Att kunna själv - så viktigt för sin egen skull

För att sonen ska orka. För att han överhuvudtaget ska överleva sina dagar på jobbet behöver han ha struktur runt omkring sig.
Sån är ju han alltid iochförsig. Inte bara på jobbet så att säga.

På jobbet har han på egen hand strukturerat upp och organiserat och planerat alla sina uppgifter så han vet vad han ska göra när på exakta tidslag. Och han har räknat ut på ett ungefär hur lång tid varje uppgift får ta.

Detta har han nu börjat att meddela sin gruppchef på jobbet. Han tänker som så att han känner att det är bra att  hon vet vad det är han heller på med på dagarna.

Nu har han fått svar på mail från henne:
       "Jag tycker om hur du tänker, väldigt bra!"
       "Härligt! Du gör ett jättebra jobb så jag är stolt över att du representerar oss!"

Hon gillar det så pass mycket att hon nu ville ta upp hans sätt att jobba på deras veckomöte som de skulle ha i fredags. Hon vill ha det som ett förslag på hur man jobbar så effektivt som möjligt.

Tyvärr hann de aldrig så långt på egendan på mötet just i fredags, för det kom upp så mycket annat då. Så hon kanske tar upp det en annan gång istället.

Och det här är så otroligt.
Han är yngst på hela företaget. Han har varit där i endast tre månader.
Och har alltså redan gjort avtryck. Helt galet egentligen.

Men det absolut viktigaste och roligaste i allt det här är att han har lärt sig att hantera sina verktyg som han har fått inpräntat i sitt liv.
Under alla år i skolan, 13 år, har vi stöttat och hjälpt honom att just strukturera och planera. Då har det gällt skoluppgifter och alla jäkla läxor. Som han har fått slita för att hinna med, ha koll och för att förstå.

Nu gör han det själv. Nu har vi och framför allt han själv, fått det bevisat.
Han kan själv.

En riktig tuffing

Igår kom sonen hem från jobbet.
Och när han verkligen vill tala om nåt så ställer han sig så väldigt nära. Sådär nära att han nästan liksom står i vägen.

Igårkväll stod jag vid diskhon i köket när han kom fram. Och ställde sig sådär nära.

Hans arbetsuppgifter på jobbet är att matcha fakturor. Han ska kolla och granska så de stämmer något sånär. Sen skickar han dem vidare till den siste ansvariga.
Är det nåt som inte stämmer så är det hans uppgift att då ringa till dessa kunder och kolla läget. Ibland får han även maila.

Och då har han haft en mall att följa. En mall som hans chef har utformat och tagit fram.

Nu har killen alltså på eget initiativ ändrat denna mall.
"För hur kan en som är chef skriva och uttrycka sig sådär urdåligt? Jag har nu skrivit om den så det ser lite snyggare ut för kunden som får den. Jag gjorde en på engelska också eftersom vi har vissa kunder som inte pratar svenska".

Ok, har du berättat det för din chef?

"Nu vet hon det och hon tyckte det var bra tänkt"

Hur cool är han inte?

Så kan det gå

Femman.
När sonen gick i femman var det dags för hans klass att agera luciatåg på skolan. Det var en liten skola med tre klasser. Enbart mellanstadiet. Och det har alltid varit årskurs fem som har hållit i det.

En skola med mycket bra pedagoger. En tillfällighet att det bara var man som var mentorer och huvudlärare?? Det vet jag inte. Men alla dessa pedagoger hade förmånen att känna alla elever eftersom det var så litet. Och alla elever kände således alla lärare. Några kvinnliga extralärare fanns på plats också.

Som de hade övat på att sjunga luciasånger. I flera veckor hade det övats. Och så kom kvällen den 13 december.
Pirrigt, laddat och nervöst.
Sonen skulle vara tomte hade vi bestämt.
Han klädde nog på sig det han skulle, minnet sviker en aning för det var inte det som var det viktigaste.
Vi satte oss i bilen, han, lillebror och jag. Pappa var borta.
Kom till skolan. Parkerade bilen.
Och jag fick inte ut ungen.
Han vägrade kliva ur. Han skrek och han bara satt där. Jag bad lillebror att gå ut och så satt bara jag och sonen i bilen. Jag försökte lirka. Jag försökte prata. Jag försökte muta. Lönlöst.

Andra bilar kom. Barn som glatt hoppade ut. Som tog sina föräldrar i handen och förväntansfullt sprang i väg.
Vi satt kvar. Han grät. Och jag hade gråten i halsen. Lillebror stod utanför.

Till slut gick jag ut. Jag skulle bara gå till lärare och tala om läget. Att vi inte kom längre än så här. Men att vi hade försökt. Och jag ville inte att han skulle få frånvaro eftersom det var obligatorisk närvaro.

Hittade läraren bland alla elever och familjer.
Bad honom att gå undan så vi kunde få prata i fred. Han lyssnade. Och han bad att få följa med tillbaka till bilen. Han kanske kunde få sonen att komma ut.
Jag sa att det nog skulle bli svårt. Vilket det blev.

Så läraren fick gå ensam tillbaka till skolan.

Jag var så ledsen. Jag var så ensam. Jag var så arg på mig själv för att jag inte hade lyssnat på sonen från början. Men jag ville ju så gärna ha sett honom där i tåget. Tillsammans med alla andra. När det äntligen var deras tur. Men nej. Totoalt omöjligt.

När klockan slog 18 hörde vi från bilen hur alla började sjunga. De hade scenen utomhus. Med en liten kiosk där det serverades kokt korv, lussebullar och peppisar och kaffe och saft.
Så himla trevligt.
Men vi satt kvar i bilen.

Och jag ville inte åka hem. För det kändes så otroligt misslyckat. Och heltt ärligt ville jag inte det. Orkade inte. Men vart skulle vi ta vägen? Jag ringde grabbarnas farmor. Hon svarade. Och vi fick komma på en fika hemma hos dem. Mina tårar trillade nerför kinderna.

Det visade sig vara ett mycket bra beslut.
Farmor hade gjort så himla mysigt när vi kom fram.
Dukat fint. Tänt ljus.
Och där satt vi.

Farmor vet nog inte än idag vilken räddning hon gjorde. Just den kvällen.
Men när vi åkte hem var det två mycket nöjda killar som hoppade in i bilen.
Så det som började som en total katastrof slutade med en väldigt skön kväll trots allt.

Utan tåg och andra barn och familjer.
Bara vi.

Vem vill sitta bredvid det där äcklet?

11 år.
Gick i femman.
Vi var mitt uppe i att landa i att han just hade fått diagnosen ADD. Vi var mitt i att ha fått licens på melatonin. Och han hade precis börjat sin arbetsminnesträning på Hab genom att gå på nåt som kallades RoboMemo, ett dataspel som övade minnet och följa mönster i vilken ordning.

En dag ringde min telefon.
Det var en mamma till en av killarna i klassen. Hon hade ett tvillingpar i klassen, en tjej och en kille. Killen fick sin adhd diagnos i tidig ålder. Hon är den mamman som jag hade som en liten förebild när vi var i startgroparna i diagnoslandet. Och jag tror att man behöver en sån. Nån sorts förebild. Nån att se och lära av. Nån som givetsvis känns pålitlig och vettig. Framför allt nån som har gjort det förut. Som vet hur ett möte med rektor och lärare ser ut. Som man kan fråga. Hur gör du? På den tiden fanns inte tillgången till smartphones och Facebook och alla andra sociala medier. Hon var den mamman som ställde sig upp på ett föräldramöte i trean och berättade för oss andra föräldrar vad adhd var. Hon läste ur en enkel bok som handlade om hur en skoldag kunde se ut för ett barn med just den diagnosen. Knäpptyst på mötet.

Jag svarade när hon ringde.
Hon berättade att hennes son hade kommit hem från skolan den dagen och talat om hur min son hade blivit behandlad av två andra killar i klassen. Två killar med skapligt hög status i gruppen.

De två killarna samt den här mammans son hade suttit vid ett bord i matsalen och just börjat äta sin lunch. Då kom vår son med sin bricka och satte sig vid det bordet. Efter ca 30 sekunder reste sig de två killarna från bordet och gick till ett annat bord. Varpå mammans son hade frågat varför de gjorde så.
De svarade:
- Vem vill sitta bredvid det där äcklet? Och menat min son.
Vår son hade inte reagerat nämnvärt och då hade mammans son blivit fundersam och frågat:
-Varför tål du det där?
- Äsch, man vänjer sig, svarade min fina pojke.

Jag vet inte om ni kan föreställa er min känsla i min kropp just då. Den är svår att förklara. Min fina pojke har alltså vant sig vid att bli kallad äckel. Eller att folk flyttar på sig när han kommer in i samma rum eller sätter sig vid samma bord. För att han är äcklig.

Asså, jag mår illa.
Riktigt illa. Fortfarande. Inget barn ska nånsin behöva "vänja" sig vid en sådan behandling. Mitt barn hade redan gjort det. Jag blev så ledsen. Jag blev så sårad. Jag förstod ju att det här var en vana. Och ingenting hade han sagt till oss.
Jo, lite hade han sagt. Att när de var ute så kunde de här killarna trampa ner hans hälar på skorna så han kom på efterkälken.

Jag tackade så väldigt mycket för all information hon hade gett mig. Jag ringde läraren på en gång. Han lovade att ta kontakt med berörda föräldrar och be dem höra av sig till oss under kvällen.

Vid sjutiden på kvällen ringde en av dem. Han bad så mycket om ursäkt.
Den andre hörde aldrig av sig. Till oss. Men däremot ringde mamman till den killen upp den mamman som hade "skvallrat" och skällde ut henne efter noter. Hon sa att "så där håller minsann inte våran kille på med. Hur skulle det se ut om han gjorde så? Xxxx är ju för guds skull hans fotbollstränare!!"
Min man var då deras fotbollstränare.

Tänk att som mamma bara blunda. Tänk att som mamma välja att inte vilja se det som händer. Tänk att ringa och skälla på nån som har sagt att ens barn har betett sig illa. Istället för att ta det med sitt eget barn. Tänk att leva i den tron att ens eget barn aldrig skulle göra nåt tokigt.

Hade det här hänt idag, hade jag själv ringt upp dessa föräldrar på egen hand. Men då var jag så ny i den världen. Maken gjorde inte det heller av nån anledning.

Sedan dess har vi aldrig hejat på varandra.
Hon undviker mig och jag undviker henne. Och självklart gick våra yngre barn i samma klass. När de gick i trean var jag klassförälder. På ett föräldramöte räckte hon upp handen och ville tala om hur dåligt det var av oss klassföräldrar att det var så lite aktiviter för barnen.Vi hade alltså inte organiserat så mycket som hon önskade. Då svarade jag kort att min plats stod till förfogande om hon var intresserad. Men det var hon inte gudbevars.
Sen hörde jag inget mer från henne.
Även nu på gymnasiet hamnade de yngre i samma klass. Och jag har kört hem hennes dotter många nätter efter gemensamma fester för våra ungdomar. Hon har aldrig kört.

Jag hörde igår om en stiftelse som heter "Tappra barn" och som samarbetar med Friends att ca 6-8 barn i varje klass blir utsatta för mobbing i skolan varje dag. Varje dag!
De visade upp sig på en julkonsert som jag besökte igårkväll och deras samlarbössa fick tömmas så många ggr pga att så mycket pengar gavs i gåva till deras stiftelse av publiken som var där.
Och när jag kom hem swischade jag 100 kr!

Inget barn ska nånsin behöva vänja sig vid kränkande behandling.

Våran ambulerande tjänsteman har fått förlängt

Inte klokt på en fläck!
Stoltheten och lättnaden jag känner just nu är helt otrolig!

Våran 19 åriga "Ambulerande tjänsteman" har en tillfällig anställning fram till 31/12. De sista två veckorna har varit otroligt enerverande och enormt kämpiga då vi inte har vetat vad han ska sysselsätta sig med efter nyår.
Plugga? i I så fall vad? Han har googlat högskolor. Både utomlands och i Sverige. Ska han plugga känner han att han kanske vill byta ort, komma bort härifrån. "För min egen utvecklings skull". Höll på att sätta fikat i halsen när han yttrade just den meningen.
Han är ingen tekniker, inget mattegeni, han är duktig på språk men tycker det är sååå tråkigt, han är duktig på att skriva men vill då enbart skriva om fotboll. Och då inte fotboll på division fyra nivå.
Han inser själv att hans väg är rätt smal. Så vad sjutton ska han göra med sitt liv?

De sista veckorna har han varit väldigt stressad över det här.
Han har även varit i kontakt med sin chef om hur en eventuell fortsättning på jobbet kan se ut. Hon har varit lite tystlåten och verkligen inte ingett några större förhoppningar för just det.

Idag hände det!
Han ringde till mitt jobb. Och ringer gör han ju aldrig. Vill han nåt skickar han sms. Så är det bara. Idag ringde han. Jag förstod att det var nåt viktigt. Då är det bara att svara.

Han har blivit beviljad en förlängning på sitt jobb ända fram till sen sista april 2017!
Med kommentaren att det har varit de sista tre veckorna som har varit avgörande för hans framtid. Chefen hade ett snack med honom för ett tag sen. De har ju märkt att när han var klar med det han egentligen var anställd för att göra fram till årsskiftet, så har det gått enormt långsamt för honom. Han har behövt ladda om totalt rent mentalt för att kunna göra de uppgifter han fick efter det. Och det har tagit tid.
Men hans chef pratade med honom och förklarade läget. Han behövde öka takten vid matchningen av fakturorna. Det gick för långsamt. Och när han fick reda på att snabbheten var viktigare än noggrannheten  på just de här uppgifterna så började han kunna öka sitt tempo.

"Får jag är ju sån mamma, att jag kan inte slarva med det jag gör. Jag är ju så  noggrann som person och tror ju då att det är lika viktigt för alla. Men nu är snabbheten visst viktigare!"

Och tänk så himla bra det är när man kan få saker och ting förklarat för sig. Så att man förstår. Det är först då man kan förändra.

Oron över vad han ska göra efter nyår flyttas nu fram ett par månader.
Nu får vi se om han fixar att jobba heltid fyra månader till. Och resa varje dag fram och tillbaka vilket tar oerhört med kraft och energi för honom.