Jobbet verkar gå åt skogen.
Just nu är det inget vi kan göra nåt åt. Han trodde det skulle gå bättre än förra året. Han hoppades och han önskade. Men icke.
Han står just nu i ett vägskäl. Går han till höger tjänar han pengar och mår piss. Går han åt vänster tjänar han inga pengar men mår dåligt av att känna sig som en loser, en som fullständigt har misslyckats.
Han har ändå klarat av fyra dagar mer än förra året. Det är bra.
Idag har vi haft ytterligare ett tufft samtal med honom. Om hur han tänker, om hur han känner. Han berättar och jag och maken lyssnar. Och vi försöker att förstå. Men det är så svårt för oss att göra just det. Det är så otrolig svårt för oss att förstå. Han är så himla duktig på att känna sig själv och det han fixar och inte fixar. Och vi, hans föräldrar, det enda vi kan göra är att lyssna. Ibland behöver man inte förstå för att hjälpa. Ibland räcker det med att bara lyssna.
Vi ställer frågor. Han svarar.Vi ställer motfrågor. Han försöker att svara.
I vilket fall som helst, hur det än blir på måndag, om han väljer att gå till jobbet eller inte så stöttar vi honom i det beslut han tar.
Och det märkligaste av allt är att idag har hans två kompisar varit här och de har börjat sin planering av sin Manchester United resa. Maken och dessa tre grabbar har suttit i flera timmar med detta och har nu till slut prelbokat en resa till Manchester i augusti. Och i det mår sonen hur bra som helst. Med Zlatan och allt. Alltså, hur kan det vara möjligt? Att göra en sån grej men inte kunna rensa ogräs på hemmaplan.
Livet är komplext.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar