Vi reagerar alla helt olika på samma situation

I våran familj lever vi just nu med massor av olika känslor.

Lillebror är otroligt tagen av stundens allvar och känner sig ledsen och sorgsen för att han alldeles snart lämnar sitt fotbollslag och sina klasskompisar. Han är även ledsen för att lämna några av sina lärare.
I morgon har han sin sista träning med killarna och i morgonkväll är det "Leaving and Graduating Ceremony" i skolan. Så honom tar vi det varligt med för tillfället. Det är ok att vara ledsen.

Storebror är som vanligt när det kommer till terminsavslut. Efter alla nio år i skolan har vi lärt oss att hans attityd, tonläge, frustration ja hela han blir otrevligare när skolan närmar sig sitt slut och ett helt lov väntar bakom hörnet. När dagarnas rutiner ruckas, när dagarna inte ser ut som de brukar kommer det här beteendet som ett brev på posten. Vi andra försöker att låta bli att gå in i nån som helst diskussion för tillfället. Det är nämligen helt omöjligt då han aldrig ger sig utan kan argumentera hål i huvudet på vem som helst. Vad det än gäller. Med en ton som är så otrevlig. Han sprider just nu en hemsk stämning runt omkring sig vilket är alldeles för lätt att smittas av.
Men vi andra försöker att inte låta oss gå på hans sätt. Vilket är skitsvårt rent ut sagt. Man får må dåligt av situationen, men man får inte bete sig hur som helst för det. Han känner att vi är på honom och då blir han ännu argare. Moment 22. Vi har dock lärt oss genom åren att inte ge honom all den negativa uppmärksamhet som han under tidigare år har fått.

Pappan i familjen är stressad och då blir inte han särskilt trevlig han heller. Han bröt ihop häromkvällen och bara skrek rakt ut "Jag brinner upp!!!" Han anser att han är den enda som tänker på allt praktiskt som behöver tänkas på inför flytten men inser inte att även när jag tar eget initaitiv och tar tag i saker och ting så vill han ändå kolla vad jag har gjort. Om jag har ringt samtal, pratat med nån myndighet osv så har han alltid mera frågor som ska ställas än de som jag har ställt. Han vill ha svar på saker som jag då i mina samtal inte ansett varit lika viktiga. Vilket gör honom så stressad och det "bara är han som tänker".

Jag känner mig mer som lillebror. Jag är även jag tagen av stundens allvar och känner den här sista veckan när allt ska göras "för sista gången" en bit av sorgsenhet. Jag känner mig inte alls så stressad som jag trodde att jag skulle göra. Jag känner mig mer ledsen just nu.

Jag är innerst inne så glad och tacksam för att jag har fått ynnesten att få uppleva dessa två år. Men just nu känner jag mig en smula ledsen.
Och det är faktiskt ok.