Han är min hjälte. Min guru. Alla dagar i veckan.

Det har varit lite tyst från mig ett tag.
Har inte orkat skriva så mycket faktiskt.
Det är mycket på jobbet och det är mycket här hemma. Har inte prioriterat skrivandet alls.

Idag har sonen haft Delprov 1 i sin matte. Absolut all ledig tid har han lagt till att plugga detta ämne. Han har kommit hem efter jobbet - pluggat - ätit. Han har kommit hem efter gymmet - pluggat - ätit - pluggat igen.
Oftast med sin pappa vid sin sida eller nånstans i närheten här hemma. Ibland på egen hand och då med pappa som support i telefonen när pappa har varit bortrest.

Idag som sagt var det prov.
Pappan har varit borta sen måndagsmorgon. Sonen var i kaosliknande situation i måndagskväll. Och var så uppgiven och ångestfylld att han bara låg med överkroppen över bordet och alla böcker. Och jag som inte kan hjälpa honom. Mer än att peppa. Och just i de lägena när han mår sådär, så har jag så lätt att säga att han ska strunta i det.
Men det hjälper inte alls honom just där och då har jag förstått. För han vill göra det. Han har bestämt sig. Men mitt mammahjärta svider när jag ser hans mående där och då.
Efter ett ganska långt samtal med pappan på högtalartelefon så kändes han lugn igen.
I gårkväll satt han i säkert två timmar nere på sitt rum. Och slet. Och kämpade. En helt annan kille än i måndags.Stuns i rösten. Hållning i ryggen.
Vi packade all ev tänkbar utrustning till provet, typ pennor, sudd, miniräknare, linjal, pennvässare etc.
Han var urcool. Han hade mailat sin lärare om några frågor som han ville ha svar på, men som ingen hade svarat på. Han skulle jaga läraren under dagen idag. Jag erbjöd mig att göra det. Men nej, han ville minsann göra det själv.

Provet skulle vara 15-17 idag och det är ju absolut den värsta tiden för ett prov, enligt sonen. För det är ju sååååå många timmar fram tills dess från det att man vaknar. Och de timmarna mår han inte särkilt bra. Så har det varit under hela hans skoltid med prov. Eftermiddagsprov har varit skit.

Vi gjorde en plan. Han skulle jobba halv dag. Och jag slutade tidigt. Vi skulle ses vid 13 tiden på en p-plats i stan. Sen skulle vi äta lunch tillsammans nånstans som han önskade. Allt för att skingra tankarna en smula. Sedan skulle jag kör honom till skolan, för att han skulle slippa det här med att hitta parkering och behöva parkeringsautomater, som han verkligen avskyr. Det stressar honom otroligt.

Jag lovade att stanna kvar i stan under provtiden, för att stå standby om det skulle behövas. Sen skulle jag hämta honom efter provet. Jag erbjöd mig även att följa med in till skolan när jag såg och förstod hur jävla illa han mådde. Han satt i sätet och rapade och djupandades. Han mådde så spyilla.  Men jag fick inte följa med in. Han ville klara det på egen hand.

- Gå in nu, sa jag när jag märkte att ju längre han satt kvar i bilen ju sämre mådde han. Ta med dig pannbenet från Vätterrnunda och gå nu.

Han satt tyst i två sekunder sen sa han
- Ja, det gör jag. NU går jag. Och så gick han.

Två timmar ringde han. Han var färdig.
Och jag frågade återigen om varför han utsätter sig för sånt här, som han veeeet att han mår så dåligt av.
- Duckar jag för allt som är jobbigt utvecklas jag ingenting. Jag måste igenom skiten.

Att det är samma kille som för 13 år sedan gömde sig under sitt skrivbord varje morgon innan skolan är helt obegripligt. Redan på den tiden mådde han spyiila av sin ångest.

Det är min hjälte. Han är min guru. Alla dagar i veckan. Alltid.