Det kom ett mail…..

Igår när maken och jag var på väg för ett dygn på annan ort ringde vi till sonen och bara ville höra hur läget var. Han svarade och var på ett sånt himla bra humör. Han frågade om vi hade läst ett mail som han hade vidarebefordrat till oss. Nej, det hade vi inte hunnit ännu.

Då berättade han att han hade pratat med sin spanskalärare i skolan. Hon hade fångat upp honom och sagt exakt det som sedan även kom på mail:

"Hej XXXX!

Jag har glädjen att meddela att du kommer att erhålla ett stipendium på avslutningsdagen för mycket goda prestationer i ämnet spanska. Det är jag och Karin K som har nominerat dig, men det är även fler lärare som styrker nomineringen och tycker att du har gjort bra ifrån dig. Ditt stipendium grundar sig på två kriterier:

-          Ovanligt framstående i ett eller flera ämnen (bla. m. tanke på att du har läst 400 poäng spanska och med goda resultat).

-          Goda studieresultat trots särskilda omständigheter

Tyvärr så brukar avslutningen i aulan stundvis vara mycket skränig, särskilt när år 3 studenterna tågar in. Ni kan väl fundera hemma om du ändå vill vara med och ta emot stipendiet på scenen eller om du vill få det tilldelat tex. på rektors kontor.

Grattis och bra jobbat!"

Tror ni att mina tårar rann på mig där jag satt i bilen och hörde när han berättade det här. 

Våran kämpe!

Första försöket ensam över natt

Nu händer det grejer minsann.

Jag och maken har varit på annan ort med makens jobb. Vi har till och med sovit över och killarna har varit ensamma hemma över natten för första gången. Utan nån som helst stand-by. Vi hade inte förberett någon annan om att vi skulle vara borta.

Och det har gått så himla bra!
Killarna har haft det toppen och jag har kunnat slappna av till hundra procent. Och varför jag har kunnat slappna av så till den milda grad beror nog på att nu var det dags. Var sak har sin tid. Sonen var redo. Vi har väntat med att vara borta över natt tills han kändes helt redo. Och inte eventuellt redo, att han kanske skulle kunna klara av det.
Nu kände vi att han var fullständigt klar för första försöket.

Lillebror fanns hemma. Och han hade deras kusin med sig hemma. Om lillebror hade fått för sig att ge sig iväg under kvällen hade han fått order om att vara hemma senast klockan 22 av oss. För att storebror skulle veta att efter 22 var de två.
Storebror hade även hemmamatch med kusinens lag som han tränar, så de två var borta på idrottsplatsen till ca 20.30. Och då vandrade lillebror bort och kollade på den matchen. Sedan gick de alla tre hem tillsammans efter matchen.

Första försöket har gått fantastiskt.

Önskar er en härlig helg!

Storebror åker med farmor och farfar till deras sommarstuga och hjälper farfar med att klyva ved och bära stockar, klippa gräs och bygga jakttorn.
Perfekta aktiviteter för honom.

Pappan tar med sig lillebror och en kompis till våran sommarstuga ikväll.

Jag får hem en kompis till kvällen som åker hem i morgon så jag tar tåget i morgon eftermiddag till stugan.

Blir en skön helg!

Önskar er alla en underbar helg!

VAD BRA JAG ÄR!

Jag har idag skrivit på mitt livs första kontrakt om en fast anställning!
Det tog bara 43 år.
Man får aldrig ge upp helt enkelt. Det är aldrig försent.

Som nyexad barnskötare i början på 90-talet fanns endast vikariat i Stockholmstrakten. Dock långvik.
Så jag hankade mig fram i flera år på just såna jobb. Men jag var aldrig arbetslös. Jag hade alltid jobb.

1996 flyttade jag från Stockholm till min nuvarande ort. Här fick jag jobb på en gång och har även här hankat mig fram på långa olika vikariat. Fram tills jag i början på 00-talet sa upp mig helt och satsade på min egen firma som massör. Vilken jag drev till vi flyttade utomlands 2011.

Vi flyttade hem och i januari 2014 fick jag jobb på en förskola här på hemmaplan.
Ett visstids-vikariat med förlängning med tre månader i taget. Fram tills nu.
Idag har jag skrivit på om en fast anställning.

Herregud så najs det känns.

Jag förstår att min chef har fått slita hårt med hr-personlaen om min tjänst då det finns en hel del fast personal som det inte finns plats åt till hösten. Samt att dagmamma-tjänsterna ska försvinna och att den personlen behöver förskolor att jobba på.
Och att då jag plötsligt har blivit erbjuden en fast anställning kan nog sticka en hel del människor i ögonen.
Så jag får inte skrika ut hej vilt om detta. När det enda jag egentligen vill göra är att just bara basunera ut denna fantastiska nyhet till allt och alla. Så jag gör det här istället. Där det är lite mer anonymt.

JAG HAR FÅTT EN FAST TJÄNST OCH JAG ÄR SÅ FÖRBANNAT GLAD OCH STOLT ÖVER MIG SJÄLV!!  FÖR JAG HAR JOBBAT TILL MIG DENNA TJÄNST GENOM ETT FANTASTISKT SÄTT ATT ARBETA OCH JAG HAR GJORT DET HELT PÅ EGEN HAND!!

FAN VAD BRA JAG ÄR!

Han firade i simhallen

Och för att som sagt fira att hans komapnjon sen 12 år tillbkak för evigt nu är borta ur hans liv så åkte han till stora simhallen i stan direkt efter skolan.

Där simmade han 40 längder, berättade han just när vi var ute och övningskörde.
40 längder fram och tillbaka tog 25 minuter och det blev ca 1 km.

"Det blev lite tjatigt där på slutet, mamma, men då var det bara att tänka på att sätta huvudet i kaklet och fortsätta!"

12 års matte är nu äntligen över

Idag den 19 maj fyller min man år.
Vi var självklart uppe och sjöng för honom i morse. För det ska man. Fast pappa säger att vi inte behöver fira honom.
Men det vill vi iallafall.
Så en tårta har vi gjort. Och paket inköpt. Och sång sjungen.

Och sen skulle grabbarna till skolan.Precis som vanligt.
Men idag är det verkligen ingen vanlig dag.
För just idag har sonen skrivit sitt absolut sista matteprov. Ett mardrömsprov på fyra hela långa timmar är nu avklarat.

I alla 12 år som sonen har gått i skolan är det framförallt matten som han har fått slita hund med. Det har verkligen varit blod. Det har varit svett. Och det har varit en sjuhelvetes massa tårar. Böcker har flugit genom rummet iböand. Sudd och pennor har kastats överallt. Och en gång åkte till och med en stol genom luften.
Men han har aldrig givit upp.
Vi har aldrig givit upp. Fram till åttan, när han själv kom på att det var för hans egen skull han gick i skolan, var det jag som slet tillsammans med honom och matten. Att överhuvudtaget få honom att göra matten var ett heltidsjobb. Och han har hela tiden fått göra lite mer än alla andra för att hänga med. För att förstå. För att lära sig. Det han inte har förstått på lektionerna har vi hjälpt honom med. Det han inte har hört på lektionerna har vi förklarat för honom. Alla timmar i skolan där han inte har förstått ett jäkla skit. Där vi har fått agera lärare och skött deras jobb och lärt ut. Så att han till slut har förstått.
I nian tog pappa över matten med sonen.
Och jag vet inte hur många timmar de tillsammans har lagt ner på detta ämne.

Idag. På pappas 44 årsdag är det äntligen över. I trean på gymnasiet blir det inget mer matte. Om han nån gång mot förmodan kommer att välja matte på högskola så har han valt det på egen hand.
Men just nu.
Över.

Alla våra timmar har gett resultat.
Han kommer att få ett slutbetyg i matte från sin gymnasietid.

Vilken otrolig krigare han är!
Jag är så sjukt stolt över den grabben!

Vi unnar oss olika saker

På tisdag har sonen sitt sista nationella prov. Och det är hans största mardröm. Fyra timmars prov i matte.
Han har två varianter att välja mellan. Antingen sitter han i rummet bredvid de andra och ordinarie lärare springer lite emellan.
Eller så får han vänta till onsdag och göra det med Mr Bibblan som vi kallar honom här i bloggen.

Han ska bestämma sig idag.
Vi ska meddela lärare senast i morogn bitti.

Och sonen sa i morse vid frukost:
"Efter mitt matteprav, oavsett hur det har gått, ska jag unna mig att gå till stora simhallen i stan och simma i tävlingsbassängen!"

"Det var ju en perfekt unning", svarade jag.

"Haha, och jag som trodde att du skulle unna dig nåt gott. Typ lite godis och cola eller nåt", skrattade brorsan.

"Nej, verkligen inte. Inte på en vardag!"

Ljuger aldrig

Igårkväll efter löpningen kom han hem. Helt slut. Och ändå så himla glad.
Han hade varit starkast av dem alla.
Av alla ca 40 personer som var där, var han absolut den starkaste och uthålligaste.
"Mamma, min styrka i de här lägena är att jag inte känner efter. Mitt pannben går in och bestämmer allt."

Sån är han.

Idag har han varit otroligt rastlös.
Och då tar vi en vända med bilen. Han äslakr att övningsköra. Och får han bestämma vart vi ska åka så hamnar vi 100 gånger av 100 på samma affär, XXL. Hans favvohak. Där finns allt av sånt han gillar. Från träningskläder till träningsapparater, från golfklubbor till golfbagar, från jaktkläder till cykelsaker. You name it. Han kan gå där inne i flera timmar. Utan att ens handla nåt.

Han körde hem och han gick ner till sitt rum. Och där är han fortfarande. Med en liten paus för att komma upp och äta en stund. Sen gick han ner igen.

Han övar sig så otroligt mycket på att vara själv. Hitta egna strategier för att klara av sina rastlöshets-anfall och sina ångestpåslag.

Jag ska snart iväg för att träffa en kompis och mysa. Han säger att det är lugnt.
Jag litar på honom. Säger han att det är så. Så är det så.
På det sättet är han lätt att ha att göra med.

Så mycket positivt just nu

Igår hade sonen match med sitt 00-lag. På hemmaplan. Och till råga på allt hade han fått förtroendet av förstetränaren att ta ut startelvan samt ta taktiksnacket innan matchen. Samt att förstetränaren ville att laget skulle spela med ett helt nytt spelsystem som sonen skulle förklara för grabbarna.
Och sedan få sköta bytena under match.

Han tog som vanligt hela uppdraget på fullaste allvar. Som i allt han tar sig för.
Han hade med sig två alternativ till matchen.
Och han kom hem med en vinst med 4-2.
Lycklig kille!
Och han hade fått så mycket beröm för sin insats. Så mycket beröm att ordföranden i klubben kom med en helt egen taktiktavla till sonen. Som nu är hans egen.

Idag har han varit hos frisören. Det gillar han inte. Har aldrig gjort. Han satt i en frisörstol för första gången när han var 12. Innan dess klippte jag honom.
Sist han var där var för ett halvår sedan. Han har ett fantastiskt tjockt och lockigt hår. Som tyvärr har fått för sig att växa endast på höjden och inte på längden. Om ni förstår hur jag menar.
Idag åkte lockarna bort.
Lillebror är skapligt avis på sin brors hår. Som inte önskar annat än att kunna ha de där långa lockarna bakom öronen och ner över nacken och ett snyggt svall över huvudet.

Ikväll är han på sin löparträning. Som han älskar. Som hans gudfars fru har fått honom till. Så de två kutar runt här i samhället med en massa andra tokar som gillar just löpning. :)
I höst ska han springa Lidingöloppet.
Hans mål är att så snart som möjligt kunna göra Klassikern.

Och vi har börjat sätta ut hans Sertalin. I höstas slutade han med Consertan. Som hjälpte honom i blöjan, men som senare inte hjälpte ett skvatt.
Nu är det dags för sertalinet. Den har inte hjälpt honom heller. Hans egen medicin är att motionera. Det hjälper och han mår mycket bättre av det.
Det enda han själv känner gör en enorm nytt aför honom är Melatoninet. Den vill han verkligen inte ta bort. Så den får vara kvar. En stund till.

Skolan är fortfarande otroligt jobbig.
Men han sliter på som en varg och ger sig fan inte.
Alla nationella prov tar musten ur honom, trots anpassningar med eget rum och egen lärare och att han får den tiden han själv behöver.

Men han krigar på.
Krigare som han är.

En helt vanlig fredagskväll...

…..men ändå inte.
På långa vägar.

Jag sitter här ensam i soffan. Helt på egen hand och alldeles själv. En helt vanlig fredagskväll.

Alla mina killar är ute på sina egna äventyr just ikväll.
Mannen är ute med sina tränarkollegor från lillebrors lag. De träffades redan klockan 17 i dag så han är nog lagom varm när han kommer hem.
Lillebror är inne på sin skola som anordnar en innebandyturnering som ska hålla på typ hela natten. Han ska få skjuts hem av sin kompis pappa.Förra året körde jag den här kvällen, minns jag.

Och våran storebror är med sitt 00-lag på match. Borta. På andra sidan stan. Helt otroligt. Och åker med andra tränaren den här gången, då förstetränaren skulle åka direkt från jobbet till planen.
Han känner sig så viktig. Så betydelsefull.
Det här är så stort för honom.

Så jag sitter här.
Och myser.

Den här fotbollen

Klockan är 17.30 och det är söndag.
Sonen är med sitt lag, P-00, på bortamatch en bit härifrån.

Att han gör det här är ju helt otroligt egentligen. Tränare.
Han har kommit den andra tränaren så nära att de två nu mera samåker tillsammans till och från träningar och matcher.
De sms:ar och har egen kontakt. Och det är så himla underbart och jag har ingen aning om vem denna människa ens är.

Förra helgen var han själv med på en B-lagsmatch med klubben. Han hade varit och tränat några ggr "för att känna på det en gång till". Och  blev genast uttagen på denna B-lagsmatch. De hade ont om killar.
Han sa ja, innan vi ens visste om vad som höll på att hända. Vi undrade lite lätt om det är nåt som har ändrats i hans känsla för match sen den sista matchen han spelade fredagen den 12 september 2014. Kommer så väl ihåg den kvällen- det var dagen innan hans födelsedag. Och han ville så hemskt gärna! Med hjälp av psykologen han hade träffat några ggr under den hösten.  Men det gick ju helt åt skogen. Han blev skogstokig under slutminuterna och var nära att visas ut. Och han mådde skit.

Enligt honom själv är det inget som har ändrats egentligen. Han kände bara för att kolla av läget. En gång för alla. För att slippa gå och undra liksom.
En B-lagsmatch långt hemifrån. Och han åkte med laget i gemensam buss. Vi lät honom vara helt på egen hand och ingen av oss följde med för att stötta eller kolla. Det var hans eget beslut att testa, han ville klara det här på egen hand. Och vi lät honom vara.

Hemma var vi knäpptytsta under hela den kvällen, jag och maken. Vi sa knappt ett ord till varandra under hela tiden han var borta. Tur att lillebror var upptagen med annat.
Han kom hem med stans största näsa och blåklocka runt höger öga. En tuff situation vid en hörna visst. Där han inte tänkte ge sig. Och gav igen med samma styrka som han tog emot av den andra spelaren.

"Men det var absolut sista gången! Nu gör jag aldrig mera om det!"

Bra.
Då vet vi.
Och han slipper gå omkring och känna : "Tänk om….."