Sonen tackade nej till uppdraget som tränare för klubbens A-lag. Ett klokt och moget beslut. Han har istället fått en fri roll och kan dyka upp på trä ningarna när han så önskar. Han får även vara med på matcher om och när han känner att han har tid. En perfekt lösning för hans del egentligen. Om fotboll är menat för honom så kommer det fler chanser helt enkelt.
Lillebror har just skrivit upp sig i truppen av spelare i det laget. Hoppas han kommer att trivas.
Relationen mellan bröderna känns annars en aning krispig för tillfället upplever jag det som. Den är allt annat än varm och kärleksfull. De senaste veckorna har ord och kommentarer varit väldigt högljudda och framförallt har storebror varit väldigt kategorisk och har haft svårt att förstå att alla tycker olika. Och det är så det brukar vara. Det följer egentligen bara mönstret vi är vana vid. Att frustrationen hos storebror ökar markant när det känns jobbigt och stressigt och det har det onekligen varit för honom ett par veckor. Hans tankar om framtid, jobb, plugg, matte och fotboll har nog varit honom en aning övermäktigt och det har varit svårt för honom att smälta och hantera.
Vi är ju vana vid detta beteende vi föräldrar. Nu är det dock lillebror som står i korselden, eftersom han numera säger ifrån och säger emot. Tydligt. Och det gillas inte av storebror. Och nu pratar vi detaljer om att det finns ord som vi tolkar olika och om hur det betyder olika för oss alla. Och ibland har jag då lagt mig i deras diskussioner som har uppstått tex vid matbordet, och storebror har då gått upp i atomer. Och han anser att jag absolut inte har anledning att lägga mig i. Och han upplever då att jag "alltid står på lillebrors sida". Vilket jag inte alls alltid gör såklart. Men han upplever det så när jag försöker förklara att andra kan tänka och tolka saker och ting på olika sätt. Vilket är oerhört svårt för storebror att ta.
Vissa måltider är så högljudda och diskussionsfulla mellan bröderna att jag helst av allt bara vill lämna och gå därifrån. Storebror anser sig tex vara på ett visst sätt, och lillebror säger att han inte håller med. I storebrors ögon är han själv en "vinnarskalle". Och vad betyder då just ordet "vinnarskalle"? Det är ju olika beroende vem man pratar med. I lillebrors ögon är pappa en ännu större vinnarskalle. Och detta kan göra storebror helt galen. Jag försöker då förklara att ordet kan betyda olika för olika människor. Och att det varken är bättre eller sämre åt varken det ena eller andra hållet. I hans ögon är det nämligen väldigt bra att vara en vinnarskalle. Och han vill vara bäst helt enkelt.
I det läget har jag alltså "lagt mig i", och storebror blir ännu mer arg. Jag försöker förklara att en del i livet handlar om att förstå att det jag ser i mig själv, kanske ingen annan ser på samma sätt. Att det jag tror att andra ser, kanske inte alls stämmer med vad andra egentligen ser. Men att inget är fel och inget är rätt. Man är inte en sämre eller bättre människa för det.
Jösses! Det här är verkligen inte alls lätt att få honom att förstå. Ser han sig som tex en vinnarskalle så är han en vinnarskalle i allas ögon. Punkt slut. Vad det än betyder. Att han höll på att sparka av benen på sina motståndare i laget när han var yngre, av ren ilska, ser han som en vinnarinstinkt. Det gör inte jag. Det ser jag som farligt beteende och ska inte finnas på en fotbollsplan. Och inte på nån annan plats heller förresten. Där är vi oense kan man säga. För mig är en vinnarskalle en som aldrig ger upp fast det går trögt. En som aldrig klagar på nån annan när det går dåligt, utan alltid ser sitt eget ansvar och trots motgång alltid håller huvudet högt och sliter in i det sista. Tills domaren blåser av matchen. I lagsport är det svårare än i en ensamsport. Frågar jag nån annan ser ordet ut på ett annat sätt.
Att han sen har ett pannben som heter duga för att genomföra det han har gett sig in på. Ja, det kanske är vinnarskalle. Eller envishet. Eller plikttrogenhet. Ibland ren galenskap.
Vad vet jag?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar