Under alla år har våran kille haft väldigt svårt att vara ensam vaken under kvällar och nätter. När han var liten fick nån, jag, alltid sitta hos honom tills han somnade. Det kunde ta allt mellan en eller flera timmar. Lillebror har alltid somnat på egen hand. Efter godnattsagan har han somnat i egen säng och alltid sovit gott.
Storebror har fått kämpa hårt på kvällar och nätter. Ångestspiralen har bara gått uppåt och bara speedat upp honom än mer just under kvällar.
Det har varit viktigt för mig ända sedan de var små att barnen alltid har somnat i sina sängar. Min man jobbade mycket borta under småbarnstiden och det hade kanske underlättat en hel del att ha dem i vår stora säng, alla tre tillsammans, när pappa var borta. Men nej. Så ville inte jag ha det. För mig har min säng känts som min enda frizon. Min säng - min plats - min tid - bara jag. Den enda platsen på jorden där jag hade min egen space. Livsviktigt för mig. Ett andningshål. Sen hade jag en tanke till med att de skulle sova i sina egna sängar. Jag ville inte att de skulle känna sig bortkörda när pappa väl var hemma. Deras sängar var deras sängar och där önskade jag att de skulle känna samma trygghet ism jag gjorde i min.
Sedan fick de gärna komma in till min om/när de vaknade på natten. Men då hade jag andats klart. Storebror kom varje natt. Lillebror gjorde det också under en kort period. Men efter ett tag kände han att det blev trångt och varmt och det gillade inte han. Han sov bättre inne hos sig. Ibland gick jag in och la mig i deras sängar. Jösses vad vi sprang omkring under nätterna under en tid. Typ några år.
Storebror hade som sagt sina värsta ångestutbrott under kvällarna. När han var liten var han rädd att brinna upp om han svettades för mycket. Han var rädd för att spy, ordet kräkas fick vi inte ens använda för det gillade han inte alls, för han mådde så illa i bland. Det tog många år innan jag börjad att förstå att det handlade om ångestillamående. Han kände stress när han inte somnade. För han var orolig över att inte få tillräckligt med sömn under natten för att överleva dagen som kom efter.
Jag fick sitta hos honom. Hålla en hand på hans ben, för då kändes det som om han "laddades" av mina handflator. Jag fick inte smeka honom, det var bara obehagligt tyckte han. Handen skulle ligga helt stilla. Vi pratade mycket. Det var då han ofta öppnade sig. Om det som kändes jobbigt. Det kändes som om han hade försökt att klara sig själv hela långa dagen och så kom kvällen och han bröt ihop. Hade han brutit ihop tidigare under dagen kunde kvällen bli en aning lugnare. Men ändå långdragen. Jag visste varje kväll att efter klockan 19 när lillebror hade somnat så var det bara sonen, jag och ångesten.
Under gymnasiet kunde han somna själv, men inte vara vaken ensam. Så jag fick sitta uppe i soffan eller ligga i min säng med läslampan tänd så han kunde se att det lös. Som vi har övat. Nu somnar själv och han klarar att vara vaken ensam.
Idag är han 19 år och snart vuxen.
Han har genom egen erfarenhet och tillsammans med alla verktyg han har skaffat sig under årens lopp börjat lära sig att hantera dessa vakna nätter.
Igår morse berättade han att han inte hade sovit mer än tre timmar natten innan. Ok, svarade jag. Vad gjorde du då?
Han berättade att han hade tagit en extra kapsel med melatonin. Nu för tiden tar han dem helt på eget ansvar och han fixar det galant. Han är mån om sin egen sömn och den är viktig.
Han berättade att han har lärt sig att det inte är farligt att vara vaken ensam, bara jävligt tråkigt. Han har inte längre de där jätteångestattackerna. Han känner fortfarande en oerhörd stress när klockan går och han inte somnar. Han känner en oro för att vara så trött dagen efter att han inte kan köra bilen till jobbet. Och ska han vara hemma från jobbet tjänar han inte några pengar. Han oroar sig massor fortfarande. Men klarar det på egen hand!
Och jag är så otroligt glad och stolt över det han själv uträttar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar