Från början hade sonen bara tänkt vara med i klassrummet med mentorerna samt sina klasskamrater under avslutningsdagen. Det var bestämt och det hade vi berättat för hans mentor. Hon var helt med på det, och han gjorde samma sak förra året.
Han ville inte vara med i aulan med alla andra gymnasieelever och framför allt inte vara där när alla år 3 studenterna kommer indrullandes.
Och så kom det här mailet från mentor för nån vecka sen.
Där han fick förfrågan om att antingen ta emot detta stipendium på scenen i aulan med alla andra. Eller ta emot det lite mer privat hos rektor på hans kontor.
Han har valt att ta emot det på scenen.
Och inga föräldrar är tänkt att vara på plats. För nu är de så stora så de ska klara sig själva.
Och skulle jag mot förmodan smyga in och ut bakvägen så skulle jag ändå synas och det har jag lovat sonen att inte göra.
Så jag får hålla mig på jobbet.
Och bara veta i hjärnan och känna i hjärtat.
Stoltheten.
Värmen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar