Den där söndagsångesten

Usch vilken jättejobbig kväll. 
Fylld med ilska, irritation, ångest och hela tjotaballongen hos 19 åringen. 
Skillnaden nu mot för 10 år sedan - nu låter vi inte hans beteende påverka oss alla andra. Med all vår kunskap och erfarenhet som vi har samlat på oss försöker vi numer hålla oss lugna.
 Så gott vi bara kan. Men det betyder inte att det känns lugnt på insidan. 

Då - det var lätt att maken föll in i precis samma stämning. Med ilska, tålamod som tröt och ett humör som inte var så roligt. För nån.

Vi är numera väldigt medvetna om vad det är som triggar igång såna här situationer. Och genom medvetenhet kan vi försöka eliminera det som stressar och minimera kraven. Men ibland funkar inte det. Utan ungen måste igenom det. 

Fy sjutton vad jobbigt det är!

Att planera hela sitt liv

Fick ett sms till jobbet tidigare idag:
"Mamma, när slutar du? Behöver ringa. Behöver en tjänst."

Och han ringde när jag slutade.

Då visade det sig att ända sen igår hade han planerat att åka till gymmet efter jobbet idag. Han planerade och han packade sin väska efter den planen.
I morse blev han en aning fundersam eftersom han efter gymmet igår nu kände sig lite sliten. Vissa delar av kroppen var inte helt fräscha helt enkelt.
Men han tog sin väska och drog till gymmet iallafall.

I bilen ångrade han sig. Han ville inte alls gymma. Han ville löpa på bandet i stället. För att vila kroppen lite granna. För han har planer för resten av veckan också och då skulle det visst passa jättebra att springa idag istället och ta gymmet i morgon.

För så är det verkligen.
Han lever efter ett minutiöst schema. Han planerar sitt liv så enormt noga. Inte en endaste minut går så att säga till spillo. Alla hans minuter om dygnet har han planerat.

Och under hela bilresan idag till jobbet, under fikarasten på jobbet och på lunchrasten idag har han enbart tänkt på hur han skulle lösa den här ekvationen. Att kunna springa på löpbandet istället för att gymma.
Det är ju bara att springa, tänker ni. Liksom inga konstigheter.

Men nehe. Så enkelt är det inte alls det. Det är inte alls bara att springa. För man kan inte ha samma kläder på sig när man springer som när man lyfter skrot. Och nu hade han bara gymkläder med sig.

Och det var här min tjänst skulle komma in. Att ta fram hans löparshorts och löpartröja och köra dessa till gymmet. Ochs han visste exakt var jaga skulle hitta dessa kläder. Bakom dörren till tvättstugan hängde shortsen, och i tvättkorgen låg t-shirten. För den hade han använt en gång redan.

Så klockan 16.15 stod jag utanför gymmet med hans löparkläder.

Snacka vad energi han gör av med.
På sånt ism vi andra inte alls behöver tänka på, på samma sätt.
Tänk att verkligen planera varenda liten minut i livet. Han vet redan på söndagkvällen hur hela hans vecka kommer att se ut.
Och tänk när man då behöver ändra sin ordinarie plan?
Det blir kaos. Det blir panik.

Skillanden nu för tiden är att han kan planera sitt liv på egen hand.
Under alla år har vi fått hjälpa honom med detta. Och jag vet ju hur trött jag har varit av just det. Att aldrig ha kunnat vila. Utan han har krävt 100%:ig närvaro och planering. När jag har varit mitt uppe i allt detta stöttande har jag undrat hur länge jag skulle behöva hålla på med sånt. Hela hans liv kanske? Vad visste jag då?

Nu gör han det själv.
Och han blir så trött. Det tar kraft. Det tar energi. Det tar tid.

Lätt att glömma mig själv

Äntligen fredag.
Jag känner mig trött.
Det har varit en intensiv period på jobbet.
Det är mycket med det som händer hemma. Jag lägger så mycket energi på mina barns mående att jag verkligen glömmer mig själv.
Tänker på storebror och vad som händer efter 1januari.Tänker på lillebror som kämpar med sin skoltrötthet och jag är glad för varje dag som han går till skolan.
Och så min pappas fru och det hon har råkat ut för.
Min gudmor som håller på att supa ihjäl sig.

Jag är trött. Har börjat äta magnesium för att se om det kanske kan hjälpa mig. En liten bit iallafall. Det kanske kan få bort mina krypningar som jag har i mina vader varje kväll klockan 21.30. Otroligt att det kommer varje kväll exakt samma tid.

Nu är det äntligen fredag iallafall.
I morgon tar min man med mig till Göteborg.
Vi ska sova på hotell och vi ska äta och dricka gott hela helgen.
Grabbarna får klara sig på egen hand. Vilket de har lovat.

Det ska bli så skönt!

När 50% av familjen inte vet hur man gör. Och 50% av familjen vet det.

Idag har jag fått reda på att min pappas fru sen två år tillbaka, tillika sambo 15 år innan dess, har fått bröstcancer.
Hon gjorde en vanlig mammografi som hon var rutinkallad till. Fick sen göra ett återbesök för kompletterande bilder samt ultraljud och scanning.

Sen fick hon samtalet om att träffa en läkare och att då ta med sig en anhörig. Det var i går eftermiddag.
Hon ska opereras inom 2-3 veckor och sen strålas varje dag i en månads tid.
Jag har pratat med både pappa och hans fru och de verkar vid gott mod båda två ändå.
"Jag måste ju bara leva!"

Själv känner jag mig väldigt dämpad efter det här beskedet. En liten chock tror jag. Har svårt att förstå med ändå inte liksom.

Jag var på personalmöte när brorsan ringde och berättade det hela. När jag kom hem så berättade jag allting för min familj. Alla tre sa att det var ju hemskt tråkigt att höra. När jag stod i köket så gick maken förbi. Utan att vare sig klappa om mig eller ge mig en kram.
Jag gick och satte mig i soffan bredvid storebror som inte visste vad han skulle säga eller göra riktigt.
Då kom lillebror fram och satte sig bredvid mig. Han la båda sina armar omkring mig och smekte mig över armen. Han visste precis hur han skulle göra. Inga ord behövdes. Han förstod. Han tröstade.

När jag sen gjorde storebrors två smörgåsar som jag gör varje kväll åt honom som han tar med sig till jobbet, då kom han fram och klappade om mig och tackade så väldigt mycket för hjälpen och sa:
- Mamma, du är bäst.

Det var nog hans sätt att visa lite empati. Han visste nog inget annat sätt än det. Han bryr sig, men har inte förmågan att veta vad som liksom förväntas av honom i ett sånt här läge.

När lillebror hade lagt sig gick jag ner till honom. Satte mig på sängkanten. Klappade om honom på ryggen och sa:
- Tack! Tack för kramen. Den betyder mycket för mig.
- Jag vet det, svarade min 17 åring. Och jag blir så trött på farsan som inte ser det. Det syntes ända från månen att du behövde en kram. Vad är det för fel på farsan egentligen?

Och det stack till i hela mig. Han har så jäkla rätt, ungen! Varför ger inte min man mig den kramen? Men jag vet ju varför. Så har det alltid varit.  Skillnaden från förr är att nu förtiden ser ju även barnen.

- Vet du, svarade jag min yngste son, pappa vill väl men han....
- .....vet inte hur man gör!! Jag vet det! Men jag blir så trött på honom.

Vad säger man då?

- Du är en fin kille. Du vet precis hur man gör. Du ser, du känner och du gör. Jag är så stolt över dig!
- Tack mamma. Jag är stolt över dig med!

Han är verkligen den finaste!

Tänk att fotboll kan vara det enda i livet som ger mening

Jaha.
Killen mår nog inte så bra för tillfället när allt kommer omkring.
Jobbet som han är anställd på är en projektanställning kan man säga. Han är anställd för att utföra ett visst uppdrag och han hade på sig till den sista december i år.
För två veckor sedan blev han klar med den uppgiften. Han har jobbat på otroligt bra och är alltså klar.
Nu har han fått nya uppgifter som han ska jobba med fram tills års skiftet.

Och nu tar det stopp.
Han kan inte ladda om över huvud taget.
Det känns ism om hela hans system bara har stannat av. Hans ork är borta och hans motivation har svalnat betydligt.
Tänk så enormt svårt det kan vara att bara ladda om.
När det som man är tänkt att göra, redan är klart. Och då få nya uppgifter. Herregud, så tufft livet är. Vilket otroligt energiras.

Och hur i hela friden kan vi hjälpa honom med detta?
När han kommer hem från jobbet lägger han sig i fosterställning på soffan med ansiktet inåt. Han är helt slut. Under dessa tre månader han har jobbat har han verkligen hållit ihop sig så fantastiskt bra att  det är hölt makalöst gjort.

Att det nu kommer en liten dipp, ett litet bakslag är ju inte ett dugg konstigt egentligen. Nånstans.

From den 1 januari vet han inte vad han ska göra. Han vet bara i dagsläget att ekonomi är inget han vill jobba med resten av sitt liv. Han vill inte jobba med matte eller teknik heller. Han inser med sin självinsikt att hans diagnos gör hans liv ganska smalt.
- Om jag ska göra ett bra jobb åt min arbetsgivare behöver jag göra nåt som är roligt på mitt jobb. Jag förstår att inte alla går till sina jobb och har roligt varje dag. Men de klarar av det iallafall. Jag skulle aldrig klara det. Jag behöver not som motiverar mig och det gör att jag kan gå till jobbet.

Och det enda han tycker är roligt är fotboll. I alla former och iochförsig.
Men vad sjutton skulle han kunna göra som han kan försörja sig på genom sin fotboll?

När jag sover har jag inga förpliktelser

Jaha.
Från den lilla framtidstro han ändå visade mig häromdagen med sina kommentarer angående sina Manchester United kalsonger. Lika osäker blev jag igår kväll när han sa så här:

"Stunden när jag får gå och lägga mig är den absolut skönaste på hela dagen. För när jag sover så har jag inga förpliktelser!"

Som mamma har jag svårt att bestämma mig för hur jag ska tolka det han just sa.
Kanske är det bara så enkelt att han bara tycker det är skönt att få sova för då har han inga förpliktelser.
Eller när jag tänker för mycket och känner efter för mycket så kanske jag tolkar det som om han faktiskt mår sämre än vad jag och pappan tror.

En känsla av framtidstro

Manchester United.
Världens största underverk om man frågar våran son. I allt de gör.
Sen i maj är han "Official Member" och det han inte kan om denna klubb är inte värt att veta. Så kan man säga.

När han fyllde 18 år fick han Manchester United strumpor och kalsonger av ena fastern med familj, en familj som delar intresse för samma lag. Dock inte lika intensivt så att säga. Eller om ärligheten ska fram så kanske maken i den familjen skulle vilja snacka lika mycket Man United, men inte har samma möjlighet hemma hos sig ism det finns hemma hos oss.

Dessa plagg bestämde sig sonen för i exakt samma sekund som han öppnade paketen, att de ska endast bäras vid högtidliga tillfällen. Såsom bal, student, hans eget bröllop och hans egna barns dop.

Balen och studenten är nu avbockade.
Och häromdagen påminde han mig om vad de ligger i lådan och väntar på nu.
Och det ger mig nånstans ändå en skön känsla av framtidstro.
Nånstans inom sig själv har han en tro på att faktiskt gifta sig och till och med bli pappa en dag.

Mitt hjärta smälter.

Hans liv som hamster

Igårkväll kom sonen hem efter sin stund på gymmet.

- Mamma, nu vet jag varför min träning är livsviktig för mig. Tänk dig en hamster. Den lever i bur. Och det kan man säga att jag också gör. På mitt sätt med allt jag lever med. Hamstern springer i sitt hjul hela tiden. Och det behöver den göra. För annars blir den deprimerad. Och det är samma sak med mig. Om jag inte får hålla på med min träning så blir jag också deprimerad. Och jag har kommit på att för mig behöver det inte bara vara gymmet. Det går precis lika bra med en lång promenad som jag gick i fredags. Bara jag får aktivera min kropp och återhämta hjärnan.

Asså.
Han är inte dum den där killen.
Att fysiskt utsätta kroppen för träning i den mån man kan finns ju till och med på remiss att få hos vårdcentraler. Och han har på egen hand kommit på att det hjälper honom mer än att äta medicin.

Han har ju förstått det länge eftersom det var bra länge sedan han slutade med ALL medicinering. Men det är först nu han själv kan sätta ord på det och ge en sån klockren liknelse.

När jag blev vuxen

- Syrran det är jag. Du måste komma hem. Jag har hittat sex stycken tomma ölburkar i pappas garderob.

Va? pappa var ju nykter. Trodde jag.

Det var en solig dag i början på augusti 1998. Jag och min man och våran lille son på 10 månader var på besök i storstan för att närvara vid min mammas stora och efterlängtade 50 års fest som skulle gå av stapeln dagen efter. En kväll som vi hade sett fram emot så länge och en kväll som min mamma hade planerat ännu längre.
Min pappa skulle vara barnvakt. Vi skulle bo hos honom. Allt var planerat in i minsta detalj.

Vi satt hemma hos mamma och åt lunch när detta samtalet kom från min lillebror som fortfarande då bodde hemma.
Jag kände hur jag under en och samma hundradel gick in i min storasysterroll på en gång. Hela mitt system gick igång. Hjärnan tänkte för fullt om hur vi skulle lösa den här situationen. Hjärtat grät och gjorde så otroligt ont.
Jag som trodde att vår pappa var nykter. Sen länge. Tydligen inte. För annars skulle han ju inte ha ett sexpack tomma burkar gömda i sin garderob. Men om det var så, varför hade han inte slängt burkarna? Varför hade han sparat dem? Asså. Tusen frågor flög genom huvudet. Och han som skulle vara barnvakt till vår son kvällen efter.
Jag insåg också precis i samma sekund att nu var det jag och brorsan som skulle igenom det här. Inte bakom mamma den här gången.  De var skilda och alltså var inte vår pappa hennes "problem"  längre så att säga. Nu var det bara vi, jag och min bror.

Jag svarade brorsan att jag skulle ringa upp om en stund.
Jag berättade min info jag just hade fått för min man och min mamma. Mamma suckade tungt. En suck som egentligen sa allt. Och lite till. En suck som visade att hon hade varit med förr. I stil med att man anpassar sig, man skyddar, både sig själv och den missbrukande, man vill inte se, man vill se. Man tassar på tårna, man känner av stämningen, man betalar, man handlar, man älskar, man får ångest, man hoppas, man blir besviken, man blir arg, man blir ledsen. Medan denna ångest har ett ständigt grepp om en. Hela tiden.

- Inte ens min egen 50 årsdag fick jag ha för mig själv. Han kunde inte låta mig få ha den för mig själv. Till och med då ska han ha all uppmärksamhet. På sitt sätt.

Jag visste inte vad jag skulle säga. Min älskade pappa. Jag som alltid hade varit pappas flicka. Jag som valde att bo hos pappa när de skildes när jag var 15 år. Han som alltid hade mig på sin sida.
Men. Vid det där bordet, i köket hemma hos mamma. Just där och då hände nåt med mig. Nånting inom mig brast och jag förstod att det var dags att konfrontera min pappa.

I efterhand har jag förstått varför jag valde pappas parti när de skildes. För det var ju så otroligt synd om honom. Hela tiden. Tyckte jag. För det var mamma som lämnade. Och när jag såg min pappa gråta valde jag hans sida. Nån var ju herregud tvungen att hålla ögonen på honom. Och det ansvaret valde jag att ta på mina små dåvarande 15 års axlar.
Allt var mammas fel. Det var hon som splittrade familjen. Att hon hade sina skäl till det förstod jag inte då. Hon hade försökt att prata med mig om det. Men jag valde att inte lyssna på det örat. Hon märkte att jag inte var redo för sanningen. Även om jag innerst inne alltid har vetat. Så har jag inte velat se det själv. Att min älskade pappa drack alldeles för mycket. Att han alltid var den som blev fullast på fester. Att han ofta blev av med sina jobb. Att det alltid stod ölburkar överallt i vårt hus. Det kunde stå en ölburk vid datorn, på vardagsrumsbordet. På köksbordet, på diskbänken. I min värld var det helt naturligt. Men såg ju hos andra att där stod det inga burkar alls.

- Självklart tar jag er lille kille medan ni gör det ni måste, sa mamma när jag hade bestämt mig för att åka hem till pappa så fort det bara gick.

Jag ringde brorsan och sa att jag och maken var på väg.
En ganska så känslofull stund i bilen med maken. Vad skulle hända nu? Hur gör man i en sån här situation?
Väl framme så ringde vi på dörren. Pappa öppnade. Han såg plötsligt så liten och ynklig ut i mina ögon. Var var den där stora, starka pappan som jag alltid hade velat se upp till? Hans fasad hade fullständigt rämnat.

Vi knallade in. Brorsan kom ner från trappan.

- Vi behöver prata, sa jag.
- Jag har förstått det, svarade pappa enkelt.

Och hur det gick sen har jag inte riktigt klara bilder ifrån. Bara några fragment från samtalet. Men vi konfronterade honom. Han gick med slokande rygg upp för att hämta ölburkarna. Han hade till och med ställt tillbaka alla sex burkar i papperskartongen som de inhandlades i. Allting i en Statoil-påse.
Han hade bara kört förbi macken dagen innan. Och känt ett sånt sug att han bara skulle prova. Lite grann. Jag lärde mig att ett återfall är inget som bara kommer. Ett återfall är nåt man tar sig. Det är ett medvetet val man gör.
Som vanligt grät han. Men den här gången hade han inte mig på sin sida. Jag stensatte mig. Jag var så arg. Jag var så ledsen. Jag var så besviken. Hur kunde han svika oss så? Och min förståelse för vad min mamma hade gått igenom under årens lopp ökade för varje sekund.

Under samtalet pratade vi om hans barnbarn som han skulle vara barnvakt åt kvällen efter.
Jag berättade att han aldrig i hela livet skulle få vara barnvakt åt våra barn om han fortsatte att dricka. Han skulle aldrig få träffa dem om han inte var nykter och inte mig heller.  Han lovade att det aldrig skulle hända igen.
Jag berättade att jag ville inte ha en morfar som ligger i soffan och är trött hela tiden. Som inte orkade. Som luktade illa och som hade helt andra prioriteringar än att ta hand om mina barn. Jag ville ha en pigg och alert morfar som barnen skulle älska att åka till. Han lovade att vara den morfadern. Den pigga, glada, humoristiska morfadern.

Kvällen innan min mammas 50 års fest satt jag och pappa och pratade hela natten. VI satt på golvet uppe i hallen precis vid trappan. Jag sa att jag kommer att söka hjälp för min egen skull. För jag själv mådde uruselt. Hade gjort länge insåg jag.
Jag sa att det kommer säkert att dyka upp frågor under den tiden jag gick under behandling. Han lovade att ställe upp och försöka svara på alla frågor och funderingar som kom i min väg.

Han var barnvakt åt vår kille under festen.
Han fick chansen.
Han klarade det.

Jag hade svårt att slappna av under hela den kvällen. Men tänkte på det som mamma hade sagt:
"Inte ens min egen 50 års dag fick jag ha för mig själv"

Hon fick hela min uppmärksamhet. Pappa skulle inte få ta den från henne denna kväll.
Och jag blev vuxen. 26 år gammal.