Asså, denna unge!

Hade just ett underbart samtal med våran 18 åring vid vardagsrumsbordet.

"Mamma, jag är väldigt nöjd med att jag är den jag är!"

"Härligt att höra, berätta hur du menar då?"

"Jag tror att alla skulle må bättre av att ha en jämn dygnsrytm, att gå och lägga sig 22 vare sig jag är ledig eller inte - att gå upp klockan 08 varje morgon vare sig jag är ledig eller inte. Jag äter sunt, jag tränar, jag älskar att vara ute i naturen, jag är inte ute och festar, jag röker inte och jag snusar inte, jag träffar inte okända människor!"

"Vet du älskade unge, jag bara älskar att du känner dig så nöjd med att vara den du är och jag tycker att du har en sån sund inställning till......"

".....till min inställning menar du, mamma?", svarade han och skrattade själv.

"Precis, din inställning till din egen inställning är underbar att både se och höra, och jag önskar verkligen att fler än du hade möjligheten  och förmågan att känna den tacksamheten som du känner inför dig själv!"

<3

Jag älskar honom till månen och tillbaka!

På torsdag drar vi

På torsdag åker vi till vår gamla hemstad för en liten minisemester.
Det är första gången sen vi flyttade hem som vi åker tillbaka. Och det är till vår stora förvåning vår stora killes förslag att åka nu på höstlovet.

Det har visat sig att han är den av våra söner ism har haft kontinuerlig kontakt  med några av sina gamla vänner sen vi flyttade hem. Och de vännerna bor kvar och går fortfarande i samma skola, och en som han skriver till är en kille i fotbollslaget. Den killen har återvänt till deras gemensamma skola efter ett år i Ecuador och ett år i Frankrike.

Lillsonens vänner ism han umgicks med på den tiden var lika temporära som vi i den staden och skolan. Hans dåvarande vänner har flyttat hem till sina hemländer. Och han har bara en kvar som han chattar med ibland.

Så det är storebror som har sina kvar. Ochs han har bestämt träff med tre stycken nu i helgen. Han ska ut och äta med dem, de ska visa sonen gymmet de går på, och han ska till och med ut på fredagkväll och ta en öl med dem.

Så det blir bara jag, maken och lillebror på restaurangen som vi har bokat bord på. Vår gamla favvorestaruang mitt i Gamla Stan.

Så himla märklig verklighet det är som vi lever i just nu.

Maken ska hälsa på sitt gamla jobb och har bestämt träff med dessa också.
Mina vänner ism jag umgicks med har de flesta åkt hem till sina länder, eller liksom flyttat vidare. Nån finns kvar, men jag har inte tagit nån kontakt med henne.

Vi ska även hälsa på i grabbarnas gamla skola och kolla läget på fredagen. Grabbarnas favvolärare har flyttat till Prag vet vi. Och spec läraren som fanns 24/7 för storebror har även hon flyttat på sig vet vi. Men vi åker förbi iallafall och kollar. Vi kanske inte ens får komma in för vakten som står utanför. Där var det högt staket och en säkerhetsvakt vid ingången. Elever i grade 10 var de enda som hade tillåtelse att lämna skolgården under dagtid. Inga andra. Och beskare var tvungna att legitimera sig vid ingång.
Jag tänker på det som har hänt i sverige den sista tiden.....

Vi har fredag och lördag på oss att köra runt och kolla våra gamla hoods. Det räcker så här första gången.

Det viktiga i att hitta nåt man älskar att göra

Sonen är ju sen januari assisterande tränare åt P-00 i vår lokala fotbollsklubb. Han ger allt i detta uppdrag och tar det på fullaste allvar. Som han alltid gör i det som han känner motivation för. Och känner han sån motivation för det han ska göra så kan det till och med vara värt att må både lite dåligt och mycket dåligt under den tiden.

Det är ju oerhört konstigt för oss normalstörda att se hur vissa saker bara görs, medan vissa saker bara tar stop, fast det nästan är samma sak. Men i hans värld är det en en enorm skillnad.

Och det är bara för oss i hans omgivning att lära oss att det är så.

I sitt 00-lag gör han ett väldigt bra jobb och han har fått förfrågan att även hjälpa till med 01:orna. Vilket han har gjort med glädje. Men han är väldigt noga med att poängtera att det är 00-laget som är prio 1. För de var först.

Och som mamma är det fantastiskt att se hur mycket han gillar det han gör och det är så jätteskönt att veta att han får syssla med det han älskar mest av allt. Sin fotboll.
Det jag som mamma däremot har fått jobba väldigt mycket med mig själv har varit att släppa taget. Släppa taget om min store son som nu på egen hand har börjat klippa navelsträngen. På sitt eget sätt. Och då måste jag visa att jag är redo. Iallafall inför honom. Mitt hjärta kan skrika nåt helt annat.

Och det jag behöver släppa är känslan av att jag inte längre kan stötta i situationer som uppstår där han inte vet vad han ska säga eller göra, eller när han inte vet vad som förväntas av honom. Numera måste han klara det själv.
Och när såna här tankar och känslor flyger omkring i mitt innersta rum är det oerhört värdefullt att av en slump springa på en mamma som har sin kille i just 00-laget. En kvinna jag aldrig har träffat, och jaga har ingen aning om vem hon är. Jag har bara genom min son hört hennes sons namn.
Vi träffades genom en gemensam bekant och när hon fick veta att jag var tränarens mamma sa hon:
"Han är så omtyckt! Du ska bara veta hur mycket killarna tycker om honom!!"

Och mitt leende gick från öra till öra. Och värmen i mitt hjärta spred sig i hela mitt system.

För en tid sen fick han genom klubben erbjudande om att gå en tränarkurs. Han tackade ja! Idag har han varit där. Och han har åkt dit med tre helt okända tjejer från klubben och han har suttit där i hela 9,5 timme på en söndag.

Bara för att han älskar det han gör!

Skrattet kan hela det som känns lite trasigt emellanåt

Men ändå lite mysigt när jag kommer ner till sonen för att säga godnatt, att säga godnatt varje kväll är otroligt viktigt, och jag hittar honom liggandes i sin säng skrattandes högt för sig själv medan han läser sin älsklingstidning som heter 91:an.

Då vet jag att läget för tillfället är ganska så coolt och att han kommer att somna gott om en liten stund.

Sånt behöver en mamma känna ibland.

Så trött.....

.....zzzzzz...

Så otroligt trött.

En tuff dag som övergick i en tuff kväll

Det syntes och märktes på honom redan när han kom hem från skolan igår.
Ingen bra dag. Alls.
Han var låg och han var på hugget.
Men mest bara tyst.

När alla hade gått och lagt sig, när bara han och jag satt kvar i soffan. Och klockan är alldeles för sent att börja orka prata egentligen. Då kom hela frustrationen ut. Allt på en gång.

Om hur tufft det sociala i skolan är för honom. "Jag hatar det!", sa han flera gånger.
Om hur svårt och obegriplig svenskan är.
Om att hela dagen i morgon, läs idag, var helt onödig eftersom han inte skulle lära sig nåt över huvudtaget. För träningsläran som han skulle ha på morgonen kunde han redan, samt att den lektionen skulle innehålla squash på racketcentrum i stan, samt att det betydde ombyte och dusch och att vara nånstans som inte tillhör vardagen.
Han berättade återigen hur mycket energi det tar för honom att använda sig av nycklar under dagen. Han gillar det inte. Han har knappt tagit i en nyckel sen han var liten. Men sen han fick skåp i skolan har han liksom varit tvungen.
Han känner att det är för jobbigt att ha på sig jeans i skolan och det tar otroligt med energi.
Han pratade återigen om hur han upplever att han inte får nån anpssing överhuvudtaget i skolan, bara på spanskan som han får läsa på distans men som dock är ett ämne osm han till och med läser extra. "som jag inte skulle ha egentligen ens".

Det här att jag bara dagen innan hade kontakt med hans engelska lärare om att han skulle få gör aprovet på en annan tid än övriga i klassen hade han redan glömt bort.
Att han har ett schema som guld värt har han visst också glömt bort. Samtidigt förstår jag honom, på lektionerna är allt precis för honom som för de andra.

En kväll som avslutades med hans egna tankar om sin egen framtid,
vad händer med mig efter skolan? Jag kommer aldrig kunna ha på mig jeans varje dag i hela mitt vuxna liv.

Jag har väntat på den här reaktionen. Jag har vetat att den skulle komma. Nångång.
Men hur förberedd jag än är så är det så jäkla jobbigt varje gång den kommer.
Det suger ur all kraft från mig och dränerar mig på alla energi jag har.

Och jag förstår att det är jobbigt i skolan för honom.
Men.
Som jag har skrivit om förut.
Nu har sommaren övergått till höst. Värmen har bytts ut mot lite lyliager luft. Det har blivit mörkare ute.
Aktiviteterna har förändrats här hemma. vi gör inte samma saker som när det är sommar.
En förändring som han reagerar på mer än vad man kanske kan tro.
Precis som han gör även när dagarna börjar bli ljusa och kylan övergår till värme när våren kommer.

Idag är en mycket bättre dag.

Distans? Funkar det verkligen? Och det här med att ta egen kontakt.

Hur gör man när sonen själv kommer hem och larmar om att det han gör är för lite i ett visst ämne? Samtidigt som han känner att ämnet är väldigt svårt och att han inte lär sig nåt?
När han själv kommer hem och säger att han vill lära sig, att han har bara lämnat in 3 uppigfter under terminens gång, att tiden med mentorn känns helt meningslös då den tiden bara känns så himla stressig de få gånger de kan träffas och gå igenom hans uppgifter?

Ja, vi pratar om hans spanska på distans.
Ja, vi har pratat med hans mentor.

Nästa steg?

Det jag menar egentligen är nog mer att det känns som om sonen har svårt att liksom "nöja" sig. Det känns som om han ställer så oerhört stora och höga krav på sig själv. Och han ställer dessutom då precis lika stora krav på sin omgivning.
Där är han väldigt lik sin far. Kraven på andra är lika höga som på sig själv.

Samtidigt som det är väldigt svårt för oss ju äldre han blir att vi liksom ska vara länken mellan honom och läraren. så har det ju alltid varit genom åren, vi har fört hans talan om vad som han behöver och när han behöver. För han skulle aldrig göra det själv, även om han har egna idéer och egna förslag på lösning har han aldrig pratat med lärare själv om detta. Han har aldrig berättat för en lärare hur svårt han tycker att det är, att han inte förstår, att han inte hänger med, att han inte vet vad han ska göra. Jo, när vi bodde utomlands gjorde han det med vissa av hans lärare. De som hade förtjänat hans tillit.

Nu när han faktiskt är myndig och 18 år känns det lite mer kluvet för min del.
Hur ska vi få honom att våga och kunna prata med en lärare om sig själv, för sig själv? Det skulle ju vara bra mycket enklare för både honom och lärare om de två hade en sk direktkontakt. Men nej.

Men.
I morgon ska han för första gången maila sin svenska lärare. Om att han faktiskt inte förstår. Han fattar inte boken de läser och han förstpår inte uppgiften som ska vara inlämnad nästa vecka angående denna bok.
Och då har jag nu pumpat in i honom att han behöver BERÄTTA för läraren vad det är han inte hänger med på. och om hon kommer med ett förslag så behöver han vara ärlig och tala om att det inte känns bra. Istället för att hinna komna hem och bryta ihop här hemma och så får jag iallafall ta det där samtalet. Och läraren fattar ingenting för att bara för några timmar sen så sa sonen själv att allt var glasklart.

Det är jävligt bökigt alltså.

När folk runt omkring vill hjälpa

I morgon hade sonen enligt schemat endast ett engelskaprov klockan 13.00. Värdelös tid.
Så många timmar ledigt innan han ska göra provet är bara en enda lång transportsträcka med ett enormt ångestpåslag.

Ringde och mailade berörd lärare efter att sonen bad mig göra det. Han hade ett eget önskemål om att få göra samma prov direkt på morgonen istället. Och skulle läraren ha lektion eller så, så erbjöd sig sonen att sitta ensam i en sal på egen hand. "För man kan inte fuska på det här provet, mamma!", vilket han aldrig i sitt liv skulle göra heller, men det vet ju inte lärarna såklart.

Och jag bara älskar det! När sonen vet själv vad som orsakar hans stress och vad som orsakar hand ångest. Och han vet exakt hur han kan undvika såna situationer och har dessutom egna lösningar att föra fram.
Och det tror jag är otroligt viktigt.
Att faktiskt lyssna på vad våra barn har att säga. För oftast har de faktiskt en egen lösning på sitt eget problem. De vet oftast bäst själva vad de behöver och vad de inte behöver.
Det är bara vi vuxna som behöver förstå det.

Den berörda läraren i det här fallet har vi inte haft kontakt med personligen tidigare, då rektor tog på sig ansvaret att informera alla sina nya medarbetare kring vår son i början av terminen.

Som sagt, jag både ringde och mailade denna man. Hans kollega som svarade på deras arbetstelefon tog mitt meddelande och berättade att han slutade klockan 16.00.

När klockan var 16.05 ringde jag upp igen. Jag fick då tag på honom. Han hade sett mitt meddelande men inte hunnit ringa tillbaka.

"Självklart löser vi det här. Vill han ha ett eget rum eller vill han sitta med den andra klassen som gör samma prov då klockan 08.10?"

Jag svarade att han helst vill sitta på egen hand.

"Då får han det!"

Så var det fixat. Den här gången också.
Tack alla som verkligen vill hjälpa till. Tack alla som verkligen gör sitt yttersta för att vår son ska kunna sätta på sig sin nybeställda studentmössa i vår.
Vilket inkluderar även mina arbetskollegor som tillåter mig att kunna skriva alla dessa mail, ringa alla dessa samtal osv.

Återigen, ett stort tack!

Det här när inte kroppens egna värmereglage är som vanligt

En helg i stugan.
Uppdraget var den här helgen att få upp den nya flytbryggan på den nya fasta delen. Allt för att isen inte ska få vinna över den under vintern.
Så med grabbarnas starka muskler och med en otroligt envis make så kom ett halvt ton brygga upp så himla smidigt.

För att få upp allt detta så var några tvungna att vara en hel del i vattnet. Och med en kille som har svårt det här med att reglera sin egen kroppsvärme ( ett av kriterierna för just aspergers är att inte ha nån känsla för värme alternativt kyla, i vårt fall är det kyla, han fixar inte värme),  så hade vi en som var frivillig i vattnet hela tiden. Han har varit guld värd i arbetet, men det vi inte tänkte på var just att han faktiskt inte har känslan för hur kall hans kropp faktiskt blir.

Lillebror var också i vattnet ett tag. Men han som normalstörd, klev upp ur vattnet när det kändes lite för kallt. Han virade en handduk om sig medan han väntade på nästa tur i havet. Storebror funkar inte på samma sätt. Han var i vattnet i stort sett hela tiden. Han hade bar överkropp för "det spelar ingen roll om jag har tröja eller inte", han känner inte nån skillnad iallafall.

När allt var klart och vi äntligen skulle få lite mat i magen så kunde han knappt gå ordentligt. Han var så kall i sina fötter att han knappt kunde gå. Ovh han gick omkring i endast kalsongerna. Vi bad honom at tklä på sig, men att ha kläder på resten av kroppen värmer väl inte fötterna?

Hans fötter var alldelels vita.
Sen fick jag sitta med hans fötter i mitt knä och som jag gnuggade hans fötter med mina händer, han fick ha sina fötter mellan mina lår, filtar. Tillslut fick han även ta ett kroppsvarmt fotbad. Det hjälpte. Färgen kom tillbaka. Och värmen kom tillbaka.

Vi lärde oss nåt nytt även denna dagen!

Bara älskar

Bara älskar att sonens glimt i ögat finns på plats.
Bara älskar när sonen skrattar högt här hemma.
Bara älskar när han ler så det når ända upp till ögonen.
Bara älskar när han skämtar här hemma.

Och jag bara älskar att skratta tillsammans med honom.

Dagarna rullar på.

Dagarna rullar på.
En i taget så går dagarna i det som kallas för livet.

En del går lite smidigare än andra. En del går inte alls.

En del nätter sover vi bra. En del nätter gör vi det inte.

En del kvällar är lugna. En del kvällar är inte det.

Livet.

Vilket viktigt körkort

Igårkväll agerade sonen chaufför åt mig, maken och sin brorsa när vi var hembjudna hem till en av lillebrors kompis familj.
Storebror körde dit oss och sa att vi kunde ringa när vi ville hem. Vi fick inte ens en liksom "senaste tid".

Så klockan 23.30 ungefär ringde vi till honom. Han kom direkt.

Hans fredagskväll hade varit bra den med. Trots att den inte blev som fredagarna brukar.
Han och hans gymkompis tog sig ett besök på gymmet på kvällen istället för under dagen. De gymmade och tog sig sen en skön bastu.
Sen tog de vägen förbi pizzerian på vägen och kompisen följde med sonen hem. Kompisen drog vid 22 hugget. Då skulle han hämta sin lillasyster efter nåt disco.

Alltså. Det här körkortet.
Vilken frihet.
Vad han har vuxit.
Vad han plötsligt klarar mycket på egen hand. Jag tror känslan av att kunna åka var han vill när han vill ( om det finns en bil hemma såklart ) betyder oerhört mycket för honom.

Ett första möte med nya läkaren

Nu när sonen har fyllt 18 år tillhör han inte lägre Bup.
Bup har skickat en remiss till både Vuxenhabiliteringen samt vår lokala vårdcentral.
Vårdcentralen tog emot remissen. Vuxenhabiliteirngen avböjde den så länge sonen mår så pass bra som han gör.

Idag har sonen varit på vårdcentralen för ett första möte med sin nya kontaktperson. Jag hängde på eftersom det var första gången. Jag vill också ha ett ansikte på läkaren som ska ta över våran son.
Och sonen tyckte det var skönt att ha mig med.

Och det blir så mycket tydligare ju äldre sonen blir hur viktigt det är för de runt omkring att ställa frågorna på rätt sätt. För sonen svarar verkligen bara på det den andra frågar.
Så när läkaren frågade:
"Hur mår du?"
"Bra".

Eller:
"Går du i skolan?"
"Ja".
"Vad ska du bli?"
"Nåt med sport".
"Ok, sportar du mycket?"
"Ja."
"vad sportar du?"
"Styrketräning, fotboll och golf".

Inget mellansnack. Inga följdfrågor från sonen. Inga egna förklaringar på sitt eget svar.

Men läkaren tog det hela så väldigt bra. Han visste vad han skulle fråga. Han fortsatte som det mest naturliga i världen.
Han blur from nu vår nya kontaktperson och det känns bra så här efter första träffen. Han skrev ut ett nytt recept på melatonin utan några problem. Det är honom vi ska vända oss till om sonen börjar må sådär dåligt igen och anser läkaren att inte han klarar av det så skickar han oss vidare. Men vi ska alltid höra av sig till honom så lotsar han oss dit vi ska. Känns skönt.

Och så sa han till slut:
"OK, får jag eran tillåtelse att få läsa journalen från Bup. Eller förresten, fortsatte han och vände blicken mot sonen, får jag DIN tillåtelse att läsa licensmotiveringen som bup har skrivit så jag vet vad som har skrivits?"

"Ja, det får du, sa sonen, och vände sig till mig. Visst är det ok?"
"Absolut"

Nya tider.

De är för roliga

Åh gud vad roliga dessa killar är.

Fyra killar där alla känner att de kan vara sig själva utan problem. Och jag är så ytterst, ytterst tacksam över att min son är en sån självklar del i denna kvartett.

Sonen ringde vid 22-tiden i gårkväll.
Han hade inte hört av sig alls under hela kvällen ute på restaurang med sina vänner.
Men vid tio hugget hörde han av sig.
Han och hans kompisar hade då tagit bussen hem.
Han som verkligen inte alls gillar att åka buss hade åkt fram och tillbaka till stan utan några som helst problem. Bara en sån grej.

Lillebsor var eld och  lågor.
Han var egentligen väldigt trött och var på väg att gå och lägga sig. Men när han fick höra att storebror va rpå väg hem så ville han hålla sig vaken.
Han ville SÅ gärna kolla i vilket skick storebror skulle vara när han kom hem.

Storebror öppnade ytterdörren och lillebror var riktigt snabb ut i hallen:
"Tjena killen! Har du haft roligt? Kom och ställ dig på linjen, sa han och pekade på en påhittad linje i köket".

Storebror klarade brorsans test galant och kom in i vardagsrummet till mig och pappan med ett enda stort leende på läpparna.

De hade haft det väldigt trevligt och ätit gott och två av dem hade druckit varsin lättöl, varav sonen var en av dem,  och en hade tagit coola och en hade druckit vatten.

De är för sköna de där grabbarna och jag älskar dem allihopa!