Katatroftankar

Katastroftankar. Tvånget att veta exakt var alla i familjen befinner sig och när alla ska vara hemma. Och är vi inte hemma exakt den utsatta tiden......stunden innan personen i fråga har anlänt innanför dörren är ohanterbar for sonen. Oerhört påfrestande för oss alla, och framför allt för honom själv såklart. En känsla som har eskalerat sista året. Han är orolig över att bli sjuk. Han får ångest som övergår i panikångest och det ger en bieffekt såsom rädslan för det som just då händer inom honom själv. En dubbel oro alltså. När panikångesten slår till hjälper det inte vad jag eller pappan än säger. Då behövs nästan läkarhjälp. När han var yngre hände det att vi åkte in till akuten med hans symptom som ont i hjärtat, svårt att andas, oro för att dö. Nu var det ett tag sedan vi gjorde det. Och det är fruktansvärt att vara bredvid när han går igenom dessa stunder.

Medicinprat. Under hans sessioner hos Unga Vuxna har han och terapeuten samtalat om medicinanvändning. Sonen är intresserad av att prova nån sorts medicin som kan tänkas hjälpa honom. När han var yngre så började vi med Sertralin, för det var ångesten som även då var den tuffaste motståndaren. Efter når sår testade han Concerta som inte hjälpte under tid. Bara i början. Han är inte helt emot att testa nåt nytt. Han inser att han kanske behöver äta medicin för att må så bra som möjligt.

Stoppad i ett fack. Han pratar om att han ända sen han var liten har varit indelad i ett särskilt fack av jämnåriga. Han har inte haft en chans att nånsin  kunnat ändra på det. Kompisarna ser på honom på ett visst sätt och då är det så. Det är svårt att förändra och få andra att förstå att han inte är densamma som han var i lågstadiet. Han berättar att han nu som 19 åring förstår att han inte var särkilt lätt att ungås med när han var liten. Han var rätt osmidig och oflexibel. Och väldigt arg. Vilket ledde till många onödiga situationer. Nu när han är vuxen har har verktuýg att använda sig av på ett helt annat sätt och är mycket enklare att vara med.
Och nu vill han inte vara i det gamla facket längre. Han hade hoppats att det skulle ändra sig när han kom hem från vårt utlandsäventyr, och han skulle börja i gymnasiet. Han hamnade i samma klas som många av hans gamla vänner sen innan vi flyttade utomlands, för att då önskade han sig det. Han hade inte klarat av nåt annat då. Men nej, det gick inte. Han var fast i samma fack. Det var samma mönster som innan. Just nu är han "den tråkiga" eftersom han inte vill vara ute och festa med de andra. Han är "den snåle" eftersom han inte gör av med några pengar. Han har inte brytt sig om varken kläder eller vad det är för märken på de kläder han bär, bara de har varit på det sättet han vill ha dem.
På det sättet ser han fram emot att kanske plugga på annan ort i höst. Att liksom få chansen at börja om på ny kula, på nytt. Med ny chans till nya vänner. Att inneha en ny roll.
Och vi var i helgen och faktiskt handlade nya t-shirtar. Så att han kan känna sig lite "ny" iallafall.

Vid flytt behöver allt annat stämma. Och han säger det själv. Han vet det själv. Som att ha en smula balans i hjärnan iallafall. Att uppleva känslan av kontroll över sin egen situation.
Han förstår att det kommer att bli väldigt tufft att flytta hemifrån och plugga samtidigt om han kommer att må så här då och då.
Därav medicinen.

Mycket just nu.
Han funderar enormt mycket. Över sin framtid. Han längtar till allt har "satt sig". När han har pluggat klart, skaffat jobb och bostad och en fru. När allt det som behöver göras för en skön framtid är gjort. När han kan landa.
- Mamma, du har ju landat nu. Med bra jobb, en man och två barn och ett hus. Det måste ju kännas otroligt bra.

Och det gör det ju såklart.

- Ja, älskade barn det känns bra. Men det ska ju förhoppningsvis kännas bra hela vägen hit också. Inte bara när man har kommit hit. Man behöver må bra på vägen dit med.

Svåra och tunga tankar.