Äpplet faller inte långt ifrån trädet

Jag är gift med en man som är väldigt effektiv.

Han lever under måttot. "Göra så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt".

Det är ytterst sällan jag hittar honom liggandes i soffan görandes ingenting. Och då har vi hängt ihop i 17 år.

Fördelen med att ha en effektiv make är att det händer saker och ting i en faslig fart hela tiden.

Det uppstår aldrig nåt som kan kallas stiltje. I början av vårat förhållande försökte jag hänga med i hans tempo för det var himla spännande att det hela tiden hände saker kring honom. 

Nackdelen med att vara gift med en effektiv make som alltid är i farten, som alltid har nåt i tankarna, som alltid har nåt på gång, är just den samma. Det är aldrig lugnt. Jag hinner inte med.
Från att i början av vårt förhållande försöka hänga med märkte jag efter några år att det tempot inte fungerade för mig. Alls. Våra barn kom ganska snabbt inpå och genom att vara småbarnsmamma orkade inte jag.  Jag förändrades. Efter några år började jag säga ifrån. Istället för att hänga med började jag tala om att jag inte ville. Det blev en situation som maken inte var van vid. Han reagerade med att tala om för mig att jag bromsade hans liv. Han ville minsann fortsätta att göra saker. "Det är ok att du gör det", svarade jag, "men ge inte oss andra dåligt samvete för det". Detta leder i sin tur till att ibland känns det som om vi lever olika liv, fast under samma tak.

Han är en man som ställer oerhörda höga krav på sig själv. Vilket i sin tur betyder att han samtidigt ställer nästan samma höga krav på sin omgivning. Och då är det inte lätt att ha en son som inte är som alla andra. Och då är det inte lätt att vara barn heller. Inte fru heller faktiskt.

 Det här kan lätt få mig att känna mig slö, lat, initiativlös, vara den som aldrig tänker, tråkig osv. Vem vill vara en sån människa?

Varje dag får jag jobba med just den här reaktionen hos mig. Att inte få dåligt samvete för att jag är som jag är. Att det är ok att vara jag.

Nånstans misstänker jag att  äpplet inte faller långt ifrån trädet. I det här fallet känner jag att sonens diagnos kankse bottnar i sin fars beteende. Pappan har inte ADD och har absolut inte högfungerande autism. Däremot tror jag pappan inte ligger långt ifrån kriterierna för ADHD.
Under årens lopp där mina kunskaper har ökat så känns det mer och mer åt det hållet.

För några år sedan när sonen fick sin diagnos tog jag med maken ut på en lunch och ville på nåt sätt tala om mina misstänkar för honom.
"Linda inte in det du vill säga. Säg det du vill, för jag tror att du ha rätt", sa han då. Även han hade samma känsla kring detta. Han kände igen sig en aning.

Det är ok. Livet är ju så. Vi  är alla olika. Vi alla har vår plats här på jorden. 

Det gäller bara att hitta den gyllene medelvägen så att alla parter mår så bra som möjligt.

Men det är inte så värlslätt.