Han måste ju ha det, mamma

I morse vid frukost när jag och storebror skulle äta kom den. Kommentaren som jag inte kunde låta bli att skratta högt åt. För den kom så spontant. Så självklar.

"Mamma. jag känner en vuxen man som jag tror har ADHD. Ja, en förutom pappa då!"

Och jag tittade på honom. Och han tittade på mig. Och jag började att skratta högt.

"Men mamma, han måste ju ha det!" fortsatte han och skrattade han med. "Han är ju inte normal, såsom han håller på".

Ja, det tror jag med. Jag är den förste att hålla med. Sen pratade vi lite om det och det var roligt.

Och det är så störtskönt att han är så stor och vuxen och redo att prata om det han också har sett.
Med facit i hand skulle vi kanske ha pratat om det lite tidigare. Det har vi inte gjort av nån anledning som jag inte ens kan svara på.

En natt med viktigt samtal

Maken åkte till sommarstugan igår vid lunch. Det var min stängning som skulle betyda att om vi skulle åka efter det så hade vi inte varit i stugan förrän vid 21 tiden. Det stressade min man som tusan för han ville lämna in lilla båtmotorn och det är tvunget att göra en vardag.

Han blir så stressad när yttre omständigheter bestämmer hur han ska leva. Han känner sig otroligt instängd när han tex vill åka till stugan och saker runt omkring gör att han inte kan komma iväg.
Och han känner att han är den enda som vill åka dit. Vilket inte är sant. Men han upplever det så här och det kan igen ta ifrån honom.

Så vi tog beslutet att han fick åka iväg på egen hand. Vilket är helt ok. Han får luft under sina vingar. Han fixar och donar där nere och jag har en oljad altan och brygga när jag kommer dit nästa gång. Rätt skönt ändå.


Lillebror grillade hos en kompis igårkväll. Och skulle såklart sova över.
Så det var  bara jag och storebror hemma. Och är fortfarande.
Igårkväll firade vi hans E i spanska med hämtmat från Kina Thai. Sååå gott.
Sen hade han svårt att gå och lägga sig så vi satt ända till halv ett i natt och pratade. Det känns helt enkelt konstigt att sluta skolan. En oro. En ängslan. Vi pratade om at även om det har varit blod, svett och tårar emellanåt så har skolan ändå inneburit givna och klara ramar. En tid att passa. Nåt att göra. Vad händer efter skolan?
Idag ska vi skriva en lista på vad han är sugen på att göra, uppleva, plugga etc.

Ungen blev godkänd i spanska 5!!

Tjoho!!
Ungen har kämpat till sig ett E i spanska 5!.

Idag gjorde han sitt absolut sista hörprov och förra veckan det näst sista. Idag gjorde han även det absolut sista muntliga provet. Förra veckan gjorde han sitt absolut sista läsprov.

Han har ju läst spanska 5 på distans. Gruppen som han skulle ha läst med har suttit två dagar i veckan i en annan skola och läst för en annan lärare. Sonen har fått instruktioner via mail av hans mentor för att slippa behöva sitta i stor grupp samt att inte behöva byta skola. Och det var just hans mentor som han har läst spanska för i ettan och tvåan som önskade att han skulle fortsätta med spanskan även i trean "för det skulle vara sånt slöseri med en sån talang i språk annars". Och för att han skulle kunna fortsätta så kom denna lösning upp.

Vilket i höstas visade sig vara en katastrof!
En tanke som från början var så god och så klok blev en handling helt utan plan och struktur. Hela höstens kurs en totalkatastrof faktiskt. Så otroligt korkat.
Vi slog larm flera gånger, men inte tillräckligt hårt och bestämt förrän precis innan jul. Då jäklar slog vi näven i bordet och sa att det fick vara nog. Kontakt med rektor och ställde en massa krav. Plötsligt blev mentor mera tillgänglig.

Saker och ting började att hända. Mentorn tog till sig och bad nästan om ursäkt för det dåliga jobbet hon och den ansvariga läraren på andra skolan hade genomfört.
Och sonen hade ju fram till nu tappat all lust att fortsätta sin spanska.
Vi lyckades ändå få sonen att försöka börja samarbeta igen, nu med mycket tydligare instruktioner och uppföljning och faktiskt kontinuerliga träffar med mentor.

Under våren har han alltså kämpat med även höstens kurs. För att jobba ikapp det han missade då.

Idag kom den ansvariga läraren till hans skola. För första gången träffades de två personligen.
Hon skulle ha de sista proven med honom idag.
Han har aldrig pratat så bra spanska som just då, berättade han för oss när han kom hem.
Förra veckan hörprov hade gått sådär och han visste att han låg och skvalpade mellan ett F och ett E när det var dags för den sista hörövningen.

Och ungen levererar när det gäller som mest.

Vilken Kung över livet han är!!

Nu är han en av 13 elever  som går ut trean i vår stad som kan stoltsera med ett slutbetyg i Spanska 5!

Det finns fler familjer som jobbar och sliter. På sina sätt.

Min mans systerdotter mår inte alls bra.
Sedan förra fredagen har hon fått i sig två glassar och två bullar som fast föda. Först igår drack hon ett helt glas vatten. Annars har hon bara kunna få i sig vätska på tesked. Hon har inte ens kunnat svälja sin egen saliv. Den har hon sparat i munnen och när den har blivit full har hon spottat ut allt.

Förra fredagen satt hon och åt yoghurt och flingor när hon plötsligt började att skrika om att hon inte kunde andas. Mamman och pappan rusade in i köket och såg en helt panikslagen dotter vid bordet. De trodde hon hade satt i halsen, men hon kunde både prata och andas. Inget verkade sitta fast.
Sen den dagen har hon vägrat att äta och dricka.

Dagen efter, alltså på lördagen, mådde hon fortfarande inte bra. Hon var ännu i paniktillstånd och vädjade på kvällen att få komma till sjukhus. Så de åkte till akuten under lördagskvällen.
Där skulle hon röntgas och läkaren ville ha in henne kontrastvätska vilket inte alls gick. Ett traumatiskt tillstånd som slutade med att hon fick sövas. Röntgen visade inga hinder i luftvägarna. Inga sår eller nåt annat. De fick ligga kvar och på morgonen märkte de att hennes kudde var torr. Hade den varit blöt hade det visat att hon faktiskt inte kan svälja. Men eftersom den var torr så bevisade det att det att hennes sväljreflex iallafall fungerar.

De fick åka hem.
Men hon åt fortfarande ingenting.
Spottade saliv. Fick i sig nån tesked vatten emellanåt. Ingen fast föda what so ever. Läkarbesök där emellan. I fredags, en vecka senare, fick de läggas in. Då var de tvungna att sätta in sondmatning vilket resulterade i ett första misslyckat försök då hon kräktets upp och ut hela sonden. Ett andra försök ett par timmar senare gick bättre. På lördagen återfick hon en smula krafter och orkade iallafall vara ute och gå. Vid det här laget hade Bup kopplats in eftersom det inte fanns några som helst medicinska och fysiska fel på henne.

Från och med igår tisdag tillhör de Öppenvården på Bup.
Alla är nu ense om att flickebarnet har haft och genomgår fortfarande en panikångestattack som hon inte vet hur hon ska hantera.  Alla vet det utom mamman. Min mans syster. Som inte är med på samma match. Alls.

Och vi andra vet varför hon är uppe på läktaren och köper korv.
Hon har samma problem själv.
Hela hennes liv har hon själv kämpat med tvångstankar och tvångshandlingar för att hantera sin egen ångest. Vilket kom fram för första gången i familjen när vi letade släktskap och ärftlighet pga vår sons dåvarande utredning, då läkare frågade ut oss om hur det var i våra släkter med dessa diagnoser. Ingen i hennes familj visste något. Inte deras mamma. Våran farmor. Som inte hade sett nåt överhuvudtaget. Det kom fram då. Makens syrra hade klarat sig igenom tonåren och när hon blev mamma kände hon att dessa tankar kom tillbaka. Med råge.

Vi runt omkring ser en mamma med ett enormt kontrollbehov som önskar att allt är perfekt. Hon kan inte laga mat själv för då är barnen utan stimulans under tiden. Blir det inte på hennes sätt blir hon förbannad och hennes far till barnen har fått stå ut med mycket ilska genom åren. Hon är paniskt livrädd för baciller och har ett bestick legat på deras plåtdiskbänk så kan ingen i familjen äta med den förrän den är diskad ordentligt.
Jag har hur många exempel som helst som jag skulle kunna räkna upp med saker där barnen har varit med om så otroligt märkliga situationer pga att deras mamma har varit som hon är. Med en pappa som då inte har satt ner foten ordentligt och sagt ifrån när det handlar om helt orationella saker. Han har helt enkelt anpassat sig. ( Igenkänning på den )

Och förra fredagen sa deras äldsta dotter ifrån. På sitt sätt.

Under den här veckan som har gått har mamman hela tiden sagt att det är läkarna det är fel på. De bemöter inte hennes dotter på det sätt som dottern behöver. För de känner inte hennes dotter lika bra som hon.  De ställer hela tiden samma frågor som de borde veta svaret på, enligt henne. De behandlar inte dottern och resten av familjen med den hänsynen som hon vill.

Hon vill alltså ha hjälp. Men hon tar inte emot den hjälpen som erbjuds. För det är inte den hjälpen hon vill ha. Att hon själv skulle behöva ändra på sig eller tänka till hur hon hanterar denna allvarliga situation är för henne helt otänkbart. Alla andra gör bara fel.

Ingen når fram.
Pappan och dottern har under dessa dagar blivit ett team. De samarbetar bra. Vill åt samma håll. Men med mamman går det inte.

Min man och resten av syskonen samt deras föräldrar sluter nu upp kring henne och behandlar denna snart 40 åriga kvinna med silkesvantar. De tror att de hjälper henne. De släpper allt de har i händerna och skyndar dit så fort hon vinkar med ena fingret.
I mina ögon får hon inte en chans till att läka. I mina ögon har hela denna familj blivit sk medberoende. De tror att de hjälper henne. Men de hjälper henne bara att kunna fortsätta på samma sätt som tidigare. Utan nån ändring. Och det är väldigt synd om henne hela tiden.
Vid påpekande av detta till typ min man eller nån annan i familjen så är det jag som blir problemet.

Och då kommer tankarna till den andra syrran han har min man.
Hon hade problem med ätstörningar när hon var i tonåren. Som inte deras föräldrar såg. Heller. Det var först när lärare och klasskamrater på gymnasiet började att inga hem och varna som de blev medvetna. Men de såg fortfarande ingenting. Fast hon vägde typ ingenting och tränade som en besatt.

Man måste helt enkelt igenom det. Man måste igenom skiten. Hur jobbigt det än är. Man måste lära sig att hantera jobbiga saker. Man måste våga se. Man måste våga prata. Annars ser man bara det man vill se.

Och man måste kunna hantera sig själv först. Innan man kan lära sig att hantera och hjälpa nån annan. Så mycket har jag lärt mig under mina 44 år.
Den här flickan är 8 år.

Det tog 12 år och en termin

Idag vid frukosten satt pappa och son och pratade.
Sonen hade lite sovmorgon och pappa jobbade hemifrån så de hade en mysig stund för sig själva.

Sonen berättade att han just innan frukosten hade "fixat lite med sociologin".
Pappan undrade vad han menade.
Jo, det betydde att han hade lagt upp en helt egen plan över hur han skulle lägga upp sitt pluggande inför den här läxan.
Han berättade om sin plan och pappan bara log.

Vet du vad du precis har gjort? frågade pappan.
Nej, vadå, svarade sonen.
Du har precis lagt upp en struktur och en plan för ditt plugg på helt egen hand, sa pappan då, utan mig och utan mamma eller nån lärare. Helt själv.

Ja, tänk. Tänk att det skulle ta 12 år och en termin för mig att lära mig det! utbrast sonen.

Var sak har sin tid.

Ibland bara undrar jag.....

......hur livet skulle ha sett ut utan Npf.

Kanske en smula förbjudna tankar egentligen. Men ibland undrar jag faktiskt.
Jag tror ju och misstänker starkt att nånstans kommer sonens diagnos ifrån. Och jag tror inte att den är ifrån mig.

Jag och maken träffades i december 1995.
Vi blev förälskade snabbt och eftersom vi inte bodde i samma stad så fick vi börja pendla. Varannan helg turades vi om att åka.

Till slut blev det ohållbart och vi bestämde oss som så att skulle vi satsa på det här så var en av oss tvungen att flytta på sig. Maken hade fast jobb, inte jag. Det var jag som flyttade till honom. Med hela mitt bohag flyttade jag 20 mil söderut. Lämnade vänner och familj bakom mig.
Han tog emot mig med öppna armar och jag fick inreda hans lägenhet precis som jag ville ha den. För nu skulle den ju bli våran.

Han tyckte om min sociala kompetens och att jag alltid var så positiv till livet. Jag tyckte om att det alltid hände saker tillsammans med honom. Livet var händelserikt och vi hade roligt ihop.
Jag fick snabbt ett jobb och dagarna flöt ihop och våra samtal började snart handla om att vi ville ha barn. I januari 1996 visade stickan på plus och vi väntade vårt första barn. Helt overkligt.

Det var då jag började uppleva att han hade lite svårt att förstå hur jag mådde. Framförallt i min graviditet. Han hade svårt att föreställa sig hur det egentligen var att leva med en annan individ inuti mig. Vilken blivande farsa har inte det iofs. Knappt jag själv förstod heller. Men det var då mina första känslor om att han mest var intresserad av att prata om sig och sitt, och det han var intresserad av. Jag som ville delge mig av min situation.
Men proffs som jag är och alltid har varit på att anpassas mig, så gjorde jag just det. Anpassade mig.
Sonen föddes i september 1997 och när grabben var tre månader fick maken ett nytt jobb. Där han jobbade sex dagar i veckan med betalt för fem. För han ville så gärna. Han visade framfötterna och gjorde det hur bra som helst. Och det var där och då hans egen karriär tog fart. Medan jag var hemma och var mamma.

Maken fortsatte med sitt enorma tempo och behövde ha saker att göra hela tiden. Jag försökte så gott jag kunde att hänga med i hans fart. Men jag blev bara tröttare och tröttare. Och huvudet kunde inte alls förstå varför, för jag hade ju älskat det livet för inte så länge sedan. Medan mitt hjärta sa att det var ju inte alls konstigt för jag hade ju just blivit mamma. Och jag var ofta ensam. Och med facit så här i hand efteråt tror jag att jag hade en form av förlossningsdepression som jag inte pratade med nån om. För nånstans så ville jag så gärna klara mig själv. Jag ville vara en duktig mamma.

Medan jag försökte hålla näsan över vattenytan  kom jag på mitt allihopa att jag inte alls var färdig med hanteringen av min fars alkoholism. (Och det är nog hemifrån tidig ålder som jag lärde mig att det var bra att kunna anpassa mig.) Jag reagerade så otroligt starkt varje gång maken ville ta en öl och jag mådde uruselt de gånger han var ute med kompisar eller med jobb. Jag mådde dåligt bara jag hörde ljudet av när en burk öppnades. Jag började gå hos Stadsmissionen i en grupp för "Vuxna barn till alkoholister". Ett av mina bästa beslut nånsin. Vad jag lärde mig mycket där. Tack gode gud för att jag tog mig dit.

Våran lillebror kom till världen. Vi flyttade till hus.
Makens karriär tog ännu mera fart. Han fick nu erbjudande om ett jobb som betydde annan ort må-tor varje vecka. Vi tog beslutet tillsammans att han skulle ta det erbjudandet.
Och jag hade börjat tycka att det var skönt att vara ensam hemma. När han kom hem kändes det som om en virvelvind kom innanför dörren. Elle en hel storm faktiskt. Rutinerna som jag och barnen hade jobbat in tillsammans rycktes alltid upp och han hade svårt att liksom komma in i dem.

Vi pratade om det, men det var svårt. Det var svårt för mig att tala om hur jag kände och det var svårt för honom att förstå. Vid den här tidpunkten hade jag börjat tro att det var jag som var en tråkig människa att umgås med eftersom han allt som oftast bara ville prata om sig och sitt. Och inte visade nåt större intresse för mig och mitt.
Sonen hade vi det här laget börjat visa sin känslighet och i sexårs var det väldigt tydligt. Han visade rädsla för märkliga saker såsom vissa blommor och vissa kvaliteter på kläder. Han blev fixerad vid vissa saker och kunde inte äta mat som hade varit ugnen. Han kunde inte äta mörk mat.
Han hade oerhört svårt att komma till ro på kvällarna och det kunde ta flera timmar för honom att somna. Hans ångest var påtaglig med illamående och rädsla för att spy. Han var rädd för at hjärtat skulle stanna mitt i natten och han var rädd för att brinna upp om han svettades under natten. Det var verkligen tur att lillebror var ett sånt nöjt barn som somnade helt själv i sin egen säng från det att han var 2 månader.
När jag försökte prata med andra så fick jag höra av många runtomkring mig med svärmor i spetsen att jag var negativ och att det var jag som letade fram alla problem. Att jag var överbeskyddande och att jag allt behövde släppa kontrollen. Vilket gjorde mig ledsen ända in i hjärteroten för jag kände inte alls igen mig i den beskrivningen. Jag som alltid hade varit så positiv och glad och pigg.

Min känsla av otillräcklighet tog ännu mera fart. Tänk om det verkligen var jag som var problemet?  Jag anpassade mig ännu mer. Allt för att det skulle vara bra.
Jag har mitt i allihopa ändå haft en otrolig stark inre styrka. Och den har fått mycket näring genom hjälp jag har sökt åt mig själv från olika instanser. Såsom just Stadsmissionen i olika omgångar.

Makens tempo fortsatte.
Mitt sjönk.
När vi äntligen började utreda sonen och det kom upp på papper vad egentligen ADHD och npf är så började jag förstå saker och ting. Jag började inse att i mitt liv har jag nog inte bara en som lever med npf. Jag har nog två.
En dag bjussade jag maken på lunch ute på stan. Jag berättade om mina misstänker och han höll med. Han trodde också det. "Linda inte inte det du ska säga. Säg det bara rakt ut!" Jag började att förstå varför livet inte hade gått som på räls genom åren. Jag började förstå varför humörsvävningarna kom med jämna mellanrum hos maken. Och jag började att förstå varför vårt liv såg ut som det gjorde.

Jag lärde mig att min anpassningsbarhet var ett sätt för mig att slippa ta ansvar på. Jag tog helt enkelt inte ansvar för mitt eget liv. Bara skyllde på nån annan.
Efter det har jag börjat att återerövra mig själv. Jag har insett att jag är precis lika viktig som alla andra. Jag har insett att jag knappt vet vad jag tycker eftersom jag nästan har anpassat ihjäl mig ända sedan jag var liten.
Både jag och maken har insett att vi är olika och det betyder inte att det är fel på nån av oss. Vi är bara olika.

Jag har insett att varför jag sällan tar intiativ till nåt är att jag knappt hinner för maken är sååå mycket snabbare i det mesta. Jag har insett att jag har slutat att komma med idéer för att när jag väl har en ide så har maken 1000 andra samtidigt. Och han är bra mycket bättre på att argumentera för sina 1000 än vad jag är för min enda. Nuförtiden får han tycka att det är jobbigt att jag är sån. Han börjar inse samma sak. Men ligger några år bakom mig i tänket.
Jag har insett att jag inte behöver anpassa mig så väldigt hårt som jag har trott. För mina åsikter är också viktiga. Jag har insett att jag behöver vara otroligt tydlig mot och för vad jag vill.

Jag vet nu att utan min hjälp hade sonen inte varit där han är idag. Utan mitt lugn, mina öron och mitt sätt att stötta honom när han var yngre hade han inte kommit så långt som han faktiskt har gjort idag. Och sen ett par år tillbaka är även maken med på banan. Han kan nu prata med sina föräldrar om att sonen mår dåligt. Jag har slutat att prata med dem om det. Och när maken numer gör det är han tydligen inte ett dugg negativ. Det var visst bara jag som var det förr i tiden.

Att leva med nån som jag misstänker har ADHD är alltså en prövning. På många olika sätt. Jag menar inte på nåt sätt att nåt är bättre eller sämre. Bara olika. Han har lärt sig att hantera sina styrkor på ett enormt bra sätt vilket har varit väldigt bra i hans jobb. Jag har lärt mig massor om mig själv och  att leva det här livet har gett mig massor av kunskap om sånt som många andra inte kommer i närheten av.
 Och jag misstänker starkt att om jag inte hade varit så jäkla anpassningsbar så hade vi inte varit gifta idag. Bara Gud vet hur många ggr jag har tänkt tanken att lämna. För att nånstans kunna få ett lugn. Både för mig och för barnen. Men jag har valt att stanna. Maken har valt att stanna. Jag har säkert varit en enorm bromskloss i hans liv. Men han har också stannat.
Jag har undrat om jag verkligen älskar honom. Jag har kommit fram till att jag gör det. Jag har bara inte älskat mig själv såsom jag är värd att älskas av mig själv. Och när jag nu är på väg att faktiskt älska mig själv, så blir jag ännu mera säker på mina känslor för andra.  Inte bara min man, utan för hela min omgivning. Jag behöver inte göra mig till för andra alls. Jag behöver inte göra mig till för att andra ska tycka om mig. Jag behöver bara vara mig själv.  En väldigt skön insikt kan jag säga.

Efter 20 år har vi lärt oss mycket om och med varandra.
Vi har aldrig gett upp även om det har varit enormt svårt, hårt och jävligt jobbigt emellanåt.

Det är han och jag mot rubb.

Nya tröjor. Och inte från Stadium.

Sonen vill ha nya tishor.
De senaste månaderna har nåt hänt vad gäller hans kläder och hans klädstil. Han har börjat se sig om i  andra butiker än enbart sportbutiker såsom Stadium, Intersport samt XXL.
Väldigt roligt tycker jag.

Så för ett par månader sen var vi och kollade in typ Jack &Jones och Dressman. Han har vägrat sk märkeskläder då han anser att det är otroligt dumt att lägga så mycket pengar på nåt så onödigt som kläder. Han har varit så konsekvent vad gäller detta att det nästan har känts som om att det har blivit lite av hans grej, att bara köpa så billigt som möjligt.

Ikväll ville han till stan och kolla läget i affärerna igen.
Jag hängde på direkt.

Jag har lärt mig att inte lägga mig i vilken sorts kläder han vill ha. När han var liten la jag mig i alldeles för mycket. För jag ville att han skulle ha det JAG tyckte var snyggt. Så jäkla dumt. Så onödiga konflikter det har varit pga detta.

Det är tur att jag har lärt mig. Jag har lärt mig av honom.

Och jag ser på honom när vi går där i affärerna hur han går och känner på materialet, hur han tittar på tröjorna, hur han liksom kämpar med sig själv för att våga gå utanför sina tidigare ramar.
Och vi snackar endast att gå så långt att han kollar på tröjor. Absolut inte byxor.

Ikväll affären sa han plötsligt:
"När jag har gått ut skolan ska jag köpa såna här byxor".

Ok, svarade jag. Varför ska du vänta ända tills då? Varför kan du inte ha såna nu?

"För jag har inte handlat nya byxor på flera år, så jag vill inte bryta den sviten ännu".

Nehe. ( och jag vet att hans byxor är desamma som han alltid har på sig. Får knappt tvättas.)

"Och jag har flera såna sviter som jag inte tänker bryta. Jag har tex bara haft en enda frånvarodag i skolan sen i åttan och jag tänker inte ha en enda till tills jag slutar heller!".

Nehe. Och så är det med det. Men vi har kommit så långt till att kunna ha annorlunda tröjor iallafall. Och han är så rolig. Han har ett annorlunda beteende och det är så det är.
Egentligen avskyr han att prova kläder i omklädningsrummen. Men han har lärt sig att det är ett måste ibland. Så när han har hittat en tröja som han gillar både kvalitet, mönster och färg, och rätt storlek på så tar han med sig den in i omklädningsrummet. Han tar av sig jackan och tröjan, provar tröjan.
När han känner sig klar så sätter han på sig sin egna tröja och alltid jackan. Med dragkedjan uppdragen ända upp. Så kommer han ut ur omklädningsrummet. Skulle han mot förmodan hitta en till tröja så gör han om hela proceduren.
Jackan kan aldrig vara ouppdragen. Alltid fullt uppdragen då dragkedjor är väldigt obehagligt.

Ikväll gick han till och med in i Gant butiken.
Men bara för att titta gudbevars.
Små steg är och också steg.

Klara och tydliga regler funkar hur bra som helst

Storebror har genom årens lopp haft perioder då han har haft svårt att låta bli sin lillebror på olika sätt. Han har int kunnat gå förbi utan att ta på, eller peta på, eller dra i tröjan eller på annat sätt helt enkelt stört sin bror.

Därav har då lillebror haft fyra klara och tydliga regler för vad som har varit viktigast för honom att storebror skulle sluta med.

Häromdagen hittade jag den listan igen. Och jag kunde inte annat än att småle en smula faktiskt. För den här listan var så viktig. För hela familjen. För vi andra kunde då väldigt enkelt påminna storebror bara när vi såg vad som var på gång. Då räckte det att vi sa bara "Hepp, regel nummer 2" till exempel om vi såg hur storebrors hand var på väg upp mot lillebrors hår.

1:      Rör ej kepsen!
2:      Rör ej håret!
3:      Peta inte på mig!
4:      Kläm inte på mig!

Idag kan vi faktiskt skratta åt listan. Även om den fortfarande är ytterst aktuell. För än idag har storebror svårt att låta bli sin brorsa emellanåt. Men nu är det mer med glimten i ögat.

Klara och tydliga regler funkar hur bra som helst. Det lärde sig hans lillebror väldigt tidigt.

Första advent 2006

Det är första söndagen i advent år 2006.

"Mamma! Hjälp mig! Jag orkar inte dölja det här längre!!"

Sonen som är 9 år och tre månader, ligger i sängen och försöker att somna.
Tidigare under dagen har familjen tänt årets första ljus i adventsljusstaken. Julen ligger framför dörren och maken är just den här kvällen och spelar gubbhockey med sina kompisar.

Jag sätter mig på sängkanten alldeles bredvid min älskade unge som ligger under täcket med skärrade ögon.
"Mamma, hjälp mig. Jag orkar inte dölja det längre!"

Den meningen sitter för evigt fastetsat i min hjärna. Det var den meningen som var det så kallade startskottet för att jag på fullt allvar skulle förstå att vi som föräldrar inte längre skulle kunna räcka till med endast vårt eget "sunda förnuft".

Under samtalet som följer så berättar sonen för mig om att om han släcker sin sänglampa med höger hand först, så behöver han göra om samma sak med vänster för att det ska kännas bra. Han berättar att om han går över en tröskel på golvet med höger fot först, måste han göra om det med vänster för att det ska kännas bra. Att om han ställer in ett glas i diskmaskinen med vänster hand så behöver han göra det med vänster nästa gång etc etc etc.

Jag får helt enkelt till mig att vår son har tvångstankar som leder till att han utför vissa ritualer som till slut leder till tvångshandlingar.
Jag sitter där på sängkanten och bara lyssnar. Och det känns som om det bara lossnar i min unge. Det bara forsar ur honom och han gråter. Han visar tydligt att han mår dåligt av det han just säger till mig. Nånstans känner han att det han håller på med inte är rationellt, att han gör det i smyg och att det nu har gått så långt att han mår dåligt av hela situationen. Det håller på att ta över hans vardag.

Mitt hjärta bankar. Så hårt att jag kan se det utanför tröjan.
Jag försöker att se tillbaka. Har jag lagt märke till nåt sånt? Nej. Varför har jag inte sett nåt av det här? Han har verkligen dolt det. Och gjort det jävligt bra.
Och vi har inte haft de glasögonen på oss. Alls.

Nu orkar han inte mer. Nu ber han gråtande om hjälp.
Hur i hela friden gör man då? Hur hjälper man? En som jag älskar över allt annat på hela jorden ber nu mig om hjälp? Och han räknar med att jag kan ge honom den. Självklart ska jag hjälpa! Jag vet inte bara hur. Ännu.

Han lugnar ner sig efter ett tag. Vi pratar ännu mera. Han blir trött. Till slut somnar han. Helt utmattad. Men garanterat oändligt mera lättad till sinnes.

Även om jag hade förstått tidigare att det var nåt.
Så var det nu det började på riktigt.
Mitt jobb som tigermamman.

Så otroligt skönt det är när pappa är på samma tåg.

Igår kom den.
Kroppens reaktion på allt han jobbar med just nu.
Han mådde illa redan på morgonen. Men han ville ge det en chans, som han sa. Det blev inte bättre alls under dagen, men han kämpade på.
Och det här är en otrolig stor skillnad mot när han var liten. Då mådde han också illa när det blev för mycket. Men då klarade han inte av att hantera det på egen hand utan fick panikångestattack och behövde bli hämtad på studs.

Igår klarade han det själv. Som är en oerhört stor bit att kunna i hans liv. För han kommer att behöva veta att han klarar det på egen hand. För detta kommer att hända så många ggr genom hans återstående liv. Och vi kommer inte alltid att finnas precis bredvid.

Han var i skolan hela dage igår. Hans plan redan på morgonen att gå på gymmet direkt efter skolan, och han tanke var att prova det fast han mådde så illa, "för det skulle ju faktiskt kunnat ha hjälpt".
Men tyvärr gjorde det inte det. Efter fem minuter på gymmet ringde han pappa som jobbade hemifrån. Men som var väldigt upptagen just då och kunde inte hämta honom.
Mig ringde han inte.
Han fick välja mellan att vänta på pappan eller att ta bussen. Han ville hem fortast möjligt så han tog bussen.

När han kom hem så hade pappan och han ett långt samtal om honom. När jag kom hem fick jag reda på allihopa och vi hade ett snack alla tre.
"Mamma, du säger precis samma sak som pappa har sagt, har ni redan pratat ihop eller?"

Det hade vi verkligen inte gjort. Men nuförtiden vet även pappan vad det handöar om. Och det är ju så himla underbart att mycket av snacket liksom redan är så att säga avklarat när jag kommer hem.
Och jag berättade för sonen att en av alla hans reaktioner när han var liten var att må väldigt  illa då med när det var för mycket runt omkring honom.

Och så är det en sak till.
Ljuset.
Hans mående försämras betydligt när det blir vår och ljuset blir starkare. Det är ett mönster som vi har sett återkomma år efter år.  Årets skiftningar är nåt han reagerar väldigt starkt på och i synnerhet när ljuset kommer. När vi alla andra drar upp gardinerna och öppnar altandörrar, då stänger han in sig inomhus.

Idag är han i skolan. Mådde bättre i morse.
Men jag har haft telefonen redo hela dagen och förberedde mina kollegor på en eventuell akututryckning. Maken är på annan ort i två dagar.

Men det har varit lugnt. Vi har haft lite sms kontakt och han har känt sig ok.

Han vill vara med på allt. Men på vilken bekostnad då?

Studenten närmar sig och sonen stressar ihjäl sig över att inte ha en endaste aning om vad som händer på just hans studentdag och hans egen baldag.

Vi sitter och pratar mycket och jag försöker att förklara för honom så gott jag kan om vad som brukar ske när nån tar studenten här i vår stad. Om att familjen står utanför skolan och klasserna springer ut en i taget. Hur klassen sedan hoppar upp på ett traktorflak och sedan åker runt och runt ett tag på det där flaket. Att det säkert kommer att vara både högljutt och säkert en hel del onyktra kompisar. Jag berättar för honom att hemma kommer vi att ha en mottagning för de han vill bjuda in och hur han själv kommer att vara hemma och äta och hälsa på alla sina gäster som då har anlänt.

Vid halv åtta på kvällen ska klassen äta på stans störta glasveranda som de bokade redan förra året. Alla treor äter sin avslutningsmiddag samma kväll fast på olika restauranger i stan.Och vill man vara med och slåss om de mera finare ställena så gäller det att vara ute i god tid har jag förstått.

Och det som stressar honom mest är att han inte har några fasta tider. Han vet bara på "ett ungefär" och det är ju inte alls bra. Han hänger med alla diskussioner klassen har på sociala medier där det diskuteras flitigt om vad som ska hända både innan och efter själva middagen. Det bara sprutar ut olika förslag från alla håll och kanter och han håller en väldigt låg profil i de här diskussionerna.
Han tar det som bestäms bara, säger han.

Vi pratar om att den dagen är han huvudpersonen och att han egentligen får göra precis som han vill. Att vi ställer upp som chaufför och kör honom vart han vill åka.
Vi talar om för honom att gästerna är här för hans skull såklart, men att han inte behöver sitta hemma och vara social om han absolut inte vill det. Gästerna är här i vilket fall som helst.

På baldagen är det hans uppgift att stå för bil och hämta sin dam hos frisören och sedan åka till arenan. Efter dansen ska han köra henne till en park i stan där de ska fika på en picnic korg som herren ska stå för. Sedan ska alla baldansare gå nåt som heter "rännstensgång" vilket betyder att alla ska gå genom stan en förutbestämd rutt med ena foten i gatan och den andra på trottoaren och med händerna på varandras axlar.

Vi har poängterat så många gånger att han bara är med på det som känns bra för honom. Och han säger att han har bestämt sig. Han ska vara med på allt.
Och det är ju jättekul. Men så otroligt med energi han lägger på det redan nu. Det går åt så mycket kraft får honom att bara förbereda sig för detta och då är det så mycket annat som behöver tänkas på samtidigt också.
Som spanskan som nog går åt skogen. Som resten av skolan, den går iofs inte åt skogen.  Som att börja träna inför Vätternrundan. Som att hantera paniken inför rädslan över att kunna skada sig och att bli sjuk inför den. Där jobbar vi stenhårt kan jag säga. Varje kväll vill han han massage för att jag kan känna hur hans muskler känns. Då kan ni förstå paniken han känner eftersom han avskyr kroppskontakt och beröring annars. Många behöver träna sin kropp för att klara en Vätternrunda. Han behöver träna sitt psyke. Det är det som är hans ömma punkt.

Han har fått jobb som också stressar honom just nu. Ett jobb där han ännu inte vet nåt om förutom vilka veckor han ska jobba. 26-31.
Där inväntar vi mer besked och en massa papper. Sedan har vi erbjudit oss att ta kontakt med handledaren och att få till ett möte där vi alla kan träffas och även få kolla in hans nya arbetsplats.

"Det där fixar jag", säger han och jag bara baxnar. Vi får se.

Vilken dag det blev!

I torsdags var sonen på intervju hos stans störste hyresvärd.
Han var verkligen förberedd och hade klätt sig i jeans och skjorta.
Han tog bilen och var på plats 35 minuter innan den överenskomna tiden.
Där är vi lika jag och sonen. Jag vill alltid vara ute i god tid jag med. Hellre att jag får vänta en stund än att komma med andan i halsen och inte hinna liksom landa.

Han kom hem därifrån och var väldigt cool. Han sa att det hade gått jättebra och han berättade att de hade berättat för honom att en tjänst var just ute i våran förort. Och när han sa det var det som om något hände med hans blick, "skulle det vara så att jag fick jobbet här ute hos oss så kanske jag kan tänka mig att ta det". Om det jobbet som han för ett par veckor sedan bara störtvägrade.

Jag och maken bara tittade på varandra.

Och vi tror att bara det att kunna få jobba så nära hemma och att det enbart är en enda tjänst, inga andra som han är tvungen till att ungås med, gjorde att det blev skillnad på hans inställning till jobbet.
De skulle höra av sig inom två veckor.

Nu.
Sonen kom just hem från sin fotbollsträning med P-00.
De hade varit 20 killar och han var riktigt nöjd.

Det tog två dagar. Han hade fått ett samtal.
Jobbet är hans! Och jag är så jäkla lycklig att jag inte vet vart jag ska ta vägen riktigt. Ungen har från tanke - till genomförande- till slutet gjort allt detta på egen hand. Han har utan nån som helst hjälp från varken mig eller pappan fixat det här jobbet helt själv. Med två intervjuer, ett personligt brev samt ett cv.

Sån enorm skön känsla för honom själv!
Och det är en gudasänd känsla för hans lilla mamma kan jag säga.

Samtidigt som lillebror också har fått ett samtal idag.
Han har också fått ett av jobben han har sökt. Hans livs första sommarjobb! Helt otroligt. Vilken dag det blev.
Lillebror ska under tre veckor vara "behjälplig vid mat och vara en guldkant i tillvaron för de äldre" på ett äldreboende inne i stan. Underbart ju! Passar ju honom som handen i handsken.
I morgon ska han på intervju på ett annat jobb. Håller tummarna även där.

Just nu, är jag en lycklig mamma.

Tänk vad vi mammor känner våra egna barn

Som han övar att vara vaken senare på kvällarna nu för tiden.
Han sitter där i soffan och bara har bestämt sig för att nu ska han vara vaken längre. Det känns som om han gör det vare sig han vill det eller inte. Han har förstått att "alla andra" är uppe till tidigast midnatt.

Och han vill ju inte vara ensam medan han övar. Vilket jag vet och vilket jag kan förstå. Det handlar lite om det där ordspråket som säger att mod är ju inte att göra nåt man vågar. Mod är ju att göra nåt man inte törs. Och då känner jag att det är viktigt att han gör det i sin egen takt. Han har inte velat/vågat vara uppe sent tidigare eftersom han har varit rädd för att bryta sina rutiner. Han har även varit rädd för att inte få sin sömn som han trott sig behöva.

Nu är han modig nog att försöka vara uppe en timme till om kvällarna. Skulle jag då tvinga honom att dessutom göra det helt ensam? Nej, jag gör inte det. Han vill ha sällskap och då håller jag honom sällskap. Dessutom just nu när så mycket annat är väldigt jobbigt och tar av hans energi samtidigt.

Igårkväll pratade vi om det, han och jag.
Jag berättade att jag har förstått att han övar på att vara uppe sent och att jag förstår att han vill ha sällis.
Han svarade att jag har helt rätt.

Tänk vad vi mammor känner våra egna ungar egentligen.