Vi jobbar på.

Ett par dagars tystnad från I Det Tysta.

Jag har varit lite sjuk och det är nog det som har legat i skuggan ett tag hos mig fast inte brutit ut ordentligt förrän nu. Säkert därav min otroliga trötthet som jag kände ett par dagar innan påsk.  Samtidigt har jag och maken visat varandra ytterligare hur olika vi ser på sonens diagnos. Och hur vi borde handskas med hans svårigheter. Och styrkor.

Makens anser fortfarande att sonen ska kämpa lite till. Ännu mera. Att han ska be lärarna ännu mer om hjälp när han inte förstår. Jobba lite hårdare.
Precis som han alltid har manat på.

Jag har under ett par veckors tid hållt en väldigt låg profil just för att son och pappa ska få sin tid tillsammans. Min förhoppning var att kanske sonen öppnar upp sig för sin far.

Härom kvällen hörde jag dem prata i sonens rum. Efter en urtuff eftermiddag där sonen tidigare med mig hade brutit ihop av trötthet och maktlöshet. HUr hjälper man en kille som håller ihop sig så till den milda grad i skolan för att hemma sen totalt kollapsa?
Genom att uppmana honom att plugga ännu mera???
Genom att säga till honom att han måste prata med sina lärare ännu mera??

Jag låg i sängen i sovrummet och hörde hur maken höjde sin röst mer och mer med orden:
"Jag orkar inte längre X, jag orkar inte. Du måste göra så här istället. Du måste ta reda på mer information när du inte förstår. Du måste ta reda på mer information inför proven!!"

Då reagerade hela mitt system. Magen krampade. Hjärtat snörpte till. Hur kunde han bara sitta där inne och lägga ännu mera skuld på femtonåringens redan så skuldfyllda axlar??  Jag orkade nte lyssna längre. Jag klampade rakt in i sonens rum och ville visa sonen att jag var på hans sida. Jag sa precis som jag har sagt så många ggr förrut:
"Det är just det här vi måste ha i åtanke. Det är ju precis det som han inte har förmågan till. Att be om hjälp. Att te reda på mer information!!"

Då blev min man arg. Gick ut med orden: "Det tror jag inte ett skit på!"

Och då hände nåt med sonen. Och jag vet inte vad eller vem han blev mest arg på. Men matteboken flög genom rummet, kläder flög omkring. Han sprang ner för trappan och stolar flög. När en 15 åring blir riktigt arg exploderar det, kan jag säga.

Plötsligt stod jag ensam i sonens rum och undrade vad som just hände. Vad hade jag bidragit med nu?

Maken kom ut från toan. Jag upprepade vad jag just sagt och frågade om han inte höll med mig.
"Inte ett skit" fräste han till svar och så gick han ner till sonen.

I soffan satt sonen och frustade.
Maken satte sig i andra sidan av soffan och jag satte min febertunga kropp på puffen bredvid.

Hur hjälper man?
Hur ska jag och maken komma överens?

Jag vet bara att jag aldrig kommer att säga till min son att "jag orkar inte mera". Det kan jag säga till andra i förtroende om det skulle behövas, men aldrig till honom. Han ska för alltid känna att jag finns vid hans sida. Men på vilket sätt ska jag kunna hjälpa?

MIn kropp har inte längre feber. Men som den jobbar kan jag berätta. De sista dagarna har inte känts så bra. Nånstans.
Men det bästa med det är att det bara kan bli bättre? Visst?