Killen har nu jobbat på sitt sommarjobb i tre veckor.
En vecka på heltid och två veckor på halvtid. De två veckorna på halvtid har gått väldigt bra. Långt över förväntan faktiskt.
Nu har han en veckas semester. För att kunna åka med sitt lag till Gothia Cup i Göteborg. Det har han själv förhandlat sig till när han skrev under avtalet till sommarjobbet.
Så idag klockan 10.00 åkte bussen med hela P-00 och P-01 från våran lokala fotbollsklubb tillsammans till Göteborg för att ha kul hela veckan med en massa fotboll och nya upplevelser.
För fyra år sedan var han med på cupen. Då som spelare. Och hade inte pappa varit med som tränare hade det aldrig funkat. Han mådde skitdåligt hela den veckan. Nu ger han cupen en ny chans. Nu som tränare. Vilket betyder att han själv inte behöver prestera på planen. Utan nu kan han vara på sidan och coacha. Det är han och två tränare till. Två herrar i min och makens ålder som har full vetskap om våran son. Ett par herrar som kom till sonens student och som sonen har fullt förtroende för. Man kan säga att dessa herrar är sonens första egna fixade vuxenkompisar.
Maken känner dem och de har vetskap om att de får ringa så fort de märker om sonen inte mår helt ok. Vi kommer att finnas i bakvattnet hela veckan, men ändå låta honom fixa detta så mycket på egen hand som han bara kan.
Bara det här att han åkte buss med laget dit.
Att han ska sova i en gympasal utan nån av oss.
Att han i dagsläget inte har en endaste aning om hur han ska ta sig hem när cupen är slut.
Det är absolut första gången han är borta en hel vecka helt utan oss eller farmor och farfar.
Och det är mycket folk överallt och det är högljutt och det är väldigt rörigt.
Och som jag håller tummarna!
Min far som bor i närheten är vidtalad och är beredd att åka och hämta honom om det behövs. Han kan ju vara på plats mycket snabbare än oss om det krisar. Känns skönt.
Vi åker nog ner nån dag för att kolla på kusinen som spelar i det lag som sonen tränar. Kusinen har ju sett några Gothia Cup matcher som våra killar har spelat genom åren så nu är det vår tur att kolla.
Samtidigt som vi inte vill hänga sonen i hasorna. Utan vi vill visa oss så lite som möjligt. För ser han oss så kan det bli ett enormt bakslag och hans hemlängtan och separationsångest bara stegra.
Det är en stor och viktig fråga för oss annars. Hur mycket ska vi ha kontakt under veckan egentligen? Var går gränsen för att det ska kännas ok för honom? Hur många sms och samtal känner han är ok innan hans tvångstankar gör för mycket skada för honom?
Det är en väldig balansgång.
Vi är i vilket fall glada och stolta över att han ger detta ett försök. Han bestämde sig tidigt att följa med laget till Gothia. Han har mentalt förberett sig i månadet för detta äventyr. Och han hoppas på att det ska kännas bättre som tränare istället för som spelare.
Vi med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar