Sonen bestämde sig i söndags att avbryta sitt sommarjobb. Han kände att det inte fungerade och självklart går hans hälsa först så vi stöttade honom till hundra procent i det här beslutet.
Vi bestämde att maken skulle kontakta arbetsgivaren som i måndags och det gjorde han. Han var på plats klockan 07.00 och lämnade personligen över nyckelknippan till sonens kollega och sen ringde maken till sonens kontaktperson.
Som visade sig vara rätt person på rätt plats.
Alltså det här, när människor verkligen vill hjälpa till. När människor vill hitta en lösning tillsammans och som kan se att det faktiskt går att göra nåt bra av hela situationen.
Ja....då gråter jag en skvätt av ren lycka.
Arbetsgivarens första reaktion när maken hade förklarat läget var "hur kan vi underlätta, hur kan vi hjälpa till, hur kan vi göra så att han kan fortsätta jobba".
Vi tog frågan tillbaka till sonen samma morgon och vi bad honom fundera på saken en gång till. Och bara det är ju otroligt svårt, när han redan har tagit ett beslut och då behöver liksom tänka om.
Men han gjorde det. Han tänkte om och vi kom fram till att prova att jobba halvtid 7-12 istället för 7-16.
"Jag kommer inte att må bättre på jobbet bara för att det är kortare dagar. Men timmarna jag mår dåligt på är färre!"
Han gav det en chans.
Och nu har han varit på jobbet sen i tisdags mellan 7-12 varje dag.
Och inte nog med det. Jag och maken hade planerat redan innan allt det här att ev kunna vara i stugan några dagar den här veckan. Sonen godkände det trots att han skulle jobba och vi har varit borta sen i måndagseftermiddag.
Och det har gått så himla bra.
Både för mig i stugan. Och för söner här hemma.
Vi tar en dag i taget. Och nu har sonen jobbat i två veckor. Vi får se hur många dagar till det blir.
Vilken skillnad dessa människor gör. De som finns på rätt plats och som vill. De som ser en lösning istället för problem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar