Min svåraste tid som förälder

Tiden har gått.
Läser tillbaka på texten jag skrev för ett tag sen nu.
Så kände jag då.
Livet har gått vidare.
Jag har landat i det som är.
Jag har fortsatt att skriva. För jag känner att jag mår bra av det. Har dock inte publicerat nåt sen jag tog en liten paus.
Förrän nu. Nu känner jag mig redo.
Så här skrev jag för ett par veckor sedan.

----------------------


Även om jag tar en liten paus från själva bloggandet, så känner jag att jag faktiskt behöver få skriva av mig en smula. Så jag fortsätter att skriva. Dock publicerar jag inte texten. Ännu. Får se hur det blir med det i framtiden.

Förra helgen och förra veckan har varit en av mina värsta tider som förälder alla kategorier. Nån enstaka händelse har varit än värre.
Och en av dessa var sommaren 2013 då storebror mådde så uruselt att jag fick sitta på hans sängkant och näst intill vaka över honom. Han bara låg i sin säng helt oförmögen till nåt annan aktivitet. Han sov och han sov. Och han sov. Och jag fick inte lämna hans säng. Vilket jag inte gjorde. Jag ville inte lämna honom. Det var under den perioden som han var rädd att han inte älskade sin pappa på riktigt. Och han undrade om man som barn var tvungen att älska sin pappa.
Ja, den tiden räknas också in som en av de värsta perioderna för mig som förälder.

Och så nu.
Jag har nog, förutom då sommaren 2013, aldrig varit så rädd. Så chockad. Så orolig. Så ledsen utan att kunna gråta. Så besviken. Så arg. Hela universums alla känslor har jag hunnit genomgå under den gångna veckan.

Är det inte den ena ungen som skrämmer ihjäl mig så är det den andra. Och jag är plötsligt väldigt tacksam över att det bara finns två barn i den här familjen. För tänk om det fanns tex 4 st och alla skulle få för sig att skrämmas på det här sättet. Då hade jag inte överlevt. Eller det hade jag visst. För man måste ju det.

Genom några få okloka beslut som lillebror valde att ta en fredagkväll i slutet av november så ändrades hela min värld. Hela min existens fick sig en ordentlig tankeställare och hela min världsbild ruckades av ett enda samtal som kom under natten mellan fredagen och lördagen.
Det har gått en vecka och två dagar sen det samtalet och det har hänt så himla, himla mycket under dessa dagar.
Och lillebror har fått lära sig den tuffa vägen hur små, små beslut och val han tar efteråt kan få så enorma konsekvenser.

Och jag där mitt i allihopa. Fast ändå inte. För den här gången har pappan tagit ett otroligt ansvar. Vi har självklart stått bredvid varandra i detta, men det är pappan som har med sitt jobb kunnat vara hemma på ett annat sätt än jag. Jag har jobbat som vanligt hela tiden.
Det är pappan som har varit hemma när sonen har vaknat på morgonen. Det är pappan som har sett hur han har sett ut, hur han har mått. Det är pappan som har kört honom till skolan, det är pappan som har stannat kvar i skolan och funnits nära hela tiden. Det är pappan som har kört hem honom efter skolan.

All information som har kommit från lillebror har jag fått via maken. Jaga har velat skicka tusen sms under dagarna, men har stålsatt mig från att göra det. Jag har inte velat tjata- det har räckt med att pappan har fått svaren.
Jag har känt att jag nästan har gått sönder inifrån. Mitt hjärta har svämmat över av allt möjligt den här veckan. Och till slut kände jag den där känslan som infann sig för väldigt länge, länge sedan.
Den har jag inte känt sen storebror var 7-9 månader och han var så himla pappig.
Jag har helt enkelt känt mig så utanför.

Under sonens absolut värsta tid i sitt 16 åriga liv har jag inte funnits där på det sätt jag trodde att jag skulle göra. Under min värsta tid som förälder har jag inte funnits där för mitt eget barn. Jo, det har jag visst. Men inte alls på det sättet som jag är van vid att göra.
Precis samma sak när storebror gick ut helt öppet med sina diagnoser inför sitt fotbollslag på en träning för ett år sedan, då var det också pappa som fick vara med. Jag fick snällt stanna hemma. Jag som alltid har varit där.

Den här gången har pappa stått där. Iallafall rent praktiskt. Sen har nog pappan inte pratat om känslorna som har varit inblandade. Varken hos sig själv eller hos sonen.

Där har jag hoppat in. Vi har haft kvällarna.
På kvällarna har lillebror backat in hos mig i soffan och velat bli kliad på ryggen.
Då har han krupit in. Lagt sitt fina, vackra huvud i mitt knä och bara legat där. Jag har kunnat sitta så hur länge som helst.
Han har velat kramas. Och jag har inte velat annat. Vi har kramats så hårt och så länge. Och jag kände från början att jag är inte den som kommer att släppa först. Hur ont i nacken jag än får, för han är så lång. Så har jag också kunnat stå hur länge som helst.
Framförallt i tvättstugan förra lördagen. Då hade gärna tiden fått stanna en smula. Då hade gärna jorden fått stanna sitt varv runt solen. Där hade jag kunnat stå och det hade inte spelat nån roll vad som än hade hänt där utanför tvättstugans alla fyra väggar. Då fanns bara han och jag. Och han grät. Som han grät där och då.

Min stora kille som mitt i allihopa är min älskade lilla unge.