check!
This was a challenge, nothing like anything I had ever experienced before. The long journey went through rain and pain, as well as joy and pure happiness. Huge thank you to my teammates (by far the best cycling team ever) and the king himself xxxxx without whom none of this would have been possible. Also a big thank you to all of you who have supported me along way. #vätternrundan2016"
Nästa anhalt Vansbrosimmet.
fredag 17 juni 2016
Oj vilken skillnad!
Vilken skillnad.
Efter bal och student är det så dags för att ladda om för att sig runt Vättern i natt.
Och han känns så lugn. Sä märkligt lugn att jag nästan blir orolig för den sakens skull.
Inför Vasaloppet var han näst intill manisk för rädslan över bli sjuk, ha ont i kroppen, om allt han kände i musklerna var normalt osv. Nu, ingenting.
Absolut ingenting.
Kan finnas flera anledningar till detta har jag tänkt på.
För det första så hade han aldrig stått på ett par skidor innan han började sin träning inför Vasan. Allt var helt nytt honom och att prestera under så många timmar på raken var också första gången för honom. Han visste om hans kropp skulle hålla helt enkelt.
Nu känner han mer säkerhet inför sin egen kropp. Och han har cyklat hela sitt liv. Det är liksom inget nytt. Däremot känner han en viss oro inför att han kanske inte har tillräckligt med mil i kroppen nu innan loppet. Rekommendationen är att ha cyklat ca 100 mil, han har väl mellan 60-70. Det skulle vara det i så fall. Annars känns han som en helt annan kille den här gången.
Cykeln är preppad. Med två olika väskor, med ringklocka, reflexer, lyktor fram och bak. Kläder är utprovade och framlagda. Vaselin är inköpt för att smörja hela kroppen med, som ett regnskydd. Även ändalykten behöves insmörjas. Proviant finnes som ska packas så att det blir lättåtkomligt.
I natt klockan 01.00 startar hans gäng. I regn och rusk ska han sedan ta sig ända till Motala. Det svåraste är vad han ska ha på sig. När det ska regna och blåsa och göra detta lopp till ett ganska så besvärligt lopp i år.
I vilket fall så äter han som en häst. Just nu chillar han och tittar på fotboll, Sverige- Italien.
Håll en tumme är ni hyggliga för att han över huvud taget kommer att ta sig runt.
Efter bal och student är det så dags för att ladda om för att sig runt Vättern i natt.
Och han känns så lugn. Sä märkligt lugn att jag nästan blir orolig för den sakens skull.
Inför Vasaloppet var han näst intill manisk för rädslan över bli sjuk, ha ont i kroppen, om allt han kände i musklerna var normalt osv. Nu, ingenting.
Absolut ingenting.
Kan finnas flera anledningar till detta har jag tänkt på.
För det första så hade han aldrig stått på ett par skidor innan han började sin träning inför Vasan. Allt var helt nytt honom och att prestera under så många timmar på raken var också första gången för honom. Han visste om hans kropp skulle hålla helt enkelt.
Nu känner han mer säkerhet inför sin egen kropp. Och han har cyklat hela sitt liv. Det är liksom inget nytt. Däremot känner han en viss oro inför att han kanske inte har tillräckligt med mil i kroppen nu innan loppet. Rekommendationen är att ha cyklat ca 100 mil, han har väl mellan 60-70. Det skulle vara det i så fall. Annars känns han som en helt annan kille den här gången.
Cykeln är preppad. Med två olika väskor, med ringklocka, reflexer, lyktor fram och bak. Kläder är utprovade och framlagda. Vaselin är inköpt för att smörja hela kroppen med, som ett regnskydd. Även ändalykten behöves insmörjas. Proviant finnes som ska packas så att det blir lättåtkomligt.
I natt klockan 01.00 startar hans gäng. I regn och rusk ska han sedan ta sig ända till Motala. Det svåraste är vad han ska ha på sig. När det ska regna och blåsa och göra detta lopp till ett ganska så besvärligt lopp i år.
I vilket fall så äter han som en häst. Just nu chillar han och tittar på fotboll, Sverige- Italien.
Håll en tumme är ni hyggliga för att han över huvud taget kommer att ta sig runt.
onsdag 15 juni 2016
Dags att lära nya saker, för framtiden
I tisdags åkte jag till skolan med två paket.
Ett till rektor och ett till mentor.
Varsin bok och ett kort där vi skrev ner hur tacksamma vi är över det sätt som skolan faktiskt har velat hjälpa våran inge till att ta studenten i just deras skola.
Sonen har vänner med NPF som har fått byta gymnasieskola skola därför att deras rektor inte har förstått eller där rektor inte har velat sätta in olika resurser eller göra de anpassningar som behövs. Vilket är helt förkastligt på alla sätt och vis.
Vi ät mest tacksamma för den otroliga schemaläggningen som schemaläggaren kunde åstadkomma för vår sons klass under tvåan och trean framför allt. Där håltimmar och sovmorgnar nästan försvann helt. Jag förstår ju hur komplicerat det är att lägga ett schema som funkar för 1200 elever med personal, och då göra ett specialanpassat schema för en klass. Det är ett hästgöra. Men det visade sig att det faktiskt gick. Med en smula ansträngning. Och med en vilja från rektor.
Vi är tacksamma över att rektor tog sig tiden att få en relation med vår kille. Vi är tacksamma för att rektor fixade så att Mr Bibblan fanns tillgänglig för matteträning på de få håltimmar som existerade. Vi är tacksamma för att han varje terminsstart fixade möten med aktuella lärare när vi kallade till detta. Vi är tacksamma för direktkontakten till honom som vi hade under sista två åren.
Mentor har också gjort ett hästjobb med all förberedelse för sonen, med alla mail, med all info, med spanskan där tanken var god men inte så bra genomförd dock. Hon har funnits tillgänglig och vårt samarbete har funkat bra.
Sedan har resten av lärarkåren stöttat vår kille sådär. Vissa ämnen har vi behövt driva på, andra har passerat smidigt.
Både rektor ich mentor blev iallafall väldigt glada för sina sommarpresenter. Tror inte att det 'r särkilt vanligt på gymnasiet att föräldrar ger bort nånting. Sånt är mer vanligt på grundskolan så att säga.
Vi kramades och jag tackade så väldigt mycket.
De kramades tillbaka och rektor undrar vad som händer nu för vår kille?
Vet inte, svarade jag.
NU börjar ett nytt kapitel i hans liv och även i vårt.
Efter 13 år i skolan är det dags för oss att lära oss nya saker.
Ja, det har du rätt i, svarade han mig då. Det tar inte slut här.
Exakt, det är nu det börjar.
Ett till rektor och ett till mentor.
Varsin bok och ett kort där vi skrev ner hur tacksamma vi är över det sätt som skolan faktiskt har velat hjälpa våran inge till att ta studenten i just deras skola.
Sonen har vänner med NPF som har fått byta gymnasieskola skola därför att deras rektor inte har förstått eller där rektor inte har velat sätta in olika resurser eller göra de anpassningar som behövs. Vilket är helt förkastligt på alla sätt och vis.
Vi ät mest tacksamma för den otroliga schemaläggningen som schemaläggaren kunde åstadkomma för vår sons klass under tvåan och trean framför allt. Där håltimmar och sovmorgnar nästan försvann helt. Jag förstår ju hur komplicerat det är att lägga ett schema som funkar för 1200 elever med personal, och då göra ett specialanpassat schema för en klass. Det är ett hästgöra. Men det visade sig att det faktiskt gick. Med en smula ansträngning. Och med en vilja från rektor.
Vi är tacksamma över att rektor tog sig tiden att få en relation med vår kille. Vi är tacksamma för att rektor fixade så att Mr Bibblan fanns tillgänglig för matteträning på de få håltimmar som existerade. Vi är tacksamma för att han varje terminsstart fixade möten med aktuella lärare när vi kallade till detta. Vi är tacksamma för direktkontakten till honom som vi hade under sista två åren.
Mentor har också gjort ett hästjobb med all förberedelse för sonen, med alla mail, med all info, med spanskan där tanken var god men inte så bra genomförd dock. Hon har funnits tillgänglig och vårt samarbete har funkat bra.
Sedan har resten av lärarkåren stöttat vår kille sådär. Vissa ämnen har vi behövt driva på, andra har passerat smidigt.
Både rektor ich mentor blev iallafall väldigt glada för sina sommarpresenter. Tror inte att det 'r särkilt vanligt på gymnasiet att föräldrar ger bort nånting. Sånt är mer vanligt på grundskolan så att säga.
Vi kramades och jag tackade så väldigt mycket.
De kramades tillbaka och rektor undrar vad som händer nu för vår kille?
Vet inte, svarade jag.
NU börjar ett nytt kapitel i hans liv och även i vårt.
Efter 13 år i skolan är det dags för oss att lära oss nya saker.
Ja, det har du rätt i, svarade han mig då. Det tar inte slut här.
Exakt, det är nu det börjar.
söndag 12 juni 2016
Studenten fredagen den 10 juni 2016
Glädjen! Lyckan! Euforin! Stoltheten!
Tänk att det kunde bli så himla bra till slut. Tänk att vår fina kille sprang ut på den där trappan med sin vita mössa på huvudet och ett utökat slutbetyg i handen.
Tänk att han gjorde det!
Han gjorde det. Och det roligaste av allt. Han sprang ut på trappan med ett leende på läpparna. Hans studentdag blev så bra som han hade hoppats. Han mådde bra hela dagen!
Det kändes långt borta för några år sedan kan jag säga. Det kändes framför allt oerhört långt borta när psykologen på Bup drog i handbromsen när han gick i ettan på gymnasiet och var väldigt tydlig men bestämd om att nu skulle snart vår son gå in i väggen. Och ännu värre var risken överhängande att han skulle gå in i nån sorts psykos.
Absolut ingenting har kommit gratis till vår kille under dessa 13 år i skolan. Han har fått slita hund för varenda bokstav och siffra som han har skrivit ner. Nu har han haft lätt för att skriva och läsa, men han har fått jobba hårt med vad det är som ska ner på pappret. För att förstå uppgiften. För att veta vad som har förväntats av honom. För att veta vad är det som är viktigast i just den här uppgiften. För att veta i vilken ordning allt ska göras. För att veta allt helt enkelt. Och sen det tuffa i att förstå det sociala samspelet med andra på det.
Mina första minnen sen han började skolan är från när han skulle fylla sex år och började förskoleklass. Han tyckte det var oerhört tufft att bara bli lämnad ensam på skolgården på morgonen. Det blev en tuff situation för alla parter kan jag säga. Han höll sig krampaktigt runt min midja och jag fick bända loss honom med mina egna händer. Jag lämnade honom där och gick utan att vända mig om, för då hade jag brutit ihop, mot bilen och åkte till jobbet. På jobbet ringde jag till skolan efter en stund och frågade hur det hade gått.
Ibland svarade min svärmor med orden som då jobbade i samma skola:
"Du måste släppa kontrollen mer. Du är en sån överbeskyddande mamma!"
Efter ett tag blev situationen ohållbar. Och där och då började mina krav som sedan skulle hålla på i 13 år. Jag krävde helt enkelt att nån vuxen var tvungen att ta emot min unge ute på gården varje morgon. På förskolan fanns alltid nån vuxen som tog emot i hallen. På sexårs skulle han plötsligt klara sig själv vilket inte alls gick så bra. Läraren hade inte tid gudbevars att ta emot, men det fanns en extralärare till en annan kille som kanske skulle vilja hjälpa våran kille. Henne skulle jag prata med för det hade inte läraren tid med.
Tack gode gud var den extraläraren en person på rätt plats och hon tog gärna emot vår kille. Och han gick med på att bli lämnad hos henne. Det bästa som fanns var att hämta honom efter skolan och hitta ett brev i hans väska som de hade skrivit tillsammans om att morgonen hade gått bra.
Sedan dess har vi krigat. Och som vi har krigat. Eller inte vi alls faktiskt. Först jag. Maken var inte alls med på tåget de första åren i skolan. Han klev på samma tåg när sonen var runt 14-15 år. Innan dess tillhörde han skaran som ansåg att det var jag som hittade alla problem, att jag letade upp dom och att jag var negativ.
Då fick jag slita helt ensam.
Jag gick på eget initiativ till skolkuratorn för att söka hjälp. För att jag behövde bolla med nån som kunde lyssna och inte döma mig. Jag har alltid sökt den hjälp jag har känt att jag har behövt. Både innan barnen kom samt även efter jag blev mamma. För mig har det varit en styrka att våga be om hjälp när jag inte klarat av situationen på egen hand. Jag har aldrig sett mig själv som svag som har behövt hjälp i olika skeden av mitt liv. Utan stark. För att kunna bli ännu starkare.
Och den styrkan har jag verkligen haft nytta av under sonens 13 års slit i skolan.
Vi har skrikit till varandra, vi har gråtit tillammans och jag har gråtit i min ensamhet. Jag har plockat upp böcker som har flugit genom luften, jag har tröstat. Jag har hållt min hand stilla över en ryggtavla som har legat helt orkeslös på sängen, jag har hämtat i skolan. Jag har varit vaken om kvällar och nätter, jag har lyssnat. Vi har gjort läxor tillsammans, jag har till och med gjort en del läxor själv. Jag har ställt upp stolar som har vält, jag har plockat upp pennor som flugit. Jag har peppat, jag har fått krypa in under skrivbord för att dra ut honom därifrån. Jag har gått ner i arbetstid för att orka, för att finnas till hands.
Jag har strukturerat upp skoljobb, jag har rensat och sorterat. Jag har läst igenom uppgifter som ska göras i förväg för att kunna förklara det viktigaste i en text. Jag har brett hans smörgåsar när energin har gått till annat, jag har kört till skolan när kravet att åka buss har varit för högt. Jag har packat hans skolväska i många år, jag har varit föräldern som varit med på alla utflykter.
Och sen alla möten, mail, samtal med rektorer, lärare, Bup och Hab.
Jag har varit den där jobbiga föräldern som lärare och rektor har pratat om på rasterna. Under de första åren och genom grundskolan fram till åttan så var jag verkligen den "jobbiga". När vi flyttade utomlands och vi, då hade vi blivit vi, körde samma race i den skolan byttes orden från lärare om mitt varande från "jobbig" till en "mamma som ville mitt barn väl". Skillnad kan man säga, hur lärarna där valde att se på vårt agerande. De valde att se hans styrkor och på vilket sätt han genomförde sin utbildning.
Och mitt motto har alltid varit: Om inte jag krigar för mitt barn, vem gör det annars?
När han slutade Grade 9 utomlands fick han ett diplom som skolans mest framgångsrika elev utifrån sina egna förutsättningar. Skolan som var amerikansk och diplomet med texten
"President's Education Awards Program
presented to Xxxx Xxxxxx
in recognition of
Outstanding Academic Achievement"
Underskrift President Obama
I svensk skola igen till gymnasiet där en rektor visade med hela sitt väsen att han ville att vår son skulle kunna ta studenten från just hans skola efter tre år.
Och nu, 13 år efter sin skolstart.
Ungen kommer utspringandes där på trappan från skolan!
Och jag, ja......jag är så jäkla stolt!
Med ett osannolikt jävlaranamma, med ett pannben som heter duga, med en pliktotrogenhet utöver det vanliga och med en enorm vilja att ta studenten har killen till slut fixat det!
Stort grattis vår älskade kille!
Nu börjar en ny fas i vårt liv.
Men det är en helt annan historia,
Tänk att det kunde bli så himla bra till slut. Tänk att vår fina kille sprang ut på den där trappan med sin vita mössa på huvudet och ett utökat slutbetyg i handen.
Tänk att han gjorde det!
Han gjorde det. Och det roligaste av allt. Han sprang ut på trappan med ett leende på läpparna. Hans studentdag blev så bra som han hade hoppats. Han mådde bra hela dagen!
Det kändes långt borta för några år sedan kan jag säga. Det kändes framför allt oerhört långt borta när psykologen på Bup drog i handbromsen när han gick i ettan på gymnasiet och var väldigt tydlig men bestämd om att nu skulle snart vår son gå in i väggen. Och ännu värre var risken överhängande att han skulle gå in i nån sorts psykos.
Absolut ingenting har kommit gratis till vår kille under dessa 13 år i skolan. Han har fått slita hund för varenda bokstav och siffra som han har skrivit ner. Nu har han haft lätt för att skriva och läsa, men han har fått jobba hårt med vad det är som ska ner på pappret. För att förstå uppgiften. För att veta vad som har förväntats av honom. För att veta vad är det som är viktigast i just den här uppgiften. För att veta i vilken ordning allt ska göras. För att veta allt helt enkelt. Och sen det tuffa i att förstå det sociala samspelet med andra på det.
Mina första minnen sen han började skolan är från när han skulle fylla sex år och började förskoleklass. Han tyckte det var oerhört tufft att bara bli lämnad ensam på skolgården på morgonen. Det blev en tuff situation för alla parter kan jag säga. Han höll sig krampaktigt runt min midja och jag fick bända loss honom med mina egna händer. Jag lämnade honom där och gick utan att vända mig om, för då hade jag brutit ihop, mot bilen och åkte till jobbet. På jobbet ringde jag till skolan efter en stund och frågade hur det hade gått.
Ibland svarade min svärmor med orden som då jobbade i samma skola:
"Du måste släppa kontrollen mer. Du är en sån överbeskyddande mamma!"
Efter ett tag blev situationen ohållbar. Och där och då började mina krav som sedan skulle hålla på i 13 år. Jag krävde helt enkelt att nån vuxen var tvungen att ta emot min unge ute på gården varje morgon. På förskolan fanns alltid nån vuxen som tog emot i hallen. På sexårs skulle han plötsligt klara sig själv vilket inte alls gick så bra. Läraren hade inte tid gudbevars att ta emot, men det fanns en extralärare till en annan kille som kanske skulle vilja hjälpa våran kille. Henne skulle jag prata med för det hade inte läraren tid med.
Tack gode gud var den extraläraren en person på rätt plats och hon tog gärna emot vår kille. Och han gick med på att bli lämnad hos henne. Det bästa som fanns var att hämta honom efter skolan och hitta ett brev i hans väska som de hade skrivit tillsammans om att morgonen hade gått bra.
Sedan dess har vi krigat. Och som vi har krigat. Eller inte vi alls faktiskt. Först jag. Maken var inte alls med på tåget de första åren i skolan. Han klev på samma tåg när sonen var runt 14-15 år. Innan dess tillhörde han skaran som ansåg att det var jag som hittade alla problem, att jag letade upp dom och att jag var negativ.
Då fick jag slita helt ensam.
Jag gick på eget initiativ till skolkuratorn för att söka hjälp. För att jag behövde bolla med nån som kunde lyssna och inte döma mig. Jag har alltid sökt den hjälp jag har känt att jag har behövt. Både innan barnen kom samt även efter jag blev mamma. För mig har det varit en styrka att våga be om hjälp när jag inte klarat av situationen på egen hand. Jag har aldrig sett mig själv som svag som har behövt hjälp i olika skeden av mitt liv. Utan stark. För att kunna bli ännu starkare.
Och den styrkan har jag verkligen haft nytta av under sonens 13 års slit i skolan.
Vi har skrikit till varandra, vi har gråtit tillammans och jag har gråtit i min ensamhet. Jag har plockat upp böcker som har flugit genom luften, jag har tröstat. Jag har hållt min hand stilla över en ryggtavla som har legat helt orkeslös på sängen, jag har hämtat i skolan. Jag har varit vaken om kvällar och nätter, jag har lyssnat. Vi har gjort läxor tillsammans, jag har till och med gjort en del läxor själv. Jag har ställt upp stolar som har vält, jag har plockat upp pennor som flugit. Jag har peppat, jag har fått krypa in under skrivbord för att dra ut honom därifrån. Jag har gått ner i arbetstid för att orka, för att finnas till hands.
Jag har strukturerat upp skoljobb, jag har rensat och sorterat. Jag har läst igenom uppgifter som ska göras i förväg för att kunna förklara det viktigaste i en text. Jag har brett hans smörgåsar när energin har gått till annat, jag har kört till skolan när kravet att åka buss har varit för högt. Jag har packat hans skolväska i många år, jag har varit föräldern som varit med på alla utflykter.
Och sen alla möten, mail, samtal med rektorer, lärare, Bup och Hab.
Jag har varit den där jobbiga föräldern som lärare och rektor har pratat om på rasterna. Under de första åren och genom grundskolan fram till åttan så var jag verkligen den "jobbiga". När vi flyttade utomlands och vi, då hade vi blivit vi, körde samma race i den skolan byttes orden från lärare om mitt varande från "jobbig" till en "mamma som ville mitt barn väl". Skillnad kan man säga, hur lärarna där valde att se på vårt agerande. De valde att se hans styrkor och på vilket sätt han genomförde sin utbildning.
Och mitt motto har alltid varit: Om inte jag krigar för mitt barn, vem gör det annars?
När han slutade Grade 9 utomlands fick han ett diplom som skolans mest framgångsrika elev utifrån sina egna förutsättningar. Skolan som var amerikansk och diplomet med texten
"President's Education Awards Program
presented to Xxxx Xxxxxx
in recognition of
Outstanding Academic Achievement"
Underskrift President Obama
I svensk skola igen till gymnasiet där en rektor visade med hela sitt väsen att han ville att vår son skulle kunna ta studenten från just hans skola efter tre år.
Och nu, 13 år efter sin skolstart.
Ungen kommer utspringandes där på trappan från skolan!
Och jag, ja......jag är så jäkla stolt!
Med ett osannolikt jävlaranamma, med ett pannben som heter duga, med en pliktotrogenhet utöver det vanliga och med en enorm vilja att ta studenten har killen till slut fixat det!
Stort grattis vår älskade kille!
Nu börjar en ny fas i vårt liv.
Men det är en helt annan historia,
torsdag 2 juni 2016
Jag är lite ledsen
Jag är lite ledsen idag.
En sån dag helt enkelt.
Det kanske är lite mycket på många håll och kanter just nu.
Och jag har ingen större koll nånstans. Fast jag kanske borde ha det. Känner mig likgiltig. Inför det mesta.
Kroppen är trött. Huvudet likaså.
Var så trött i eftermiddags efter jobbet att jag bara la mig ner på närmaste matta här hemma. Vilket var i köket. Sen somnade jag.
På en matta. På golvet. I köket.
Lillebror har haft det kämpigt under en lång period. Med sig själv. Att vara tonåring. Att lära känna nya kompisar. Igen. Och igen. Och igen. Börja om från början hela tiden. Tufft för honom. Samtidigt börja gymnasiet. Där det är meningen att man ska klara sig själv på ett helt annat sätt än i grundskolan. Mycket nytt. Slitsamt.
Storebror som har slitit som ett djur under 13 år har snart gjort sitt i skolans värld. Om en vecka är han klar. Tänker på allt som vi har gått igenom under alla dessa år. Vilken erfarenhet jag sitter på. Men. Vad händer sedan?
Kommer han gå till sommarjobbet? Kommer han orka söka andra jobb? Kommer han nånsin få ett jobb som kan passa honom och hans behov?
Balen. Avklarad. Skönt.
Nu i helgen. Kommer våran nya båt. Som vi ska få i ersättning för att den gamla vi hade läckte vatten, trots att vi köpte den fabriksny för två år sedan. Tjafset det har varit runt den med återförsäljare. Och fabrik i Finland. Och maken som anser att det är jobbigt för att det är han som får sköta allt. Ja faktiskt. I det här fallet är det enbart du. Jag förhandlar inte om båtar som läcker och med återförsäljare som står på sin sida. Jag är för mjuk. Båten anländer av försäljare till sommarstugan i morgon fredag. Maken åker direkt efter lunch. Jag stänger och kan verkligen inte åka innan 18. Åker på lördag.
Studenten. Om en vecka. Som vi ska laga all maten till. Jag kan inte laga nån mat. Och jag tycker framför allt att det är jävligt tråkigt. Men maken vill göra detta. Han tycker det ska bli jätteroligt. Jag kräks. Har även sagt det. Men det här ska vi göra iallafall. Jag vet inte varför han så gärna vill laga all mat? Vill han vara duktig?
Hur mycket ska man göra av alla rätter när vi blir ca 30 stycken? Har ingen jäkla aning. Fy! Har iallafall tagit semester två dagar för studenten. Räcker det?
Vätternrundan. 17 juni mitt i natten ska han iväg. Runt Vättern i 30 mil. Hur går den träningen? Sådär kan jag säga. Kommer han att orka? Kommer han att hålla? Både kroppsligt och mentalt?
Midsommarafton. Två familjer som kommer till stugan. Ska bli urmysigt. Det tycker jag verkligen. Och vi hjälps ¨åt med maten. Skönt. Jag bara ber till Gud att vädret är på människornas sida i år. Allt känns en smula lättare då.
Vansbrosimmet. Svägerskan är ivrig och vill att vi plötsligt ska bestämma oss att boka boende. Hade inte ens tänkt så långt. Hon hade en stuga på gång. En tiobäddars som vi ska dela med hennes familj, hennes föräldrar och så vi fyra. Vi tog ett snabbt beslut och tackade ja. Där ska vi sedan fira ordentligt att de har klarat av hele den Svenska Klassikern. Är det meningen.
Jobbet. Hela arbetslaget har landat lite i att en av våra kollegor krockade väldigt illa med sin bil på vägen hem från jobbet för ett par veckor sedan och varit sjukskriven sen dess.
Ingen vet när eller om hon nånsin kommer tillbaka. Rörigt.
10 stycken blivande sex åringar som har vuxit ur förskolan. Som tar plats, som låter och som självklart är lite pirriga inför sin egen framtid. Inskolningar av fyra nya barn. Små barn Som gråter och som kämpar på för att lära sig hur deras nya vardag plötsligt ser ut.
Ett arbetslag som inte vet hur vi ska jobba till hösten. Som inte vet hur närmaste dagarna ser ut ens med en sjukskriven kollega.
Maken är i krokarna av att byta jobb. Inget är officiellt alls än. Inget är klart än. Men det finns i tankarna. Och när han byter jobb vet jag hur det blir. Som alltid när han byter tjänst. Järnet i 150%.
Kan det vara så enkelt?
Att det bara är lite mycket.
Idag är jag lite ledsen.
En sån dag helt enkelt.
Det kanske är lite mycket på många håll och kanter just nu.
Och jag har ingen större koll nånstans. Fast jag kanske borde ha det. Känner mig likgiltig. Inför det mesta.
Kroppen är trött. Huvudet likaså.
Var så trött i eftermiddags efter jobbet att jag bara la mig ner på närmaste matta här hemma. Vilket var i köket. Sen somnade jag.
På en matta. På golvet. I köket.
Lillebror har haft det kämpigt under en lång period. Med sig själv. Att vara tonåring. Att lära känna nya kompisar. Igen. Och igen. Och igen. Börja om från början hela tiden. Tufft för honom. Samtidigt börja gymnasiet. Där det är meningen att man ska klara sig själv på ett helt annat sätt än i grundskolan. Mycket nytt. Slitsamt.
Storebror som har slitit som ett djur under 13 år har snart gjort sitt i skolans värld. Om en vecka är han klar. Tänker på allt som vi har gått igenom under alla dessa år. Vilken erfarenhet jag sitter på. Men. Vad händer sedan?
Kommer han gå till sommarjobbet? Kommer han orka söka andra jobb? Kommer han nånsin få ett jobb som kan passa honom och hans behov?
Balen. Avklarad. Skönt.
Nu i helgen. Kommer våran nya båt. Som vi ska få i ersättning för att den gamla vi hade läckte vatten, trots att vi köpte den fabriksny för två år sedan. Tjafset det har varit runt den med återförsäljare. Och fabrik i Finland. Och maken som anser att det är jobbigt för att det är han som får sköta allt. Ja faktiskt. I det här fallet är det enbart du. Jag förhandlar inte om båtar som läcker och med återförsäljare som står på sin sida. Jag är för mjuk. Båten anländer av försäljare till sommarstugan i morgon fredag. Maken åker direkt efter lunch. Jag stänger och kan verkligen inte åka innan 18. Åker på lördag.
Studenten. Om en vecka. Som vi ska laga all maten till. Jag kan inte laga nån mat. Och jag tycker framför allt att det är jävligt tråkigt. Men maken vill göra detta. Han tycker det ska bli jätteroligt. Jag kräks. Har även sagt det. Men det här ska vi göra iallafall. Jag vet inte varför han så gärna vill laga all mat? Vill han vara duktig?
Hur mycket ska man göra av alla rätter när vi blir ca 30 stycken? Har ingen jäkla aning. Fy! Har iallafall tagit semester två dagar för studenten. Räcker det?
Vätternrundan. 17 juni mitt i natten ska han iväg. Runt Vättern i 30 mil. Hur går den träningen? Sådär kan jag säga. Kommer han att orka? Kommer han att hålla? Både kroppsligt och mentalt?
Midsommarafton. Två familjer som kommer till stugan. Ska bli urmysigt. Det tycker jag verkligen. Och vi hjälps ¨åt med maten. Skönt. Jag bara ber till Gud att vädret är på människornas sida i år. Allt känns en smula lättare då.
Vansbrosimmet. Svägerskan är ivrig och vill att vi plötsligt ska bestämma oss att boka boende. Hade inte ens tänkt så långt. Hon hade en stuga på gång. En tiobäddars som vi ska dela med hennes familj, hennes föräldrar och så vi fyra. Vi tog ett snabbt beslut och tackade ja. Där ska vi sedan fira ordentligt att de har klarat av hele den Svenska Klassikern. Är det meningen.
Jobbet. Hela arbetslaget har landat lite i att en av våra kollegor krockade väldigt illa med sin bil på vägen hem från jobbet för ett par veckor sedan och varit sjukskriven sen dess.
Ingen vet när eller om hon nånsin kommer tillbaka. Rörigt.
10 stycken blivande sex åringar som har vuxit ur förskolan. Som tar plats, som låter och som självklart är lite pirriga inför sin egen framtid. Inskolningar av fyra nya barn. Små barn Som gråter och som kämpar på för att lära sig hur deras nya vardag plötsligt ser ut.
Ett arbetslag som inte vet hur vi ska jobba till hösten. Som inte vet hur närmaste dagarna ser ut ens med en sjukskriven kollega.
Maken är i krokarna av att byta jobb. Inget är officiellt alls än. Inget är klart än. Men det finns i tankarna. Och när han byter jobb vet jag hur det blir. Som alltid när han byter tjänst. Järnet i 150%.
Kan det vara så enkelt?
Att det bara är lite mycket.
Idag är jag lite ledsen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)