Han är en vinnare fast sommarjobbet bara varade i nio timmar

Sommarjobbet gick åt pipsvängen.
Så kan man beskriva hela den situationen.

Fy attan så dåligt han har mått inför detta. Han har inte velat prata om det innan.
Så fort vi har velat diskutera hans kommande jobb så har han slagit dövörat till och bara ilsknat till ordentligt. Han har verkligen inte velat att vi har pratat om det. Alls.

Söndagkvällen kom.
Han somnade ok, men sent. Han ville att jag lovade att jag skulle vara vaken tills han somnade. Vilket jag gjorde.

Morgonen kom.
Jag körde honom dit. Han ville fortfarande inte prata om jobbet.
Så jag satt där och pratade om allt mellan himmel och jord: Men inte om elefanten i rummet.

Vi kom fram. Han öppnade bildörren.
Han sa bara helt kort:
"Mamma, nu mår jag skitdåligt!"

Jag ser det älskling. Jag både ser det och jag vet det, svarade jag. Vill du att jag följer med?

"Nej, det vill jag inte, men sitt gärna kvar i bilen en stund innan du åker."

Absolut.

Han stängde sin bildörr. Satte på sig ryggan med matlåda och extrakläder. Och gick.
Då kom mina tårar.
Att sitta i min bil och se på när den här vackra, fina ynglingen går iväg mot det värsta han vet, med vetskapen om att han håller på att kräkas av ångest vilken sekund som helst, men att han ändå går iväg, det gör så förbannat ont.
Det gör så helvetes ont i varenda litet fiber i min 60 kilos kropp.

Och samtidigt så otroligt stolt. Över att han faktiskt gjorde det.

I backspegeln såg jag ytterligare en kille komma gående. Säkert lite nervös han med inför första dagen på sommarjobbet, han satte sig bredvid min son på bänken. Så klart. För vi människor är ju flockdjur. Så självklart satte sig den här andra killen bredvid min son, för att börja bonda, börja etablera en kontakt, en relation som de skulle kunna bygga på under dessa tre veckor de ska jobba ihop.

Men nej.

Det blir inga tre veckors jobb.
MIn son klarade nio timmar.
"Jag är inte skapt för sånt som är lätt för andra".

Arbetsuppgifterna passade honom somhanden i handsken. Gräsklippning, röjsåg, måla och olja. Han fick till och med frågan av sin handledare "du verkar händig, går du på bygg-programmet?"

Men inte ändå.

Vi tog beslut om att han inte skulle fortsätta. Efter ett långt och bra samtal bestämde vi det.
Han kände sig rutten och med en känsla av personligt misslyckande.

Nej XXXX, du är en vinnare i vilket fall som helst, sa jag till honom.
Vilket beslut du än tar i det här så är du en vinnare.
Och i beslutet att du inte vill fortsätta så är du en vinnare för du gjorde ett försök. Trots att du mådde så otroligt dåligt i morse, så gick du dit. Du trotsade alla dina rädslor, ditt illamående, din ångest. Du gick dit. Du var där i 9 timmar. Du var där hela dagen. Du gjorde det!

Du är en vinnare!

Sen har jag en gnagande oro inom mig själv. Över framtiden, över mycket. Men det är inget som han ska behöva höra.

Han är en vinnare!

Vill vara som alla andra

Saker som sonen märker att "alla andra" gör, men inte han.

Han har ett par vänner osm han står väldigt nära. Alla har de varsin uppgift i hans liv att fylla. Utan att de vet om det själva, kan man säga.
Han har två killar som han går på gymmet med. En är i första hand, en finns i andra hand.
Han har en kille osm han åker till stan med. Där har det iochför sig börjat svänga en aning till att gymkompisen funkar bra också. För när han och gymkompisen åker till stan så har de hittat sina favvobutiker som de båda gillar. Kopplat självklart till träning. Och sen äter de alltid på samma ställe.

Han har en kompis som han spelar golf med.
Han var den som han kunde åka in till stan med förut, innan gymkompisen började hänga med. Men med golfkompisen så behövde han anpassa sig en smula för vilka affärer de skulle gå på.

Och sen fonns de två killar till som är lite "hang arounds". Såns som finns, men som han inte umgås med, annat än när de ses allihopa för en Fifa-kveäll tex. Men som han numera tackar nej till, för det tar alldeles för lång tid.

Det alla dessa vänner har gemensamt är att de är vakna väldigt länge på kvällarna och de sover väldigt länge på morgnarna. Vakna på kvällarna är de vare sig det är helg eller vardag eller lov. Sover länge gör de på helger och lov.
Våran kille går alltid och lägger sig senast 22 och går upp absolut senast 8, om det är helg eller lov. För han mår bra av isn stabila dygnsrytm som han säger själv.

Häromkv'llen sa han:
"Nä, nu ska jag vara uppe så länge jag kan. Mina kompisar är ju uppe ända till typ midantt eller längre ju!"
Gör det, svarade jag.
När klockan var ca 22.20 gav han upp.
"Nej, jag orkar verkligen inte längre."

Och när han vaknar på morgonen har han otrolig svårt att bara ligga kvar och gosa under täcket. Han går alltid upp. Oavsett. Jag har försökt att få honom att kanske ligga kvar en stund. Försöka att kanske somna om.
Och han försöker. Men att somna om är ju stort omöjligt.
Men läs lite i dina tidingar, säger jag.
"Men hallå, det går ju inte. För det är tidningar jag ska läsa på kvällen. Då kan jag ju inte läsa dem på morgonen."

Såklart inte.
Tänkte inte på det bara.

Många små, små för oss värdlsliga ting är för honom så enormt tankekrävande och annorlunda.

Det här med värmeregleringen och "rätt" kläder är inte så himla lätt

När sonen blev tränare för P-00 fick han en Ledar-jacka av klubben. Och han har dessutom fått ärva sin fars ledarbyxor. Dessa kläder har han alltid haft på sig på träningarna och matcherna sen dess. För det är så en tränare ska vara klädd. Helt enkelt.

I fredags var det nästan 25 grader varmt.
Till saken hör att sonen sen barnsben har avskytt värme och sol och solljus. Han fryser aldrig och bär knappt ytterjacka på vintern.
Och i fredags var det verkligen värmebölja.

När klockan började närma sig matchtid i fredagskväll så kom han ut på altanen där jag och maken satt i solen med shorts och t-shirts, och han kommer ut iklädd dessa svarta långa ledarbyxor. Han kom ut, gick en sväng på altanen, gick in igen och kom tillbaka med den svarta ledarjackan.

Då var vi tvungna att gripa in. Vi berättade att han inte kunde gå på matchen iklädd alla dessa kläder i sommarhettan. Dessutom drar han upp jackans dragkedja ända upp för han avskyr dragkedjor i allmänhet och ha dem öppna går absolut inte.

Han blev alldeles förvånad över att vi protesterade mot hans planerade utstyrsel och förstod oss inte alls.  Fast han avskyr värmen.
För vad skulle han ha på sig annars? Han äger ju inga ledarshorts eller nån ledar-tshirt. Och sk vanliga shorts kom inte på fråga. För en tränare kan inte se ut hur som helst faktiskt.

Så maken fick gå in och leta igenom hela sin garderob efter nån bortglömd gammal ledartröja med det rätta klubbmärket på, samt ett par av de shorts som han en gång använde som ledare för länge sen.

Sen kunde han ge sig iväg.
Och jag o maken tittade efter honom när han gick.
Sen tittade vi på varandra.
Vi sa inget.
Men våra blickar sa samma sak.

Vi älskar honom så oerhört mycket.

Han väljer helt själv att gå upp på scenen

Från början hade sonen bara tänkt vara med i klassrummet med mentorerna samt sina klasskamrater under avslutningsdagen. Det var bestämt och det hade vi berättat för hans mentor. Hon var helt med på det, och han gjorde samma sak förra året.
Han ville inte vara med i aulan med alla andra gymnasieelever och framför allt inte vara där när alla år 3 studenterna kommer indrullandes.

Och så kom det här mailet från mentor för nån vecka sen.
Där han fick förfrågan om att antingen ta emot detta stipendium på scenen i aulan med alla andra. Eller ta emot det lite mer privat hos rektor på hans kontor.

Han har valt att ta emot det på scenen.

Och inga föräldrar är tänkt att vara på plats. För nu är de så stora så de ska klara sig själva.
Och skulle jag mot förmodan smyga in och ut bakvägen så skulle jag ändå synas och det har jag lovat sonen att inte göra.

Så jag får hålla mig på jobbet.
Och bara veta i hjärnan och känna i hjärtat.
Stoltheten.
Värmen.