Att kunna själv - så viktigt för sin egen skull

För att sonen ska orka. För att han överhuvudtaget ska överleva sina dagar på jobbet behöver han ha struktur runt omkring sig.
Sån är ju han alltid iochförsig. Inte bara på jobbet så att säga.

På jobbet har han på egen hand strukturerat upp och organiserat och planerat alla sina uppgifter så han vet vad han ska göra när på exakta tidslag. Och han har räknat ut på ett ungefär hur lång tid varje uppgift får ta.

Detta har han nu börjat att meddela sin gruppchef på jobbet. Han tänker som så att han känner att det är bra att  hon vet vad det är han heller på med på dagarna.

Nu har han fått svar på mail från henne:
       "Jag tycker om hur du tänker, väldigt bra!"
       "Härligt! Du gör ett jättebra jobb så jag är stolt över att du representerar oss!"

Hon gillar det så pass mycket att hon nu ville ta upp hans sätt att jobba på deras veckomöte som de skulle ha i fredags. Hon vill ha det som ett förslag på hur man jobbar så effektivt som möjligt.

Tyvärr hann de aldrig så långt på egendan på mötet just i fredags, för det kom upp så mycket annat då. Så hon kanske tar upp det en annan gång istället.

Och det här är så otroligt.
Han är yngst på hela företaget. Han har varit där i endast tre månader.
Och har alltså redan gjort avtryck. Helt galet egentligen.

Men det absolut viktigaste och roligaste i allt det här är att han har lärt sig att hantera sina verktyg som han har fått inpräntat i sitt liv.
Under alla år i skolan, 13 år, har vi stöttat och hjälpt honom att just strukturera och planera. Då har det gällt skoluppgifter och alla jäkla läxor. Som han har fått slita för att hinna med, ha koll och för att förstå.

Nu gör han det själv. Nu har vi och framför allt han själv, fått det bevisat.
Han kan själv.

En riktig tuffing

Igår kom sonen hem från jobbet.
Och när han verkligen vill tala om nåt så ställer han sig så väldigt nära. Sådär nära att han nästan liksom står i vägen.

Igårkväll stod jag vid diskhon i köket när han kom fram. Och ställde sig sådär nära.

Hans arbetsuppgifter på jobbet är att matcha fakturor. Han ska kolla och granska så de stämmer något sånär. Sen skickar han dem vidare till den siste ansvariga.
Är det nåt som inte stämmer så är det hans uppgift att då ringa till dessa kunder och kolla läget. Ibland får han även maila.

Och då har han haft en mall att följa. En mall som hans chef har utformat och tagit fram.

Nu har killen alltså på eget initiativ ändrat denna mall.
"För hur kan en som är chef skriva och uttrycka sig sådär urdåligt? Jag har nu skrivit om den så det ser lite snyggare ut för kunden som får den. Jag gjorde en på engelska också eftersom vi har vissa kunder som inte pratar svenska".

Ok, har du berättat det för din chef?

"Nu vet hon det och hon tyckte det var bra tänkt"

Hur cool är han inte?

Så kan det gå

Femman.
När sonen gick i femman var det dags för hans klass att agera luciatåg på skolan. Det var en liten skola med tre klasser. Enbart mellanstadiet. Och det har alltid varit årskurs fem som har hållit i det.

En skola med mycket bra pedagoger. En tillfällighet att det bara var man som var mentorer och huvudlärare?? Det vet jag inte. Men alla dessa pedagoger hade förmånen att känna alla elever eftersom det var så litet. Och alla elever kände således alla lärare. Några kvinnliga extralärare fanns på plats också.

Som de hade övat på att sjunga luciasånger. I flera veckor hade det övats. Och så kom kvällen den 13 december.
Pirrigt, laddat och nervöst.
Sonen skulle vara tomte hade vi bestämt.
Han klädde nog på sig det han skulle, minnet sviker en aning för det var inte det som var det viktigaste.
Vi satte oss i bilen, han, lillebror och jag. Pappa var borta.
Kom till skolan. Parkerade bilen.
Och jag fick inte ut ungen.
Han vägrade kliva ur. Han skrek och han bara satt där. Jag bad lillebror att gå ut och så satt bara jag och sonen i bilen. Jag försökte lirka. Jag försökte prata. Jag försökte muta. Lönlöst.

Andra bilar kom. Barn som glatt hoppade ut. Som tog sina föräldrar i handen och förväntansfullt sprang i väg.
Vi satt kvar. Han grät. Och jag hade gråten i halsen. Lillebror stod utanför.

Till slut gick jag ut. Jag skulle bara gå till lärare och tala om läget. Att vi inte kom längre än så här. Men att vi hade försökt. Och jag ville inte att han skulle få frånvaro eftersom det var obligatorisk närvaro.

Hittade läraren bland alla elever och familjer.
Bad honom att gå undan så vi kunde få prata i fred. Han lyssnade. Och han bad att få följa med tillbaka till bilen. Han kanske kunde få sonen att komma ut.
Jag sa att det nog skulle bli svårt. Vilket det blev.

Så läraren fick gå ensam tillbaka till skolan.

Jag var så ledsen. Jag var så ensam. Jag var så arg på mig själv för att jag inte hade lyssnat på sonen från början. Men jag ville ju så gärna ha sett honom där i tåget. Tillsammans med alla andra. När det äntligen var deras tur. Men nej. Totoalt omöjligt.

När klockan slog 18 hörde vi från bilen hur alla började sjunga. De hade scenen utomhus. Med en liten kiosk där det serverades kokt korv, lussebullar och peppisar och kaffe och saft.
Så himla trevligt.
Men vi satt kvar i bilen.

Och jag ville inte åka hem. För det kändes så otroligt misslyckat. Och heltt ärligt ville jag inte det. Orkade inte. Men vart skulle vi ta vägen? Jag ringde grabbarnas farmor. Hon svarade. Och vi fick komma på en fika hemma hos dem. Mina tårar trillade nerför kinderna.

Det visade sig vara ett mycket bra beslut.
Farmor hade gjort så himla mysigt när vi kom fram.
Dukat fint. Tänt ljus.
Och där satt vi.

Farmor vet nog inte än idag vilken räddning hon gjorde. Just den kvällen.
Men när vi åkte hem var det två mycket nöjda killar som hoppade in i bilen.
Så det som började som en total katastrof slutade med en väldigt skön kväll trots allt.

Utan tåg och andra barn och familjer.
Bara vi.

Vem vill sitta bredvid det där äcklet?

11 år.
Gick i femman.
Vi var mitt uppe i att landa i att han just hade fått diagnosen ADD. Vi var mitt i att ha fått licens på melatonin. Och han hade precis börjat sin arbetsminnesträning på Hab genom att gå på nåt som kallades RoboMemo, ett dataspel som övade minnet och följa mönster i vilken ordning.

En dag ringde min telefon.
Det var en mamma till en av killarna i klassen. Hon hade ett tvillingpar i klassen, en tjej och en kille. Killen fick sin adhd diagnos i tidig ålder. Hon är den mamman som jag hade som en liten förebild när vi var i startgroparna i diagnoslandet. Och jag tror att man behöver en sån. Nån sorts förebild. Nån att se och lära av. Nån som givetsvis känns pålitlig och vettig. Framför allt nån som har gjort det förut. Som vet hur ett möte med rektor och lärare ser ut. Som man kan fråga. Hur gör du? På den tiden fanns inte tillgången till smartphones och Facebook och alla andra sociala medier. Hon var den mamman som ställde sig upp på ett föräldramöte i trean och berättade för oss andra föräldrar vad adhd var. Hon läste ur en enkel bok som handlade om hur en skoldag kunde se ut för ett barn med just den diagnosen. Knäpptyst på mötet.

Jag svarade när hon ringde.
Hon berättade att hennes son hade kommit hem från skolan den dagen och talat om hur min son hade blivit behandlad av två andra killar i klassen. Två killar med skapligt hög status i gruppen.

De två killarna samt den här mammans son hade suttit vid ett bord i matsalen och just börjat äta sin lunch. Då kom vår son med sin bricka och satte sig vid det bordet. Efter ca 30 sekunder reste sig de två killarna från bordet och gick till ett annat bord. Varpå mammans son hade frågat varför de gjorde så.
De svarade:
- Vem vill sitta bredvid det där äcklet? Och menat min son.
Vår son hade inte reagerat nämnvärt och då hade mammans son blivit fundersam och frågat:
-Varför tål du det där?
- Äsch, man vänjer sig, svarade min fina pojke.

Jag vet inte om ni kan föreställa er min känsla i min kropp just då. Den är svår att förklara. Min fina pojke har alltså vant sig vid att bli kallad äckel. Eller att folk flyttar på sig när han kommer in i samma rum eller sätter sig vid samma bord. För att han är äcklig.

Asså, jag mår illa.
Riktigt illa. Fortfarande. Inget barn ska nånsin behöva "vänja" sig vid en sådan behandling. Mitt barn hade redan gjort det. Jag blev så ledsen. Jag blev så sårad. Jag förstod ju att det här var en vana. Och ingenting hade han sagt till oss.
Jo, lite hade han sagt. Att när de var ute så kunde de här killarna trampa ner hans hälar på skorna så han kom på efterkälken.

Jag tackade så väldigt mycket för all information hon hade gett mig. Jag ringde läraren på en gång. Han lovade att ta kontakt med berörda föräldrar och be dem höra av sig till oss under kvällen.

Vid sjutiden på kvällen ringde en av dem. Han bad så mycket om ursäkt.
Den andre hörde aldrig av sig. Till oss. Men däremot ringde mamman till den killen upp den mamman som hade "skvallrat" och skällde ut henne efter noter. Hon sa att "så där håller minsann inte våran kille på med. Hur skulle det se ut om han gjorde så? Xxxx är ju för guds skull hans fotbollstränare!!"
Min man var då deras fotbollstränare.

Tänk att som mamma bara blunda. Tänk att som mamma välja att inte vilja se det som händer. Tänk att ringa och skälla på nån som har sagt att ens barn har betett sig illa. Istället för att ta det med sitt eget barn. Tänk att leva i den tron att ens eget barn aldrig skulle göra nåt tokigt.

Hade det här hänt idag, hade jag själv ringt upp dessa föräldrar på egen hand. Men då var jag så ny i den världen. Maken gjorde inte det heller av nån anledning.

Sedan dess har vi aldrig hejat på varandra.
Hon undviker mig och jag undviker henne. Och självklart gick våra yngre barn i samma klass. När de gick i trean var jag klassförälder. På ett föräldramöte räckte hon upp handen och ville tala om hur dåligt det var av oss klassföräldrar att det var så lite aktiviter för barnen.Vi hade alltså inte organiserat så mycket som hon önskade. Då svarade jag kort att min plats stod till förfogande om hon var intresserad. Men det var hon inte gudbevars.
Sen hörde jag inget mer från henne.
Även nu på gymnasiet hamnade de yngre i samma klass. Och jag har kört hem hennes dotter många nätter efter gemensamma fester för våra ungdomar. Hon har aldrig kört.

Jag hörde igår om en stiftelse som heter "Tappra barn" och som samarbetar med Friends att ca 6-8 barn i varje klass blir utsatta för mobbing i skolan varje dag. Varje dag!
De visade upp sig på en julkonsert som jag besökte igårkväll och deras samlarbössa fick tömmas så många ggr pga att så mycket pengar gavs i gåva till deras stiftelse av publiken som var där.
Och när jag kom hem swischade jag 100 kr!

Inget barn ska nånsin behöva vänja sig vid kränkande behandling.

Våran ambulerande tjänsteman har fått förlängt

Inte klokt på en fläck!
Stoltheten och lättnaden jag känner just nu är helt otrolig!

Våran 19 åriga "Ambulerande tjänsteman" har en tillfällig anställning fram till 31/12. De sista två veckorna har varit otroligt enerverande och enormt kämpiga då vi inte har vetat vad han ska sysselsätta sig med efter nyår.
Plugga? i I så fall vad? Han har googlat högskolor. Både utomlands och i Sverige. Ska han plugga känner han att han kanske vill byta ort, komma bort härifrån. "För min egen utvecklings skull". Höll på att sätta fikat i halsen när han yttrade just den meningen.
Han är ingen tekniker, inget mattegeni, han är duktig på språk men tycker det är sååå tråkigt, han är duktig på att skriva men vill då enbart skriva om fotboll. Och då inte fotboll på division fyra nivå.
Han inser själv att hans väg är rätt smal. Så vad sjutton ska han göra med sitt liv?

De sista veckorna har han varit väldigt stressad över det här.
Han har även varit i kontakt med sin chef om hur en eventuell fortsättning på jobbet kan se ut. Hon har varit lite tystlåten och verkligen inte ingett några större förhoppningar för just det.

Idag hände det!
Han ringde till mitt jobb. Och ringer gör han ju aldrig. Vill han nåt skickar han sms. Så är det bara. Idag ringde han. Jag förstod att det var nåt viktigt. Då är det bara att svara.

Han har blivit beviljad en förlängning på sitt jobb ända fram till sen sista april 2017!
Med kommentaren att det har varit de sista tre veckorna som har varit avgörande för hans framtid. Chefen hade ett snack med honom för ett tag sen. De har ju märkt att när han var klar med det han egentligen var anställd för att göra fram till årsskiftet, så har det gått enormt långsamt för honom. Han har behövt ladda om totalt rent mentalt för att kunna göra de uppgifter han fick efter det. Och det har tagit tid.
Men hans chef pratade med honom och förklarade läget. Han behövde öka takten vid matchningen av fakturorna. Det gick för långsamt. Och när han fick reda på att snabbheten var viktigare än noggrannheten  på just de här uppgifterna så började han kunna öka sitt tempo.

"Får jag är ju sån mamma, att jag kan inte slarva med det jag gör. Jag är ju så  noggrann som person och tror ju då att det är lika viktigt för alla. Men nu är snabbheten visst viktigare!"

Och tänk så himla bra det är när man kan få saker och ting förklarat för sig. Så att man förstår. Det är först då man kan förändra.

Oron över vad han ska göra efter nyår flyttas nu fram ett par månader.
Nu får vi se om han fixar att jobba heltid fyra månader till. Och resa varje dag fram och tillbaka vilket tar oerhört med kraft och energi för honom.

Den där söndagsångesten

Usch vilken jättejobbig kväll. 
Fylld med ilska, irritation, ångest och hela tjotaballongen hos 19 åringen. 
Skillnaden nu mot för 10 år sedan - nu låter vi inte hans beteende påverka oss alla andra. Med all vår kunskap och erfarenhet som vi har samlat på oss försöker vi numer hålla oss lugna.
 Så gott vi bara kan. Men det betyder inte att det känns lugnt på insidan. 

Då - det var lätt att maken föll in i precis samma stämning. Med ilska, tålamod som tröt och ett humör som inte var så roligt. För nån.

Vi är numera väldigt medvetna om vad det är som triggar igång såna här situationer. Och genom medvetenhet kan vi försöka eliminera det som stressar och minimera kraven. Men ibland funkar inte det. Utan ungen måste igenom det. 

Fy sjutton vad jobbigt det är!

Att planera hela sitt liv

Fick ett sms till jobbet tidigare idag:
"Mamma, när slutar du? Behöver ringa. Behöver en tjänst."

Och han ringde när jag slutade.

Då visade det sig att ända sen igår hade han planerat att åka till gymmet efter jobbet idag. Han planerade och han packade sin väska efter den planen.
I morse blev han en aning fundersam eftersom han efter gymmet igår nu kände sig lite sliten. Vissa delar av kroppen var inte helt fräscha helt enkelt.
Men han tog sin väska och drog till gymmet iallafall.

I bilen ångrade han sig. Han ville inte alls gymma. Han ville löpa på bandet i stället. För att vila kroppen lite granna. För han har planer för resten av veckan också och då skulle det visst passa jättebra att springa idag istället och ta gymmet i morgon.

För så är det verkligen.
Han lever efter ett minutiöst schema. Han planerar sitt liv så enormt noga. Inte en endaste minut går så att säga till spillo. Alla hans minuter om dygnet har han planerat.

Och under hela bilresan idag till jobbet, under fikarasten på jobbet och på lunchrasten idag har han enbart tänkt på hur han skulle lösa den här ekvationen. Att kunna springa på löpbandet istället för att gymma.
Det är ju bara att springa, tänker ni. Liksom inga konstigheter.

Men nehe. Så enkelt är det inte alls det. Det är inte alls bara att springa. För man kan inte ha samma kläder på sig när man springer som när man lyfter skrot. Och nu hade han bara gymkläder med sig.

Och det var här min tjänst skulle komma in. Att ta fram hans löparshorts och löpartröja och köra dessa till gymmet. Ochs han visste exakt var jaga skulle hitta dessa kläder. Bakom dörren till tvättstugan hängde shortsen, och i tvättkorgen låg t-shirten. För den hade han använt en gång redan.

Så klockan 16.15 stod jag utanför gymmet med hans löparkläder.

Snacka vad energi han gör av med.
På sånt ism vi andra inte alls behöver tänka på, på samma sätt.
Tänk att verkligen planera varenda liten minut i livet. Han vet redan på söndagkvällen hur hela hans vecka kommer att se ut.
Och tänk när man då behöver ändra sin ordinarie plan?
Det blir kaos. Det blir panik.

Skillanden nu för tiden är att han kan planera sitt liv på egen hand.
Under alla år har vi fått hjälpa honom med detta. Och jag vet ju hur trött jag har varit av just det. Att aldrig ha kunnat vila. Utan han har krävt 100%:ig närvaro och planering. När jag har varit mitt uppe i allt detta stöttande har jag undrat hur länge jag skulle behöva hålla på med sånt. Hela hans liv kanske? Vad visste jag då?

Nu gör han det själv.
Och han blir så trött. Det tar kraft. Det tar energi. Det tar tid.

Lätt att glömma mig själv

Äntligen fredag.
Jag känner mig trött.
Det har varit en intensiv period på jobbet.
Det är mycket med det som händer hemma. Jag lägger så mycket energi på mina barns mående att jag verkligen glömmer mig själv.
Tänker på storebror och vad som händer efter 1januari.Tänker på lillebror som kämpar med sin skoltrötthet och jag är glad för varje dag som han går till skolan.
Och så min pappas fru och det hon har råkat ut för.
Min gudmor som håller på att supa ihjäl sig.

Jag är trött. Har börjat äta magnesium för att se om det kanske kan hjälpa mig. En liten bit iallafall. Det kanske kan få bort mina krypningar som jag har i mina vader varje kväll klockan 21.30. Otroligt att det kommer varje kväll exakt samma tid.

Nu är det äntligen fredag iallafall.
I morgon tar min man med mig till Göteborg.
Vi ska sova på hotell och vi ska äta och dricka gott hela helgen.
Grabbarna får klara sig på egen hand. Vilket de har lovat.

Det ska bli så skönt!

När 50% av familjen inte vet hur man gör. Och 50% av familjen vet det.

Idag har jag fått reda på att min pappas fru sen två år tillbaka, tillika sambo 15 år innan dess, har fått bröstcancer.
Hon gjorde en vanlig mammografi som hon var rutinkallad till. Fick sen göra ett återbesök för kompletterande bilder samt ultraljud och scanning.

Sen fick hon samtalet om att träffa en läkare och att då ta med sig en anhörig. Det var i går eftermiddag.
Hon ska opereras inom 2-3 veckor och sen strålas varje dag i en månads tid.
Jag har pratat med både pappa och hans fru och de verkar vid gott mod båda två ändå.
"Jag måste ju bara leva!"

Själv känner jag mig väldigt dämpad efter det här beskedet. En liten chock tror jag. Har svårt att förstå med ändå inte liksom.

Jag var på personalmöte när brorsan ringde och berättade det hela. När jag kom hem så berättade jag allting för min familj. Alla tre sa att det var ju hemskt tråkigt att höra. När jag stod i köket så gick maken förbi. Utan att vare sig klappa om mig eller ge mig en kram.
Jag gick och satte mig i soffan bredvid storebror som inte visste vad han skulle säga eller göra riktigt.
Då kom lillebror fram och satte sig bredvid mig. Han la båda sina armar omkring mig och smekte mig över armen. Han visste precis hur han skulle göra. Inga ord behövdes. Han förstod. Han tröstade.

När jag sen gjorde storebrors två smörgåsar som jag gör varje kväll åt honom som han tar med sig till jobbet, då kom han fram och klappade om mig och tackade så väldigt mycket för hjälpen och sa:
- Mamma, du är bäst.

Det var nog hans sätt att visa lite empati. Han visste nog inget annat sätt än det. Han bryr sig, men har inte förmågan att veta vad som liksom förväntas av honom i ett sånt här läge.

När lillebror hade lagt sig gick jag ner till honom. Satte mig på sängkanten. Klappade om honom på ryggen och sa:
- Tack! Tack för kramen. Den betyder mycket för mig.
- Jag vet det, svarade min 17 åring. Och jag blir så trött på farsan som inte ser det. Det syntes ända från månen att du behövde en kram. Vad är det för fel på farsan egentligen?

Och det stack till i hela mig. Han har så jäkla rätt, ungen! Varför ger inte min man mig den kramen? Men jag vet ju varför. Så har det alltid varit.  Skillnaden från förr är att nu förtiden ser ju även barnen.

- Vet du, svarade jag min yngste son, pappa vill väl men han....
- .....vet inte hur man gör!! Jag vet det! Men jag blir så trött på honom.

Vad säger man då?

- Du är en fin kille. Du vet precis hur man gör. Du ser, du känner och du gör. Jag är så stolt över dig!
- Tack mamma. Jag är stolt över dig med!

Han är verkligen den finaste!

Tänk att fotboll kan vara det enda i livet som ger mening

Jaha.
Killen mår nog inte så bra för tillfället när allt kommer omkring.
Jobbet som han är anställd på är en projektanställning kan man säga. Han är anställd för att utföra ett visst uppdrag och han hade på sig till den sista december i år.
För två veckor sedan blev han klar med den uppgiften. Han har jobbat på otroligt bra och är alltså klar.
Nu har han fått nya uppgifter som han ska jobba med fram tills års skiftet.

Och nu tar det stopp.
Han kan inte ladda om över huvud taget.
Det känns ism om hela hans system bara har stannat av. Hans ork är borta och hans motivation har svalnat betydligt.
Tänk så enormt svårt det kan vara att bara ladda om.
När det som man är tänkt att göra, redan är klart. Och då få nya uppgifter. Herregud, så tufft livet är. Vilket otroligt energiras.

Och hur i hela friden kan vi hjälpa honom med detta?
När han kommer hem från jobbet lägger han sig i fosterställning på soffan med ansiktet inåt. Han är helt slut. Under dessa tre månader han har jobbat har han verkligen hållit ihop sig så fantastiskt bra att  det är hölt makalöst gjort.

Att det nu kommer en liten dipp, ett litet bakslag är ju inte ett dugg konstigt egentligen. Nånstans.

From den 1 januari vet han inte vad han ska göra. Han vet bara i dagsläget att ekonomi är inget han vill jobba med resten av sitt liv. Han vill inte jobba med matte eller teknik heller. Han inser med sin självinsikt att hans diagnos gör hans liv ganska smalt.
- Om jag ska göra ett bra jobb åt min arbetsgivare behöver jag göra nåt som är roligt på mitt jobb. Jag förstår att inte alla går till sina jobb och har roligt varje dag. Men de klarar av det iallafall. Jag skulle aldrig klara det. Jag behöver not som motiverar mig och det gör att jag kan gå till jobbet.

Och det enda han tycker är roligt är fotboll. I alla former och iochförsig.
Men vad sjutton skulle han kunna göra som han kan försörja sig på genom sin fotboll?

När jag sover har jag inga förpliktelser

Jaha.
Från den lilla framtidstro han ändå visade mig häromdagen med sina kommentarer angående sina Manchester United kalsonger. Lika osäker blev jag igår kväll när han sa så här:

"Stunden när jag får gå och lägga mig är den absolut skönaste på hela dagen. För när jag sover så har jag inga förpliktelser!"

Som mamma har jag svårt att bestämma mig för hur jag ska tolka det han just sa.
Kanske är det bara så enkelt att han bara tycker det är skönt att få sova för då har han inga förpliktelser.
Eller när jag tänker för mycket och känner efter för mycket så kanske jag tolkar det som om han faktiskt mår sämre än vad jag och pappan tror.

En känsla av framtidstro

Manchester United.
Världens största underverk om man frågar våran son. I allt de gör.
Sen i maj är han "Official Member" och det han inte kan om denna klubb är inte värt att veta. Så kan man säga.

När han fyllde 18 år fick han Manchester United strumpor och kalsonger av ena fastern med familj, en familj som delar intresse för samma lag. Dock inte lika intensivt så att säga. Eller om ärligheten ska fram så kanske maken i den familjen skulle vilja snacka lika mycket Man United, men inte har samma möjlighet hemma hos sig ism det finns hemma hos oss.

Dessa plagg bestämde sig sonen för i exakt samma sekund som han öppnade paketen, att de ska endast bäras vid högtidliga tillfällen. Såsom bal, student, hans eget bröllop och hans egna barns dop.

Balen och studenten är nu avbockade.
Och häromdagen påminde han mig om vad de ligger i lådan och väntar på nu.
Och det ger mig nånstans ändå en skön känsla av framtidstro.
Nånstans inom sig själv har han en tro på att faktiskt gifta sig och till och med bli pappa en dag.

Mitt hjärta smälter.

Hans liv som hamster

Igårkväll kom sonen hem efter sin stund på gymmet.

- Mamma, nu vet jag varför min träning är livsviktig för mig. Tänk dig en hamster. Den lever i bur. Och det kan man säga att jag också gör. På mitt sätt med allt jag lever med. Hamstern springer i sitt hjul hela tiden. Och det behöver den göra. För annars blir den deprimerad. Och det är samma sak med mig. Om jag inte får hålla på med min träning så blir jag också deprimerad. Och jag har kommit på att för mig behöver det inte bara vara gymmet. Det går precis lika bra med en lång promenad som jag gick i fredags. Bara jag får aktivera min kropp och återhämta hjärnan.

Asså.
Han är inte dum den där killen.
Att fysiskt utsätta kroppen för träning i den mån man kan finns ju till och med på remiss att få hos vårdcentraler. Och han har på egen hand kommit på att det hjälper honom mer än att äta medicin.

Han har ju förstått det länge eftersom det var bra länge sedan han slutade med ALL medicinering. Men det är först nu han själv kan sätta ord på det och ge en sån klockren liknelse.

När jag blev vuxen

- Syrran det är jag. Du måste komma hem. Jag har hittat sex stycken tomma ölburkar i pappas garderob.

Va? pappa var ju nykter. Trodde jag.

Det var en solig dag i början på augusti 1998. Jag och min man och våran lille son på 10 månader var på besök i storstan för att närvara vid min mammas stora och efterlängtade 50 års fest som skulle gå av stapeln dagen efter. En kväll som vi hade sett fram emot så länge och en kväll som min mamma hade planerat ännu längre.
Min pappa skulle vara barnvakt. Vi skulle bo hos honom. Allt var planerat in i minsta detalj.

Vi satt hemma hos mamma och åt lunch när detta samtalet kom från min lillebror som fortfarande då bodde hemma.
Jag kände hur jag under en och samma hundradel gick in i min storasysterroll på en gång. Hela mitt system gick igång. Hjärnan tänkte för fullt om hur vi skulle lösa den här situationen. Hjärtat grät och gjorde så otroligt ont.
Jag som trodde att vår pappa var nykter. Sen länge. Tydligen inte. För annars skulle han ju inte ha ett sexpack tomma burkar gömda i sin garderob. Men om det var så, varför hade han inte slängt burkarna? Varför hade han sparat dem? Asså. Tusen frågor flög genom huvudet. Och han som skulle vara barnvakt till vår son kvällen efter.
Jag insåg också precis i samma sekund att nu var det jag och brorsan som skulle igenom det här. Inte bakom mamma den här gången.  De var skilda och alltså var inte vår pappa hennes "problem"  längre så att säga. Nu var det bara vi, jag och min bror.

Jag svarade brorsan att jag skulle ringa upp om en stund.
Jag berättade min info jag just hade fått för min man och min mamma. Mamma suckade tungt. En suck som egentligen sa allt. Och lite till. En suck som visade att hon hade varit med förr. I stil med att man anpassar sig, man skyddar, både sig själv och den missbrukande, man vill inte se, man vill se. Man tassar på tårna, man känner av stämningen, man betalar, man handlar, man älskar, man får ångest, man hoppas, man blir besviken, man blir arg, man blir ledsen. Medan denna ångest har ett ständigt grepp om en. Hela tiden.

- Inte ens min egen 50 årsdag fick jag ha för mig själv. Han kunde inte låta mig få ha den för mig själv. Till och med då ska han ha all uppmärksamhet. På sitt sätt.

Jag visste inte vad jag skulle säga. Min älskade pappa. Jag som alltid hade varit pappas flicka. Jag som valde att bo hos pappa när de skildes när jag var 15 år. Han som alltid hade mig på sin sida.
Men. Vid det där bordet, i köket hemma hos mamma. Just där och då hände nåt med mig. Nånting inom mig brast och jag förstod att det var dags att konfrontera min pappa.

I efterhand har jag förstått varför jag valde pappas parti när de skildes. För det var ju så otroligt synd om honom. Hela tiden. Tyckte jag. För det var mamma som lämnade. Och när jag såg min pappa gråta valde jag hans sida. Nån var ju herregud tvungen att hålla ögonen på honom. Och det ansvaret valde jag att ta på mina små dåvarande 15 års axlar.
Allt var mammas fel. Det var hon som splittrade familjen. Att hon hade sina skäl till det förstod jag inte då. Hon hade försökt att prata med mig om det. Men jag valde att inte lyssna på det örat. Hon märkte att jag inte var redo för sanningen. Även om jag innerst inne alltid har vetat. Så har jag inte velat se det själv. Att min älskade pappa drack alldeles för mycket. Att han alltid var den som blev fullast på fester. Att han ofta blev av med sina jobb. Att det alltid stod ölburkar överallt i vårt hus. Det kunde stå en ölburk vid datorn, på vardagsrumsbordet. På köksbordet, på diskbänken. I min värld var det helt naturligt. Men såg ju hos andra att där stod det inga burkar alls.

- Självklart tar jag er lille kille medan ni gör det ni måste, sa mamma när jag hade bestämt mig för att åka hem till pappa så fort det bara gick.

Jag ringde brorsan och sa att jag och maken var på väg.
En ganska så känslofull stund i bilen med maken. Vad skulle hända nu? Hur gör man i en sån här situation?
Väl framme så ringde vi på dörren. Pappa öppnade. Han såg plötsligt så liten och ynklig ut i mina ögon. Var var den där stora, starka pappan som jag alltid hade velat se upp till? Hans fasad hade fullständigt rämnat.

Vi knallade in. Brorsan kom ner från trappan.

- Vi behöver prata, sa jag.
- Jag har förstått det, svarade pappa enkelt.

Och hur det gick sen har jag inte riktigt klara bilder ifrån. Bara några fragment från samtalet. Men vi konfronterade honom. Han gick med slokande rygg upp för att hämta ölburkarna. Han hade till och med ställt tillbaka alla sex burkar i papperskartongen som de inhandlades i. Allting i en Statoil-påse.
Han hade bara kört förbi macken dagen innan. Och känt ett sånt sug att han bara skulle prova. Lite grann. Jag lärde mig att ett återfall är inget som bara kommer. Ett återfall är nåt man tar sig. Det är ett medvetet val man gör.
Som vanligt grät han. Men den här gången hade han inte mig på sin sida. Jag stensatte mig. Jag var så arg. Jag var så ledsen. Jag var så besviken. Hur kunde han svika oss så? Och min förståelse för vad min mamma hade gått igenom under årens lopp ökade för varje sekund.

Under samtalet pratade vi om hans barnbarn som han skulle vara barnvakt åt kvällen efter.
Jag berättade att han aldrig i hela livet skulle få vara barnvakt åt våra barn om han fortsatte att dricka. Han skulle aldrig få träffa dem om han inte var nykter och inte mig heller.  Han lovade att det aldrig skulle hända igen.
Jag berättade att jag ville inte ha en morfar som ligger i soffan och är trött hela tiden. Som inte orkade. Som luktade illa och som hade helt andra prioriteringar än att ta hand om mina barn. Jag ville ha en pigg och alert morfar som barnen skulle älska att åka till. Han lovade att vara den morfadern. Den pigga, glada, humoristiska morfadern.

Kvällen innan min mammas 50 års fest satt jag och pappa och pratade hela natten. VI satt på golvet uppe i hallen precis vid trappan. Jag sa att jag kommer att söka hjälp för min egen skull. För jag själv mådde uruselt. Hade gjort länge insåg jag.
Jag sa att det kommer säkert att dyka upp frågor under den tiden jag gick under behandling. Han lovade att ställe upp och försöka svara på alla frågor och funderingar som kom i min väg.

Han var barnvakt åt vår kille under festen.
Han fick chansen.
Han klarade det.

Jag hade svårt att slappna av under hela den kvällen. Men tänkte på det som mamma hade sagt:
"Inte ens min egen 50 års dag fick jag ha för mig själv"

Hon fick hela min uppmärksamhet. Pappa skulle inte få ta den från henne denna kväll.
Och jag blev vuxen. 26 år gammal.

Plugga på annan ort? Jösses!

19 åringen har idag jobbat två månader på sitt jobb. Han sliter på oerhört bra och han har under dessa månader jobbat heltid.
Han sliter på bra men orkar inte bre sina egna mackor som han tar med sig varje morgon. Så dessa brer jag alltid kvällen innan. Så han ut smörgåsar och matlåda från kylen och drar.

I helgen har vi haft ekonomi snack alla tre, pappan sonen och jag. Vi kom fram till att han ska betala 2000 kr/månaden till oss samt sin egen bensinkostnad till och från jobbet. Vi står för bilens andra kostnader än så länge, gymkort, telefon och diverse kläder såsom vinterjacka tex.

- Finns det nåt annat ni vill att jag ska göra här hemma, förutom att plocka ur diskmaskinen varannan dag?

Asså, han är ju otrolig egentligen. Den kommentaren lär vi ALDRIG nånsin få höra ur lillebrors mun så att säga. Att lillebror frivilligt skulle erbjuda sig att göra nåt som skulle gynna nån annan än honom själv här hemma. Finns inte på kartan. Just nu iallafall. Han kanske ändrar sig vad det lider.

Som svar till storebror sa vi iallafall att vi vill att han börjar intressera sig för hur man tvättar, hur man lagar basmat och hur man dammsuger/ skurar toan. Inga problem, sa han själv.

Han är i en fas där han verkligen vill vara. Han trivs med att vara vuxen. Dock stressar det honom otroligt mycket att han inte just nu vet vad han vill göra i framtiden. Hans spetskunskaper är inget han kan ha så mycket nytta av, känner han.
Det han jobbar med nu, ekonomi, är inget han tycker är askul direkt. Och han är ju en sån som jobbar otroligt mycket bättre när han känner sig motiverad och tycker att det är roligt. Om två månader går hans anställning ut och han känner sig stressad över att inte veta vad han då ska göra. Plugga kanske? Men vad? På de allra flesta utbildningarna behöver man ha Matte 3 och det har inte han.
Han inser samtidigt att en utbildning nästan är ett måste. Och han har på eget bevåg kläckt iden om att han eventuellt skulle vilja plugga på annan ort. För det skulle verkligen utveckla honom som person, säger han. Och jag tappar hakan varje gång han nämner just detta.

Ikväll har han suttit och kollat in så många universitetet runt om i världen. Och både han och jag är så otroligt okunniga vad gäller det här med högskola och universitet. Vi har absolut ingen somhelst koll på vad som är bra, mindre bra, kurser hit och dit etc.

Men vi är på gång. Bara det är ju rätt stort faktiskt.

Tre mycket känslofyllda flyttar spå tre olika sätt

Tre nära vänner oberoende varandra som den här veckan gör oerhört känslofyllda flyttar.

En vän ska sälja sitt radhus som hon och hennes familj har bott i snart 25 år. Där har hon, maken och deras tre barn bott och barnen och vuxit upp. Lillebror i familjen blev tragiskt nog påkörd av tåget och avled när han var 14 år ung. Det var 2010 och resten av familjen har kämpat på otroligt bra stan dess. Nu är det då dags för dem att lämna huset. Och därmed de allra, allra sista minnena från deras lillebror. Nu har de varit tvungna att verkligen rensa på allvar. Och from nu kan de aldrig mera bara gå förbi deras hans rum.
En mycket känslofyllt flytt. Men som jag nu tror är livsviktig. De är redo. Men medvetna för smärtan.

En andra vän som jag tidigare har berättat om här på bloggen, hon som har supit bort hela sin familj. Hon har nu även supit bort hela sin lägenhet kan man säga. Hon hade tidigare i somras för avsikt att gömma sig i sin sommarstuga när hennes mamma och pappa bestämde sig för att sluta betlä hennes hyra och resten av hennes utgifter. De har tidigare betalt öfe rädslan över att barnbarnen inte annars har kunnat träffa sin moder. Sen mars i år har dessa pengar inte längre kommit in och min vän har sagt upp bekantskapen med sina föräldrar för de är dumma i huvudet och fattar absolut ingenting. Det är hennes mammas fel det mesta i min väns liv. Inget eget ansvar för sina egna handlingar över huvud taget. Lägenheten höll på att gå på exekutiv auktion medan hon gömde sig i sommarstugan. Hon valde att under midsommarveckan svälja alldeles för många receptbelagda mediciner och hennes barn fick ringa efter ambulans. Hon överlevde. Sedan dess har hon hotat sina barn att ta livet av sig ett antal gånger. Hon har även sagt det till mig. efter övertalning kom hon trots allt hem igen och fick bo hos en annan vän för att försöka få lägenheten såld under tiden. För att kunna betala av alla skulder hon har dragit på sig och hennes ex make bestämde sig för att "vara snäll" och betala det som hennes föräldrar innehar betalat sen mars. Så lägenheten hann aldrig gå på auktion. Jag hade erbjudit mig att hjälpa till med försäljning av bostaden, samt packning och städning när jag samtidigt berättade om min oro för att när hon har sålt sin lägenhet sitta i sin stuga i all sin ensamhet i Dalarna och supa upp alla miljoner hon får. Då svarade hon så här:
"Om du känner den oron vill jag inte ha din hjälp. Då vill jag inte att du kommer på fredag! Du är inte välkommen!"
Jag svarade tillbaka att samma sekund som hon väljer att söka aktiv hjälp för sitt missbruk så kommer jag. Nej. Hon tänker minsann inte söka nån hjälp. Bara så jag visste det, skrev hon i sms:et och avslutade det med "Ha ett bra liv!"
Jag stannade hemma den helgen. Vännen hon  bodde hos uttryckte samma oro och fick samma svar tillbaka. Då drog hon till lägenheten som bara ger henne ångest. Och skäl till att dricka ännu mera. Och sen skylla på oss alla andra för att vi visade ännu en gång att hon aldrig kan lita på folk. Som vanligt alla andras fel. Inte hennes.  Alltså var hon helt ensam.
Nu har hon till slut fått lägenheten såld på¨egen hand. Med alla miljoner hon tjänade på den affären har hon kunnat anlita flyttfirma och städfirma. Undrar om hon nånsin tänker betlala tillbaka till sina föräldrar. Nu sitter hon i sin stuga.
Och med sina barn 60 mil därifrån.

Min tredje vän har just fått tag i en alldeles egen lägenhet efter att ha bott hos andra vänner  ca 8 månader. Hon drog i  mars i år från en relation där hon dagligen blev utsatt för både psykisk och fysisk misshandel under två års tid. Hon har vid flera tiofällen behövt uppsöka sjukhus för sina skador varav en gång har hon fått kämpa för sitt liv, då hon hittades av kräkets exfru som hade fattat misstankar om att allt inte stod rätt till.
Då låg hon och förblödde på hallgolvet efter en misshandel och en så grov våldtäkt att det inte går att förstå. Han hade slagit sänder både glasskåp och spritflaskor som han sedan körde upp rakt in i hennes heliga och skar sönder allt som kom i hans väg. Hon var helt trasig.
Hon överlevde. Hon drabbades även av en stroke, annars hade hon dragit ifrån honom mycket tidigare. Tack vare hennes egna livsglädje och energi så fixade hon även den. Hon tränade på egen hand som en besatt och till slut kom hon iväg. Och jag kan verkligen känna lättanden, glädjen och tacksamheten hon könen för denna lilla etta. Som bara är hennes.

Dessa tre vänner står mig så nära.
De har kommit in i mitt liv under olika faser och i olika tider.
De har alla fått sin del av det som kallas livet. De har alla tre handskats med det som har hänt dem på helt olika sätt.

Två av dem mår lite bättre än en av dem.
Två av dem som har tagit befälet även sina egna liv och bestämt sig för att göra nåt åt sina situationer mår nånstans lite bättre än den som bara skyller på alla andra och inte ser sin egen del i det som händer.

Och jag står mitt i allihopa.
Tre väldigt känslofyllda flyttet på tre olika sätt

Våra kvällar och nätter

Under alla år har våran kille haft väldigt svårt att vara ensam vaken under kvällar och nätter. När han var liten fick nån, jag, alltid sitta hos honom tills han somnade. Det kunde ta allt mellan en eller flera timmar. Lillebror har alltid somnat på egen hand. Efter godnattsagan har han somnat i egen säng och alltid sovit gott.
Storebror har fått kämpa hårt på kvällar och nätter. Ångestspiralen har bara gått uppåt och bara speedat upp honom än mer just under kvällar.

 Det har varit viktigt för mig ända sedan de var små att barnen alltid har somnat i sina sängar. Min man jobbade mycket borta under småbarnstiden och det hade kanske underlättat en hel del att ha dem i vår stora säng, alla tre tillsammans, när pappa var borta. Men nej. Så ville inte jag ha det. För mig har min säng känts som min enda frizon. Min säng - min plats - min tid - bara jag. Den enda platsen på jorden där jag hade min egen space. Livsviktigt för mig. Ett andningshål. Sen hade jag en tanke till med att de skulle sova i sina egna sängar. Jag ville inte att de skulle känna sig bortkörda när pappa väl var hemma. Deras sängar var deras sängar och där önskade jag att de skulle känna samma trygghet ism jag gjorde i min.

Sedan fick de gärna komma in till min om/när de vaknade på natten. Men då hade jag andats klart. Storebror kom varje natt. Lillebror gjorde det också under en kort period. Men efter ett tag kände han att det blev trångt  och varmt och det gillade inte han. Han sov bättre inne hos sig. Ibland gick jag in och la mig i deras sängar. Jösses vad vi sprang omkring under nätterna under en tid. Typ några år.

Storebror hade som sagt sina värsta ångestutbrott under kvällarna. När han var liten var han rädd att brinna upp om han svettades för mycket. Han var rädd för att spy, ordet kräkas fick vi inte ens använda för det gillade han inte alls, för han mådde så illa i bland. Det tog många år innan jag börjad att förstå att det handlade om ångestillamående. Han kände stress när han inte somnade. För han var orolig över att inte få tillräckligt med sömn under natten för att överleva dagen som kom efter.

Jag fick sitta hos honom. Hålla en hand på hans ben, för då kändes det som om han "laddades" av mina handflator. Jag fick inte smeka honom, det var bara obehagligt tyckte han. Handen skulle ligga helt stilla. Vi pratade mycket. Det var då han ofta öppnade sig. Om det som kändes jobbigt. Det kändes som om han hade försökt att klara sig själv hela långa dagen och så kom kvällen och han bröt ihop. Hade han brutit ihop tidigare under dagen kunde kvällen bli en aning lugnare. Men ändå långdragen. Jag visste varje kväll att efter klockan 19 när lillebror hade somnat så var det bara sonen, jag och ångesten.
Under gymnasiet kunde han somna själv, men inte vara vaken ensam. Så jag fick sitta uppe i soffan eller ligga i min säng med läslampan tänd så han kunde se att det lös. Som vi har övat. Nu somnar själv och han klarar att vara vaken ensam.

Idag är han 19 år och snart vuxen.
Han har genom egen erfarenhet och tillsammans med alla verktyg han har skaffat sig under årens lopp börjat lära sig att hantera dessa vakna nätter.

Igår morse berättade han att han inte hade sovit mer än tre timmar natten innan. Ok, svarade jag. Vad gjorde du då?
Han berättade att han hade tagit en extra kapsel med melatonin. Nu för tiden tar han dem helt på eget ansvar och han fixar det galant. Han är mån om sin egen sömn och den är viktig.

Han berättade att han har lärt sig att det inte är farligt att vara vaken ensam, bara jävligt tråkigt. Han har inte längre de där jätteångestattackerna. Han känner fortfarande en oerhörd stress när klockan går och han inte somnar. Han känner en oro för att vara så trött dagen efter att han inte kan köra bilen till jobbet. Och ska han vara hemma från jobbet tjänar han inte några pengar. Han oroar sig massor fortfarande. Men klarar det på egen hand!

Och jag är så otroligt glad och stolt över det han själv uträttar.

Får vänta en månad till på första lönen

I torsdags förra veckan kom sonen hem från jobbet med ett stort leende på sina läppar.
Han berättade att en kille på hans avdelning har sagt upp sig och att dennes uppgifter ska delas upp på andra. Varav sonen är en av dem som ska få utökat ansvar.
Helt otroligt egentligen.

Han har sagt ja till de nya uppgifterna, men att han behöver bara få avsluta det kapitlet han håller på med just nu. Så när han har gjort klart de nya uppgifterna är det lättare att gå tillbaka och bara börja på nästa kapitel så att säga. Istället för att börja mitt i nåt som inte var avslutat ordentligt.

Han är ju klok.

Nu väntar han bara på den första lönen. Och han får lön i efterhand. Så först nästa månad kommer den första utbetalningen. Han får helt enkelt vänta lite till.

Än så länge verkar det funka på hans jobb. Han får beröm av sin chef och sin chefs chef. Han kämpar på och gör det han förväntas göra. Han har en ganska så "slentrian" uppgift, men det passar ju en kille som han egentligen. Han gör samma saker varje dag och börjar nog känna en viss trygghet i det. Han vet vad som väntar honom när han kommer till jobbet varje dag. Han har till och med tagit egna intiativ och sett när det finns kunder som inte pratar svenska och han förstår att han inte kan skicka mail till dem på svenska. Då har han frågat sin chef om det är ok att han skriver på engelska istället. Och han har fått tilliten att skriva dessa mail på egen hand.

Det här att jobba

Sonen som fyllde 19 år för en vecka sedan åker till sitt jobb varje morgon kring 06.00. Han stiger upp kring kvart över fem-halv sex varje dag och för att öht orka med sig själv och dagarna så går han frivilligt och lägger sig vid 21.30. Och det är iofs väldigt skönt för då får jag plötsligt "lediga" kvällar.

Han är hemma mellan 16-17 på dagarna beroende på viken tid han ankommer jobbet på morgonen så han verkligen gör sina 8,5 timme om dagen.
Han vill ha matlåda varje dag för det kostar 88 kr att äta i restaurangen på jobbet, vilket han inte alls har lust att betala själv. Och matlådan den gör han inte själv minsann, den får vi göra.

Efter jobbet åker han antingen direkt till gymmet eller först hem för att en halvtimme senare åka till sin fotbollsträning. Han är hemma på riktigt så att säga mellan 19.30 och 20.30 Heeeelt slut.
Hur länge kommer han att orka??

Så här länge har han aldrig jobbat heltid nånsin tidigare.

Och precis som det var i skolan så är det under de fria tiderna på jobbet som det är som tuffast. När de har kvarten rast på fm, halvtimmeslunchen och sen kvarten rast på em. När han behöver vara social är det som jobbigast. Han vill helst slippa rasterna helst och få gå hem 30 minuter tidigare istället.

Han är lättretlig. Han är lättirriterad. Han hänger upp sig på ord som vi säger. Han är otroligt noga/besatt av vad vi ska äta till middag. Och när vi ska äta. Och hur mycket jag ska laga. Han avskyr halvfabrikat och vill bara ha äkta vara. Han blir arg och sur om jag nån gång tar fram frysta hamburgare eller köttbullar. Han skulle kunna äta kyckling i alla former 24/7.

Han vill ha bredda smörgåsar med sig varje morgon, för frukost är så äckligt och det måste vara mättande bröd så han inte blir hungrig om en timme igen.

Ja jösses!

tablettform istället för kapslar

Det här med mediciner.

Sonen har ätit melatonin i flera år. För våran familj, och framför allt för sonen, har det varit guds gåva till mänskligheten. Verkligen.

Dessa kapslar har varit licens beprövade och varje år har vi fått ansöka från behandlande läkare ett intyg och en förfrågan om en licensmotivering för att sen ge det till apoteket som i sin tur skickar detta till läkemedelsverket.
Sen har vi hållit tummarna och hoppats på ett godkännande varje år. Har hittills inte varit några som helst problem för oss att få det här utskrivet. Däremot har det ibland tagit otroligt lång tid för läkare att skriva ut det. Vi har fått ligga på och vi har fått påminna och vi har ringt massa gånger.
Ingenting kommer enkelt så att säga.

Nu var det dags igen.
Licensen går ut nu i september och jag var på läkaren redan i somras för att skriva en ny motivering.
Ingeting har hänt. Jag ringde även för två veckor sedan. Och fick svaret av en sköterska då det är omöjligt att få prata med läkaren själv, att han tänker inte skriva ut nån motivering då samma medicin nu finns i tablettform och inte är licnensbeprövat. Men han hade iallafall skrivit ut ett nytt recept på just dessa tabletter. Men det var inte det jag hade bett om. För recept hade vi redan. På kapslarna.

På apoteket beställde jag dessa kapslar och efter nån vecka får jag beskedet att de har inköpsstopp på dessa kapslar. De får bara köpa in tabletterna.

Så nu har jag beställt såna istället.
Inget kommer enkelt.
Så att säga.

En väldigt fin ung man

"Mamma, jag har vuxit upp!"

En mening från min son som igårkväll hade skrivit en påminnelselapp till sig själv på saker som han inte skulle glömma att ta med sig nu på morgonen.
Han packade även väskan med alla saker som han behöver till sin fotbollsträning som han håller i på fredagskvällarna igen efter sommaruppehållet.
"Det är lika bra att jag packar nu ikväll så jag inte behöver göra det i morgon bitti klockan 6!"

Alltså.
Två meningar från min unge som är på väg med skapligt stora steg rätt ut i vuxenlivet. Nåt som han verkligen har sett fram emot sen han var liten. En av hans största önskningar sen han var en liten grabb har varit att själv kunna påverka sin egen vardag. Och nu är han på väg dit. Jobba behöver han ju göra såklart, men när han kommer hem från jobbet behöver han inte plugga. Tiden är fri att göra det han vill.
Och just nu är det enbart fotboll.

"Mamma, jag har vuxit upp!"
En mening från min unge som har behövt gå igenom så otroligt mycket för att överhuvudtaget kunna säga så. Några få ord som i mitt hjärta betyder så oerhört mycket. Hans ord är så otroligt starka.
Hans barndom har nånstans på vägen gett honom så pass många och användbara verktyg som har hjälpt honom att nu efter 19 år kunna uttrycka just de orden.

Jag tänker på alla dessa 19 år och har svårt att själv förstå allt som även vi föräldrar har gått igenom.
Som den här terminsstarten till exempel. Inget möte med nåt lärarteam är inplanerat. Ett sånt där möte som vi som föräldrar ALLTID har haft inför nya terminsstarter för att inkludera nya lärare, påminna gamla lärare om att vår son missar man inte som lärare i undervisningen. Att få dem att förstå att våran unge är precis lika viktig som alla andra i klassen. Varje termin. Men inte nu.
Allt vi som föräldrar har lärt oss tack vare vår egen son är obetalbart.
Jag har en enorm kunskapsbank att ta hand om på ett bra sätt. Att förvalta. Att kanske nångång kunna ge även till andra.

Sonen har självklart så oändligt mycket kvar att lära. Men han är på väg. Han är på god väg. Och han kommer fortfarande att falla. Flera gånger. Han har fortfarande lätt att se allt i svart. Ett litet gruskorn blir till ett oöverstigligt berg i hans ögon. Hans tankar blir så stora och hamnar lätt åt katastrofhållet. Men han är på väg.

I slutet av september ska han till vuxenpsyk för första gången. För att förhoppningsvis få ännu mer verktyg för att kunna hantera ångesten och tankarna som han berättade om i somras. Som vi inte hade en endaste aning om.

"Mamma, jag har vuxit upp!"

Ja, det har du sannerligen gjort älskade unge!

Första A-lagsmatchen

I dag lördag står sonen på kanten på A-lagsmatchen som ass tränare för första gången.
Hans gamla tränare från P-97 har tagit över rollen som A-lagstränare för den här säsongen och han ringde sonen i veckan och frågade om inte han kunde assistera honom under matchen idag.

Sonen blev överlycklig!

Så nu tänkte jag åka ner för att kolla in hans A-lags debut som tränare.

Ta ditt eget jävla ansvar

Nu har jag och den andra kompisen slagit våra kloka huvuden i hop och kör nu gemensamt den mer hårda linjen mot våran gemensamma vän.
Vi hjälper henne om hon är beredd att ta sig samman och söka hjälp för sitt mående/missbruk.

Vi har båda två försökt få tag i henne via telefon men där svarar hon inte. Då har vi skickat varsitt sms där vi har klargjort att vi älskar henne och att så fort hon väljer att hjälpa sig själv så finns vi här.

Kompisen fick ett svar om att "tack för allt, men jag väljer att kvävas och förtvinas". Kompisens sms hade en slutkläm ur en psalmrad som hon kände passade och som vår vän då svarade att hellre kvävas och förtvinas än att öppna upp och få ljus.

Jag skickade mitt sms igår. Fick svar tämligen omgående. Där hon svarade tillbaka:
"Jag kommer inte söka hjälp inom den närmaste framtiden. Bara så du vet. Ha ett bra liv."

Efter en stund kom nästa sms. Lika destruktivt. Det var var i termer om att jag har svikit henne och att hon återigen har fått skäl till att ALDRIG kunna lita på NÅGON någonsin.
Det är endast synd om henne och det är som vanligt alla andras fel. I det här fallet är allting mitt fel.
Hon som bara ville ha hjälp med att sälja lägenheten "och så blev det så här".

Efter ytterligare en stund kom det tredje smet.
"När jag tackar för livet har ni lyckats då?"

Vad menar hon med det? Är det ett hot om självmord? Att hon liksom tackar för sig? Är det att hon undrar om vi är nöjda om hon tackar och typ ber oss på bara knän?
Helt obegripligt sms.

Jag väntade med att svara tills i morse. Då skrev jag kort och enkelt:
"När du tar ditt eget ansvar finns jag här <3!"

Har inte fått svar på det.
Men hon får mig dit hon vill lite grann iallafall. För hon får mig att må dåligt. Hon får mig att känna mig som en svikare. Hon får mig att må riktigt jäkla dåligt och hela mitt system reagerar. När jag fick de här sms:en igår började jag må rent fysiskt illa.
Jag blev skakig och kallsvettig.

Även  om jag känner mig trygg i det beslutet som jag har tagit för jag vet att det är det enda rätta, så känns det oerhört tufft. Att veta att en älskad vän inte vill hjälpa sig själv. Att stå på en sk hatlista och vara den som i hennes ögon är ansvarig för hur det blev nu känns jobbigt.

Första dagen på nya jobbet!

Annars mitt i allt annat kaos i mitt liv just nu så har vår 18 åring börjat på ett nytt jobb idag. Han har själv varit på intervju och han har själv skrivit på avtalet.

Han åkte i morse vid åtta. Han kändes ganska så lugn faktiskt och han kändes redo.

Han känner sig vuxen för det är ett skrivbordsjobb och på anställningsavtalet står det "ambulerande tjänsteman". Och varför det känns mer vuxet vet jag inte. Kanske så enkelt för att det inte är ett sommarjobb, utan ett "vanligt" jobb. Han har kontrakt på fyra ,månader.

Hans uppgift blir i huvudsak att uppdatera ett företags kundregister.
Vi får se hur det går.
Har inte hört nånting ännu iallafall.

Jag är rädd för att dagarna kommer att kännas alldeles för långa för honom. Ett heltidsjobb, dock med flex så han har lite att bestämma själv.

Ska jag åka eller inte

Samtalen med min vän har brutit samman.
Jag är inte längre välkommen till henne i morgon som planerat för att hjälpa till med lägenheten.
Jag berättade för henne om min oro över att hon just nu bara är ute efter att få lägenheten såld, betala sina skulder och sen gömma sig i sin stuga där ingen ser eller hör henne och där hon kan dricka sprit för resten av pengarna.
Om jag kände så så var jag inte välkommen på fredag och hon behöver inte min hjälp.
Jag bad henne återigen söka hjälp för sitt missbruk men det tänker hon aldrig göra. Hon tänker minsann inte sätta sig hos nån psykolog ism har större problem än hon själv för det har alla psykologer. Det är bara dravel och det är bara tjafsigt. Hon är inte sån och hon har inte det behovet, säger hon själv.

Jag känner att jag har levt för länge i medberoendeställning. Tack vare min far.
Nånstans behöver man dra en gräns. När jag i mina samtal med henne inte får höra ett uns av sjäkvrannskaning, inte ett ynka litet "att fan vad tokigt det här blev" eller "vad har jag ställt till med" eller "shit vad jag ångrar mig", när jag inte hör ett endaste av sånt så har jag ingen lust att lägga mer energi på henne. Hon måste vilja själv.

Nog är nog.

Nu sitter jag i en gruppchatt med hennes vän som hon för tillfället bor hos och den vännens make, hennes ex man och så jag. Hennes vän har börjat förstå hur och på vilket sätt jag har tänkt och tänker som medberoende.
Hon är lite mjukare och tror att bara hon får lägenheten såld så tar vi det andra sen.
Men hon har börjat att förstå det komplexa i det hela. Och idag hade hon tagit mod till sig och försökt få vår vän att öppna sög och att prata och förstå vikten i att söka hjälp. Men nej. Och när den andra vännen berättade att hon och maken var inne på samma spår som jag så behövde hon plötsligt inte deras hjälp heller. Så hon drog. Mitt i samtalet.
Och nu vet ingen var hon är.
Kanske att hon drog till lägenheten. Men ingen vet. Hon svarar inte i telefonen.

Och nu undrar hennes ex man och kompis om jag kommer eller inte över helgen?
fan, jag vet inte.
Nånstans måste jag visa att jag menar allvar.

I chatten skrev jag just

"Kontentan är att vi kommer aldrig att kunna hjälpa henne om hon inte vill ha hjälp själv. Och då är frågan hur vi andra väljer att hantera just det?"

Har inte fått svar på det ännu.

Tips mottages tack

Just nu en period där jag har alldeles för mycket att tänka på känner jag. Kroppen är helt slut och huvudet är ännu mer slut.
Vilket självklart visar sig i en förkylning som är en ren och skär urladdning. Lyssnar jag inte på vad jag själv säger till mig så visar min kropp sina signaler på att det är dags att ta det lugnt. Genom att bli sjuk.

Jag har en nära och älskad vän som just i detta nu håller på att supa ihjäl sig själv och bort sin lägenhet. Hon har haft det jobbigt i flera år, det vet jag alltför väl. Men hon ska klara av sina egna bekymmer har hon tydligt talat om för både mig och sina andra vänner. De få vänner hon har kvar vill säga. För hennes supande har gett konsekvenser som hon inte kan hantera. Hennes val och beslut ger konsekvenser som har gjort henne arbetslös, hon har fått jobb efter jobb men sagt upp sig då det alltid har varit fel på arbetsgivaren,  och snart familjelös. Inga pengar nånstans och hennes föräldrar har "hjälpt" till att betala efterssom de inte vill se sin dotter hemlös och inte vill se sina barnbarn utan mamma. Men deras betalande genom åren har bara skjutit fram hela den här processen som det så gärna gör när man är medberoende och bara "vill väl" för den man älskar och man tror att man hjälper till. Nu sen ett halvår tillbaka har de inte betalat en endaste krona vilket gör att mor och dotter inte pratar med varandra längre, för nu "bryr sig" inte mamman längre enligt min vän, och vilket har gjort att min vän har flytt till sin sommarstuga kring Siljan. Och nu för ett par veckor sedan fick jag reda på att hon veckan efter midsommar har försökt att ta livet av sig med hjälp av piller. Hennes 18 åriga dotter hittade henne och fick ringa ambulans.

Hon har gömt sig i stugan i två månader och har inte kunnat betala en endaste räkning vilket betyder att el och värme i lägenheten är avstängd och inga lån eller hyra är betald på flera månader. Hon har gömt sig och bara väntat på att banken ska ta lägenheten i från henne. Hon är helt initiativlös, orkeslös, livslös, apatisk mm. Hon har haft alkoholproblem i flera år vilket var den störste faktorn till att hon skilde sig från sin man och barnens pappa för ca 8 år sedan, "för hon ville inte att nån annan skulle bestämma om hon fick ta ett glas vin eller inte. Det ville hon minsann bestämma själv!"

När hennes självmordsförsök uppdagades för mig vändes hela världen upp och ner. Herrgud! Så dåligt trodde jag inte att det var, men det var hon själv som berättade detta för mig. Jag var tvungen att agera. Ringde till hennes föräldrar som inte visste nåntingom självmordsförsöket. Däremot berättade de för mig att det var inte första gången 18 åringen hade behövt ringa ambulans. Det hade hon fått göra även under våren.

Jag ringde hennes exman. Jag ringde hennes andra vän som finns kvar. Och nu händer det grejer. Men vad jobbigt det är. Rent mentalt orkar jag nästan inte.
Jag är rent ut sagt skitttrött.
Skitttrött på att försöka hjälpa nån som inte vill hjälpa sig själv. För det går inte. Hon vill jättegärna ha hjälp med att sälja lägenheten och packning av den. Men att ta tag i sitt drickande, det tänker hon inte göra. För hon tänker minsann inte gå till socialen.

På fredag är det tänkt att jag ska åka upp till henne och hjälpa henne för att få lägenheten fotograferingsvänlig inför mäklaren. Men jag vill inte. Jag vill inte hjälpa henne med att sälja lägenheten om hon inte tar tag i allt det andra också. För jag vill inte bidra till att hon ska kunna fly till landet och supa upp de pengar hon kommer att tjäna på försäljningen.

Jag behöver alltså fronta henne igen. Igen och igen. Jag gör inget annat känns det som.
Hur ska jag få henne att förstå att hon behöver all hjälp i världen??

Har ni några tips....

Vi överlevde båda två

Ungen kom hem ordentligt från England natten mot tisdag förra veckan.
Han var sååå nöjd och han var sååå lycklig över att fått uppleva det här.

Allting hade gått bra och alla biljetter och alla papper som vi kunde förbereda innan funkade klockrent. Men det hade inte varit världslätt berättade han efteråt. Bara det här att hitta ut ur flygplatsen i Manchester. Att komma ut åt rätt håll, att hitta nånstans nån information angående flygbussar eller nån form av transport medel mot stan.
De tog bussen till slut, och gick av när de kom fram till Portland Street. Men då hade de ingen aning om åt vilket håll på gatan de skulle börja vandra åt för att hitta till hotellet.
Så höll de på under hela resan. Att inte veta, men ta reda på själv.
Och sonen var den som hade skött snacket hela tiden. Det är han som kan engelska. Innan de åkte hade sonen bett sina två kompisar att vara iallafall en smula förberedda på vad de ville uppleva när de ändå var på plats. Vad ville de se? Vad ville de göra osv?

Men det hade de inte gjort. Det var mest bara sonen som hade planer och åsikter om vad det var han ville se och göra. Och de andra hängde på. Och när sonen hade sett det han ville så backade han tillbaka och då hände ingenting. Det stressade honom.

Under lördagkvällen började han att må illa. Så illa att han var tvungen att gå ut för att få en nypa luft. Han spydde aldrig. Men mådde riktigt illa. Det fortsatte under natten och även en bit in på söndagen.
Och det dygnet var jobbigt kan jag säga. Vi misstänkte att det var hans ångest som spökade, men han trodde att det kunde ha varit nåt han hade ätit.
Men då var det svårt att ha honom så långt hemifrån. Men han överlevde.

Och så även jag faktiskt.

Lyckan i Manchester

Dagen igår i Manchester var enligt sonen det sjukaste och häftigaste han nånsin har upplevt.
Enligt honom  själv är "svensk fotboll och supporterkultur så långt efter att man knappt kan tro att det är samma sport!"

Jag tittar på hans bild på Instagram och tårarna bara rinner. Hans egen text under hans egen bild säger egentligen allt:
"Words cant't describe the happiness and emotions in this picture"

Sån lycka!
Ren och skär lycka!

Värt allt!

Asså!
Var på stan idag. Gick där bland alla andra Ikea kunder bland kuddarna. De gick där och kände på tygerna och hade ingen aning om vilken stor jäkla grej som just i detta nu händer. Att liksom hur de kunde gå där som om ingenting hade hänt.
Min egen stolthet visste inga gränser.
Jag ville bara skrika rakt ut till varenda människa i hela världen - att hörni!!

"Fattar ni att min unge just nu lever sin dröm. Han har på egen hand tillsammans med två kompisar flugit till Manchester för att se sitt favvolag på plats. Han har fixat att byta plan i köpenhamn och han har hittat till hotellet. Han har bara sovit en enda timme i natt och inget på flyget. Vilket är en mardröm för honom som annars har en fast dygnsrytm att leva efter. Killen som för ett år sedan inte kunde vara ensam vaken på kvällarna. Killen som för ett år sedan inte ville vara ensam hemma gör det han mest av allt önskade i hela sitt liv! Fattar ni hur stort det är??"

Jag fattar ju att ingen annan bryr sig. Bara jag. Och för mig är detta så häftigt.
Biljetterna fanns hos Joe i baren på det där hotellet som de hade bestämt möte på. Och antagligen var biljetterna ok för vi har inte hört nåt. Så antagligen ister de nu på Old Trafford och bara njuter av hela situationen. OM han nu kan njuta.

En liten korrigering dock. Den där Joe som de skulle möta var inte på plats just EXAKT på den utsatta tiden. Ni fattar ju paniken hos killen. Så sonen hann skicka ett kris-sms till pappa som precis hann ringa det där journumret när Joe äntligen dök upp efter nån minuts försening.

Killens egna ord.
"Kärleken till mitt lag övervinner allt!"

Han kom iväg!

Asså, det här är så spännande att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Igår vid 18 tiden drog sonen och hans kompisar mot Arlanda och hotellet för natten. De checkade in och hade med sig mc donalds upp på rummet.
De försökte sova nån timme innan det var dags för dem att checka ut för vidare transport till Arlanda och terminal 5 tidigt som attan i morse. Klockan 06.15 avgick planet mot Köpenhamn. Där bytte de till flyget mot Manchester. Klockan 10.30 landade deras plan där. Det vet vi för att det har vi sett på nätet. Men vi har inte fått kontakt med sonen ännu.

Jösses, jag går nästan sönder. Av allting som just nu bara händer. Det är så stort. Det är så konstigt. Det är så ballt. Det är så läskigt.

Maken hade hjälpt killarna att checka in på båda dessa flygningar redan dagen innan. Så deras boardingkort var redan utskrivna och klara. De hade bara att gå direkt till säkerhetskontrollen för vidare promenad till gaten.

I morse vid fem tiden hade jag sms kontakt med honom.
"mamma, det går nästan för bra det här!"

sen har vi haft kontakt hela vägen till gaten i köpenhamn. Efter det har vi som sagt inte hört nånting.

Från flygplanet ska de ta sig till hotellet och checka in där. Efter det ska de ta sig till ett annat hotel där de har bestämt träff med en kille i den baren för att få ut sina fotbollsbiljetter. Och där hoppas jag att allt flyter på som det är tänkt- Att biljetterna verkligen finns där det är lovat.
Klockan 17 lokal tid är det planerat att gå till puben utanför Old Trafford där alla Manchester United fans tydligen alltid samlas tre timmar innan matchstart. Dit ska våra killar.
Klockan 20.00 är det avspark och de hoppas att Zlatan ska starta.

Jösses!
hoppas att vi får ett livstecken från honom snart!!

Hur kunde jag få en sån enormt klok son?

I somras fick jag ett meddelande från en kompis. En kompis lite i periferin. Jag har inte umgåtts med henne på tu man hand förut, men vi har lärt känna varandra via gemensamma vänner.

I somras fick jag som sagt ett meddelande från henne.
Hennes dotter hade just fått diagnosen ADD. Och mamman var i det skedet att hon inte visste nånting om vad hon skulle göra nu. Vad förväntas av mig nu? Orkar jag? Orkar vi som familj? Och till saken hör är att de här paret har en son med Downs Syndrom samt utvecklingsstörning. De har fått kämpa hårt för honom och nu vet de att även dottern har svårigheter. Eller det har de vetat hela tiden, men inte trott att det varit en diagnos som lurat i bakvattnet.

Hon meddelade mig och önskade en träff med mig. Hon ville ha samtal, stöttning, vägledning om hur man gör med ett barn som har ett osynligt handikapp. Deras son har ju ett synligt vilket liksom aldrig har blivit ifrågasatt.

Idag hade vi den träffen.
Och som vi pratade. Både hon och jag. Hon var ledsen, hon var trött, hon kände en sorg över det som aldrig kanske blir som de hade önskat eller trott, hon upplever sig själv bitter, hon är rädd för att inte göra rätt, hon är rädd för att det är hennes fel, hon kanske har curlar för mycket, hon kanske har funnits hemma för mycket, hon kanske borde ha jobbat mer, hon kanske borde ha ställt högre krav på sin dotter, alla andra 16 åringar kan ju, varför kan inte våran 16 åring, hon kanske har varit arg för mycket...oj oj så jag kände igen mig.

Det sista jag ville var att komma med pekpinnar. Samtidigt som jag kände att hon ville verkligen ha hjälp, få stöttning i hur att behandla sin dotter.
Jag gjorde så gott jag kunde.
Ibland grät hon. Framförallt när jag talade om för henne vilken  bra mamma hon är. Att hon redan nu gör ett fantastiskt jobb. Att hon redan nu vet varför hon gör saker och ting på ett annorlunda sätt än vad andra 16 ådringars föräldrar gör. För att hennes dotter behöver det.

Ibland skrattade vi. Åt situationer som har varit så dråpliga att man inte vet vart man ska ta vägen.
Vi satt på det där vedugnsbageriet i tre timmar. Tre timmar som bara flög iväg. Innan vi satte oss i bilarna för att åka hem så bestämde vi att det här var inte sista gången vi träffades på det här sättet.

När jag kom hem undrade sonen var jag hade varit. Jag valde att köra med öppna kort och berättade att jag hade träffat den här mamman för att deras dotter just hade fått samma diagnos som  han själv. Och att hon nu undrade hur de kan hjälpa och stötta sin dotter på bästa sätt.

Min son svarade då så här:
"Då är det bättre att de pratar med mig. Mamma, du kan mycket mer än vad många andra kan. Men jag vet faktiskt bäst hur man kan hjälpa henne!"

Den frasen levererade jag till denna mamma lite senare. Varpå hon berättade det för sin dotter. Och dottern kände sig med ens mycket lugnare genom att veta att det finns andra som hon.

Och själv undrar jag hur det kom sig hur jag kunde få en sån otroligt klok och mogen son?
Nånstans känns det som om att inom honom bor det en gammal, vis själ i en 18 årings kropp.
Nånstans känns det så ofta att han är så mycket klokare än vad jag själv är. Och att hans uppgift här i livet är att lära mig.

Jag har fått tid över!

Plötsligt en kväll står jag i duschen och låter strålarna strila över hela mig och tankarna och känslorna bara sköljer över mig precis som vattenstrålarna.

Jag har börjat att få tid över. Jag har efter snart 19 år som mamma äntligen börjat att få lite tid över.

Jag märker att jag plötsligt inte har nån av sönerna som ett plåster på min kropp. Lillebror har blivit väldigt självständig den här sommaren. Hans jobb under sju veckors tid har verit oerhört nyttiga för honom. Han har vuxit och han har fått känna på hur det är att jobba. Han har haft tider att passa hela sommaren och han har skött hela sitt uppdrag med bravur. Enligt honom själv så  har det ibland känts som om han inte har haft nåt sommarlov överhuvudtaget. Hans enda lediga dagar var en vecka efter avslutningen och nu några dagar innan skolstarten igen. Han gick av sitt sommarjobb i fredags med orden "Nu ska jag ta igen hela sommarlovet på de här dagarna. Jag kommer inte att vara hemma och jag tänker inte sova en blund!"
Och det löftet har han i stort sett hållit. För vi har knappt sett honom sen dess.

Storebror har även han vuxit enormt den här sommaren. Han har också jobbat. Han jobbade fyra av fem veckor som egentligen var planerade. En vecka heltid och tre veckor på halvtid. Otroligt bra gjort av en kille som året innan endast klarade av en dag på sitt dåvarande sommarjobb. Vilket framsteg! Vilken personlig vinst och vilken utveckling.
Han har den här sommaren berättat för mig och pappa om hans tvångstankar som han lider av och har gjort sen 10-12 års åldern, trodde han själv. Vilka vi inte hade en endaste aaaaaning om innan. Men nu vet vi och nu kan vi hjälpa honom och nu har vi ännu mer förståelse för att saker inte kanske funkar som vi hade trott eller tänkt. Och mitt i allihopa är det sonen som mår uruselt av dessa tankar och känslor som han inte kan hantera.
Bara att han har berättat för oss om dessa tankar och känslor är även det ett stort steg för honom. En personlig vinst och utveckling även där.
Han har varit en vecka hos farmor och farfar på deras landställe och hjälpt farfar med röjsågen och stångsågen. Under en hel vecka bodde han hos dem och slet som ett djur i skogen. Han fick 1500 kr av farfar för hjälpen.
Han har sitt älskade körkort som har gett honom friheten att kunna ta sig vart han vill när han vill. Han har tillgång till bil och den frihetskänslan är fantastisk för honom.

Allt det här sammantaget gör att våra söner numera klarar sig själva på ett helt annat sätt än tidigare. De har båda två visat den här sommaren att de klarar sig. Även när jag och maken har varit i sommarstugan bara han och jag. (För övrigt en mycket märklig semester för oss utan barn.)
De har klarat sig på egen hand även om maten och tvätten har varit lite bökigt enligt storebror. VI hade gjort klara matlådor åt dem i frysen för att ha till lunch på jobben. Men middagarna har de fått fixa själva.

De klarar sig.
De har sina egna agendor.

Jag har fått tid över.

Att andra kan tänka annorlunda än honom själv

Samtal i morse med sonen. Bara han och jag. Lillebror sov och maken i stugan för att köra röjsåg. Och kanske för att få lite egentid.

Cykelvasan går ju som bekant av stapeln idag. Cykla från Sälen till Mora.
Vilket löjligt lopp anser sonen.
Vad är det för jobbigt med det? Cykla 30 mil, det är jobbigt. Men nio, nej ingen match. Att det är i terräng och med en annan sorts cykel bryr han sig inte om.

Och så var samtalet igång. Som så många andra gånger.
Om att alla andra kanske inte tycker som han. Jag påpekar att han inte ska säga "man tycker". Han ska säga "jag tycker".
Att bara för att han tycker och tänker på ett sätt så gör inte alla andra det.

Och det här är ju lite känsligt ämne kan jag känna. Vi andra ska alltid och hela tiden anpassa oss efter hur vår unge är. Men han behöver faktiskt också lära sig att bara för att han tänker på ett sätt, så är inte det det enda sättet. Det finns miljoners andra sätt att tänka på också. Faktiskt.
Och han är så medveten om det innerst inne.
Men han kan inte förstå att andra inte tycker som han.
Han hör ju vad vi säger, men han kan inte förstå.
Då säger jag att han behöver inte förstå. Men han behöver respektera och acceptera att det är så.
Precis som vi har fått acceptera och respektera honom.

Och han vet.
För numera ler han när vi har dessa samtal.
Förr.....Jösses vad arg han blev. Vi var dumma i huvudet, han kände sig också dum i huvudet.

Åren går och vi blir klokare med åren allihopa i våran familj.

Att vara den som kör när sonen sitter bredvid

Det är inte alltid så kul att vara den som sitter bakom ratten när sonen sitter på passagerarsätet kan jag säga.

Vad han suckar och stönar högt när han anser att jag inte växlar i tid. När jag inte kör "ekodrivning" så som han har lärt sig på trafikskolan, när jag inte växlar ner i tid, och när jag inte växlar så som han skulle ha gjort.

Herregud, så jäkla stressigt det känns.
Han vet bäst. Och så är det och så har det alltid varit. Att andra gör på annat sätt är fortfarande oerhört svårt för honom att ta in.

Men vi kämpar på.

Mot Manchester!

Om en vecka drar sonen tillsammans med två kompisar till Manchester, England.
Och det här är så roligt!

Han hade tre mål i livet.
1: Göra klassikern det året han fyllde 18. Check på den.
2: Dansa abutirientbalen när han tog studenten. Check på den. ( Det har han förberett sig på sen han gick i sjuan)
3: Åka till Manchester och Old Trafford när han hade gått ut skolan som en belöning till sig själv. Snart check på den. OM han kommer iväg vill säga.

Och det roliga i det här är att det är hans egna personliga dröm. Och att han har fått med sig två kompisar att hänga på. Och han är den drivande i detta äventyr.

För några helger satt alla tre killar här hemma med maken och skulle beställa flyg, hotel och kanske om de hade tur även biljetter till Manchester Uniteds första hemma match i Premier League.

Under tiden som de satt kring bordet så dök det upp lite frågor kring sonens medlemskap i United. Han var tvungen att ändra nåt och det var man tvungen att göra per telefon. Gick inte skriftligt.
Så maken tog reda på numret. Och sen ringde sonen själv. Och snackade sån engelska att alla vi andra i rummet bara gapade. Han som AVSKYR att prata i telefon. Om han nån gång mot förmodan behöver prata med nån i telefon går han ALLTID undan för att få vara ostörd och ingen annan ska lyssna.
Den här gången var han kvar i köket, men kunde för all del inte sitta stilla. Så han vandrade runt, runt bordet hela tiden. Och vi kunde höra heja konversationen.

Hela den här historien började när vi bodde utomlands och han gick nog i åttan, 14 år gammal. Som minderårig fick han inte vara fullfjädrad medlem i United, så han hittade på att han var lite äldre när han registrerade sig.
Han mailade även kansliet och sa att när han slutar skolan så är han intresserad av att jobba hos dem. Typ med vad som helst. De svarade att han var välkommen att skriva till dem när det var dags.

Nu åker han dit.

De ska byta plan i Köpenhamn på ditvägen. Hitta rätt gate och allt. Checka in.
Sonen har varit drivande i själva beställningen av alla biljetter. På själva resan så tror jag att de andra två tar kommandot. På så sätt kompletterar de varandra klockrent.

Igårkväll skrev maken ut alla biljetter, all information.
Gick igenom all text som stod på alla lappar. Vad ska de göra om planet blir försenat? Vad ska de göra om planet blir inställt? Vad ska de göra när de kommer fram till Manchester för att ta sig till hotellet? Hur checkar man in?
Vart ska de ringa om det blir sena till incheckningen på hotellet pga försenat plan? Etc!!!!

När den här resan är avklarad har han fullbordat alla sina tre mål som han hade.
Undrar vad som händer sen.

De som för alltid var plågoandarna, in your face motherfuckers

Min son är född 1997.
Hans främsta plågoandar genom skolåren har alltid varit de som är två år äldre. Alltså de som är födda 1995. De som idag är 21 år.

Årgången 1995 har i vårat lilla samhälle alltid varit det gänget som har vållat mest oro runt om i skolorna när de gick i skolan. Både bland elever samt även hos lärare och rektorer. Några som ledde gänget. Många anhängare. Och jag lovar er, att hade dessa "ledare" fått rätt stöttning och hjälp från både skola och hem så hade livet blivit bra mycket enklare för den enskilde individen samt för de som har funnits runt omkring.

Och där runt omkring fanns våran kille.
Alltid två år yngre. Alltid ett easy target. När han gick i ettan gick de i trean. När han gick i fyran gick de i sexan. När han gick i sjuan gick de i nian.
Dessa killar har varit ett bekymmer genom alla skolår.
Efter sjuan flyttade vi utomlands.

När vi kom tillbaka efter två år började han på gymnasiet. En del av plågoandarna hade då inte ens kommit in på gymnasiet. Vissa gick special program.
Det var då våran kille började gå på gymmet.

Nu.
Nu kommer han hem från gymmet och berättar att några av -95:orna har börjat gå på samma gym.
Och han ser att de ser att det är han. Han vet att de vet att det är han.
Och han känner en sån glädje över att de ser att han idag är den som är större, den som är starkare, den som är hårdare. Den glädjen han känner när han ser hur de ser på honom där på gymmet.

"In your face motherfuckers!"

Första nya jeansen på hundra år

"Mamma, jag behöver nya jeans!"

Den enda meningen och jag släpper allt jag håller på med.
Klart han ska ha ett par nya jeans.
Hans första nya byxor på flera år. De andra jeansen är så slitna och jag kan räkna på ena handens fingrar hur ofta de har fått blivit tvättade.

Så vi drog in till stan. In till Jack & Jones först. Jag hade snabbt som blixten lagt på mig tålamodsdräkten, för jag visste genom erfarenhet att det här, att köpa nya kläder, det kan ta kål på vem som helst.

På Jack & Jones hittade han ett par svarta. Tog dessa med sig in i provrummet. Och så var det knappar som gylf. Gick inte alls. Alldeles för hårt tyg för att kunna stänga den gylfen. Ville ha dragkedja. Han som avskyr allt vad dragkedjor heter. Men ok. Jag sa ingenting.
Alla byxor på Jack & Jones hade knappar.
Bytte affär.
Gick till Carlings.
Hittade ett par svarta Lewis på rea-bordet. Hittade rätt storlek. Kollade om det var dragkedja. Han in i provrummet. De passade perfekt. Till och med över hans rätt numera vältränade rumpa.

Och så var det klart! Till och med ett par märkesbyxor. Hans livs första.
Behövdes inget tålamod alls. Jag behövde inte stålsätta mig en endaste gång. Vilken lättnad!

"Jag kan ju behöva lite nytt nu när jag ska börja jobba!"

Gothic Cup - check!

Gothic Cup gick väldigt bra!
Han var med laget hela veckan, ända tills de hade en deadline för upphämtning av alla barn på fredagen vid deras förläggning klockan 09.30.
Då kom morfar och hämtade honom. Körde honom till Borås där han hoppade på Swebus och åkte ända hem. Helt på egen hand. Vi hade iofs bokat och beställt alla biljetter så allt var klart. Det var bara att hoppa på rätt buss.

Det bästa av allt var ändå att hemresan var helt oklar ända tills torsdagskvällen. Och han överlevde detta med.

Han överlevde att vi var över till västkusten och kollade en match och sen åkte vidare. Han överlevde att sova med alla dessa ungar. Han överlevde hela cupen med bravur. Men han var dödstrött väl hemma i sommarstugan hela helgen efter.

Det svåraste under veckan var när vi frågade honom, att hålla ordning på alla sina saker. Att hitta sina saker bland alla andras där i sovsalen. Och det misstänkte jag. Att han har allting med sig hem är ett under. För han kunde inte packa ner allting själv innan han åkte. Där fick vi vara med och styra upp. Fast det fanns en packlista.

han ger Gothia Cup en ny chans

Killen har nu jobbat på sitt sommarjobb i tre veckor.
En vecka på heltid och två veckor på halvtid. De två veckorna på halvtid har gått väldigt bra. Långt över förväntan faktiskt.

Nu har han en veckas semester. För att kunna åka med sitt lag till Gothia Cup i Göteborg. Det har han själv förhandlat sig till när han skrev under avtalet till sommarjobbet.

Så idag klockan 10.00 åkte bussen med hela P-00 och P-01 från våran lokala fotbollsklubb tillsammans till Göteborg för att ha kul hela veckan med en massa fotboll och nya upplevelser.

För fyra år sedan var han med på cupen. Då som spelare. Och hade inte pappa varit med som tränare hade det aldrig funkat. Han mådde skitdåligt hela den veckan. Nu ger han cupen en ny chans. Nu som tränare. Vilket betyder att han själv inte behöver prestera på planen. Utan nu kan han vara på sidan och coacha. Det är han och två tränare till. Två herrar i min och makens ålder som har full vetskap om våran son. Ett par herrar som kom till sonens student och som sonen har fullt förtroende för. Man kan säga att dessa herrar är sonens första egna fixade vuxenkompisar.
Maken känner dem och de har vetskap om att de får ringa så fort de märker om sonen inte mår helt ok. Vi kommer att finnas i bakvattnet hela veckan, men ändå låta honom fixa detta så mycket på egen hand som han bara kan.

Bara det här att han åkte buss med laget dit.
Att han ska sova i en gympasal utan nån av oss.
Att han i dagsläget inte har en endaste aning om hur han ska ta sig hem när cupen är slut.
Det är absolut första gången han är borta en hel vecka helt utan oss eller farmor och farfar.
Och det är mycket folk överallt och det är högljutt och det är väldigt rörigt.

Och som jag håller tummarna!

Min far som bor i närheten är vidtalad och är beredd att åka och hämta honom om det behövs. Han kan ju vara på plats mycket snabbare än oss om det krisar.  Känns skönt.
Vi åker nog ner nån dag för att kolla på kusinen som spelar i det lag som sonen tränar. Kusinen har ju sett några Gothia Cup matcher som våra killar har spelat genom åren så nu är det vår tur att kolla.

Samtidigt som vi inte vill hänga sonen i hasorna. Utan vi vill visa oss så lite som möjligt. För ser han oss så kan det bli ett enormt bakslag och hans hemlängtan och separationsångest bara stegra.

Det är en stor och viktig fråga för oss annars. Hur mycket ska vi ha kontakt under veckan egentligen? Var går gränsen för att det ska kännas ok  för honom? Hur många sms och samtal känner han är ok innan hans tvångstankar gör för mycket skada för honom?
Det är en väldig balansgång.


Vi är i vilket fall glada och stolta över att han ger detta ett försök. Han bestämde sig tidigt att följa med laget till Gothia. Han har mentalt förberett sig i månadet för detta äventyr. Och han hoppas på att det ska kännas bättre som tränare istället för som spelare.

Vi med.

En Svensk Klassiker

En Svensk Klassiker är nu genomförd.
Sista etappen var vansbrosimmet som gick av stapeln förra lördagen.

Vi hade hyrt en stuga tillsammans med hans medtävlares familj, som är makens brors fru med familj.
Så på lördagkvällen firade vi tillsammans att de båda två hade gjort detta ihop. Vilken grej!

Grattis till dem!
Och så otroligt skönt att detta nu äntligen är över. Ingen oro över sjukdomar eller skador på samma sätt. Ingen ångest över träningar som borde göras men som inte blir av.

Jag är stolt och glad över att han bestämde sig och sedan gjorde slag i saken.
Och jag är lika glad över att det nu som sagt är över.
Och det är han med. För nu kan han lägga energi på den träningen som han själv tycker är kul.

När det finns människor som verkligen vill hjälpa till

Sonen bestämde sig i söndags att avbryta sitt sommarjobb. Han kände att det inte fungerade och självklart går hans hälsa först så vi stöttade honom till hundra procent i det här beslutet.

Vi bestämde att maken skulle kontakta arbetsgivaren som i måndags och det gjorde han. Han var på plats klockan 07.00 och lämnade personligen över nyckelknippan till sonens kollega och sen ringde maken till sonens kontaktperson.
Som visade sig vara rätt person på rätt plats.

Alltså det här, när människor verkligen vill hjälpa till. När människor vill hitta en lösning tillsammans och som kan se att det faktiskt går att göra nåt bra av hela situationen.
Ja....då gråter jag en skvätt av ren lycka.

Arbetsgivarens första reaktion när maken hade förklarat läget var "hur kan vi underlätta, hur kan vi hjälpa till, hur kan vi göra så att han kan fortsätta jobba".

Vi tog frågan tillbaka till sonen samma morgon och vi bad honom fundera på saken en gång till. Och bara det är ju otroligt svårt, när han redan har tagit ett beslut och då behöver liksom tänka om.
Men han gjorde det. Han tänkte om och vi kom fram till att prova att jobba halvtid 7-12 istället för 7-16.
"Jag kommer inte att må bättre på jobbet bara för att det är kortare dagar. Men timmarna jag mår dåligt på är färre!"

Han gav det en chans.
Och nu har han varit på jobbet sen i tisdags mellan 7-12 varje dag.
Och inte nog med det. Jag och maken hade planerat redan innan allt det här att ev kunna vara i stugan några dagar den här veckan. Sonen godkände det trots att han skulle jobba och vi har varit borta sen i måndagseftermiddag.

Och det har gått så himla bra.
Både för mig i stugan. Och för söner här hemma.
Vi tar en dag i taget. Och nu har sonen jobbat i två veckor. Vi får se hur många dagar till det blir.

Vilken skillnad dessa människor gör. De som finns på rätt plats och som vill. De som ser en lösning istället för problem.

Han har oss helt på sin sida

Jobbet verkar gå åt skogen.
Just nu är det inget vi kan göra nåt åt. Han trodde det skulle gå bättre än förra året. Han hoppades och han önskade. Men icke.

Han står just nu i ett vägskäl. Går han till höger tjänar han pengar och mår piss. Går han åt vänster tjänar han inga pengar men mår dåligt av att känna sig som en loser, en som fullständigt har misslyckats.

Han har ändå klarat av fyra dagar mer än förra året. Det är bra.

Idag har vi haft ytterligare ett tufft samtal med honom. Om hur han tänker, om hur han känner. Han berättar och jag och maken lyssnar. Och vi försöker att förstå. Men det är så svårt för oss att göra just  det. Det är så otrolig svårt för oss att förstå. Han är så himla duktig på att känna sig själv och det han fixar och inte fixar. Och vi, hans föräldrar, det enda vi kan göra är att lyssna. Ibland behöver man inte förstå för att hjälpa. Ibland räcker det med att bara lyssna.
Vi ställer frågor. Han svarar.Vi ställer  motfrågor. Han försöker att svara.


I vilket fall som helst, hur det än blir på måndag, om han väljer att gå till jobbet eller inte så stöttar vi honom i det beslut han tar.

Och det märkligaste av allt är att idag har hans två kompisar varit här och de har börjat sin planering av sin Manchester United resa. Maken och dessa tre grabbar har suttit i flera timmar med detta och har nu till slut prelbokat en resa till Manchester i augusti. Och i det mår sonen hur bra som helst. Med Zlatan och allt. Alltså, hur kan det vara möjligt? Att göra en sån grej men inte kunna rensa ogräs på hemmaplan.

Livet är komplext.

Han sliter på

På onsdag har sonen fått tid hos Unga Vuxna.
Paralelt pratade jag även med Psykiatrin också, och eftersom jag med erfarenhet vet att det kan ta tid hos dem så bokade jag med Unga Vuxna direkt liksom "i väntan på en tid hos psykiatrin". Psykiatrin  tog iallafall emot och gjorde en sk egenanmälan från oss. Den tillsammans med den remissen de avslog i höstas då sonen fyllde 18 skickar hon vidare till samordnaren som ska ta detta fall i teamet och sen återkomma.
Hon ansåg själv att det lät rimligt att sonen ska få hjälp.
Remissen de avslog i höstas var från Bup då de skulle lämna över efter att han blev myndig. Varför vuxenhab avslog då berodde på att han ansågs må för bra så att säga. Och det gjorde han veklingen. Det var inget vi tyckte var konstigt.

Han påstår nu själv att han aldrig har mått så bra som han gör just nu egentligen "det är bara det här som händer när jag är på jobbet".
Och vi fattar ju att om det händer på jobbet igen, precis som förra året, så är det nåt som hindrar honom att leva ett sk normalt liv. Han blir alltså så pass påverkad av sin ångest och sina tankar att det gör att han blir begränsad i sin vardag. Vilket inte är bra såklart.

Han känner dessa tvångstankar även utanför jobbet men då har han lättare att på egen hand lämna situationen. Ibland kan han inte lämna heller men det går bättre än på jobbet iallafall. Men det är inte bra då heller. Eftersom han då begränsar sig själv och får lägga så himla mycket energi på  nåt som han inte skulle behöva lägga all sin dyrbara energi på. Även om han verkligen kämpar med sig själv och sina demoner så behöver han nu verktyg som är användbara och som kan börja att användas redan nästa vecka.

Han har iallafall jobbat EN HEL VECKA vilket är fyra dagar mer än förra sommaren. Otroligt bra gjort av honom! Vi får se om han avbryter i helgen eller om han väljer att fortsätta. Antingen som det är nu eller om han vill att vi kontakter arbetsgivare och anhåller om lite olika förslag på lösning av situationen.

Annars har jag lunchat med en kompis idag vars 16 åriga dotter inte har mått bra under våren. Och de har inte fått nån hjälp what so ever. Bup tar inte emot dem för hon anses inte må så pass dåligt. De hade också hört talas om Unga Vuxnaoch ringde dit. Men då var hon inte 16 och var inte välkommen dit heller. Nu har hon fyllt 16 och jag sa att de ska ringa igen och igen. Och igen.  "va, kan jag göra det, även om hon mår lite bättre nu?"
Klart du ska, svarade jag. Klart att du ska ringa igen. Så hon får verktyg så att hon kan hantera sig själv nästa gång hon sjunker.

Jäkla skit är vad det är när ungarna och föräldrar inte får nån hjälp! Jag blir förbannad!

Det är för jobbigt

Det har den här veckan kommit fram nya saker om vad det är som får våran fina 18 åring att må dåligt. Om varför han är så otroligt trött. Om varför vissa saker är tuffare än andra saker för honom. För honom är det här så att säga gamla saker. Men det är först nu han har valt att berätta även för oss.
Han har kämpat med det här sen länge, på egen hand. När han var yngre trodde han själv att det var en mognadsfråga som så mycket annat i livet. Han hoppades på att känslorna/ångesten skulle gå över ju åldre han blev. När han blev äldre så märkte han att det aldrig gjorde det. Det gick aldrig över.  Det bara fortsatte. Då hoppades han på att hitta egna verktyg att hjälpa sig själv på. Men det har tyvärr heller inte fungerat. Det har tvärtom bara blivit värre med oren, ju äldre han har blivit.

Den hä veckan har han ju börjat att sommarjobba. På hemmaplan, alltså i närområdet. Han ska sköta yttre skötsel i områden han alltså redan känner till. Han är den enda sommarjobbaren och jobbar själv med en annan kollega. So far so good. Precis som han ville ha det.
Men ändå går det inte.
Ändå mår han så ofantligt dåligt.

Första dagen gick bra fram till lunch. Sen brakade han. Då var det täta sms kontakter och han räknade minutrarna till klockan 16 då hans arbetsdag var slut.

På tisdagsmorgonen mådde han så uselt att han mådde illa. Han rörde knappt frukosten, och han tog låååånga andetag mellan tuggorna. Hela han osade av ångest.
Vi pratade, han var ledsen. Jag erbjöd mig att ringa arbetsgivaren och informera om läget, men det ville han inte. Inte än, sa han.

Arbetsgivaren är alltså inte informerad om hans diagnoser eftersom han själv inte har velat det. Han har velat klara det här på egen hand och då är det så. Och nu känner han att det skulle vara en smula pinsamt att komma nu och börja prata. Men det försökte jag få honom att sluta tänka på det viset. Det är aldrig för sent.

Han klädde på sig, packade ner sin matlåda i påsen, lämnade sin kontaktpersons visitkort på bordet och sa;
"Mamma, jag lämnar hennes kort här, jag hör av mig om jag vill att ni ska ringa henne...."


Jag hade precis bjudit min mamma till stugan de dagar maken jobbade hemifrån, ti-ons. Jag o maken  kom överens om att även m sonen mådde dåligt så skulle jag åka iväg. Och det känns så skönt att jag kan göra det nu. Jag kan åka iväg i vetskap om att sonen har det bra hemma. Pappan är med på banan. Så var det verkligen inte för några år sen. Då åkte jag iväg men mådde så dåligt själv så jag hade inte trevligt borta iallafall.
Men nu för tiden är det annat ljud i skällan.
 Då passade sonen på att öppna sig.


Så nu är vi på gång igen.
Det var länge sedan vi hade behov av kontakt med hab eller bup. Men nu är det dags. Vår son behöver hjälp. Vi som föräldrar behöver hjälp för att kunna hjälpa.
Nu är han dock över 18 och vi behöver kontakta andra instanser än tidigare.

Och som jag har ringt runt under morgonen.
Jag har pratat med två helt underbara kvinnor som har skickat mig vidare till andra nummer. En kvinna i vårt län och en annan kvinna i grannlänet.
Av kvinnan i vårt län så fick fick jag veta att patienter med enbart Asperger tillhör från och med i morgon psykiatrin. Har man tillhörande diagnoser såsom utvecklingsstörning osv så tillhör man habiteringen.
I grannlänet gäller samma sak fast from 1/9.

Så kvinnan på vuxenhab i vårt län ansåg att vi skulle kontakta psykiatrin idag direkt istället, fast det inte gäller förrän i morgon. Så nu väntar jag på samtal från psykiatrin.
Och så ska jag ringa Unga Vuxna på deras telefontid. De är också ett alternativ, dock har de ingen spec utbildning på just diagnoser.