Storebror har under tisdag och onsdag verkligen ställt sin telefon så att han har kunnat vara med från start i skolan. Han känner att det är ett perfekt sätt att hälsa på sina gamla kompisar.
I skolan är det uppstyrt. Han vet vad som ska ske. Under lektionerna finns vuxna tillhands. På rasterna gör gänget det de brukar göra. De är ett gäng på tre-fyra stycken som han vill vara med. Det funkar.
När skolans lektioner tar slut så promenerar han hemåt.
Då blir det för fritt och han vet inte vad som ska hända eller vad som förväntas av honom. Han säger hej då till sina vänner och vandrar hemåt.
Medans lillebror tar sovmorgon. Han ligger under täcket bra länge. Äter sin frukost i lugn och ro.
Han vill absolut inte hälsa på sina vänner i skolan för han har sportlov och då vill han vara i skolan så lite som möjligt.
Däremot träffar han sina vänner efter skolan. Han bestämmer träff utanför skolan och så hänger han med dem då. De går hem till nån. De går till pizzerian och tar en pizza. De chillar och de kan umgås under friare former.
Varje kille har hittat sin egen strategi för att kunna umgås med sina vänner. För att hitta en plats i tillvaron där det känns ok att vara.
Vilket betyder för mig att jag har en son att umgås med under dagarna och en annan son att umgås med under eftermiddagarna. Kvalitetstid med båda fast på olika sätt.
Igår eftermiddag blev det iochför sig en otroligt jobbig eftermiddag med store sonen när han kom hem. Han var ledsen. Han var trött. Han var olycklig. Alla känslor kom på en och samma gång, kan man säga.
Vi satt på hans säng i flera timmar och bara pratade. Jag hade stämt träff med min svägerska på kvällen och hon skulle bjuda på mat. Jag fick ringa och säga att jag blev sen. Jag kunde inte lämna honom i det skicket kan man säga. Jag såg hur han från början försökte hålla igen med gråten, men sa till honom att få ut det bara. Att det faktiskt lättar en smula genom att gråta ut. Få ur sig det ur systemet. Även om man är en femtonårig kille. Och det gjorde han. Lugnt och sansat. Inte alls hysteriskt och högljutt.
Efter ett bra tag lugnade han ner sig. Hans pappa ringde, han var informerad om läget, och de pratade en stund i telefonen.
När de la på var han piggare och jag kände att jag kunde lämna honom hos farmor och farfar.
Jag trodde att insomningen skulle bli lång och utdragen som den brukar bli efter ett sånt här känsloutbrott. Men det var lugnt. Och det kanske hjälpte att vi alla tre ligger bredvid varandra här ovanför trappan hos farmor. Han hade oss bredvid sig och kände tryggheten i märgen.
Nu är han i skolan och jag och lillebror ska ner till farfar och äta frulle.
Idag klockan 13 ska just lillebror och jag till skolan och träffa rektor. Han ska få sig en genomgång av skolan och få se sig runt lite. Vi har även pratat med Engelska skolan här i stan. Men de "har inga resurser för att kunna ta emot ett besök". Otroligt märkligt. Vad är det de försöker dölja blev min första tanke. "Ansök gärna men ni får inte komma och titta innan".
Hej svejs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar