Vi har varit i London en sväng. Från torsdag till söndag.
Flygplanet ner i torsdags blev en smula försenat för det hade varit storm i England under dagen vilket hade gjort hela dagens flygningar försenade.
Och vi fick sitta i planet under hela förseningen. Det var varmt och det var kvavt. Det var trångt och vi skulle få sitta i ca 90 minuter.
Då brast det för storebror.
Såna här utsvävningar är ju från början inte hans favvogrej riktigt. Har aldrig varit. Men vi har tagit med barnen på många resor genom åren iallafall. Som vuxna får de bestämma själva om de vill resa eller inte. Men vi har aktivt valt att faktiskt vilja ta med dem runt på resor. Vi har velat att de ska få uppleva annat. Se annat. Få förståelse för att det faktiskt är olika. Att allting inte ser och smakar likadant som i Sverige.
Detta val har även varit ett tufft val. För det har inte alltid varit helt smärtfritt att resa såklart. Och det har för det mesta varit själva förflyttningen som har varit tuff. När vi väl har hamnat på rätt plats har det mesta gått ganska så bra. Och framför allt har det gått otroligt mycket bättre ju mer kunskap och förseelse vi som föräldrar har skaffat oss kring vad sonen har behövt för förberedelser.
Flygplatser är jobbiga. Mycket folk. Rörelse hela tiden. Plan som är försenade. Då har det många ggr varit jobbigt. Flygningarna har oftast gått bra. Vi har alltid haft en väska full med bra-att-ha-saker med oss. I den har det alltid funnits det han har behövt för just den resan.
Passkontroller är jobbiga. Mycket att hålla reda på och hålla ordning på sitt pass. Säkerhetskontroller är jobbiga. Öppna handbagage. Paddor och påsar med flytande saker upp på bandet. Av med skor och skärp. Jackor och mössor. In genom den dör bågen, nån som tar på en. Nu till London blev just han självklart slumpvis utvald av personalen att bli extra kollad. Så han fick visa vilket handbagage som var hans, vilken låda med tillhörigheter som var hans. Och så tog de nåt och kollade om det fanns spår av explosiva ämnen på hans ägodelar. De tog även prover på honom själv.
Sen på med alla kläder igen.
Jobbigt.
Och på planet i torsdags när vi alla hade boardat och satt oss tillrätta i våra stolar och vi fick reda på att vi skulle sitta sådär i nästan 90 minuter i väntan på att få åka. Då brast det för honom fullständigt.
Och efterosm jag vet att det var otroligt jobbigt för honom gjorde jag ingen större affär av det hela men det gjorde otroligt ont inuti mig. För det var verkligen första gången han har sagt nåt i den stilen överhuvudtaget. Det har aldrig hänt tidigare hur arg han än har varit.
Han blev helt tokig av att sitta på sin plats längst in till fönstret med jackan på sig och få höra att det skulle vara så i ca 90 minuter. Och han vägrade att ta av sig jackan, för det var också jobbigt. Jag gjorde ingen större affär av det heller, herregud han är snart 20 år. Vill han ha jackan på sig får han väl ha det. Men då blev det ju ÄNNU varmare. Och han ännu argare.
Och han ifrågasatte varför ingen fick gå ut ur planet, varför fick vi inte bara gå ut ur planet och nerför trappan. Och ta lite luft. Jag sa att det är ingen ide att diskutera just den frågan, för det handlar om säkerhet och regler och nu är det bara bestämt så.
- Skit i det då din jävla idiot! sa han till mig då. Och jag frågade lillebror som satt emellan oss om han hade sagt det jag trodde jag hade hört. Och det hade han.
Och vad tufft det var!
Så har han aldrig nånsin sagt förut. Att min unge säger så till mig har varit helt oacceptabelt innan. Jag har trott att jag aldrig nånsin skulle få höra det. Och nu fick jag det slängt rakt i ansiktet. Hur skulle jag hantera detta? Ingen aning.
Och som han ångrade sig. Inte på direkten, för då tyckte han att jag skulle ha förståelse för honom. Och jag sa att den diskussionen tog jag inte där och då. De framför som hörde allt måste ha undrat vad som hände bakom dem.
Men sen. Oj, vad han ångrade sig. När allt hade lugnat sig. Och det inte var så farligt. Och han faktiskt tog av sig sin jacka. Och vi hade landat.
Han försökte på sina olika sätt visa hur mycket han faktiskt tycker om mig och hur tacksam han faktiskt var för att åka på den här resan.
Efter den här lilla incidenten blev hela vår resa helt underbar. Bara storebror fått mat var tredje timme ungefär, som en liten bebis, så har han hållt sig på bra humör och vi har haft det så mysigt.
Vi har vandrat, vi har sett så mycket. Och det har gått så bra.
Jag verkligen älskar London! En underbar stad!
Hemresan gick också väldigt bra, trots en liten försening.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar