Vem vill sitta bredvid det där äcklet?

11 år.
Gick i femman.
Vi var mitt uppe i att landa i att han just hade fått diagnosen ADD. Vi var mitt i att ha fått licens på melatonin. Och han hade precis börjat sin arbetsminnesträning på Hab genom att gå på nåt som kallades RoboMemo, ett dataspel som övade minnet och följa mönster i vilken ordning.

En dag ringde min telefon.
Det var en mamma till en av killarna i klassen. Hon hade ett tvillingpar i klassen, en tjej och en kille. Killen fick sin adhd diagnos i tidig ålder. Hon är den mamman som jag hade som en liten förebild när vi var i startgroparna i diagnoslandet. Och jag tror att man behöver en sån. Nån sorts förebild. Nån att se och lära av. Nån som givetsvis känns pålitlig och vettig. Framför allt nån som har gjort det förut. Som vet hur ett möte med rektor och lärare ser ut. Som man kan fråga. Hur gör du? På den tiden fanns inte tillgången till smartphones och Facebook och alla andra sociala medier. Hon var den mamman som ställde sig upp på ett föräldramöte i trean och berättade för oss andra föräldrar vad adhd var. Hon läste ur en enkel bok som handlade om hur en skoldag kunde se ut för ett barn med just den diagnosen. Knäpptyst på mötet.

Jag svarade när hon ringde.
Hon berättade att hennes son hade kommit hem från skolan den dagen och talat om hur min son hade blivit behandlad av två andra killar i klassen. Två killar med skapligt hög status i gruppen.

De två killarna samt den här mammans son hade suttit vid ett bord i matsalen och just börjat äta sin lunch. Då kom vår son med sin bricka och satte sig vid det bordet. Efter ca 30 sekunder reste sig de två killarna från bordet och gick till ett annat bord. Varpå mammans son hade frågat varför de gjorde så.
De svarade:
- Vem vill sitta bredvid det där äcklet? Och menat min son.
Vår son hade inte reagerat nämnvärt och då hade mammans son blivit fundersam och frågat:
-Varför tål du det där?
- Äsch, man vänjer sig, svarade min fina pojke.

Jag vet inte om ni kan föreställa er min känsla i min kropp just då. Den är svår att förklara. Min fina pojke har alltså vant sig vid att bli kallad äckel. Eller att folk flyttar på sig när han kommer in i samma rum eller sätter sig vid samma bord. För att han är äcklig.

Asså, jag mår illa.
Riktigt illa. Fortfarande. Inget barn ska nånsin behöva "vänja" sig vid en sådan behandling. Mitt barn hade redan gjort det. Jag blev så ledsen. Jag blev så sårad. Jag förstod ju att det här var en vana. Och ingenting hade han sagt till oss.
Jo, lite hade han sagt. Att när de var ute så kunde de här killarna trampa ner hans hälar på skorna så han kom på efterkälken.

Jag tackade så väldigt mycket för all information hon hade gett mig. Jag ringde läraren på en gång. Han lovade att ta kontakt med berörda föräldrar och be dem höra av sig till oss under kvällen.

Vid sjutiden på kvällen ringde en av dem. Han bad så mycket om ursäkt.
Den andre hörde aldrig av sig. Till oss. Men däremot ringde mamman till den killen upp den mamman som hade "skvallrat" och skällde ut henne efter noter. Hon sa att "så där håller minsann inte våran kille på med. Hur skulle det se ut om han gjorde så? Xxxx är ju för guds skull hans fotbollstränare!!"
Min man var då deras fotbollstränare.

Tänk att som mamma bara blunda. Tänk att som mamma välja att inte vilja se det som händer. Tänk att ringa och skälla på nån som har sagt att ens barn har betett sig illa. Istället för att ta det med sitt eget barn. Tänk att leva i den tron att ens eget barn aldrig skulle göra nåt tokigt.

Hade det här hänt idag, hade jag själv ringt upp dessa föräldrar på egen hand. Men då var jag så ny i den världen. Maken gjorde inte det heller av nån anledning.

Sedan dess har vi aldrig hejat på varandra.
Hon undviker mig och jag undviker henne. Och självklart gick våra yngre barn i samma klass. När de gick i trean var jag klassförälder. På ett föräldramöte räckte hon upp handen och ville tala om hur dåligt det var av oss klassföräldrar att det var så lite aktiviter för barnen.Vi hade alltså inte organiserat så mycket som hon önskade. Då svarade jag kort att min plats stod till förfogande om hon var intresserad. Men det var hon inte gudbevars.
Sen hörde jag inget mer från henne.
Även nu på gymnasiet hamnade de yngre i samma klass. Och jag har kört hem hennes dotter många nätter efter gemensamma fester för våra ungdomar. Hon har aldrig kört.

Jag hörde igår om en stiftelse som heter "Tappra barn" och som samarbetar med Friends att ca 6-8 barn i varje klass blir utsatta för mobbing i skolan varje dag. Varje dag!
De visade upp sig på en julkonsert som jag besökte igårkväll och deras samlarbössa fick tömmas så många ggr pga att så mycket pengar gavs i gåva till deras stiftelse av publiken som var där.
Och när jag kom hem swischade jag 100 kr!

Inget barn ska nånsin behöva vänja sig vid kränkande behandling.