Jag är så glad.
Sonen har haft tillgång till sina glasögon ett par veckor nu. Det började med att han använde dem i sin ensamhet när vi andra inte fanns i närheten. För att vänja sig. För att lära sig. För att märka att han faktiskt är i behov av dessa.
Vi har låtit honom ta den tid han behöver. Inte sagt nåt., Inte frågat nåt.
Sedan upptäckte jag plötsligt att han hade de på sig efter att vi hade sagt god natt på kvällen. Medan han låg och läste eller fipplade med telefonen. Så var det under ett par kvällars tid. Först tog han av sig dom när han hörde att vi var på väg. Men sen lät han dem vara på när vi kom förbi.
Nu, ett par kvällar, har han till och med låtit glasögonen få följa med ner till vardagsrummet.
Och plötsligt häromkvällen var dessa på när vi kollade på tv. Hela familjen.
Som om inget hade hänt.
Vi har inte sagt nåt. Inte förrän ikväll. Då frågade jag om han kände nån skillnad i ögonen med glasögonen på.
"Ja, det gör jag", svarade han.
Och jag blev så glad. Så himla glad för hans skull. Att han tog på sig dem. När han var redo. I sin takt. Att han faktiskt känner att han mår bättre.
Nu när jag ligger här och filosoferar lite så lägger jag ihop två och två plötsligt. Vi har haft ett par bra dagar nu sista tiden. Med lite tufft och ångest emellanåt såklart. Men om man jämför. Inga sk härdsmältor egentligen. Kan det ha att göra med användningen av hans glasögon?
Att hans huvud, nacke, ögon och hjärna kanske kan få en liten chans till återhämtning?
Och att detta har hänt är så stort för en kille som mår bäst av att livet går i samma gamla banor. Som vill att allt ska vara som det alltid har varit.
Underbart!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar