Han är en vinnare fast sommarjobbet bara varade i nio timmar

Sommarjobbet gick åt pipsvängen.
Så kan man beskriva hela den situationen.

Fy attan så dåligt han har mått inför detta. Han har inte velat prata om det innan.
Så fort vi har velat diskutera hans kommande jobb så har han slagit dövörat till och bara ilsknat till ordentligt. Han har verkligen inte velat att vi har pratat om det. Alls.

Söndagkvällen kom.
Han somnade ok, men sent. Han ville att jag lovade att jag skulle vara vaken tills han somnade. Vilket jag gjorde.

Morgonen kom.
Jag körde honom dit. Han ville fortfarande inte prata om jobbet.
Så jag satt där och pratade om allt mellan himmel och jord: Men inte om elefanten i rummet.

Vi kom fram. Han öppnade bildörren.
Han sa bara helt kort:
"Mamma, nu mår jag skitdåligt!"

Jag ser det älskling. Jag både ser det och jag vet det, svarade jag. Vill du att jag följer med?

"Nej, det vill jag inte, men sitt gärna kvar i bilen en stund innan du åker."

Absolut.

Han stängde sin bildörr. Satte på sig ryggan med matlåda och extrakläder. Och gick.
Då kom mina tårar.
Att sitta i min bil och se på när den här vackra, fina ynglingen går iväg mot det värsta han vet, med vetskapen om att han håller på att kräkas av ångest vilken sekund som helst, men att han ändå går iväg, det gör så förbannat ont.
Det gör så helvetes ont i varenda litet fiber i min 60 kilos kropp.

Och samtidigt så otroligt stolt. Över att han faktiskt gjorde det.

I backspegeln såg jag ytterligare en kille komma gående. Säkert lite nervös han med inför första dagen på sommarjobbet, han satte sig bredvid min son på bänken. Så klart. För vi människor är ju flockdjur. Så självklart satte sig den här andra killen bredvid min son, för att börja bonda, börja etablera en kontakt, en relation som de skulle kunna bygga på under dessa tre veckor de ska jobba ihop.

Men nej.

Det blir inga tre veckors jobb.
MIn son klarade nio timmar.
"Jag är inte skapt för sånt som är lätt för andra".

Arbetsuppgifterna passade honom somhanden i handsken. Gräsklippning, röjsåg, måla och olja. Han fick till och med frågan av sin handledare "du verkar händig, går du på bygg-programmet?"

Men inte ändå.

Vi tog beslut om att han inte skulle fortsätta. Efter ett långt och bra samtal bestämde vi det.
Han kände sig rutten och med en känsla av personligt misslyckande.

Nej XXXX, du är en vinnare i vilket fall som helst, sa jag till honom.
Vilket beslut du än tar i det här så är du en vinnare.
Och i beslutet att du inte vill fortsätta så är du en vinnare för du gjorde ett försök. Trots att du mådde så otroligt dåligt i morse, så gick du dit. Du trotsade alla dina rädslor, ditt illamående, din ångest. Du gick dit. Du var där i 9 timmar. Du var där hela dagen. Du gjorde det!

Du är en vinnare!

Sen har jag en gnagande oro inom mig själv. Över framtiden, över mycket. Men det är inget som han ska behöva höra.

Han är en vinnare!