Nervös

I morgon ska vi till BUP.
Båda föräldrar samt son ska träffa läkaren klockan 10.00.

Jag hoppas vid Gud att sonen känner att han kan vara ärlig. Både mot sig själv och mot oss föräldrar.
Han ser själv fram emot detta besök, men känner även av en viss nervositet. Och jag förstår honom till hundra procent.
I ärlighetens namn är även lilla mamman en aningens nervös.

MIn önskan är att pappa under detta möte bara kan lyssna. Inte "ta över" samtalet. Jag vill att han kan titta på sig själv liksom utifrån och eventuellt kunna se sin egen del i hela vår familj. Vad han bidrar med och sånt han inte bidrar med.

Precis som jag måste göra.

Jag är redo.

Gothia Cup

För två år sedan var storebror på Gothia Cup med sitt lag  och spelade. Som tur är var hans pappa tränare och var med hela veckan. Annars hade det aldrig varit aktuellt för hans del att hänga med överhuvudtaget.

Jag och lillebror hade således en hel vecka för oss själva som publik och kunde göra i stort sett vad vi ville i Göteborg den veckan. Kolla på fotboll, hänga med andra familjer som var på plats de med, gå på Liseberg, äta lunch på Avenyn med andra, hänga på Heden och se på ännu mera matcher.
Vi fyllde våra dagar och hade så himla mysigt tillsammans.

För att sedan på kvällen ta bilen hem till min pappa och barnens morfar som bor en bit utanför Göteborg. Umgås med honom och hans fru, sova i hans hus. Och sen ta en ny Gothia Cup dag i besittning dagen efter.

I år är det lilebrors tur att få deltaga i denna stora cup. Med sitt lag från vår tid utomlands.
De anlände Göteborg i gårkväll efter ett dygn på resande fot. Vi tog emot dem i skolan som de ska bo i och sonen anslöt till laget.

Vi lämnade dem och även denna gång ska vi andra bo hos min pappa. Jag, maken och storebror.

Och vilken skillnad det är att vara publik detta år.
Storebror tycker inte alls att detta är så roligt.
Det är alldeles för mycket folk. Der är alldeles för högljutt. Det är alldeles för rörigt och många intryck hela tiden. Och dagen idag är bara första dagen, förutom när vi lämnade av lillebror igårkväll.

Inte alls så där "fritt" och roligt som jag och lillebror hade det för två år sedan.

Vi måste ta hänsyn och vi måste hålla koll på hur status är hos storebror hela tiden.
Mår han bra?
Orkar han?
Vi måste köpa dricka oftare, vi behöver sätta oss på lugnare platser emellanåt, vi behöver "muta" med ännu lite mera dricka. Självklart endast kalla drycker. Annars går det inte.

Nu har vi fått åka hem tidigare för att vila en stund hemma hos morfar. Ikväll är det invigning på Nya Ullevi. Vi har tre biljetter varav en är storebrors.
Han är tveksam att följa med.
Vi får se hur det går.

Lillebror lever livet just nu. Han trivs som fisken och har det hur gott som helt. Han börjar bli otroligt stor och jag är fantastisk stolt över honom som är med sina killar som pratar ett helt annat språk än vad han själv gör. De andra knagglar sig fram på sin lilla engelska. Men det funkar. Och de har roligt!

Och så gjorde han lagets första mål i deras första match i morse.
Heja heja!!

Bup

Ringde Bup i förra veckan då vi var i akut behov av hjälp.
De skulle ta med sonen på deras remissmöte denna veckan.
Igår kom återkopplingen. Ganska snabbt jobbat av dem, känner jag.

Sonen ska få träffa en läkare för ett första möte för att sedan kunna starta KBT behnadlingen.
Precis så som vi önskade.
Tiden var redan nästa vecka, men då är vi i Göteborg för att kolla in när lillebror spelar Gothia Cup.
Men vi kommer att få tid veckan efter det istället.

Tacksam.

Jag åkte

Efter att ha stått i garaget i fredagskväll och gråtit ut mot min makes bröst kändes det lite bättre.

Jag har fortfarande svårt att förstå honom, men det var skönt att få gråta ut och tala om hur jobbig den här veckan har varit.

Han sa till och med:
"Du har gjort ett jättejobb, älskling. Det är nog ingen som kan förstå egentligen vad du har gjort."

Det kändes så pass bra att jag bestämde mig för att åka på en sedan länge bestämd och planerad möhippa för en av mina närmaste vänner som skulle gå av stapeln på lördagen, alltså igår.

"Åk", sa maken. "Du behöver det. Jag klarar det här. Storebror fixar det här. Åk nu!"

Medan storebror sa minutrarna innan: "Måste du åka, mamma? Nu blir det inte kontinuitet iallfall. För när pappa kommer, så drar du?"

Men jag åkte iallafall.
Fick bara ca fem sms under bilfärden på två timmar. Ett bra tecken.

SEdan hörde jag ingenting på hela dagen eller på kvällen.

Jag kunde slappna av. Jag hade till och med roligt. Min store sons gudmor ska gifta sig och jag ville så gärna vara med henne igår.

Nu är det söndag.
Det är lugnt i lägret.

Än så länge.'
Och jag passar på att andas.

??

Ibland förstår jag verkligen ingenting.

Idag är en sån dag.

Hur kan livet bara fortgå som om ingenting har hänt när en av våra söner flaggar för oro över att känslorna för sin far är på väg att försvinna?

De har pratat med varandra. Båda var nöjda med samtalet efteråt.
De gav mig en snabb feedback över köksbordet.

Jag förstår att jag sitter inne med mer info än vad pappa har fortfarande.
Men det här är en otroligt bra början.

Vår son är den modigaste människan jag känner.


Och nu är allt som vanligt igen?

Det känns jättekonstigt.
Hur kan pappa verka så oberörd över hela den här situationen?
Hur är det möjligt?
Hur kan han gå vidare utan att reflektera? Hur kan han bara vända blad utan att prata om sin del i det här?

Jag förstår det inte.

Själv är jag så in i norden trött.

När omgivningen förstår.

Att ha folk omkring sig som förstår är A och O.
Risken att bli fullständigt isolerad är annars ett stort problem för familjer som lever som oss.

Min svägerska frågade idag om jag hade tid och lust att komma över på ett glas vin ikväll.
Lusten fanns, som jag sa till henne. "Men jag kan inte lämna sonen ensam hemma för tillfället".

"Jag pratar med X", svarade hon bara kort.

Hennes man, min svåger och tillika min sons Gudfar skickade således efter ca tio minuter en inbjudan till min son. En sms inbjudan om en FIFA kväll hemma hos honom.
Vilket i praktiken betydde att om min son tackade ja till detta erbjudande så kunde jag liksom följa med "av bara farten".

När det plingade till i sonens telefon visste jag alltså vad som var på G.
Jag såg hur det plötsligt lös till i min killes ögon och jag förstod att han ville åka till sin gudfar.

Lillebror följde med för deras kusin var hemma också. Som även är liksom lillebrors kompis.

Så vi har nyss kommit hem. Cyklandes genom hela samhället.
Klockan är snart halv två. Sönerna har spelat Fifa hela kvällen med sin farbror och kusin vitamin medan jag har umgåtts med min svägerska och som efter 17 år som just svägerska även har blivit en av mina närmaste vänner.

Win - win för alla parter.

Mormor är en klippa

Under ett par turbulenta dagar har min mamma varit hos mig och pojkarna när maken
Inte har funnits tillhands.
Hon är en klippa och ett fantastiskt stöd i mitt liv vilket på samma gång då även i familjens liv.

Storebror mår ännu uruselt över sina nya tankar eller om det är nya känslor. Det är det första han tänker på när han vaknar och det är det sista han tänker på innan han tillslut somnar.
Han gråter och vill gärna prata om det. Men inte inför lillebror.
Så för närvarande är jag ganska så tacksam över att lillebror numera håller sig lite för sig själv.

Här spelar mormor en mycket viktig roll för storebror. Han litar på henne till hundra procent då hon är utbildad sjuksköterska och "kan sånt som inte du kan, mamma".
Hon kan lyssna, hon är lugn, hon blir inte känslosam.
Hon är rak, använder inga krusiduller.

Hon är den som jag har pratat med sen storebror var liten och visade sina första tecken på att inte vara som alla andra.
Under den här veckan har hon hjälpt både mig och sonen. Jag har inte känt mig så enormt ensam och sonen har kunnat prata.

På fredag kommer pappa hem och sonen har gjort en lista på en del saker som han känner att han behöver prata med sin pappa om.
Att vänta har aldrig varit sonens bästa egenskap så därför har minutrarna gått väldigt långsamt. Vi har försökt att fördriva tiden med olika aktiviteter i ett lugnt tempo för att ev kunna skingra tankarna för en sekund.
Han är skiträdd helt enkelt för att hans tankar och känslor är på väg att öka, då pappa inte är hemma just nu för samtal.
Däremot hade de ett långt telefonsamtal häromkvällen då sonen kom in och var en aningens lättad till sinnet.

Och hur maken tar allt detta?