Att ha ett barn till

Vi har en lillebror i våran familj. Som är helt utan diagnos. Jag och maken brukar skoja om att den lilla parveln har åkt räkmacka genom hela sitt snart 13-åriga liv. Allt liksom bara löser sig för honom. Utan nån som helst ansträngning från hans sida flyter hans liv på.
Men som föräldre har jag ständigt dåligt samvete för hans skull. Som alltid får stå åt sidan. Som alltid med sin fingertoppskänsla håller sig undan när det behövs. Klarar sig själv. Men som även han behöver sina mamma, såklart.

Han ler, lägger huvudet på sned och hela världen ler liksom tillbaka till honom.

Att vara en lillebror till en brorsa som inte är som alla andra är en tuff situation. När han var yngre visste han inget annat. Då hade han inget att jämföra med. Nu märker han själv att hans bror inte är som andra 15-åringar.
"Men mamma, sådär håller inte normala 15 åringar på! Varför har just jag en sån här brorsa?"

Han har själv kommit på att han har ingen normal förebild att liksom ta efter, som han hade haft om brorsan var normal.
"Nu är det jag som blir eran första tonåring, egentligen, mamma. Eller hur? Det är med mig som ni får se hur det är att ha en tonåring i huset."

Och så rätt han har!
Det är med lillebror vi märker av det här med det vanliga tonårstjafset. Men med honom går det att snacka.

Ikväll ska lillebror, till hans föräldrars stora lycka, hem till en tjej i skolan. Eller de ska gå hem till henne redan efter skolan. Tjejerna ska sova över, men det fick inte killarna så de ska hämtas 22.00.
En sån här grej skulle aldrig storebror göra.
Så vi är överlyckliga över att lillebror prövar sina vingar en smula.

Storebror blir iofs aldrig ens tillfrågad längre. Och att se när andra 15 åringar har kul, träffas, går på bio, gör saker tillsammans känner jag en sån sorg över att vår kille inte är en av dem.
Att han aldrig kommer att vara en av dem.

Det gör ont.
Men idag är jag glad över lillebrors äventyr!

Att leva med en diagnos

Igårkväll vid läggdags låg jag och sonen och pratade på hans säng.
Han hade känningar i bröstet och kände sig orolig över detta. Hans vanliga ångest och oro får honom ibland att känna smärta i bröstet, vilket gör att han även blir orolig över det. Så hans oro blir liksom dubbel, om ni förstår vad jag menar.

Vi låg där och snackade om lite allt möjligt när han plötsligt kom med en sådan klockren förklaring om hur hans fokusering splittras vid saker han inte tycker är särskilt roliga. I det här fallet science.

"Mamma, du vet en gardinhållare. I klassrummet finns en sån. När läraren har pratat en minut om atomer, neutroner och protoner har jag redan hunnit fundera på hur länge gardinhållaren har hängt där. Vem som satte upp den. Om den får hänga kvar när de byter gardiner nästa gång. Och så plötlsigt har jag missat hela lektionen."

Det visar så tydligt hur krångligt det blir för barnen med ADHD/ ADD / Asperger.
Det är inte så lätt att hänga med då. Att säga till barnet att tänka på annat sätt blir bara som att prata med en vägg. Samtidigt som du som vuxen lägger ännu mer skuldkänslor på dessa barns axlar.
"Varför kan jag inte tänka på det jag ska tänka på? Varför är jag inte som alla andra? Varför är jag så dålig?"
När barnet i själva verket inte ens har förmågan.
I vårt fall vet jag att vår son verkligen vill göra sitt bästa. Han vill få bra betyg så hans valfrihet när han blir äldre ökar. Så långt är han med i matchen. Men vägen dit känns ibland så oändligt lång och ogreppbar.

Hur kan jag som hans mamma hjälpa honom att fokusera?
Hans pappa är inne på linjen att det enda som hjälper är att plugga ännu mer. Och jag får så ont i magen av att lägga ännu mer plugg på sonens ansvar. När han kämpar som en idiot bara för att klara av dagen i skolan.

Det här är endast en liten bråkdel av vad som han går igenom. Vår lilla kille.

Ensamheten

Ensamheten känns värst.
Att vara ensam fast man är två. En känsla som är så tung att bära.
Vi tar knappt i varandra. Pratar knappt med varandra. Tittar knappt på varandra. Känns det som.

Vårt liv ihop hinner nästan enbart handla om att sonen och lillebror har det bra. Iallafall känns det så.
Att skolan funkar något sånär. Att de kommer till sina fotbollsträningar. Både dit och hem.
Som ett företag som ska skötas. Efter 17 år har det blivit så. Med ett barn som inte är som alla andra. Med ett syskon som alltid hamnar i skymundan. Med en make där jag misstänker att han är bärare av samma som sonen.

Men däremellan.....

All kraft, all energi går åt till att alltid ligga steget före. Alltid ha en plan B. Alltid vara så otroligt strukturerad och förberedd. Tvåsamheten kommer som på skam en smula.

I det tysta lever vi vidare.

Första inlägget

Det första inlägget i min nya blogg.
Jag har döpt den till I det tysta.

Ett fantastiskt bra namn vill jag påstå. För denna blogg är öppnad och startad i all tysthet.
Ingen vet vem jag är. Ingen vet att jag har startat den. Men nu finns den och här tänker jag skriva ner allt som jag inte kan skriva nån annanstans.

Så den kommer att finnas I det tysta. Men öppen för alla. För alla som vill läsa.


Hur är det egentligen att leva i en familj som inte ser ut som alla andra?
Som inte passar in den normala normen?

Det är ett evigt kämpade. Ett evigt krigande om och för ett liv värt att leva.
Att få en familj att må bra är ett heltidsjobb. För alla inblandade.

I mitt fall handlar det om en make, två tonårssöner. Och sist men inte sist, mig själv.

Välkommen till I det tysta!