Igårkväll vid läggdags låg jag och sonen och pratade på hans säng.
Han hade känningar i bröstet och kände sig orolig över detta. Hans vanliga ångest och oro får honom ibland att känna smärta i bröstet, vilket gör att han även blir orolig över det. Så hans oro blir liksom dubbel, om ni förstår vad jag menar.
Vi låg där och snackade om lite allt möjligt när han plötsligt kom med en sådan klockren förklaring om hur hans fokusering splittras vid saker han inte tycker är särskilt roliga. I det här fallet science.
"Mamma, du vet en gardinhållare. I klassrummet finns en sån. När läraren har pratat en minut om atomer, neutroner och protoner har jag redan hunnit fundera på hur länge gardinhållaren har hängt där. Vem som satte upp den. Om den får hänga kvar när de byter gardiner nästa gång. Och så plötlsigt har jag missat hela lektionen."
Det visar så tydligt hur krångligt det blir för barnen med ADHD/ ADD / Asperger.
Det är inte så lätt att hänga med då. Att säga till barnet att tänka på annat sätt blir bara som att prata med en vägg. Samtidigt som du som vuxen lägger ännu mer skuldkänslor på dessa barns axlar.
"Varför kan jag inte tänka på det jag ska tänka på? Varför är jag inte som alla andra? Varför är jag så dålig?"
När barnet i själva verket inte ens har förmågan.
I vårt fall vet jag att vår son verkligen vill göra sitt bästa. Han vill få bra betyg så hans valfrihet när han blir äldre ökar. Så långt är han med i matchen. Men vägen dit känns ibland så oändligt lång och ogreppbar.
Hur kan jag som hans mamma hjälpa honom att fokusera?
Hans pappa är inne på linjen att det enda som hjälper är att plugga ännu mer. Och jag får så ont i magen av att lägga ännu mer plugg på sonens ansvar. När han kämpar som en idiot bara för att klara av dagen i skolan.
Det här är endast en liten bråkdel av vad som han går igenom. Vår lilla kille.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar