Han sliter på

På onsdag har sonen fått tid hos Unga Vuxna.
Paralelt pratade jag även med Psykiatrin också, och eftersom jag med erfarenhet vet att det kan ta tid hos dem så bokade jag med Unga Vuxna direkt liksom "i väntan på en tid hos psykiatrin". Psykiatrin  tog iallafall emot och gjorde en sk egenanmälan från oss. Den tillsammans med den remissen de avslog i höstas då sonen fyllde 18 skickar hon vidare till samordnaren som ska ta detta fall i teamet och sen återkomma.
Hon ansåg själv att det lät rimligt att sonen ska få hjälp.
Remissen de avslog i höstas var från Bup då de skulle lämna över efter att han blev myndig. Varför vuxenhab avslog då berodde på att han ansågs må för bra så att säga. Och det gjorde han veklingen. Det var inget vi tyckte var konstigt.

Han påstår nu själv att han aldrig har mått så bra som han gör just nu egentligen "det är bara det här som händer när jag är på jobbet".
Och vi fattar ju att om det händer på jobbet igen, precis som förra året, så är det nåt som hindrar honom att leva ett sk normalt liv. Han blir alltså så pass påverkad av sin ångest och sina tankar att det gör att han blir begränsad i sin vardag. Vilket inte är bra såklart.

Han känner dessa tvångstankar även utanför jobbet men då har han lättare att på egen hand lämna situationen. Ibland kan han inte lämna heller men det går bättre än på jobbet iallafall. Men det är inte bra då heller. Eftersom han då begränsar sig själv och får lägga så himla mycket energi på  nåt som han inte skulle behöva lägga all sin dyrbara energi på. Även om han verkligen kämpar med sig själv och sina demoner så behöver han nu verktyg som är användbara och som kan börja att användas redan nästa vecka.

Han har iallafall jobbat EN HEL VECKA vilket är fyra dagar mer än förra sommaren. Otroligt bra gjort av honom! Vi får se om han avbryter i helgen eller om han väljer att fortsätta. Antingen som det är nu eller om han vill att vi kontakter arbetsgivare och anhåller om lite olika förslag på lösning av situationen.

Annars har jag lunchat med en kompis idag vars 16 åriga dotter inte har mått bra under våren. Och de har inte fått nån hjälp what so ever. Bup tar inte emot dem för hon anses inte må så pass dåligt. De hade också hört talas om Unga Vuxnaoch ringde dit. Men då var hon inte 16 och var inte välkommen dit heller. Nu har hon fyllt 16 och jag sa att de ska ringa igen och igen. Och igen.  "va, kan jag göra det, även om hon mår lite bättre nu?"
Klart du ska, svarade jag. Klart att du ska ringa igen. Så hon får verktyg så att hon kan hantera sig själv nästa gång hon sjunker.

Jäkla skit är vad det är när ungarna och föräldrar inte får nån hjälp! Jag blir förbannad!