Siffror

När sonen skulle fylla 2 år hade lillebror precis en vecka kvar att ligga och gosa till sig i min mage.

I födelsedagspresent det året fick han en massa siffrror i paket. Siffror att leka med. Siffror att sätta fast som magneter på kylen. Siffror att kunna laborera med hur som helst som kom i en liten låda med bokstäver och en tavla att kunna sätta upp dem på.

Ok, det var ju lite tidigt, tänker ni. Bara 2 år och ni tvingar honom att lära sig siffrorna.

Men nej, verkligen inte. När han var två år kunde han redan alla siffror. Som han hade lärt sig själv. Medan andra två-åringar tittade på Bananer i Pyjamas älskade han att titta på Keno-dragningen på söndagar kl. 18.00.

Han var helt galet faschinerad när tunnan snurrade och det rätt som det var, ramlade ner en siffra i hålet.
Till slut hade han alla siffror klara för sig.
Han kunde även nästan alla bilmärken när han var i den här åldern. Bara genom att kunna se deras lysen.

Det här med siffror har sedan följt honom. Han lärde sig klockan tidigt. Dock inte den digitala. Den tog längre tid att få grepp om. Men den analoga tiden kom fort.

Vilket i sin tur ledde till att han blev så klockfixerad och tidsfixerad.. Sa jag att jag skulle hämta honom klockan 16.00 på dagis och jag var 10 minuter sen, blev han helt hysterisk. Den känslan följde med även upp på sexårs där magister Janne ansåg att jag inte skulle stressa honom så mycket och istället låta bli att tala om för sonen när jag skulle komma och hämta.
Vilket blev en total katastrof. Han satt bara och väntade och väntade. Och frågade och frågade när jag skulle komma. Han klarade inte av den biten alls. Han kunde inte slappna av när han inte hade koll.

Och enligt fRöknar och magistrar var det såklart mitt fel. Som curlade och överbeskyddade min unge.
De sa åt mig att jag skulle släppa taget och låta honom klara sig själv.
Där nångång kom nog uttrycket "han kan inte ha mamma i hasorna hela sitt liv" för första gången som sen har förföljt mig resten av sonens liv.

Nu är killen 15. Han har fortfarande full koll på klockan. Vill absolut aldrig vara sen. Han är en jävel på att passa tider. Som vi alla numera oxå är. Har jag lovat att hämta honom vid en viss tidpunkt, från skola eller träningar, så har jag lärt mig att ALTID vara i tid. Jag sitter numera och väntar ett par minuter innan redan på plats.

Är jag inte där på minuten så vet jag att hans telefonnummer syns på min display 30 sekunder senare med orden:
"Var är du? När kommer du?"

Därför får jag lite magont om jag märker att jag inte nångång skulle hinna. Då vet jag att han står där. Utan förmågan att be nån om hjälp. Även om jag har sagt åt honom att fråga nån om han behöver skulle han aldrig göra det. Fast vi har "lärt" honom hur man gör så kan den personen avvika från det vi har pratat om och då vet han inte vad han ska säga eller göra. Då står han där. Helt ensam i världen. Min fina unge.

Världen ser ut så här. Men för en del är det lite bökigare än för andra.