För smått eller lagom, vem bestämmer vad som är rätt?

Veckan efter lovet hade sonen bestämt sig för att sätta på sig sina nya jeans. Att börja ha dem i skolan. De som vi köpte för ett par veckor sedan. Ursnygga på honom verkligen.
Men det vae inte gjort bara sådär.
För vi köpte en helt ny modell mot vad han var van vid sen innan.

En modell som sitter en aning tightare, är lite lägre i midjan och något rakare i benen.

Och han tycker att de känns så mycket trängre.
Han kan inte se eller förstå skillnaden mellan "för små" kläder eller modeller som sitter tightare.
Hans gamla jeans var verkligen för små. Han har vuxit alldeles för mycket för att passa i dem längre. Så pass att han har berättat att till och med kompisarna har sagt  det till honom.
Men nu så undrar han då varför han inte kan han ha de gamla byxorna eftersom de känns lika små.
Och jag försöker att förklara skillnaderna.

Detsamma gäller även tröjor och t-shirtar. Nu när hans träning börjar ge resultat så vill han ha tröjor som kan visa detta. Och då köper han i våra ögon alldeles för små tröjor.

Och vi pratar igen.
En gång till.
Samma varv igen.

Svår situation och det är inte helt lätt. Eftersom vi inte vill kränka honom och det han känner.

Vilken vecka det blev!

En helt osannolik vecka har passerat.

Lillebror vinkade vi av redan på fredagen. Hans bussresa skulle ge sig av vid 12 tiden. Han var hur cool som helst.

Storebror fick välja var han skulle sova natten mellan fredagen och lördagen. Farmor och farfar hade planerat att åka redan vid 06.tiden på lördagsmorgoen och hade väl velat haft storebror hemma hos sig redan där på morgonen.
Men sonen valde att sova hemma. Hos mamma och pappa. Och det fick han såklart.
Så vi upp alla tre vid fem-hugget på mogronkulan. Åt frulle och pacakde det sista. Vi hade erbjudit oss att köra över sonen, men farmor och farfar kom och hämtade honom.
En kram och Hej då.
En aning jobbigt för mamman. Men han var helt lugn. Han satte sig i framsätet och vinkade.

Jag gick in och tog mig en liten stund för mig själv. Behövde andas lite.

SEn packade vi det sista åt oss två.
Vår bil gick mot Arlanda en stund senare. Så himla mysigt.

Efter dessa båda avsked med killarna kunde jag släppa helt. Utan några osm helst problem.
Jag pratade inte med nån av dem på hela veckan. Jag skickade på sin höjd ett par meddelanden via messenger på facebook. Men våran Wi-Fi på hotellet var så helt under isen att den endast funkade utridigt på morgoen. Och då var det ju ingen av dem som satt med sina telefoner och kunde svara.

Maken fick några meddelanden av den andra pappan som lillebror åkte med om att allt var ok. Och så fick vi några meddelanden från farfar att allt var bra norröver också.
Underbart!

Krisplanen om nåt skulle hända barnen nåt medan vi var borta var glasklar.
Om storebror skulle bryta benet eller nåt annat av allvarlig karaktär så lovade farmor och farfar att ta allt ansvar för det. De skulle fixa och finnas för honom om det behövdes läkarvård eller att de slulle behöva lämna fjällen.

Lillebror hade också en standby som skulle ställa upp om nåt skulle hända honom. Mormor var anlitad för hans räkning. Om lillebror hade behövt flygas hem akut så skulle mormor finnas här och ta emot honom eller hämta på flygplatsen eller ta flyget till Österrike. Hon skulle i vilket fall som helst vara på plats mycket snabbare än oss.

Och hon har verkligen tagit sitt uppdrag på fullsate allvar visade det sig. Och jag älskar henne verkligen för just detta. För att hon är som hon är.
Hon berättade nu att hon hade skrapat bilrutorna varje morgon för att vara starklar om det behövdes snabbt osm attan.
Och hon berättade att på hennes gympa som hon brukar gå på så stänger hon alltid annars av sin telefon. Men inte den här veckan. Då bad hon en av damerna i receptionen ta hand om den och svara och fråga om det gällde "XXXX". För då var det viktigt och då skulle de ge telefonen till henne.
Hela hennes anspänning har tagit så hårt på henne så hon behöver vila nu. :)

Maken blev tyvärr sjuk på vår resa. Han fick en enda hel frisk dag. PÅ måndagen kände han kli i halsen vid frukosten och efter en timme var han jättesjuk, med feber och ont i kroppen. Han har gått på alvedon och Ipren hela veckan faktiskt. Men han har krigat på. Och det var ju roligare att vara sjuk där borta än hemma, sa han.
Och så är han ju lite rolig mitt i allt.

"Kanske var bra att jag blev lite sjuk älskling, för nu kunde jag ju hålla mig till ditt tempo istället för mitt eget rastlösa sätt!".

En fin insikt.
Med lite humor.

Jag har resfeber åt oss allihopa

En annorlunda vecka är på ingång.
En annorlunda vecka är även på väg att ta slut.

Det händer ås himla  mycket positivt med sonen just nu att det inte är riktigt klokt egentligen. Jag bara myser och njuter av det så mycket jag kan.

Han vill ich han försöker att klara så mycket som möjligt själv. På egen hand. Han vill så oändligt gärna vara så självständig som möjligt. Men det tar på krafterna. Han är helt slut när han komner hem. Han är precis som en urvriden disktrasa på kvällarna. Men av positiv stress. Positiv kravbild.

Jag har ju tidigare berättat om att han har börjat hjälpa till att träna P-00 i fotboll. Där har han sin gudfar/farbror med sig som en stor trygghet. Men vi är inte där.

Han fick i julklapp av oss fyra träffar med en PT på ett gym här i stan. Allt för att han ska få lära sig att träna "rätt". Jag har med mina kunskaper inom anatomi och muskler och träning hjälpt honom så gott jag har kunnat. Men nu är det dags att lämna över till andra. Som kan mera. Han kräver mera, kan mera, och vill mera.
Den PT:n mailade han till efter jul. Med hjälp av oss om vad som skulle skrivas.
Efter det har han skött den kontakten helt själv. Vilket har lett till deras första träff nu veckan. På en enligt sonen urusel tid, men han tog den iallafall. Med "urusel" tid betyder det att han hade ungefär ca 1,5 timme efter skolan innan det mötet.
Men han bestämde sig för att stanna kvar i stan, ensam. Han åkte till XXL och köpte sig ett par byxor som han och jag var och provade i helgen. Sen åkte han tillbaka.
Efter mötet med PT:n tog han bussen hem själv. Och var inte hemma förrän vid 18 tiden. Det här har ALDRIG hänt förut.
Han har aldrig stannat i stan efter skolan. Han har aldrig åkt såhär fram och tillbaka. Han har aldrig träffat en ny människa på det här sättet och öppnat upp sig förut.

Han har även den här veckan tagit kontakt med körskolan, bokat en körlektion och varit där.
Helt på egen hand. Och fått så enormt med beröm av körskoleläraren att han inte behöver ta en lektion till förrän i juni, då hans 18 årsdag börjar närma sig med stormsteg. Han ska fortsätta köra som han gör med några nya tips i rockärmen bara.

Jag är helt tagen.
Av ren och skär glädje och stolthet.

Och nästa vecka är det Sportlov.
Och han drar till fjällen med farmor och farfar samt med två fastrar med sina familjer.
Inga andra storkusiner hänger med det här året. Bara han.
Men det är ok med honom. För han känner sig hemma och han vet hur stugan ser ut och han ver hur backen ser ut.
Och farmor och farfar vet vad han behöver.

Lillebror åker till Österrike istället.
Med en kompis och dennes familj. En bussresa på en vecka. Borta från oss. Utomlands själv för första gången. Med eget ansvar för sitt pass, sina pengar. Klara av skiduthyrningen själv. Klara av inköp av liftkort och allt.
Jag är så stolt över att han ger sig iväg. Att han vågar, att han vill.
Han kan! Även om det känns en smula tufft för mamman just nu.

Och så vi då. Jag och maken.
Barnfria en vecka.
Vi drar västerut.
Ända till Karibien.
Bara vi två. En hel vecka. Har inte hänt sen sommaren 1996 då vi var på Cypern och inga ungar fanns. 19 år sen.

Och jag har resfeber för oss alla. Så det räcker och blir över.
Mest febrig är jag över att vara på andra sidan jordklotet från mina barn.
Tä'nk om det händer nåt??
Men då har vi såklart en krisplan klar.

Första nya jeansen sen åttan

Det här med kläder har alltid varit ett känsligt kapitel.
Sonen har haft väldigt svårt med att överhuvudtaget ta sig in i klädaffär tidigare.
Och att sen gå och leta efter nåt som är snyggt har ju varit helt omöjligt. Och för att inte tala om det här med att gå in i n hytt och prova. Har inte finnits på världskartan liksom.

Han har inte velat ha haft kläder som har dragkedjor i nån form. Han har endast velat haft mysbrallor. Det har inte fått vara nån som helst mönster på tröjorna.
Inga hood-tröjor med luvor.
Vilka konflikter det här med kläder har gett oss genom årens lopp. Som tur är har både jag och maken blivit klokare med åren.

Han tänker även osm så att har han köpt en t-shirt att ha när han spelar golf, så har han köpt en tröja för att spela golf i. Då har man inte den tröjan till nåt annat.

De senaste åren har han ändå haft jeans i skolan. Sen han började i åttan närmare bestämt och vi flyttade utomlands. Då köpte vi ett par jeans. De ha rhan haft sedan dess.
Man kan säga att de verkligen är för små nu. Och att det är nte bara vi föräldrar somnar påpekat detta för honom. Ni har även hans närmaste vänner sagt åt honom att skaffa nya.

Sen förra sommaren har ändå nåt nytt hänt. Han har på eget bevåg velat köpa nya tröjor. Han har köpt pike'tröjor och han har faktiskt använt dessa.

Eftersom han är som han är så har inte beslutet att köpa nya jeans gått så fort, sådär från ena dagen till den andra. Utan här har han gått omkring och förberett sig själv under ett par veckors tid för att ens kunna komma på tanken att göra slag i saken.

Men idag. Sagt och gjort.
Han och jag åkte in till stan.
För att detta ska gå smidigt behöver allt klaffa en sån här dag. Han måste vara på rätt humör. Han måste hitta nåt i affären på först försöket. Han måste vara inställd på att prova, vilket innebör att det blir en aning bökigt eftersom man då måste ta av sig sina kläder, ta på sig de nya för att sedan ta av sig dessa igen och sist av allt ta på sig sina egna kläder igen.
Ett moment som tar ofantligt med energi.
Och passar inte första byxorna är det väldigt lätt att energin tar slut redan där och då. Han orkar inte ens dra för skynket själv, det får man hjälpa honom med.

Men vi kom hem med ett par nya jeans.
Jättesnygga på honom.

Och han har lovat att använda dem.

Vi mammor är sjutusan så himla viktiga, säger jag med tårar i ögonen

Grannen kom in med gårdagens Expressen i morse.
Vi fikade en liten stund.
Sen gick hon hem.
Och jag körde sonen till farfar som ska hjälpa honom med matten en stund nu på förmiddagen.

Jag åkte hem igen.
Öppnade tidningen.
Läste.
Och grät.

Mascaran rann över hela kinden. Glasögonen blev alldeles i vägen. Tog av mig dem. Men kunde inte då fortsätta läsa. Så på med dem igen.

Jag kan nog inte säga varför jag gråter.
Gör det fortfarande.
Säkert finns det många olika skäl.

Artikeln handlade om en 24 årig kille som fick sin asperger diagnos som 15 åring. Om hur han med rätt hjälp och mer förstående omgivning efter det fick ett helt nytt liv. Han gick från underkänt i alla ämnen utom ett i åttan till godkänt i alla. Han tog även studenten senare på en kocklinje.

Han överöste kärlek över sin mamma osm har hela tiden har funnits vid hans sida. Hon har slagits för hans rättigheter, hon har varit hans kurator, hon har varit hans tolk när omgivningen inte har förstått, hon har varit hans läkare och hållt koll på mediciner. Hon har varit  hans allt.

"Utan mamma hade det aldrig gått! Det hade aldrig gått utan att mamma slagits hela tiden för mig under skolåren!"

Nu bor han själv och klarar sin ekonomi helt på egen hand.
Han har vänner och han har en fungerande vardag med jobb och en balanserad fritid.

"Vi som lever med diagnoser klarar inte alltid att föra kampen ensamma"



Mina tårar rinner fortfarande.

Ett litet steg mot självständighet

En helg med bara storebror och mig.
Pappan och lillebror har åkt med lillebrors fotbollslag till Växjö för match mot Öster idag. De ska bo på hotel i Jönköping i natt och sen spela match mot Huskvarna i morgon.

Det här att "passa på" att göra nåt roligt bara för mig själv när halva familjen är på annat äventyr finns inte i min värld.
I min värld handlar det om att göra nåt roligt tillsammans med min 17 åring.
Och mina känslor är kluvna när det gäller det här.

Jag förstår när jag pratar med mina vänner om tiden som jag har och får med min fina tonårskille, att det inte är helt vanligt förekommande bland andra jämnåriga, att de vill hänga med sin lilla mamma.
Det händer att mina vänner känner en viss…..jag vad kan jag säga…. är det kanske en känsla av avundsjuka. De vill också umgås med sin tonåring på tu man hand emellanåt.
De vill också sitta och äta middag med sin tonåring en lördagkväll.
Och det försåt jag att de vill. Så klart.
Om det inte händer så ofta, så förstår jag att det kan vara en kär önskan om att få ha den värdefulla tiden tillsammans med sin 17 åring.

För mig är det lite tvärtom.

Jag är självklart otroligt tacksam över att jag har en så finfin kille som inte vill annat än att umgås med mig eller sin pappa. För jag tror verkligen att det är så. Han känner inget större behov av att umgås med andra i sin ålder. Inte så ofta iallafall. Det finns säkert tillfällen där han skulle vilja hänga med sina vänner, men inte vet hur man gör. Utan stannar hemma istället. Av den anledningen.
Men oftast stannar han hemma för det är där han känner sig trygg. Det är där han kan hålla sina egna tider och kan se de program han brukar göra.
Och jag bara älskar att ha honom så nära mig. Att jag känner honom så väl.

Men ibland önskar jag att jag kunde göra nåt annat.
Även när pappan inte är hemma.
Och jag börjar så sakteliga vandra den vägen.
Det tar sin tid. Och det får det göra.

Men jag är på väg. Ett steg i taget.
Och det betyder samtidigt att sonen också är på väg. Med ett steg i taget.

Men nu i helgen har vi bjudit in oss på lunch hos min mamma. En timmes bilkörning härifrån. Och sonen ska köra. Till sin stora förtjusning.
Väl framme ska vi äta mat och gå på Loppis, för mormor har hittat gamla Guiness rekordböcker där som sonen är ute efter.
Vid 16 drar vi hemåt igen så han kan se sin fotboll på Tv.

Så har vi tagit fram kyckling ur frysen. Vi ska göra kyckling i ugn med klyftpotatis till middag. Hans favvo!

Trevlig helg mina vänner!

Hänger det ihop, del 4.

På skötbordet gillade han att ligga. En glad och pigg kille när han inte åt.
Jag lärde mig att byta blöjor som aldrig förr.
En dag när jag stod där som bäst och tvättade av honom så märkte jag en svullnad över hans ljumskar, över snoppen precis.
När jag lyfte upp benen med ena handen så försvann det.
Han skrek aldrig och verkade inte ha ont.

Så här såg han ut med jämna mellanrum. Självklart såg mannen ingenting men jag såg. Ofta. Till slut hörde jag även när svullnaden försvann. Det lät precis som om nånting drogs in. Och det var ju det det gjorde.

På sex-veckors kontrollen bad jag läkare kolla vad det kunde vara.
Han kände och klämde och lös med en lampa igenom pungen.
Han kände och såg absolut ingenting.

"Är du helt säker på vad det är du har sett?", frågade han.
Ja, det var jag ju. Men började ändå tveka på mig själv. Hade jag bara inbillat mig?

"Om du är så säker så skickar jag en remiss till barnkirurgen så får du visa upp honom där".

Ok. Tack.

Jag och sonen åkte upp till sjukhuset några dagar senare.
Min pappa var med minns jag. Maken jobbade väl.

Läkaren tog min son. Kände och klämde ä'ven han. Såg inget. Kände inget.
Han började rita med en penna på pappret som låg på britsen. Han förklarade och beskrev för mig vad ett ljumskbråck är för nåt. Och så frågade han samma fråga som förra läkaren:
"Är du helt säker på  att du har sett det här? Har något stuckit ut här och sen försvunnit?"

Svar ja. I flera veckors tid.
"Ok då opererar vi enbart från dina ord!"

Inte utan att jag återigen kände mig en aning tveksam. Särskilt när maken började säga att om två läkare nu inte varken har sett eller känt nåt så……

Den 13 december 1997, på lucia och hans egen tre-månaders dag låg han på operationsbordet.
Jag fixade inte att se på när han sövdes ner. Maken var med honom då.

Efter operationen kom läkaren fram till mig. Han kramade om med sina stora armar och händer och sa:
"Vad bra att vi opererade! Hade jag inte lyssnat på dig så hade ni garanterat kommit in i mellandagarna med inklämt bråck. Och då har man fyra timmar på sig innan cirkulationen försvinner!"

Sedan den dagen har jag ALLTID litat på mig själv vad gäller mina barn. Ingen, absolut ingen känner dem mer än vad jag gör.

Hänger det ihop, del 3.

Efter några dagar hemma i lägenheten med vår nya lilla familj upptäckte jag att han sög så himla lite på mitt bröst. Så fort han hade tagit sig några sug så bara somnade han.
När vi lämnade sjukhuset så var lite gul i hyn men det vari nget som vi skulle bry oss om så mycket. För det skulle gå över av sig själv.
Vi fick rådet att lägga honom i dagsljus bara och sen var det viktigt att jahg gav honom mat var tredje timme. Dygnet runt. Så det var bara att ställa klockan varje natt.

Sagt och gjort.
Han var så himla slö och jag blev så himla orolig. Jag ringde BVC och de sa att jag skulle nypa honom under fötterna varje gång han nickade till under amningen. Så jag satt där med liten nyfödd bebis. Som somnade så fort han nästan kände doften av mjölken. Och jag visste att det var livsviktigt för honom att få i sig maten så levern hade möjlighet att rensa sig själv.
Som jag slet.
BVC bjöd in mig så ofta jag bara ville för att kolla hans vikt. Jag gick dit två dagar i veckan i flera månader. Måndagar, efter helgen och torsdagar, precis före helgen. Damerna där tog emot mig med öppna armar varje dag och tänkte nog att det var allt en liten osäker mamma det där. Men för mig var dessa dagar heliga. Urviktiga. Hade inte överlevt den första tiden om inte de här damernas lugn fanns där för mig just där och då. Och han gick upp i vikt precis som han skulle.

Vi fortsatte så här, sonen och jag. Jag grät och var olycklig över stressen över att jag var ensam ansvarig  över att han skulle få i sig mat överhuvudtaget.  Jag ville så gärna.
Han åt i tre minuter, sen sov han som  en stock.
Efter tre månader försvann det. Då började man se hur hans hy antog en något ljusare ton.

Tre månader.

Hänger det ihop, del 2.

Mina värkar satte igång fyra dagar senare än beräknat.
Ett dygn senare var sonen född.

Vi åkte in på fredagskvällen vid 20 tiden på kvällen.
Låg hela natten med epidural i kroppen som gjorde att jag inte kunde vara uppe och gå, utan låg till sängs hela natten med maken bredvid på en saccosäck.

Vid 7 tiden på morgons kom samma barnmorska som tog emot oss på kvällen men som sen gick hem vid 21. "Ligger du kvar här ännu??"

Jag blev alltmer värksvag och min kropp orkade inte ta i av sig själv längre.

Till slut behövdes hjälp utifrån. Den barnmorska som så härligt hade lagt sin varma, moderliga hand på min vad under ultraljudet veckan innan kom in i rummet och helt sonika la sig på min mage.
Med hela sin enorma kroppsvikt. Men det gick inte iallafall. Jag höll på att svimma flera ggr.
Läkare tillkallades. Han klev innanför dörren, satte på sig stövlarna som stod till vänster om den, under handfatet.
Jag höll just på att krysta och smack! Så satt sonen fast med huvudet i genomskärning. Kom varken ut eller in. Hans hjärtljud sjönk och sonen trycktes in vid nästa krystning.
Läkaren satte en sugklocka på sonens hjässa. Jag krystade och plopp så var sonen ute.
Läkaren tog honom snabbt med sig och bad maken att följa med.
De försvann ut ur rummet med en väldig fart och där låg jag kvar. Med en praktikant som skulle sy ihop mig.

Efter några minuter kom son och stolt make tillbaka. Sonen hade svalt en massa fostervatten som  han själv hade släppt sin egen avföring i pga sin stress och försök till överlevnad i livmodern. Men nu var han rensugen och jag fick hålla honom för första gången.

Lyckan!
Skräcken!

Hänger allt ihop, del 1

Under graviditeten blev jag uppkallad till förlossningen flera gånger då sonens hjärtljud visade sig vara på tok för låga när jag var på koll hos barnmorskan.
Från sjätte månaden kändes det som om jag var på koll varannan vecka och fick åka upp och lägga mig på britsen för att kolla CTG-kurvan.

Inget att oroa sig för förrän den gången jag var i vecka 39.
Då gjordes samma sak. Jag åkte upp - la mig på britsen - på med alla bälten och sladdar. Sen låg jag där. Och jag bara hatade ljudet av den jäkla apparaten. Och jag hatade att se hur kurvan hoppade upp och ner med siffrorna. Så denna gången bad jag maken att vända maskinen åt andra hållet. Så skärmen  visades mot dörren istället för mot sängen där jag låg. Och så stängde han av ljudet,

Efter en halvtimme kom läkaren in.
Och jösses vad snabb hon blev!
Från det att hon hade sett kurvan från tröskeln var hon framme hos mig och ruskade om min mage på en halv sekund. Med fullt allvar i blicken.
Jag blev helt chockad.

"Åh vad bra!, sa hon sen, " jag fick den reaktionen jag ville ha av omskakningen. Annars hade det blivit akut kejsarsnitt för dig här och nu."

Ok.
Inte mindre chockad.

"Men jag vill ändå att ni kommer tillbaka nästa vecka för att göra ett noggrannare ultraljud där vi går igenom hela kroppen. Det kommer att ta ca 40 minuter."
Vi läste på remissen: "Misstänkt missbildning".

Ok.
Inte mindre chockad.

Sen skulle vi åka hem.
Med den nya informationen.

Veckan efter låg jag på ytterligare en brits då en av barnmorskorna kom in. La sin varma, medgörliga hand på min vad. Och sa att "jag vet vad ni har gått igenom på sistone. Jag vill att ni ska veta att jag tänker på er."

Och med hennes styrka i min kropp gick vi igenom ultraljudet med läkaren.
Allt så perfekt ut.

När hjärna brinner

KOm hem efter en dryg timmes skön avslappnande yoga vid 19.20. Provade första gången förra tisdagen. Gillade det så mycket att jag köpte ett kort för vårterminen när jag kom tillbaka dit ikväll.

Efter en kvarts bilfärd hem i total tystnad utan varken radio eller telefon såg jag fram emot en lugn kväll i soffan iklädd min flanellpyjamas och middagen på bordet.
Men jag möttes av en make i fullständig kaos här hemma. Hans outredda, men förmodade ADHD hade kickat in. Den kickar i och för sig hela tiden oavbrutet, men nu höll hans hjärna på att brinna upp inifrån. Han kan hålla många bollar i luften samtidigt, men blir det för mycket så brinner hans hjärna. Och han tappar all fokus.

"Här får du en lägesrapport", sa han så fort jag klev innanför dörren. Med en röst och en ton och kroppsspråk som bara han kan ha och alla i familjen vet hur landet ligger just då.

Han höll på att städa i köket efter att hela mixern med en liter smoothie hade spillts ut över hela diskbänken då delen med knivsatsen i själva mixern hade lossnat, så när sonen lyfte upp hela bringaren lossnade botten. Med blåbärssmoothie överallt som följd. Handdukar på golvet, papperskorgen på golvet, och till råga på allt skulle Farmen just börja. Hans favvoprogram.

Tidigare under dagen har han kört och skjutsat sonen från skolan till gymmet, från gymmet till hem. Och däremellan pluggat matte med lillebror.
Samt fått reda på att storebror har matteprov nästa vecka och har inte koll på nåt i det kapitlet. Sonens kunskap hänger alltså endast på pappan. Jag har inte en chans i hela världen att kunna hjälpa till och det  vet maken vilket lägger ännu mer ansvar på honom i den här frågan. När inte skolan fixar det.
Och så vet han att han själv är borta ons-tors med jobbet. Samt att han åker på cup med lillebror över helgen.
Han såg bara allt svart och såg ingen lösning om när han skulle kunna plugga matte!!

Plus att vår köksrenovering har tagit enormt med kraft på både mig och maken. Tusen beslut som ska tas och påminn mig gärna om att jag aldrig mer i mitt liv ska bygga om ett kök.
Samtal med byggaren ikväll om kakel och lite snack om det. byggaren kommer över en stund i morgon och snackar vidare. Jag får ta hand om honom.
Vår takbox är ute på Blocket och självklart kommer det en köpare till den i morgonkväll. Då har jag lovat att jag ska ta hand om den köparen. På torsdagmorgon kommer Erikshjälpen och hämtar köksbord, kläder och glas och porslin.

Det är maken som har haft all kontakt med  byggare och takboxköpare men han kan inte vara hemma i morgonkväll. Och det stressar honom enormt.
Som det kontrollfreaket han är.

När jag hade fått lägesrapporten av min man och han gick in i vardagsrummet för att se Farmen gick jag och la mig i min säng.
Jag kunde inte göra någonting.
Orkade inte. Ville inte.
Jag ville inte ta över i köket och städa smoothie. Jag ville inte diska upp efter deras middag. Som maken had fixat också under kvällens lopp.
Jag ville inte prata. Med nån.

Jag låg där i mörkret alldeles ensam ett bra tag.
Samlade kraft. Andades. Tänkte att kvällen inte blev riktigt som jag hade önskat.

Gixk upp till slut.
Fixade i köket.
Maken kom in. Trots Farmen på TV.
Han hade lugnat sig. Han hade landat.
Vi hjälptes åt.

När svaren börjar sina

Kommer hem till en kille som har söndagsångest. Fast det är måndag. För de har haft studiedag idag.
En studiedag som han har strukturerat upp alldeles förträffligt bra på egen hand.

Som vanligt ställde han klockan på halv sju.
Åt frukost med mig. Jag åkte vid 07.30.
Sen skulle han vara ensam hemma tills klockan blev 09.50. Då skulla han ge sig av till vattentornets pulkabacke. Han och hans två bästa kompisar hade tänkt att åka lite "glider" och stjärtlapp nerför backen sen stund.
Sen skulle han hem till farmor och farfar och äta lunch som han hade bjudit in sig på.
Och när jag kom hem vid 14.45 var han hemma. Och alldeles  full av ångest.

Med huvudet hängande i sina händer över bordet. Hela han så överfull av obehagliga känslor som knackade på inifrån och ville ut. Bröstkorgen dunkande och ögonen alldeles olyckliga.

Han ville inget annat än att få hjälp just då.
Och jag hade inga svar att ge.
Jag kan inget göra längre, känns det som. Jag har sagt allt som går att säga. Jag har peppat allt som går att peppa. Jag har erbjudit mig att maila lärare om att han verkligen behöver sina pauser på lektionerna. Men det fick jag inte, för om han går på sina pauser kommer han efter. Jag har sagt att det är inte hans problem. Jag har sagt att om han behöver ha en paus har han all rätt att ta den och det är sedan lärarens ansvar att få honom tillbaka på banan igen.
Jag har sagt att lektionstiden kan inte vi gära så mycket åt. Den är så lång som den är.
Och matten är svår. Och de ska läsa kontsiga böcker i svenskan.
Samma visa varje vecka. Varje månad varje år. I snart 12 och ett halvt års tid. Nu är det "bara" 1,5 år kvar. Men efter studenten kommer nåt annat. Så klart. Så naiv att jag tror att det blir bättre bara skolan är över är jag inte. Det blir annorlunda.

Men det jag blir förbannad på är att just nu känns det som om vissa lärare anser att "nu har jag gjort mitt för nu har jag mailat hans föräldrar min planering så nu kan de förbereda honom hemma". Och så hjälper de honom inte i skolan. Det blir jag förbannad på. Så nu är det jag som måste ta tag i det här iallafall. Vare sig han vill det eller inte.

Annars satt vi och pratade massor här i soffan.
Att se honom må så himla dåligt, och att veta att så här är det varje dag för honom gör så ont i mig.

"Hur ska jag göra med det sociala då, mamma?"
Ja, svarade jag. Jag vet inte riktigt. Vilka situationer känner du är mest jobbiga?
Är det med folk du känner lite grann, som du känner mycket eller som du inte känner alls?

"Det är så himla svårt att förklara hur det är för er som inte har det som jag. Ni har svårt att förstå hur jag menar".

Han fortsatte.

"Ibland förstår jag inte vad mina vänner skrattar åt. Ibland uppstår situationer där jag inte vet vad jag ska säga. Ibland uppstår situationer där jag vill säga nåt, men vet inte vad. Jag förstår inte och jag känner mig helt klart annorlunda än alla andra. Och på det sättet blir jag utanför".

Älskade unge!
Som snartt är vuxen.

"Du och pappa är de enda som verkligen förstår mig känns det som. Pappa är duktig på att hjälpa mig med matten och beställa saker och ting från nätet. Du är bra på det här vardagliga som hjälper mig lika mycket. Som nu, att sitta så här med mig i soffan. Du brer min smörgås på morgonen för att du ser att jag just då inte fixar det behöver all min energi till att bara orka vara."


Mina svar har sinat.