Nåt rätt när allt kommer omkring

15 åringen innan han skyndade iväg till bussen nu på morgonen:

"Mamma, är det nåt som jag har lärt mig, är det att jag verkligen kan lita på dig!"

Bra start på fredagen.

<3

Knäpptyst!

Har idag varit på den femte och sista träffen på våran föräldrarutbildning på Hab inom autismspektrumtillstånd.

Dagens agenda var "Social information och föräldrarskapet".

De tog upp allt som vi som familj har rätt till när barnet har en diagnos inom detta spektra.
Nu är vår kille 17 bast och tiden rinner iväg. Jag önskar så att jag hade fått tillgång till denna utbildning redan för tio år sedan. All min kunskap har jag själv samlat på mig genom åren med strategier och verktyg för att klara av vår vardag så smidigt som möjligt.

Det vi verkligen har gått miste om förestår jag nu är den ekonomiska ersättningen för olika saker som vi har behövt uträtta. Tex vara hemma och ta VAB efter att han fyllt 12.  Tex att vi hade haft  rätt till tio kontaktdagar per kalenderår upp till hans 16 årsdag för att kunna gå på såna här utbildningar, vid besök på hab, kunna vara med i skolan vid behov mm.
Allt detta har jag tagit ledigt för utan nån som helst ersättning.
Tänk om jag hade vetat sånt.

Med en diagnos inom autismspektrumtillstånd  innefattas sonen av LSS, Lagen om Stöd och Service.
Därifrån kan man som familj få ansöka om olika hjälpmedel så som kontaktperson, ledsagarservice, avlösarservice i hemmet osv. Hade sonen fått diagnosen tidigare hade vi kunnat ansöka om allt detta för så många år sedan. Om vi hade velat/behövt. För tio år sedan visste jag inte ens att denna hjälpen fanns att få.
Och så är det ju så här, bara för att han inte fick diagnosen förrän vid 16 år så betyder ju inte det att inte problemen fanns innan. De har ju alltid funnits där. Med eller utan diagnos.

På träffen idag de upp känslan av en sorg som smyger sig på. Att livet med barn inte kanske blev som man hade tänkt sig innan. Sorgeprocessen är en process som måste få ta den tid den behöver. Den kan kännas bättre en period och den kan slå till med full kraft när som helst.

De tog upp parrelationen. "Shared trauma" - en traumatisk händelse som drabbar ett föräldrarpar samtidigtmen där man upplever situationen olika.
Hur man som par hamnar i en sk förskjutningsfas. Man är helt enkelt i otakt.

De tog upp syskonen.
Hur viktigt det är att prata om de "förbjudna känslorna" såsom sorg, skuld och skam och ilska. Hur jobbigt det faktiskt är att ha ett syskon som är annorlunda, hur svårt det kan vara att tycka om ibland, och hur man hanterar att man skäms över sitt syskon samtidigt som man faktiskt tycker om innerst inne.

De tog upp oron över framtiden.

Behöver jag tillägga att det var precis knäpptytst under föredraget?

Idag ler den här mamman!

Jösses vilken sprudlande kille som just kom hem!

Uppgiften i morse hos årskurs fyra hade gått jättebra!
Sonen hade startat och de andra sa sitt efteråt. Konflikthantering var visst ämnet.

Sonen har tidigare haft otroligt svårt att prata inför andra, särskilt folk han inte känner. Hans stamning har satt käppar hjulet och han har verkligen inte känt sig bekväm längst fram. Nästan mått illa av ångest.

Så flyttade vi utomlands när han skulle börja i åttan.
Och efter första terminen hände nåt. Han mådde dåligt då med, men nåt hände.

"Jag kan tacka Mr Wendell och Mr Smith, mamma, för att jag numera kan prata inför människor och hålla föredrag. De lärde mig allt jag behövde veta och de gav mig chansen. De gav mig tips som jagv har följt sedan dess och numera stammar jag inte ens när jag står längst fram!"

Dessa herrar är alltså sonens lärare i English och Social Studies från tiden utomlands. Underbara människor som fanns för vår son från dag 1 när vi anlände skolan, nervösa och darriga.

Vad är då tipsen, undrade jag.

"Jo, man ska stå rak i ryggen. Man ska tala långsamt, inte för högt och inte för lågt. Åhörarkontakten är väldigt viktig, man måste hela tiden titta ut i publiken. Inte på golvet eller i taket. Man får aldrig ha händerna i fickorna. Jag brukar stå med händerna på ryggen. Ibland tar jag några steg runt på scenen. Ibland kanske jag ställer en kontrollfråga till nån som lyssnar."

Jösses! Jag bara gapar.

Och inte nog med det.

Det gick visst jättebra på gymmet idag också.  Ingen huvudvärk alls ochn han kunde ta i som vanligt igen. Sån total lycka!
Med sina nya gymbrallor har det gått kanon alltså. Ett par gymshorts som han har beställt på nätet, precis likadana som "biffarna" har på sig. Viktigt!

Och han berättade vidare att han för första gången i hela sitt liv åkte ifrån sin telefon med busskort och gymkort i morse.
"Men det gick bra ändå. Jag smet bakom Nicklas förbi busschauffören så han såg inget, och på gymmet så snackade jag med honom i kassan, han känner ju igen mig nuförtiden så jag behövde bara säga mitt personnummer så kom jag in.
Men jag har känt mig väldigt naken utan telefonen!"

Jösses! Som sagt, jag bara gapar.
Och ler!

Så stolt så jag kan spricka!

Onsdagmorgon och sonen gick till skolan utan några som helst problem.

Trots en helt annan agenda för dagen än vanligt så gick han nästan med ett leende nu vid halv åtta.
Han och två klasskompisar ska till en mellanstadieskloa och hälsa på en fyra. Där ska de göra en del uppgifter och vad han säger till mig är det han som både har mailat och pratat i telefonen med ansvarig lärare i den klassen.

Han har alltså skött hela grejen med kontakt och överenskommelser.
Jag är så stolt så jag kan spricka!

Håler alla tummar för att allt kommer att gå bra!

Nya lösningar

Tur att maken jobbade hemma idag.
För precis efter frukosten i morse så såg sonen på schemaappen på telefonen att en lektion hade flyttats så en håltimma på 2,5 timmar skulle infalla under fm, och sen skulle den inställda lektionen läggas efter ordinarie skoltid istället.

Utan nån som helst förvarning eller förberedelse. Sånt som vi har blivit lovade.

Efter att vi har kommit överens om en lösning här hemma så kunde sonen ta bussen till skolan med en ok känsla i magen iallafall.

Maken tog bilen in till skolan vid 09.35 för att ta hem sonen som då stod och väntade. De åkte hem, pluggade matte inför matte-diagnosen i morgon, åt lite lunch. Och sen körde maken in honom till skoaln igen. Det var det bästa vi kunde komma på, även om att behöva Hej då ytterligare en gång blir en aning jobbigt för honom.

Jag lovade att hämta honom vid 15.30.


Då plötsligt under eftermiddagen fick han att mail från denna underbara man som jobbar i biblioteket, och som är lite av en resurs för sonen kan man säga. Det visade sig att han är sjuk imorgon då sonen ska skriva detta diagnostiska prov hos honom då de andra har sin håltimme.

Hur ska vi lösa detta nu då? Kan han månne skriva provet med de andra i klassrummet samtidigt som de? Men då får han ju håltimmen som han inte fixar. Kan han göra provet i ett annat rum alldeles själv? Bara nån sätter igång honom.

Vi behövde en tänkarpaus, sa vi till sonen. Och vem kan vi kontakta nu under kvällen?

Där står vi just nu.

Söndagskvällångesten

I morgon är det måndag. Igen.

Jag vet redan hur morgondagen kommer att bli.
Antingen skickar vi iväg ett vrak till skolan redan på morgonen. Eller så är det ett vrak som kommer hem efter ett par timmar i skolan. Med en urjobbig eftermiddag framför oss.

Och jag känner mig för tillfället helt tom. Jag har inga fler svar. Jag har inget mer att tillägga.
Han kommer att säga samma saker som alla måndagar innan denna. Och han kommer att förvänta sig pepp, tröst, nån som lyssnar, nån som kan göra nåt åt saken. Nån som kan hjälpa honom.
Der känns som om jag bara upprepar mig. Måndag efter måndag. Tisdag efter tisdag. Vecka efter vecka. Månad efter månad.

Jag har inget nytt att komma med. Jag har inget revolutionerande kvar i rockärmen.
Jag är helt tom.

Separationsångesten biter sig fast

Det här med att säga Hej då.
Tänk att de orden kan vara så svåra. Framförallt när man är den som blir kvar. Den osm liksom blir lämnad.
Så har det varit med våran kille. Förskoletiden gick ganska så smidigt.
Men när han började sexårs…..
Vilket otroligt kämp.
Och det är nåt han fortfarande jobbar med.

I morse hade han som vanligt sovmorgon. Vilket betyder att han är kvar ensam hemma ca 30 minuter efter det att jag har åkt till jobbet.

Han försöker berätta att det är en "obehagskänsla i hela kroppen" när vi ska säga Hej då och det är han som är kvar hemma. Han har väldigt svårt att sätta nåt annat ord eller ge en annan förklaring till det han upplever där och då.

Han bara mår pyton.

Benpress gav en tur till akuten helt plötsligt

Sonen kom hem från gymmet alldeles mycket tidigare än vad han brukar.
Förstod att det hade hänt något.

Det visade sig att när han satt i bänkpressen och tog i nästan som mest, så kändes det som en "explosion i huvudet". Så plötslig och så stark. Från ingenstans kom den enorma smärtan och den avtog inte. Han avbröt som tur var sin övning på direkten.
Han berättade att han drack en liter vatten för att se om det var vätskebrist. Efter det spolade han kallt vatten över hela huvudet i handfatet, inget hjälpte.

Han kände sig jätteorolig och tog cykeln hem.

Väl hemma blev jag väldigt orolig såklart, samtidigt som jag verkligen inte ville visa honom hur orolig jag innerst inne var.
Att han överhuvudtaget kunde cykla hem var för mig en gåta.

Jag gav honom en alvedon och när den började att verka en liten aning gick han ner för att duscha. Han fick lova att inte låsa om sig och jag varnade innan om att jag kommer att komma ner och kolla läget med honom.

Under tiden som han duschade ringde jag med bultande hjärta 1177.
Sköterskan lyssnade på mig och hon ville att jag väntade i luren medan hon ringde upp till akuten för att rådfråga dem.
Vi blev omedelbart uppskickade till akuten.
"….och  märker du att han inte kan gå så får du ringa 112 så kommer de direkt!"

Jösses!

Han fick klä på sig och jag berättade att vi skulle åka dit. "Säg inte akuten mamma, säg till sjukhuset ist. Det känns mycket bättre"

Och så få tag i lillebror som var ute och körde moppe.
Han svarade ju inte på mobilen.
Men som tur var dök han upp på garageuppfarten i samma sekund.

Jag ringde grannen för att tala om att vi skulle iväg, jag och storebror, och de underbara människorna sa att de kunde ta sig an lillebror under kvällen om han kände sig ensam och hungrig.

Så vi drog iväg. Lämnade de råa kycklingfileerna på diskbänken och bara drog.

17.50 blev vi inskrivna på akuten.
Blev uppskickade till barnakuten.
En sköterska kom snabbt och tittade på honom. Tog alla möjliga tester och tryck och prover. Allt såg väldigt bra ut. Sonen fick ännu mer smärtstillande.
Efter en stund dök en läkarstudent upp. Hon kollade alla nervbanor, reflexer och känsel. Så att allt var symmetriskt. Frågade om han mådde illa eller kände sig yr. Nej, inget sånt.
Huvudvärken började att sakta ge med sig.

Sen tog det tid.

När klockan var 20 hade vi inte fått träffa läkare ännu. Då gick jag ut och pratade med sköterskan igen som sa att det skulle dröja MINST en timme till för det hade kommit in ambulans och grejer.

Då började jag att känna mig mycket lugnare. OM det hade varit farligt hade vi varit prio ett. Nu fick vi vänta. Jag kallade på sköterskan igen.
Han sa att vi egentligen kunde åka hem efter att han hade konsulterat med de andra i personalen. Vi kunde åka hem utan att känna nån oro. För hade det varit nåt som hade brustit så hade inte huvudvärken släppt. Och han hade mått illa och kräkts, och knappt kunnat gå.
Om nåt brister och trycket ökar i hjärnan mår man visst riktigt dåligt och inga värktabletter i världen hjälper. Då går man på tyngre saker.

Sköterskan och hans kollegor misstänkte att det var en muskel i nacken som antingen sträckte sig eller kanske fick en bristning med en smärtpåföljd.

Efter samtal med sonen igen och ett telefonsamtal med pappan som var på andra sidan landet ( som stod startklar om det behövdes ) så bestämde vi oss för att helt enkelt åka hem.

Ett tufft beslut som ensam mamma och bestämma alldeles själv, för tänk om….

Vi skulle ge sonen två alvdeon och en ipren vid 23, så han var ju tvungen att vara uppe en timme längre än vad hans dygnsrytm egentligen gillade.

Och skulle han bli sämre så skulle vi bara åka in igen.

Så vi åkte hem.
Han sov som en stock hela natten. Jag med.
Han vaknade med en dov värk idag på morgonen.
Men varit i skolan.

Nu är klockan snart ett dygn sen vi skrevs in på sjukhuset.
Och han mår mycket bättre.

En katastrof måndagskväll följdes av en skräcktisdag

När sonen kom hem efter träningen i måndagskväll vid kvart i elva var han så oändligt trött.
I både kropp och knopp. Men inte sovtrött.

Han var less och hela hans kroppsspråk visade hur han kände.
Vi satt och pratade en bra stund. Och det som är ganska så klurigt att diskutera med honom är att få honom att kunna ändra sig när han väl liksom har bestämt sig för nåt.
Han har hela sitt liv varit skicklig på argumentera för det han tror på. Och varit precis lika dålig på att ta in det som andra försöker säga.
Vi har lagt ner oändligt mycket tid och kraft genom åren på att just prata, förklara, och prata lite till, diskutera, både lugnt och sakligt och ibland högljutt och ilsket. Bereoende på dagsform såklart, hos både honom och oss.
Vi som föräldrar har blivit mycket bättre på att prata med honom sen vi (jag), har gått utbildningar, läst olika texter och framför allt börjat att lyssna på honom.

Lågstadiet var värst. Den tiden vill jag aldrig i mitt liv ha tillbaka. För hans skull alltså. Och vad gäller mitt oförstånd och min okunskap. Fy vad lite vi visste på den tiden. Och så hade vi farmor som lärare i samma hus vilket inte alls var en så bra ide. "Du måste slappna av, du är en alldeles för överbeskyddande mamma! Han måste faktiskt lära sig!" Så sa hon ofta och framför allt de morgnar när jag fick bända loss honom från mig på skolgården, när jag fick lämna honom gråtandes i hela hans ångest och ingen "tog emot". Såna morgnar ( som var i stort sett varje dag ), ringde jag till skolan när jag kom till jobbet. För att höra med lärare hur det var med honom.
Då kunde det vara svärmor som svarade. Och då fick jag höra dessa orden.
Som han fick lida.

Idag har svärmor ytterligare ett barnbarn som reagerar likadant. En av hennes döttrar får kämpa precis som jag fick kämpa i sexårs för tio år sedan. Undrar om hon säger likadant till sin dotter? Tror inte det.

Tillbaka till måndagskvällen.

Det kom även fram att hans kompis Nicklas inte skulle åka  buss till skolan morgonen därpå då han skulle till trafikskolan. Alltså skulle sonen åka buss själv.
Han var helt förstörd även detta och dessutom åka buss hem själv efter skolan. Det gör iofs varje tisdag då han slutar tidigare än de andra. De har matte efter håltimmen, medan vår son har matte på håltimmen och sen åker hem istället.

Han var i sån status att det inte var förhandlingsbart längre.
Om han överhuvudtaget skulle komma till skolan på tisdagen var jag tvungen att köra både dit honom och hämta honom klockan 12.30.

Jag lovade det.
Jobbet fick vänta.

Han kom till skoaln på tisdagen.
Vid halv tolv både ringer han och skickar sms. Då fattar jag att det är allvarligt.
Samtidigt ringde mentor.

Då visade det sig att när sonen kom till sitt rum där han brukar träffa matte-extraläraren, så dyker inte han upp. Vad ska sonen göra då? han som aldrig frågar om hjälp?
Men som tur var hade han en kompis med sig, och den killen frågade en annan lärare var matteläraren var.
Han var sjuk.
Och ingen hade meddelat vår son detta.

Mentor hade läst sitt info mail först vid halv tolv.

Kris och katastrof.


Men vi löste det så att han kunde sitta i rummet alldeles själv och i lugn och ro och jobba med det han kunde.
Sen hämtad ejag honom som jag hade lovat.

Det blev en låååång eftermiddag

En av världens längsta eftermiddagar har äntligen blivit kväll.

Sonen valde att lägga fotbollsskorna på hyllan efter sista träningen här i höstas. Hans lag P-97 som har spelat ihop sen sex-årsålder har nu nämligen upplösts kan man kalla det, och hela laget har gått ihop med A-laget. Tränaren som sonen känner så mycket för har alltså slutat och tränaren som gäller from nu är helt enkelt A-lagstränaren.

Den här sammanslagningen har varit ett stort problem för vår kille. Så till den milda grad att han valde att alltså sluta.
Med orden "du är välkommen tillbaka när du än vill grabben" ringandes i öronen sa han hej då till killarna.

Men förra veckan bestämde han sig. Abstinensen hade tagit över. Han behövde komma ut på planen igen. Så han sms:ade tränaren och meddelade sin ankomst till träningen som ikväll.
Och den träningen är till och med mellan 21-22. Men han struntar i det. Så viktig är fotbollen. Så viktig att han känner att det är värt att hans "stabila dygnsrytm" rubbas.
"Men mamma, lovar du att du är vaken när jag kommer hem vid 22.45? Och stannar uppe med mig en liten stund?"
Såklart att jag gör!
Hur trött jag än är så kommer jag att sitta i soffan och vänta.

Och i och med att han skulle träna fotbll så skulle han inte gå till gymmet idag.
Och herregud så lång den här eftermiddagen har varit. Med en rastlösthetspåföljd utan dess like.
Och sen hans trötthet efter skolan som alltid är som värst på måndagar.

Liggandes som en urvriden trasa låg han på puffen i vardagsrummet och sa: "Det sociala är lika jobbigt för mig, som för hela skolbiten är för mina kompisar. Tar lika mycket energi. Och då har jag skolbiten kvar. Men ändå kräver skolan lika mycket av mig som av alla andra. Jag är så trött på att vara trött!!"


Så denna eftermiddag har jag gjort allt för att hitta glädjeämnen att kunna prata om. Som så många gånget förut. Jag har pratat så mycket gymträning, övningar, muskler som jobbar, stretching mm. Allt för att han ska få annat att tänka på och annat att prata om. Vi har pratat fotbollsträning, vi har pratat och pratat och pratat.

Jag lagade mat och vi åt middag.
Pratade och pratade.
Vid 17.20 kom lillebror hem efter skolan. Då fick jag äntligen en aningens paus. Vi kunde prata om nåt annat för en stund.
Sen gick lillebror ner till sitt rum.

Det var bara att fortsätta aktivera storebror med nåt som han gillar. Jaaaa, vi kollar på "Svensson Svensson", frågade jag. Han lyste upp som en sol.

Nåt avsnitt senare tog rastlösheten över ytterligare och han utbrast:
"mamma, kan vi inte ut och övningsköra en sväng?"

Jajamänsan. Självklart kan vi göra det!
Trettio minuter senare var vi  hemma igen. Då var det bara att förhöra lillebror på matten.

Och efter en stund till var det så äntligen dags för storebror att ta sig till träningen.
Gissa om jag sjönk ner i soffan efter det.

Nu ska jag bara hålla mig vaken en stund.

Äpplet faller inte långt ifrån trädet som man brukar säga.

Det här utspelades klockan 05.30 hos oss i morse. En av så många situationer som inträffar och händer där jag på nåt sätt försöker få tröst eller en famn att få vila i, eller bara få känna att det finns ett öra som lyssnar.

Men som återigen visar mig att förmågan inte finns. När föreställningförmågan om hur jag faktiskt känner inte finns.

Jag: "God morgon älskling, jag har varit vaken sen 04.15."
Maken: "Har du? Varför då?"
Jag: "Jag ligger och tänker jättemycket på jobbet!"
Maken: "Varför det? Varför slår du inte bara undan de tankarna?"

30 sekunder senare hörs hans tunga andning och han sover han igen.

Säger man ja till nåt - säger man automatiskt nej till nåt annat. Och tvärtom.

Fick inte iväg sonen på den första träffen med gruppen Kontakt på hab.
En av sex träffar tillsammans med två handledare och sex killar i hans ålder med samma diagnos.

Ett tillfälle att träffa andra. Lära sig att prata med nya människor i en trygg miljö.

Han störtvägrade. Gick inte över huvud taget med någon form av övertalning.
Så vad kunde vi göra.
Vi hade lovat att inte tvinga honom. Men vi försökte förklara skillnaden mellan att som förälder puscha sitt barn över tröskeln vid nya, kanske obehagliga saker, mot att tvinga. Gränsen är verkligen hårfin och vi har slagits med den här frågeställningen i så herrans många år.

Vi har i den här frågan lyssnat på honom och han har lyssnat på oss.
På morgonen när kursen skulle starta tog han det slutgiltiga beslutet att inte åka dit.

Då fick vi stå för vårt ord och få honom att verkligen känna att det beslutet var helt ok.
Att han inte skulle få dåligt samvete för det.
Samtidigt som vår kloka son säger så här:
"Jag är glad över att ni höll ert ord och inte tvingade mig. Men jag känner mig ändå lite ledsen över att jag genom det här beslutet kanske kommer att missa nåt viktigt."

Han går livets hårda skola.

Utan conserta

Hela lovet och nu två dagar i skolan utan conserta.
Har gått hur bra som helst än så länge.

Han märker ingen som helst skillnad själv. Och det vi märkte som en stor skillnad när han började gå på Conserta var att han från ena dagen till den andra helt plötsligt kunde sortera sina läxor på ett mycket bättre sätt än tidigare då det inte gick alls.

Nu har det gått ett par år och han har i hela sin person mognat en hel del.
Vilket i sig kanske bidrar med att han klarar sin vardag på ett enklare och bättre sätt. Att han växer med sin egen uppgift vill säga.  Att han lär sig och har lärt sig massor av verktyg för att hantera situationer som uppstår i hans vardag. Han vet numera väldigt klart och tydligt vad han mår bra av och vad han inte mår lika bra av och han kan avväga och välja göra det han själv mår bäst av. När han var yngre och liten valde vi åt honom. Då var han tex tvungen att följa med på saker och ting för att vi ville det och inte visste bättre. "Han lär sig nog!", "han måste lära sig!", "alla andra kan ju!" lät det från oss på den tiden.

Vi avvaktar två veckor till, enligt medicinläkare, för att kolla och jämföra. Vi skriver även anteckningar för att lättare kunna se nån mönsterändring eller minnas bättre av vad som har hänt.

Det där gjorde vi bra.

Slog inte fel idag heller.

De gånger min man har hjälpt till att städat vårt hus riktigt ordentligt är räknat på ena handens fingrar.
Han har på sin höjd tagit fram dammsugaren tio ggr, okey då kanske 20.

Vi har aldrig haft en speciell "städdag" som jag förstår att många familjer har. Jag städar när jag känner för det.
 Mina föräldrar tex hade varisn våning de ansvarade för, minns jag. Mamma hade övervåningen där vi vistades mest med köket som centrum. Pappa hade undervåningen där förrådet, hallen och tvättstugan fanns. De städade på söndagarna. När jag blev äldre fick jag ansvaret för "den stora toaletten".
Kan vara därför jag än idag tar mig an våra toaletter här hemma med hull och hår.

Jag har jättesvårt att tala om för min man vad jag tycker att han ska göra. Jag har aldrig i hela mitt liv talat om att han ska göra det eller det. Helt enkelt därför att jag själv avskyr att någon talar om för mig vad jag ska göra. Många av mina kompisar berättar för mig att de kan ge sina män "listor" på saker som de anser ska vara gjorda och klara efter helgen, eller om mina vänner kanske åker bort några dagar så måste mannen veta vad som ska göras under tiden de är borta. Skulle aldrig falla mig in.
Och jag har aldrig fått nån lista av min man heller på saker som han anser måste göras.

Vi känner nog båda två att vi är vuxna nog att se vad som ska göras. Och när vi ser det så gör vi det. Sen är det såklart så att vi ser olika saker. Vi tycker att olika saker är olika viktiga. Han känner otroligt mycket för att vårt gräs ska klippas. Gräset ser han. Men han ser inte hur dammet samlas i hörnen. Eller så ser han det, men struntar i det. Jag kan se gräset också, men struntar i det.

Det är ytterst få gånger som jag har sagt att "nu anser jag att det behövs städas här hemma".
Och när jag väl gör det och menar att vi behöver ta tag i det båda två så tvekar han inte att ta tag i det.

Och då utspelar sig oftast följande.
Medan han sorterar och slänger bland sina saker, papper, tidningar bredvid sängen, plockar bland sina kläder på golvet, packar ur väskor som han när han reser, har jag hunnit skura båda toaletterna, dammsugit hela övervåningen, skurat alla golv på övervåningen, hängt två maskiner tvätt, vikt och sorterat ren tvätt, dammat alla mattor.
Han tar sitt.
Och jag tar vårt.
Självklart tar han de gemensamma också. Ibland. Men oftast ser det ut så här.

Och när vi båda två känner oss färdiga så säger han nöjd och belåten:
"Det där gjorde vi bra!"

Ja, det gjorde vi, svarar jag med ett leende. För nu kan man gå på hans sida av sovrummet. Och jag kan återigen inte låta bli att tänka på att han nånstans där inne i sin hjärna har nån sorts förändring i sitt dopaminflöde vilket gör att det han tycker är viktigt blir oerhört viktigt och att han faktiskt helt saknar föreställningsförmåga över det som inte intresserar honom.

Sådan far, sådan son.