Att vara mamma till en sjuttonåring innebär ganska mycket. Av det mesta.
Att vara sjutton år innebär även det ganska mycket.
Som mamma får jag höra att jag är tjatig. Att jag inte förstår. Att jag inte hör. Att jag är döv. Att jag är trög. Att jag inte visar tillräckligt med tillit. Att jag helt enkelt är en pain in the ass emellanåt.
Och det är precis så jag upplever mig själv som mamma emellanåt.
Jag får tjata. Jag behöver säga till flera gånger. Jag vill att han plockar ur diskmaskinen. Jag vill att vi hjälps åt här hemma. Jag upplever honom sååååå seg, det händer ingenting. Han vill skaffa jobb, men det händer ingenting. Han vill göra än det ena än det andra. Han snackar så mycket, men sen blir det ingenting av det.
Jag upplever det som om att han fortfarande lever lite efter devisen att det är alla andras ansvar att hans liv ska gå bra. Det känns som om han inte har greppat det här att om det ska hända nåt så är det liksom upp till honom själv.
Går det dåligt på ett prov är det läraren som har förklarat dåligt. Går det dåligt på en match är det alla andra som bara har lallat runt på planen.
Vårt sätt att vara mot honom under årens lopp har säkert varit en stor bidragande orsak till detta beteende, det är jag självklart medveten om. Vi har kanske curlat honom en aningens för mycket. Men nånstans borde det gå in. Vi började ju inte prata om det igår, så att säga.
Så, jag är tjatig. Jag är på honom. Jag låter honom inte vara. Han slipper inte plocka ur diskmaskinen. Det ska göras. Vi vill inte att han sover bort ett helt lov. Vila och återhämtning är helt ok. Men inte att ligga under täcket i sin egen säng en hel vecka tex.
Och vill han ha pengar, så behöver han jobba. Och jobben hoppar inte på en. Man måste ut. Man måste ut och söka själv. Vi kan hjälpa till med att skriva CV och personliga brev, men han måste skriva dessa själv. Vi kan följa med när det är dags att jaga personalchefer på arbetsplatser. Men väl på plats måste han söka upp dem själv och sköta snacket själv.
Och jag är på honom.
Han har äntligen fått sitt tjänstgöringsbetyg från hans sommarjobb han gjorde i somras under sju (!) veckors tid. Ett helt underbart betyg! Så himla duktig han var. Och det vill ju både han och vi att det ska ut till de jobb han redan har sökt. Som en bilaga.
Så det har jag fått tjata/påminna honom om. Så sent i går kväll mailade han mig detta så jag kunde skriva ut det på jobbet. Idag har vi lagt dessa i kuvert och namnat och han har fått övningsköra runt för att överlämna dessa kuvert till redan inlämnade ansökningar.
Och när vi kom hem.
Då kom orden.
- Mamma, tack för hjälpen. Tack för att du finns. Du är bäst.
Och just detta. Just detta gör att jag orkar lite till. Jag orkar vara den jobbiga mamman. Jag orkar vara mamman som ibland är så påfrestande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar