Sonen har visst ett muntligt prov i matte också. Hade ingen som helst aning om det förrän i slutet av förra veckan. Tror inte han visste om det förrän då heller faktiskt. Han läste det det på skolans lärplattform dagen efter det nationella provet. Han mailade sin lärare och frågade om det muntliga provet gällde alla elever.
Vi noterade att han fick svar otroligt fort, vilket inte har varit särskilt vanligt förekommande från henne under den här terminen.
Då svarade hon kort att han var godkänd på provet och var således godkänd på hela mattkursen. MEN om han ville så fick han komma in på den muntliga delen måndag eller tisdag den här veckan, för att eventuellt kunna få ett D på kursen. Men han skulle veta att OM han skulle faila fullständigt på det muntliga så skulle det inte göra någon skillnad på om han blir godkänd eller inte.
Så han valde att åka in. Med liknelsen till fotbollen såklart:
- Hörrni, jag åker till provet. Med känslan av jag redan har vinnit Premier League, med
en match kvar.
Den känslan är ju rätt behaglig ändå.
Sen hoppas vi att kursen är till ända.
Och apropå ingenting förresten. Under våren har sonen träffat en privat fantastisk psykolog med specialkunskap inom npf och så har han träffat en psykolog på Unga Vuxna två ggr. Båda dessa psykologer har sagt oberoende varandra att de är mycket imponerade av hans egna otroliga insikt om sina egna diagnoser. För att vara så ung har han redan hittat så många bra och kraftfulla verktyg för att klara av sin vardag på ett mycket bra sätt. De är imponerade över att han är så väldigt bra på att planera sin dag. Många med aspergers i hans ålder har väldigt svårt med just det, och kanske söker hjälp bara för just den biten.
Våran kille svarade båda två:
- Jag måste ha den planeringen, annars överlever inte jag. Jag måste planera varenda minut på hela dygnet.
Det han behöver hjälp med är att strukturera hur mycket tid han ska lägga på varje sak. Och hur han ska återhämta sig. OM det är ok att spela tv-spel tillexempel.
Och då spelar det ingen roll vad vi som föräldrar säger.
måndag 22 maj 2017
torsdag 18 maj 2017
Herregud! Ungen är godkänd
Sonen kom hem från provet igår eftermiddag.
Han var nöjd. Han hade inte fått totalt hjärnsläpp som han var mest rädd för. Han gjorde det han kunde. Sen åkte han hem.
Så sa han:
- Tack mamma för all hjälp under den här tiden. Tack för att köksbordet har varit avtorkat när jag har kommit med mina matteböcker. Tack för att du har haft maten klar åt mig när jag har varit hungrig. Tack för allt mamma!
Och så bestämde han att om han skulle bli godkänd på det här provet så skulle han bränna upp varenda mattetapper han har. Utom matteboken, för den ska lillebror få.
Idag på jobbet kom sms:et.
- Jag är godkänd på provet!
Han var nöjd. Han hade inte fått totalt hjärnsläpp som han var mest rädd för. Han gjorde det han kunde. Sen åkte han hem.
Så sa han:
- Tack mamma för all hjälp under den här tiden. Tack för att köksbordet har varit avtorkat när jag har kommit med mina matteböcker. Tack för att du har haft maten klar åt mig när jag har varit hungrig. Tack för allt mamma!
Och så bestämde han att om han skulle bli godkänd på det här provet så skulle han bränna upp varenda mattetapper han har. Utom matteboken, för den ska lillebror få.
Idag på jobbet kom sms:et.
- Jag är godkänd på provet!
onsdag 17 maj 2017
Uppdatering
Det var länge sedan nu. Vilket helt enkelt beror på att jag märker att jag mår sämre själv när jag kan läsa om hur jobbigt jag har det.
Jag älskar att skriva av mig. Jag mår bra av att skriva av mig. Men jag mår just nu inte särskilt bra när jag läser det jag skriver om när det känns tungt och jobbigt. Det blir liksom dubbelt så jobbigt.
Så jag vet inte riktigt hur jag ska lösa just den ekvationen.
Men här kommer en liten uppdatering.
Skolan som sonen läser med på distans har varit allt annat än bra. Han har fått slita helt utan nån som helst hjälp eller stöttning av varken lärare eller rektor. Uruselt har det varit. Trots deras vetskap om hans båda diagnoser.
Förrän idag. Idag, precis just nu faktiskt, sitter han och gör det han har slitit för hela jäkla terminen. Varenda timma av ledig tid har han suttit med ögonen över matteboken för att just nu skriva det nationella provet i Matte 3.
Och till det här provet har vi tjatat oss till att han skulle få sitta enskilt och inte i storgrupp när han skriver. Det är han och två elever till i den lilla gruppen.
Som jag håller hela min kropp för att killen ska klara godkänt. Klarar han det kommer jag gråta bara därför. Av lycka, av lättnad. Klarar han det inte, kommer jag att gråta därför. Av ren och skär sorg. Med vetskapen om sååååå mycket energi som har lagts på detta prov.
Jag älskar att skriva av mig. Jag mår bra av att skriva av mig. Men jag mår just nu inte särskilt bra när jag läser det jag skriver om när det känns tungt och jobbigt. Det blir liksom dubbelt så jobbigt.
Så jag vet inte riktigt hur jag ska lösa just den ekvationen.
Men här kommer en liten uppdatering.
Skolan som sonen läser med på distans har varit allt annat än bra. Han har fått slita helt utan nån som helst hjälp eller stöttning av varken lärare eller rektor. Uruselt har det varit. Trots deras vetskap om hans båda diagnoser.
Förrän idag. Idag, precis just nu faktiskt, sitter han och gör det han har slitit för hela jäkla terminen. Varenda timma av ledig tid har han suttit med ögonen över matteboken för att just nu skriva det nationella provet i Matte 3.
Och till det här provet har vi tjatat oss till att han skulle få sitta enskilt och inte i storgrupp när han skriver. Det är han och två elever till i den lilla gruppen.
Som jag håller hela min kropp för att killen ska klara godkänt. Klarar han det kommer jag gråta bara därför. Av lycka, av lättnad. Klarar han det inte, kommer jag att gråta därför. Av ren och skär sorg. Med vetskapen om sååååå mycket energi som har lagts på detta prov.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)