Asså. Hans språk engagerar många

Vill först och främst bara poängtera att vi jobbar stenhårt med sonens egen ambitionsnivå här hemma. Med tanke på förra inlägget.
Vi försöker få honom att sänka sin egen prestationshets på de sätt vi kan.
Självklart säger vi till vår kille att ett B i engelska 6 är också väldigt, väldigt bra.
Så att ingen tror att A är det enda som accepteras här hemma.
Vår ambitionsnivå är att han är i skolan och får godkänt.
Men jag hoppas ni förstår vart jag ville komma med det förra inlägget.


Och som en fortsättning på det tidigare inlägget från igår så berättade sonen nu till frukosten att hans mentor berättade för honom igår att han eventuellt kan få göra Spanska 5 på distans i år 3.
"Okey, vad menar hon med det", frågade jag.
Moderna språk är inget man måste läsa i år 3, utan det är ett nåt man lägger till och väljer själv i alla de olika val som ska göras till trean. Där sonen från början hade tänkt välja engelska 7 ( självklart ) så han får meritpoäng, samt Träning och hälsa.
Han hade tänkt strunta i moderna språk. Av det enkla skälet att ingen annan som han känner tänker läsa det.
Vilket spanska läraren hade fått höra. Och agerade direkt. Hon känner att sonen verkligen borde göra nåt med sin språktalang.
Hon har således pratat med mentor, som är sonens engelskalärare, som även hon vet om hans styrkor i språk såklart.
De två tillsammans hade sen kommit på den briljanta iden att sonen kanske skulle kunna få läsa spanska 5 på distans, och därmed få än lite mer meritpoäng. Och inte behöva läsa det på plats i skolan. De vet att han skulle kunna ta det egna ansvaret och fixa det galant. Nackdelen med den lösningen skulle kunna bli att när de lektionerna lägges på schemat så blir det då håltimmar. OM inte de timmarna läggs på eftermiddagarna. Tror faktiskt IV-valen läggs sent på dagen förresten.

När vi bodde utomlands läste han svenska på Sofia Distans vilket var en helt genialisk läsning för honom. Det fixade han helt utan nån som helst hjälp från sin handledare, typ mig.

Nu ska bara rektor godkänna det nya alternativet.

Heja Björklunds "motivations"-betygssystem

Våran kille är väldigt duktig på engelska.
Han vet det själv och efter två år utomlands med endast engelsk utbildning är han helt klart duktig.

Man skulle kunna kunna kalla honom en språkbegåvning då han
dessutom tentade av steg ett och steg två i spanska på en termin förra våren samtidigt som han gick  steg tre. På tentorna hade han på steg ett betyg A, på steg två betyg B. Utan att ha öppnat en endaste spanskabok. Steg tre gick han ut år ett med ett C.
Och när vi bodde utomlands blev han placerad i gruppen "Advanced French" fast han aldrig hade läst ett ord franska. Samt att han efter två år där gick ut nian som kursetta med betyget "Excellent".

Han bara hör hur det ska låta, hur det ska stavas och hur det ska böjas hit och dit.

Ett språkgeni helt enkelt.

Han gick ut ettan i somras med betyg A i engelska.
I tvåan har han haft A:n på alla tester och prov sen starten i augusti.

Häromdagen kom han hem alldeles bestört.
Han hade fått ett B på ett förprov inför Nationella proven.

"Nu kommer jag inte kunna få ett A i slutbetyg eftersom för att få ett A måste man ha A i alla prov!!!"

Och det här är ju inte klokt. På en endaste fläck egentligen.
Det är verkligen så här. Faktiskt.

Och det är vad Björklund kallar för att motivera elever till att plugga mer. Enligt honom är det ett fantastiskt verktyg att få elever att vilja plugga ännu mera.

Hur tänkte han då?
Att det inte är ok att ha en dålig dag nångång?
Hur kan han bara tro att det här systemet får ungdomar att känna en glädje att plugga? Känna motivation att läsa än mer?

Hur kan Björklund tro att elever känner en motivation att plugga för att få ett A, när man vet att bara om jag har en dålig dag och skriver ett B så är det kört.
"Jag vill bara ha ett A, mamma! Inget annat är jag nöjd med. Men varför sk jag lägga så mycket enregi på det här om jag inte ens kan ha en endaste dålig dag?"

Det ska analyseras, det ska nyanseras, det ska källgranskas, det ska  skrivas så mycket om så mycket att det inte är klokt.
Samt att det ska lyssnas och det ska förstås.

Det är inte ens klokt för barn utan diagnos.

Kör bara! Kör!

Oj oj oj. Ungen börjar bli stor.

Jag har just släppt av storebror på sitt nästförsta ledarmöte i sitt snart 18 åriga liv.
I måndags var han på det första med enbart ledarna till P-00. Ikväll har han tackat ja till att vara med även när flera andra lag ska sitta och diskutera träningstider och vilka dagar osv inför våren och sommaren.

Jösses!

En del av mig är så otroligt glad över att han prövar på det här.
En del av mig är så sjukt stolt över honom som ger sig in i det här. Då jag vet att han går ifrån sina hårt hållna principer vad gäller hans viktiga kvällar hemma. Där allt ser ut som det brukar. Där han tar sin smoothie samma tid varje kväll.
Och jag vet att det här beslutet har han tänkt igenom så enormt noga.
Och jag vet att när han väl har bestämt sig så kör han 110%. Inte 75 eller 90. Han ger alltid allt.

Samtidigt.

En del av mig känner en viss oro ändå.
En del av mig är rädd för att han kanske säger nåt som de andra inte förstår vad han menar.
En del av mig vill sitta bredvid eller bakom för att kunna ratta hela situationen om det skulle inträffa några incidenter där han känner sig obekväm eller helt enkelt inte vet hur man gör.


Men.

Jag förstår ju att han håller på att klippa nevelsträngen. Big time.
Och jag är inte mer än människa och en mamma som just nu kämpar stenhårt med att släppa kontrollen.
Det är inte helt lätt.

När han höll på att byta om från mysisar till jeans innan vi åkte sa han "mamma, jag känner mig faktiskt lugn".
"Vet du", svarade jag, "du ser väldigt lugn ut så jag förstår det".

"Jag ska kolla igenom hur alla deltagare på mötet är klädda. Sen tar jag genomsnittet på det och tar på mig lite i mitten på nästa möte."

Bra ide, älskade unge!
Gör det!

Körskolan

idag ska maken möta upp sonen utanför trafikskolan klockan 16.00.

De ska in dit och snacka lite. Vi har hört av andra att just den här körsklan ska vara bra med ungdomar med just NPF problematik. Att de är lite flexibla vad gäller att få göra teoriprov muntligt osv.

Sonen kör som en gud och han verkligen älskar det.
Det är ett mycket bra alternativ till gymmet när rastlösheten börjar komma smygande. Att ge oss ut och övningsköra.

Vi inser att även om han kör fantastiskt bra så behöver han lektioner hos en instruktör. Han har säkert lärt sig en hel del saker på fel sätt där vi som handledare inte har vetat bättre helt enkelt. Så han är väl förberedd på att det kommer att finnas saker osm han kanske kommer att behöva lära om. Och at lära om för honom kan ju ta sin tid så vi räknar med att ca 10 lektioner kan komma att behövas. Så det nya sätter sig i ryggmärgen.

Och sen är det ju teorin.

Hans bästis Nicklas kuggade sin uppkörning igår, stackarn. Förra veckan skrev han teoriprovet och klarade sig på håret.

De börjar bli vuxna.

Hur man ställer frågor till nån med Asperger

När vi var på Kanarieöarna några veckor innan jul med hela makens familj frågade sönernas farbror, tillika storebrors gudfar, storebror om han inte var sugen på att börja hjälpa till att träna kusinens lag i fotboll.
Farbror hade precis fått höra att sonen är lite tveksam till att fortsätta med sitt eget lag, och då slängde farbror ur sig det här förslaget om att bli hjälptränare.

Jag var med när det här samtalet ägde rum och hörde när farbror ställde denna fråga. För mig som var där så tolkade jag det som en fråga, vilken som helst, som man kan ställa bara sådär när man pratar om olika saker och ting. Utan att kanske mena  nåt med det. Jag tog det inte riktigt på allvar, vilket egentligen kanske inte nån gjorde runt bordet just då.

Utom just sonen själv.
Skulle det visa sig.

Veckan på Kanarieöarna gick och vi pratade inte mer om det där.
Julen kom och gick och det blev ett nytt år.
2015 började och plötsligt fick maken ett samtal från sin brorsa.

Där farbror frågade om vi visste nåt om att sonen har tackat ja till hans förslag. Vilket maken verkligen inte alls hade hört talas om.
Då visade det sig att sonen har tänkt på det här i all sin ensamhet. Han har tänkt och funderat och tänkt och funderat. Fram och tillbaka fram och tillbaka. Och till sist kommit fram till att han faktiskt var intresserad av detta. Att hjälpa 00:orna på träningarna. Där gudfar har sin son.

Det här har han alltså tänkt på helt utan att ha prata med oss överhuvudtaget. Han har helt tagit detta beslut på egen hand. Han har helt själv mailat sin farbror och sagt att han noga har tänkt på det här och
är villig att ge det en chans.

Plötsligt blev det allvar om en fråga som inte kanske var allvarligt menad från början. Där nu farbror var "tvungen" att ta tag i det hela och framföra detta till de andra tränarna, att han nu hade en kille som var villig att börja hjälpa dem.

De andra två tränarna var som tur var glada över den nya hjälpen.

Sonen har även berättat för oss om sina planer och det var viktigt för honom att få känna att han hade gjort det här själv.
Han älskar verkligen fotboll och när han inte kan spela själv så kanske det går bättre att hjälpa andra att få göra det istället.

Ikväll var det så dags för "ledarmöte".
Gudfar had just varit här och pratat en stund innan med mig och sonen.
Han verkar vara väl insatt i hur sonen tänker och står bakom honom i allt som händer.
Och det verkar som om sonen har pratat väldigt mycket med sin gudfar i det här ärendet. Vilket är fantastiskt roligt och en oerhörd framgång.

Han vet att bortamatcher är en känslig bit. Han vet att sonen inte kommer att lova nånting så här i början, utan kommer mest vara med för att se och lära. Han vet att han själv måste vara med på den första träningen när sonen ska börja. Han vet att sonen är nervös. Han vet att sonen har lätt att säga det som han tror att de andra vill höra. Istället för att säga det han själv känner.

Och jag vet att sonen inte vet vad han ska svara när han får frågan ikväll om han vill ha kaffe eller inte på mötet.
Jag ställde den frågan till honom själv nu innan de åkte iväg.
"Vad ska du säga om de frågar om du vill ha kaffe?"
"Jag vet inte riktigt, jag tänkte precis på den frågan i morse när jag vaknade. Är det inte kaffe man dricker på möten?"

Och vid den frågan tror jag farbror insåg ännu mera vad han har att göra med när det gäller hans gudson.
Och han har verkligen lärt sig att till en människa med Asperger så ställer man ingen fråga, eller säger nånting som man inte menar. För individen med Asperger ifråga tar det på allvar.


Jag såg dem åka iväg alldeles nyss. Med en nervös blick gick han ut genom ytterdörren. Samlad men bestämd. Och det känns så himla skönt i hjärtat. Att han gör en sån här grej på egen hand. Trots rädsla, nervositet, och oro. Och att det finns en som älskar honom bredvid första gången utan föräldrar.

Jag känner mig trygg.
Och håller en tumme för att det blir så som sonen själv har i sin inre bild över det hela.
Och visar det sig att det inte alls blir som han hade tänkt, då får vi bara tänka om. Vilket inte är skitlätt, men då får vi hjälpas åt.
Det är iallafall klart värt försöket.

Sliten liten människa

Tröttheten.
Den är så enorm.
Den tar över hela mitt väsen.

Vi är inne i en lugnare period just nu. Det finns inget som skaver mer än vad det brukar göra med mail, samtal och pepp-samtal. Eller alla oändliga diskussioner eller pratstunder med sonen om det osm är hans absolut största intresse just nu. Träning.

Livet är inte jobbigare än vad det brukar vara.
Iallafall inte vad gäller livet i diagnoslandet.

Men det är klart. Att leva i diagnoslandet osm jag nu har gjort i snart 18 tar väl på krafterna.
Samt att vara gift med en som har en aldrig sinande energikälla att gräva ur tar all kraft från mig.

Jag är helt slut.

Orkar knappt vara ensam med 17 åringen för att då vet jag att jag måste vara på tårna hela tiden. Måste prata hela tiden. Måste ha honom tätt inpå nästan hela tiden. Förutom när han är en stund på sitt rum.
Eller när han är på gymmet.

Jag är helt slut.
Mycket och många saker kommer ikapp mig.
Mycket händer på jobbet som måste klaras av med nya kollegor som ska skolas in och lära kännas. Gamla kollegor som tycker att allt bara är jobbigt.
Och så det där att en av mina närmaste kollgor försökte att ta sitt eget liv i början på december. Med tvångsomhändertagande som påföljd. Han är inte tillbaka på jobbet ännu. Och han kommer inte få komma tillbaka till oss heller. Hur hanterar man en sån sak? Sjäkvmordsförsök? Han har en diagnos Bipolär sjukdom. Vi har kunnat jobba bra ihop, men det är nog tack vare att jag är van vid diagnoser. Och är en fena på att planera, samarbeta, vara flexibel, vara strukturerad, förbereda och med ett oändligt tålamod.
Men tyvärr har jag inte räckt till när min kollegas maniska period övergick till nåt helt annat. Att jobba med en som är så dålig har varit en tuff utmaning under hösten.
Och konflikterna han hade med våra övriga kollegor var en aning tokiga då de inte alls kunde hantera situationerna som uppstod på ett konstruktivt sätt.

Min pappa som jag alltid har satt på piedestal har jag helt enkelt plockat ner. Han är inte den gudabenådade pappa som jag har velat ha honom till. Mina insikter vad gäller honom och min barndom , vilket har gjort mig till den jag är idag, är nåt jag behöver jobba med själv.
Jag är 43 år och inser först nu att jag har lurat mig själv i hela mitt liv. Sett det jag velat se. En tuff insikt.

Jag är trött.
Sliten.

…och så får man ändå tänka om

Sonen hade som jag berättade i mitt tidigare inlägg fixat en egen lösning på denna fredag som inte alls blev som ordinarie schema.

Så glad i hågen gick han till bussen med sin lillebror dagen till ära. Då hans kompis Nicklas skulle ligga och sova hela förmiddagen och inte alls tänkt att ta samma tidiga buss till skolan.
Lillebror godkände sitt sällskap denna morgon som tur var.

Efter ca 30 minuter ringde sonen till sin pappa som för dagen satt på kontoret hemma och jobbade.
"Mr Bibblans buss är inställd pga halkan nu på morgonen så han är inte på plats förrän om två timmar. Hjälp mig, vad ska jag göra?"

Där och då gäller det att snabbt som tusan komma på en lösning. I telefonen kunde man höra paniken komma farande som gasell genom bröstkorgen på honom och det gällde att lugna honom innan det hann så att säga slå över.

Maken bestämde i all hast att han skulle hämta sonen i skolan på direkten och att sonen då skulle ha med sig hem alla matteböcker samt de svenskaböckerna han hade tänkt skriva på i skolan under förmiddagen.

Sonens planering för fredagen gick helt i stöpet och det var bara att tänka om.
Maken tog mattelärarens planering som vi hade fått tiil oss förut, och gick igenom kapitlet med sonen här hemma. Så han förstod och kommer inte att komma efter i vilket fall som helst.

Jag mailade mentor samt mattelärare om situationen och berättade även att vi kunde lösa det hela på egen hand just idag.
Att maken kunde ta matten, och jag är oerhört tacksam över att maken har den förmågan att kunna just det, samt att han hade möjlighet att kunna hämta hem honom på morgonen. Jag hade inte kunnat det då jag har kämpat med en härlig inskolning på mitt jobb under den här veckan.
Båda lärarna kände att det var en toppenlösning och vi hade båda två på banan.

Den första planeringen blev inte alls blev som den skulle bli, och vi hade en plan nummer två för att rädda dagen. Och så gick inte den andra planeringen som det var tänkt heller, utan en tredje plan var tvungen att hittas på på fem röda sekunder.

Så här ser verkligen vårat liv ut. I ett nötskal.

En fredag på gymnasiet

Så här kan en helt vanlig fredag se ut i år 2 på gymnasiet.

Svenska
Samhällskunskap
Religion
Matte

Och så kan det plötsligt visa sig att i både svenska och samhällskunskap ska ha eget arbete där de får sitta och jobba var de vill bara de gör det de är förväntade att göra.

Och så kan religionläraren vara sjuk, och det har han visst varit under hela veckan utan att nån vikarie har satts in. Vilket betyder att även fredagens lektion blir inställd.

Då återstår endast en mattelektion där mitt på dagen.

Inte en optimal situation alls kan man säga. Men på gymnasiet händer det så här. Vanliga ungar kanske blir överlyckliga då de kan sova ut på hela förmiddagen om de vill. Och göra svenska och samhällskunskap nån annan gång. Frihet under ansvar.
Hos oss funkar det inte riktigt på samma sätt. Men livet ser ju lite granna ut så här egentligen. Man kan inte planera och förbereda allt absolut hela tiden. Det går ju inte.
Det viktiga i vår situation blir att lära oss och framförallt sonen hur man hanterar livet när sån ahär situationer uppstår. För de kommer alltid att återkomma. Och det gör de.

Min mamma sa alltid när jag var liten att den hårdaste skolan är livet. Att lära sig livet. Alltså Livets hårda skola. Och det ligger ganska mycket i det, känner jag.
Och ännu hårdare blir liksom livet om en diagnos kommer emellan och ställer till det en smula. Då finns det ännu mer i livet som ska hanteras.

Tillbaka till dagens fredag.
Det bästa i hela den här fredagsröran var iallafall att vi som föräldrar samt även sonen, har fått information om det hela  och att sonen kom med ett helt eget förslag. En egen lösning.

Han ville göra matte med denna Mr Bibliotikarie direkt nu på morgonen istället för att "ha mattelektionen hängande över sig hela dagen".
Vi sa ok på det förslaget och han mailade och tog själv kontakt med Mr Bibblan.
Och det hela godkändes av båda lärarna.

Så nu ser hans fredag ut så här istället:

Matte
JObba med lite svenska i bibblan
Ta bussen till XXL
Sen åka vidare till farmor och farfar för att äta lunch
Sen gymmet

Han gick igenom sitt eget nya fredagsschema igårkväll med mig.
Han kändes lugn med denne lösning.

Olika

Vilken skillnad det är att vara ensam hemma med lillebror än med storebror.
Vilken skillnad på tiden hemma.
Jag och lillebror kan liksom bara vara.
Han gör det han vill. Och jag kan till och med göra vad jag vill.
Och vi kan göra saker tillsammans på ett helt annat sätt när det bara är vi två.
Till exempel kan vi se en film. Nån som båda faktiskt gillar.
Vi kan sitta i soffan med varsin iPad och ändå ha det mysigt tillsammans.
Vi kan sitta tysta bredvid varandra utan att det känns konstigt.

Utan att på nåt sätt känna ett uns av dåligt samvete what so ever.

Med storebror är det totalt annorlunda.
Då har jag ett plåster på mig när han inte är den lilla stunden i sitt rum.
Och vi ska hela tiden ha nåt att göra.
Antingen åka iväg nånstans, typ XXL eller Stadium Outlet. Eller så måste han ut och köra.
Elelr så ska vi se Svensson-Svensson, hans favvoavsnitt.
Och han pratar hela tiden. Om det han är intresserad av. Just nu är det enbart träning och vad man ska äta. Och vad han ska äta till mellis. Idag hade han spetsat in sig på en speciell sorts tonfiskburk på Hmeköp. Men som verkligen inte fanns. Och då var vi tvungna att hitta på ett annat mellis som han kan slänga i sig efter träningen. Och det är inte skitenkelt att bara sådär hitta på nåt nytt mitt i affären med honom.
Tillslut kom jag på att han kunde plocka ihop en liten enkel kycklingsallad från Plocka-själv-baren.
Vilket han gick med på.
"Du ser mamma, vad öppen för nåt nytt jag är nu!"

Och så de här jäkla jeansen

Inte nog med att skolan ska funka rent praktiskt på alla lektioner och på raster, på håltimmar och i matsalen. Det ska funka till och från bussen och även på bussen.

Och då har vi bara pratat såna praktiska lösningar med rektor och lärare.

De här andra små sakerna då? Vem hjälper honom med det?
Som till exempel det här att ha med nycklar att göra. Att det tar sån enorm kraft och energi att bara ha nyckleknippan med sig i byxfickan. Att behöva använda låset på skåpet är ju skitjobbigt och tar otroligt med energi från den lilla ynka kraften han egentligen har kvar. Eller så är det den energin som ryker först och det andra får ta det som blir över.

Sonen åker alltså ett helt vasalopp innan han ens har kommit utanför våran ytterdörr på morgonen.
Och se dessa jäkla jeans. Som han inte började använda förrän i åttan och vi hade flyttat utomlands. Han tyckte inte då att det passade att gå i mjukisbyxor bland alla ambassadörsbarn. Innan dess var mjukisbyxor det enda han använde.
Och sen dess har han haft jeans på sig varje dag i skolan. Men de åker av det första som händer när han kommer hem på dagarna. De är det sista han tar på sig innan han går hemifrån, och de är det första han tar av sig när han kommer hem.
För de är hårda och obekväma och de har en förmåga att de alla har en dragkedja fram. Bara att behöva ta i dessa är ett moment för våran 17 åring.

Dessa två saker såsom nycklar och jeans, som för vanliga människor aldrig är nåt som helst problem eller som de tänker på eller behöver lägga energi på över huvud taget, får alltså jättestora konsekvenser för sonens skull.

Så bara att få slänga av sig jeansen och lägga ifrån sig nycklarna när han kommer hem är som att låta en tvångströja falla av. Han känner sig både friare och lättare utan dessa attiraljer. Även om jeansen numera sen några år är sk frivilligt beteende så är det ändå otroligt jobbigt för honom.

Bara för att vara en aning som alla andra.

Vad är problemet?

Som bestämdes på mötet med rektor strax innan jul så gick igår mötet tillsammans med alla berörda lärare av stapeln. Ett möte utan sonen själv.

Rektor var med även han, men det var jag och maken som pratade.
Vi hade i förväg skickat ett dokument till rektor med en önskan om att han skulle tillse att detta dokument kom alla till godo.
Vilket han höll och delade snällt ut till alla runt bordet.
Dokumnetet innehöll två delar. Den ena delen innehöll vad Asperger syndrom generellt är och den andra delen innehöll vad just vår son behöver specifikt. Med extra tyngd från Hab.

Mötet förflöt oerhört smidigt och med lite tillägg av uttryck och fraser och meningar som sonen själv har sagt blev träffen en ganska så känslofull sådan faktiskt.

Sonen har ju som sagt en väldig självinsikt om sin egen situation, och han vill gå ut gymnasiet i juni 2016.
Några av hans egna fraser är bla:
- Om jag hade haft rullstol hade jag fått tillgång till skolans hiss utan några frågor. Ingen skulle tycka det var konstigt och i stället be mig använda trappan.
- Den energin mina vänner lägger på skolarbetet lägger jag på det sociala, och då har jag skolarbetet kvar.
- Om jag får skriva fritt om det som intresserar mig kan jag skriva hur bra osm helst. Om jag måste skriva om författare från 1600 talet kan jag bara använda max 40% av min kapacitet. Vill de se hur jag skriver kan de läsa mina gästinlägg på olika bloggar.
- Det finns en eller två lärare som har frågat mig hur det går. Av alla andra blir jag behandlad precis likadant som alla andra. Och ändå så kräver lärarna samma sak från mig som av alla andra.

Alla dessa uttryck pratade vi om bla.

Han är en skärpt kille och han är en klok ung man.
Han vet att han har rätt till anpassningar i skolan och vet också att det inte alltid funkar så bra med alla lärare. Och Han vet också om att han aldrig i livet kommer att jaga en endaste lärare på egen hand.
Vi sa igår på mötet att det är deras ansvar som vuxna och lärare att se till att våran kille har förstått det de just har sagt vid tavlan. För han kommer aldrig att själv be om hjälp om han inte känner tillit eller trygghet med berörd lärare.
Och har en lärare kommit så långt med vår son lovade vi att den läraren har den mest lojale vän man kan ha.
Så funkar vår kille. Tillit och trygghet är nått man som vuxen får förtjäna.

När alla punkter på dokumentet var avprickade så frågade rektor om lärare hade några tankar. Och det dök upp lite frågor. Om hur vi ska lösa det här när han ska läsa gamla klassiska romaner från typ medeltiden osv.
Lös problemet, sa vi. Kanske inte så ordagrant, men ändå var vi väldigt tydliga. Svenskaläraren var då rädd att "vad ska alla andra säga om han får en annan bok"?
Då kom sonens egna fras till sin rätt att om han hade haft rullstol och behövt åka hiss, och nån hade ifrågasatt det -  då hade säkert svaret blivit "för att han behöver det".
Samma sak om han behöver läsa en annan sorts bok - "för att han behöver det".
Vad är problemet?


Vi tackade så mycket för deras tid och för att de hade lyssnat så intensivt.

Då plötsligt händer det!
En ny lärare -  som han ska ha i religion, börjar att applådera och säga ( förövrigt den läraren som i höstas blev vald i en elevenkät som den bästa läraren i skolan ):
"Bra föräldrar. Mycket bra gjort av er!"

Och då la hans mentor även till:
"Och en väldigt bra ungdom också!"

Efter 12 år i skolan kom det!

Ge aldrig upp!

Ps. Rektor sa när alla lärare hade lämnat rummet, att han la märke till att det fanns en del av hans medarbetare som han behöver ta ett extra snack med där det kändes väldigt viktigt  att det är just det och det som ska läsas och i den och den boken.
Han sa att han förstod att vi inte har känt oss nöjda med en del av dem.

Sagt av lillebror

I fredags mellan 16.00-21.30 inventerade lillebrors fotbollslag på ICA Maxi här i stan.
Sammanlagt var vi ca 30 stycken med spelare samt att de flesta hade varsin förälder med sig som räknehjälp. Allt för att det skulle gå så fort osm möjligt och för att alla pengar som intjänades på detta ska sen delas upp andelsvis på spelare. Så ju fler andelar spelaren hade som hjälpte till desto mer pengar till den personligas kassa i lagkassan för kommande resor och turneringar. Lillebror hade hela sin familj med sig. Storebror hängde på för att han skulle få tjäna en slant av oss för att han var med och hjälpte till av sin fritid. Han tjänade privat av oss lika mycket som lillebror fick in till sin del i laget av hans hjälp.

När vi kom hem sa lillebror:
"Oskar tycker att du är cool brorsan! Han tycker att du är biff!"

Oskar heter egentligen nåt annat, men jag kallar honom det just nu.
En av de coolare killarna i laget är det i vilket fall som helst. Han är cool, schysst och en härlig kille.

Behöver jag säga att storebror sken som en sol. Även om han har otroligt svårt att ta till sig, det rinner oftast bara av. Både såna kommentarer som är lite elaka samt de som är menade som komplimanger.
Att han inte tar åt sig av de elaka är som tur var ganska så skönt. ( Även om just de kommentarerna är de tuffaste för mamman ) Men att han inte har förmågan att ta till  sig sånt som lyfter honom känns en aning tråkigare.

Men i fredags så sken han upp.
Han insåg att hans timmar på gymmet börjar ge resultat. Han ÄR biff. Han ÄR stor.
Han blev jätteglad.

Och jag blev jätteglad över att det finns ungdomar där ute osm anser att vår kille är cool. Och biff. Och ser på honom med den respekt som alla människor faktiskt är värda.

Och jag är jätteglad över att lillebror kunde säga det till sin bror. Och på sättet han sa det på. Lillebror var stolt över sin bror. Och det värmde ett mammahjärta kan jag säga.

Sex månader sen vs nu

Sakta men säkert händer det positiva saker i vårt liv.
Vi får verkligen inte ha för bråttom utan allt måste ske på hans villkor samt i hans takt.

Bara en sån här enkel sak som att jag och maken hade lust att kolla på innebandy i gårkväll klockan 17.30. Många av våra vänners ungdomar lirar just innebandy och i helgen är det en stor turnering här is tan som går av stapeln just för 97:orna.

Vårt förslag till våra egna söner var då att äta nåt ute på stan innan innebandyn för att sen gå vidare för att kolla matchen. Vi misstänkte att matchen inte alls skulle locka nån av dem, särskilt inte storebror. Och mycket riktigt. Han ville absolut inte gå på matchen. Men äta behövde han ju. Så då kom jag på iden om att killarna kunde ta bussen hem efter maten så kunde jag och pappa gå vidare.
För ett halvår sedan hade det inte gått överhuvudtaget. Då hade vi ätit vår mat hemma som vanligt och vi hade inte gått på matchen om inte han hade följt med. För då kunde han inte vara ensam hemma alls.

Men igår.
"Ok, vi tar bussen hem jag och brorsan, så hör ni av er när matchen är slut!"

Och idag ska lillebror spela DM i Futsal. Inomhusfotboll med en särskild sorts boll. Pappa ska vara med som lagledare under dagen så de åkte tidigt båda två.
Jag vill hemskt gärna se några matcher jag med och har sagt det till storebror. Jag frågade om han ville följa med, för det har han ju behövt göra förr om inte jag har stannat hemma utan att ha sett några matcher alls.
"Åk du mamma. Jag vill inte följa med, men tänk inte på mig. Jag klarar mig!"
Jag var tvungen att titta två ggr på honom. Ordentligt. För först visste jag inte om det var menat som ironi att jag inte skulle tänka på honom. Var fortfarande osäker efter andra titten så jag var tvungen att fråga om han menade allvar.
"Ja det är klart att jag gör. Jag ska till gymmet först. Sen är det fotboll på tv i eftermiddag, så tänk inte på mig!"


Ok. Hade inte heller gått för sex månader sen.
Så nu ska jag åka och titta på lillebror när han spelar fotboll helt ensam. Ja, han spelar ju inte fotboll helt ensam såklart. Men jag kunde åka och titta helt ensam. Och behöver inte tänka på hur storebror m¨r bland alla andra högljudda människor. Och jag behöver inte  tänka på hur han mår med så mycket människor överallt och folk som pratar och rör på sig överallt och domare som visslar överallt. Jag behöver inte se till så att han får nåt att äta och dricka med jämna mellanrum för att hålla humöret och välmåendet uppe.
Jag behöver inte tänka på vilka jag sitter bredvid på läktaren eller var jag sitter på läktaren. Jag kan alltså  gå fram och heja och prata med vilka jag vill.
Och jag kan åka hem när jag vill.

Vilken söndag!
Så konstigt det blev.

97:ornas år ett fylla 18

Nu börjar storebrors årgång att fylla 18 år.
Idag blir hans bästis Nicklas myndig.
Klockan 11.00 var de tre killar som var där och uppvaktade honom.
Sonen var så himla uppklädd med både vit skjorta och kavaj. Händer aldrig annars. Men nu fyllde Nicklas 18 år och det är även stort i vår sons liv och då klär man upp sig helt enkelt.

Jag kan inte fatta att året är här.
Året då vår äldste blir myndig. Han ska alltså enligt lag from nu stå för sina egna handlingar och därmed stå för alla konsekvenser.

Jösses. Det känns märkligt. Mycket märkligt.
Vi har fått kopierade papper från Hab där det står att snart är just Hab ute ur bilden och de som står näst på tur om vi behöver fortsatt hjälp är vuxenpsyk.
Känns sådär plötsligt.
Jag vill inte lämna barndomens trygga famn. Så känns det faktiskt.

Vad händer nu?

En viktig stund mitt i skrattet

Satt i soffan med båda mina söner i gårkväll.
Vi fikade, snackade och hade det väldigt mysigt tillsammans alla tre.

Plötsligt kom vi in på hur det var när de var yngre.
Storebror berättade själv att han nog var en aningens för arg för det mesta när han var liten. På allt och alla och mest hela tiden. Vi pratade om hur det flög sudd och pennor och böcker när jag försökte få honom att sätta sig med sina läxor under låg och mellanstadiet.
"Ja, så var det under en period faktiskt", sa jag, "kommer du ihåg det?"

Det kom upp en hel del episoder som hände och till slut bara skrattade vi åt eländet. "Kommer du ihåg när det där hände?" "Kommer du ihåg när du gjorde sådär?"
Och av helt naturliga orsaker så mindes vi alla tre dessa år med helt olika perspektiv.

Storebror minns sina argaste och mest ångestfyllda år som otroligt frustrerande. Ingen som förstod. Ingen som hjälpte honom på det sätt han behövde.

Jag minns dessa år med en känsla av total otillräcklighet. Varför blev han alltid så fruktansvärt arg hela tiden? vad gjorde jag för fel? Jag var arg på honom samtidigt som jag bar på en enorm ledsamhet över att det såg ut som det gjorde. Jag minns dessa år som väldigt ensamt.

Lillebror minns dessa år också. Och han gör det som om det vore igår.
"När du var sådär arg var jag livrädd för dig. Då satt jag i mitt rum och hoppades att det skulle gå över!"
Han öppnade sig och berättade hur ensam han har känt sig när storebror hade alla dessa utbrott och jag var tvungen att ge all min tid till att lugna och passa honom.

Stunden i soffan blev en väldigt intim närvaro.
Mitt i allt det dråpliga kändes stunden väldigt viktig.

Jag bad lillebror om ursäkt såhär i efterhand över att min tid inte räckte till åt de båda vissa gånger.
Jag sa att jag är uppriktigt ledesn över att han har känt sig så ensam där han satt i sitt rum byggandes med Lego tills huset hade lugnat ner sig.

Det jag inte berättade för mina söner var att även jag kände mig så himla ensam på den tiden. Maken jobbade borta måndag - torsdag under flera år och jag hade 100%:igt ansvar för hus, hem och barn. Och han orkade inte höra hur jobbigt jag tyckte det var på kvällarna när han ringde och undrade hur läget var. Till slut svarade jag honom bara att "fråga inte hur det går om du inte orkar höra sanningen".

När lillebror fick fram hur han upplevde situationen så ingrep storebror med att helt lugnt säga att "tänk på hur jobbigt jag hade det, du hade nog inte velat byta faktiskt".

Då fick jag hoppa in och medla en smula. Jag försökte få fram så diplomatiskt jag bara kunde att hur viktigt det är att vi allihopa får försöka förstå varandra och att vi alla vid den här tiden inte visste bättre.
Jag förslkte förklara för lillebror att storebrors beteende endast var ett uttryck för hur hans stresspåslag ökade, och att hans ilska och frustration inte var av att han var elak eller att han kastade saker med vilje.

Jag försökte förklara att livet är bra mycket lugnare hemma hos oss under de sista åren pga att vi har lärt oss så mycket och kan hantera situationer helt annorlunda nu för tiden.

Jag försökte berätta och förklara för storebror att lillebror faktiskt fick klara sig väldigt mycket själv även om det är väldigt svårt för honom att kunna sätta sig in i lillebrors ställe.

Det blev en väldigt viktig stund där i soffan med mina två älskade ungar.
Och jag tror faktiskt att förståelsen för varandra ökade iallafall en aning.

Nyårsafton 2014

En kväll som planerats med noggrannhet och framförhållning i flera veckor av fyra killar.
Fyra killar som hänger ihop och mår bra tillsammans. Fyra killar som har känt varandra sen typ sexårs.

De skulle vara hemma hos sonens bästis Nicklas vars föräldrar skulle vara borta på fest.
Och Nicklas skulle stå som värd och fixa varmrätten, vilken han och hans pappa hade stått och stekt kvällen innan. Så det var bara för killarna att värma på. Oxfile med poataisgratäng.

De hade bestämt att dela upp lite fix-grejer. Sonen skulle fixa dricka. Alltså läsk. En skulle fixa efterrätt. En skulle fixa raketer varav den pappan hade fixat en schysst avfyrningsramp åt dem.
Och precis som väntat hade inte sonen frågat sina vänner vad de hade tänkt bjussa på för mat när jag undrade vad menyn skulle bestå av, "hur ska jag veta det, jag är ju inte matchefen? Jag har bara koll på läsken!"

Klockan 18.00 skulle han vara på plats.
Och då är det klockan 18.00, varken före eller efter.

Han tog på sig skjorta och kavaj och ställde sig för att vänta i hallen en stund innan han cyklade iväg för att komma precis i tid.

Maken sms:ade med honom en gång under kvällen. "Jag har det toppenroligt!"
Han kom hem vid tvåtiden på nattkröken och jag som inte hade kunnat somna innan han kom hem var klarvaken när han steg innanför ytterdörren.

Han hade vunnit pokerturneringen klart överlägset och var stolt som en tupp.