Inte klokt på en fläck!
Stoltheten och lättnaden jag känner just nu är helt otrolig!
Våran 19 åriga "Ambulerande tjänsteman" har en tillfällig anställning fram till 31/12. De sista två veckorna har varit otroligt enerverande och enormt kämpiga då vi inte har vetat vad han ska sysselsätta sig med efter nyår.
Plugga? i I så fall vad? Han har googlat högskolor. Både utomlands och i Sverige. Ska han plugga känner han att han kanske vill byta ort, komma bort härifrån. "För min egen utvecklings skull". Höll på att sätta fikat i halsen när han yttrade just den meningen.
Han är ingen tekniker, inget mattegeni, han är duktig på språk men tycker det är sååå tråkigt, han är duktig på att skriva men vill då enbart skriva om fotboll. Och då inte fotboll på division fyra nivå.
Han inser själv att hans väg är rätt smal. Så vad sjutton ska han göra med sitt liv?
De sista veckorna har han varit väldigt stressad över det här.
Han har även varit i kontakt med sin chef om hur en eventuell fortsättning på jobbet kan se ut. Hon har varit lite tystlåten och verkligen inte ingett några större förhoppningar för just det.
Idag hände det!
Han ringde till mitt jobb. Och ringer gör han ju aldrig. Vill han nåt skickar han sms. Så är det bara. Idag ringde han. Jag förstod att det var nåt viktigt. Då är det bara att svara.
Han har blivit beviljad en förlängning på sitt jobb ända fram till sen sista april 2017!
Med kommentaren att det har varit de sista tre veckorna som har varit avgörande för hans framtid. Chefen hade ett snack med honom för ett tag sen. De har ju märkt att när han var klar med det han egentligen var anställd för att göra fram till årsskiftet, så har det gått enormt långsamt för honom. Han har behövt ladda om totalt rent mentalt för att kunna göra de uppgifter han fick efter det. Och det har tagit tid.
Men hans chef pratade med honom och förklarade läget. Han behövde öka takten vid matchningen av fakturorna. Det gick för långsamt. Och när han fick reda på att snabbheten var viktigare än noggrannheten på just de här uppgifterna så började han kunna öka sitt tempo.
"Får jag är ju sån mamma, att jag kan inte slarva med det jag gör. Jag är ju så noggrann som person och tror ju då att det är lika viktigt för alla. Men nu är snabbheten visst viktigare!"
Och tänk så himla bra det är när man kan få saker och ting förklarat för sig. Så att man förstår. Det är först då man kan förändra.
Oron över vad han ska göra efter nyår flyttas nu fram ett par månader.
Nu får vi se om han fixar att jobba heltid fyra månader till. Och resa varje dag fram och tillbaka vilket tar oerhört med kraft och energi för honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar