Usch!

Morgonen började så bra. Precis som vanligt. Men det varade inte så värst länge.

I bilen till skolan satt vi helt tysta alla tre. Sönerna och jag.
På plats och det var dags för dem att hoppa ur bilen kom det. "Jag mår illa, mamma".

Lillebror tog sin väska och pös iväg. Sa hej då och hoppade över gatan.

Storebror satt kvar. Blek. Tyst. Ledsen. Olycklig.
"Jag vill inte gå in". "Det är för högt tempo".

Här gäller det att väga mina ord på vågskål. Eftersom han tar allt så väldigt bokstavligt så gäller det för mig att veta vad jag säger. Och sedan kunna stå för vad jag har sagt. Vilket är så himla svårt.
Med lillebror kan man säga nåt och även om det inte skulle bli exakt som jag hade sagt så kan han ta den förändringen. Det fixar inte storebror. Säger jag nåt - måste det vara det riktiga.

Så när han nu på morgonen sa till mig att han inte ville gå in. Vad ska jag säga då?
Det enklaste för mig just då hade varit att lägga armen om honom och säga "Du behöver inte, vi åker hem istället". Och sedan hoppats på att det känns bättre imorgon. Men det är ju precis det, det inte gör. Det kommer inte att kännas bättre  imorgon. Och ska han få vara hemma då med?  Och nästa dag?  Och så har vi plötsligt en sk hemmasittare, som inte kommer iväg överhuvudtaget.

Men hur gör man? Jag vet helt ärligt inte.

I morse satt vi i bilen i en kvart innan jag fick med honom in. Han vet själv att det är "ångest-illamående" och att det går över. Men när gör det det? Efter första lektionen? Efter lunch? "Hur länge ska jag stå ut?"

Jag lovade honom att följa med in och att jag skulle prata med resursläraren. Han gick med på att jag skulle berätta för henne om att det är en dålig dag idag. Medan jag pratade med henne smet sonen in till datorerna i biblioteket.
Hon förstod och sa att han får ta sina pauser under dagen hur ofta han behöver och att hon även skulle prata med science-läraren.
Jag gick in till biblioteket och berättade för sonen.
"Vadå behöver mina pauser? I så fall behöver jag en paus hela tiden. Hela livet".

Klockan gick och jag var tvungen att lämna honom där.
Jag fick till och med ge honom en puss på kinden. Två gånger. Han ryggade inte tillbaka ens då.
Jag bad honom att ringa mig under första rasten.
"Varför det? För att tala om att jag inte spyr, eller för att tala om hur det verkligen är?"

Jag visste inte varför. Egentligen.

"Så jag får höra din röst", svarade jag bara.

Jag sa hej då och vände mig om. Gick ut från biblioteket och ut i korridoren. Hjärtat höll på att sprängas i bitar. Kändes så tungt att lämna honom. Ensam, vid datorn. Med sin ångest i bröstet.

Där ute i korridoren stod lillebror och spelade pingis med en av sina kompisar. Kontrasterna är så enorma.

I bilen ringde jag maken. Han hann inte ens svara innan jag började gråta.