Nu under en period har härdsmältorna och låsningarna kommit väldigt frekvent.
Han bryter ihop, gråter, längtar hem till Sverige och tar över all tid här hemma.
Jag sitter med honom varje dag. Tröstar, pratar, lyssnar. Försöker jag att lämna hans sida kommer paniken i hans blick och han hulkar fram:
"Nej mamma, lämna mig inte!"
"Nej mamma, du kan inte gå nu!"
Två dagar irad har jag faktiskt gjort det. Lämnat honom på sin sängkant. Jag har börjat tala om för honom att han är inte ensam i den här familjen som behöver sin mamma. Jag har börjat tala om för honom att det finns fler som både vill ha och behöver min uppmärksamhet.
Det gör ont. Så förbannat ont. Av flera skäl. Det gör ont i hela mig när jag lämnar honom gråtandes på sängen. Samtidigt som det gör så in i Norden ont att veta att lillebror blir så lidande om jag inte lämnar honom där. Det här gör att matlagning och annat som i vårt liv numera anses smått, kommer i andra hand. Vi äter när det funkar. Vi städar och tvättar när det finns en minut över. Annars tar jag den minuten som blir över till att bara andas. Och då blir det ingen städning alls, eller så får tvätthögen växa. Men det gör inget. Det är världsliga saker.
Nånstans måste storebror börja lära sig att förstå att han måste klara sig själv. Och det bästa är väl då att försöka öva på att överleva en härdsmälta eller en panikångestattack när han vet att jag finns i närheten, men inte alldeles bredvid. Så nu har jag alltså börjat lämna. Och när väl ångesten har släppt är det som att vända på en femöring. Han kan lyssna och ta till sig. Men under själva attacken går han inte att nå. Och det är glömt till nästa gång ångesten kommer smygande.
Nu har vi gjort en kalender här hemma till storebror där han kryssar för varje dag som har gått. En liten nerräkning har alltså startat. Just nu är det 21 dagar kvar av skolan, tror jag.
Vilket betyder att i den här skolan som mina söner går i att de stora Examerna snart börjar.
Och Exams är att de har prov i varje ämne på ALLT som de har lärt sig under den här terminen.
Det är stora prov. Ca 20 % av betyget består av resultatet på dessa prov.
Det gäller alltså att ha sparat VARENDA papper man har fått under hela terminen så att man kan gå tillbaka och plugga på det man gjorde i januari/februari. Svettigt.
Det här stressar storebror nåt oerhört. Han går sönder. Han är just nu på bristningsgränsen.
För att lugna honom en liten smula iallfafall så lovade jag att vi skulle prata med spec lärare. Imorse var jag och sonen där. Hon lovade att finnas till hands när som helst. När sonen än behöver är han mer än välkommen att knacka på hennes klassrum och be om hjälp nu inför exams. Även om det är just det som är ett av hans stora problem, att våga fråga om hjälp. Att våga knacka på.
Men jag tror faktiskt att hon kunde få honom att känna sig välkommen.
Som tur är så är det ju så små klasser i den här skolan så han stör inte om hon har lektion och han knackar på. Han får komma in i klassrummet och hon kan hjälpa honom när som helst.
Vilken klippa denna kvinna har varit för våran familj.
Hon berättade även att hon finns tillhands för sonen när vi har flyttat hem till Sverige. Hon har lärt känna honom under dessa två år och de har jobbat ihop ganska nära under den här tiden.
Han får ringa, skypa eller maila henne när han vill. "Ibland kan det vara skönt att prata med nån utomstående".
Hon lovade även att sonen ska få göra sina exams inne hos henne. Ensam. Inte i grupp tillsammans med de andra.
Nu håller jag tummarna för en okey eftermiddag med hennes ord klingande i hasn öron.
Men man vet aldrig. När ångestspiralen väl har startat är det bara att hänga med i den tills den har klingat av. För det gör den. Det gäller bara att gå igenom den.
Kram kram till er där ute!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar