Så kan det gå

Femman.
När sonen gick i femman var det dags för hans klass att agera luciatåg på skolan. Det var en liten skola med tre klasser. Enbart mellanstadiet. Och det har alltid varit årskurs fem som har hållit i det.

En skola med mycket bra pedagoger. En tillfällighet att det bara var man som var mentorer och huvudlärare?? Det vet jag inte. Men alla dessa pedagoger hade förmånen att känna alla elever eftersom det var så litet. Och alla elever kände således alla lärare. Några kvinnliga extralärare fanns på plats också.

Som de hade övat på att sjunga luciasånger. I flera veckor hade det övats. Och så kom kvällen den 13 december.
Pirrigt, laddat och nervöst.
Sonen skulle vara tomte hade vi bestämt.
Han klädde nog på sig det han skulle, minnet sviker en aning för det var inte det som var det viktigaste.
Vi satte oss i bilen, han, lillebror och jag. Pappa var borta.
Kom till skolan. Parkerade bilen.
Och jag fick inte ut ungen.
Han vägrade kliva ur. Han skrek och han bara satt där. Jag bad lillebror att gå ut och så satt bara jag och sonen i bilen. Jag försökte lirka. Jag försökte prata. Jag försökte muta. Lönlöst.

Andra bilar kom. Barn som glatt hoppade ut. Som tog sina föräldrar i handen och förväntansfullt sprang i väg.
Vi satt kvar. Han grät. Och jag hade gråten i halsen. Lillebror stod utanför.

Till slut gick jag ut. Jag skulle bara gå till lärare och tala om läget. Att vi inte kom längre än så här. Men att vi hade försökt. Och jag ville inte att han skulle få frånvaro eftersom det var obligatorisk närvaro.

Hittade läraren bland alla elever och familjer.
Bad honom att gå undan så vi kunde få prata i fred. Han lyssnade. Och han bad att få följa med tillbaka till bilen. Han kanske kunde få sonen att komma ut.
Jag sa att det nog skulle bli svårt. Vilket det blev.

Så läraren fick gå ensam tillbaka till skolan.

Jag var så ledsen. Jag var så ensam. Jag var så arg på mig själv för att jag inte hade lyssnat på sonen från början. Men jag ville ju så gärna ha sett honom där i tåget. Tillsammans med alla andra. När det äntligen var deras tur. Men nej. Totoalt omöjligt.

När klockan slog 18 hörde vi från bilen hur alla började sjunga. De hade scenen utomhus. Med en liten kiosk där det serverades kokt korv, lussebullar och peppisar och kaffe och saft.
Så himla trevligt.
Men vi satt kvar i bilen.

Och jag ville inte åka hem. För det kändes så otroligt misslyckat. Och heltt ärligt ville jag inte det. Orkade inte. Men vart skulle vi ta vägen? Jag ringde grabbarnas farmor. Hon svarade. Och vi fick komma på en fika hemma hos dem. Mina tårar trillade nerför kinderna.

Det visade sig vara ett mycket bra beslut.
Farmor hade gjort så himla mysigt när vi kom fram.
Dukat fint. Tänt ljus.
Och där satt vi.

Farmor vet nog inte än idag vilken räddning hon gjorde. Just den kvällen.
Men när vi åkte hem var det två mycket nöjda killar som hoppade in i bilen.
Så det som började som en total katastrof slutade med en väldigt skön kväll trots allt.

Utan tåg och andra barn och familjer.
Bara vi.