Asså. Egentligen.

Av nån anledning mår sonen illa inför varje träning. Inför varje match. Nervositet, ångest, oro, press?
Men han vill ändå alltid åka iväg. Han vill inte missa en enda träning. Så viktig är fotbollen för honom.
Så. Han övervinner just den här obehagskänslan flera ggr varje vecka. Sedan har han ju ångest inför andra saker i livet oxå den lille mannen.

Det här inlägget handlar om att han gör det så himla bra.  Just i det här sammanhanget.
Trots sitt eget illamående hoppar han inte över en enda träning. Han är där. Kämpar och sliter som ett djur.
Blir uttagen till match. Mår illa igen. Tar ett djupt andetag, eller hur han nu gör, åker till samlingen. Umgås med killarna i laget som pratar ett helt annat språk än vad han själv gör. Kan iofs vara skönt ibland för då måste han inte vara med och vara social i den bemärkelsen. Ibland snackar de engelska.

I helgen hade han hemmamatch. Man kan säga att kulturen att följa med sina barn och ungdomar på deras matcher inte alls är på samma sätt i det här landet som vi bor i för tillfället, som det är i Sverige.
Vår familj var helt ensam på läktaren igår. Förutom pappan till lagets stora stjärna. Han var där också. Hans son är så duktig och är med i landslaget för U-16 laget och som redan åker runt i olika länder och provspelar för andra klubbar.

Iallafall.

Igår åkte matchtröjan på som vanligt. Han mådde illa precis som vanligt. Han kände sig orolig precis som vanligt och undrade när han kan gå ut på en plan och känna ett lugn för första gången.
Matchen började och han var som vanligt uttagen i startelvan som vänsterback.
Laget spelade så himla bra och i halvtid stod det hela 6-0. När laget ledde med typ 10-0 i andra halvlek hade nästan alla i laget gjort mål utom han.
Det mysiga som nu hände var att lagkompisarna gjorde sitt yttersta för att just han skulle få chansen att trycka in bollen i nätet nån gång. De gjorde allt för att  han skulle få chansen. Han bytte plats och fick hoppa upp som mittfältare istället. De släppte in honom på alla hörnor. Tillslut fick de ett frisparksläge precis utanför straffområdet. Lagets stora stjärrna, som för övrigt hade en stor show just denna match, brukar alltid ta dessa lägen. Nu tog han bollen, gick fram till vår kille och la bollen i sonens händer. "It's yours! Do it!"
(Nu är inte den killen så himla bra på engelska just, men nåt sånt hade han sagt iaf.)

Där satt vi på läktaren och såg hela denna procedur framför oss på planen.
Sonen la upp bollen på gräset. Backade några steg. Med hans rygg mot läktaren såg jag hur han drog upp axlarna. Andades. Spände sig. Och väntade på domarens signal. När signalen väl hördes så tog det inte många sekunder förrän han slog till bollen med sin vänsterfot.
Tjoff!
Förbi deras uppställda mur och så smet den in mellan målis och stolpen.
Jubel och glädje. Bland alla killar.
 Ett varmt mammahjärta på läktaren.
Asså. Den känslan. När jag såg hur bollen smet in. När jag innan signalen kände hur dåligt han mådde, lika väl kunde jag känna hans enorma lättnad och glädje efteråt.

I bilen på vägen hem frågade jag just hur han mådde precis innan signalen till hans frispark.
"Mamma, jag mådde så illa. Helst av allt ville jag bara lägga mig ner på gräset och spy. Rakt ut. Men jag gjorde inte det."

Nej, jag vet, sonen min. Du gjorde inte det. Du gick in i situationen. Du hade allas ögon på dig. Du stod där.
Du övervann allt. Du klarade av den pressen.
 I det här fallet sket jag i helt enkelt om han gjorde mål eller inte. Jag vet bara att han vann över sig själv. Sin egen match i matchen.

Han är en superhjälte!