Jag har inte skrivit på länge

Ber om ursäkt för den dåliga uppdateringen.

Dagarna går i ett och jag hinner inte riktigt med.

Sonen kämpar på. På ett helt otroligt sätt faktiskt. Hans sista termin med matematik. Vi ser slutet i tunneln och räknar typ dagarna tills vi har suttit den sista gången för att stötta honom med just den.
Han själv ser bara här och nu och känner att matten tar kraft just nu. Men han sliter på.

För några veckor sedan var vi på ett informationsmöte på Hab inför sonens 18 årsdag. Då tillhör han inte Hab längre utan måste söka sig själv nån annanstans. Typ vuxenhabiliteirngen. Där finns kuratorer, psykologer, sjukgymnaster och arbetsterapeuter. Men dock ingen läkare. Så behöver man mediciner eller sånt så måste man gå via vårdcentralen. Det känns inget vidare faktiskt.
För oss har Bup hjälpt oss med medicnen så himla, himla smidigt och medierna har fyllts på kontinuerligt. Att gå via vårdcentralen känns inte alls lika bra.

Annars var Försäkringskassan där, Anhörigcenter, Arbtetsförmedlingen, Kunskapstorget bla. Otroligt mycket information intryckt på tre timmar. Jösses.

Sonen känner sig en aning stressad över att bli vuxen. Han ser fram emot att bli myndig, samtidigt som han inser att det medföljer en hel del ansvar. Vi försöker att lugna honom och talar om att vi kommer att finnas med honom hela tiden. Även efter hans 18 årsdag.

Han säger själv att han kommer att tillåta oss att ha full insyn i alla hans papper och brev som dyker upp som är adresserade till honom. Och det är ju toppen. Så länge vi är sams och allt flyter på som det är tänkt så är det ju hur bra som helst. Och han är så medveten om att han behöver den hjälpen.

När jag satt på mötet och kände den här tacksamheten över att vi har den härliga relationen här hemma, så tänkte jag på de ungdomar som kanske inte alls vill att deras föräldrar ska ha samma insyn. De kanske bara längtar efter att få bli myndiga och få göra precis som de vill. Utan nån som helst koll från föräldrarna. Av olika skäl. Som bara de själva vet om.

'Och så tänkte jag samtidigt på de vuxna som kanske också bara går och längtar efter myndighetsdagen. För att få slippa ta det vuxna ansvaret. För de vuxna finns också. Som känner att nu äntligen tar nån annan över. Ungdomen själv helt enkelt. Vare sig ungdomen är mogen för det eller inte.
Antagligen är inte ens föräldern i det läget tillräckligt mogen och kanske kämpar för att själv för att hålla näsan ovanför vattenytan.

var sak har sin tid.