Idag fick jag hem en trasig kille från skolan.
En trött, sliten 15 åring som efter första skoldagen efter höstlovet höll på att
gå i bitar.
En skör och bräcklig varelse som inte ville varken äta eller sova.
Som ändå, trots sin utmattade hjärna, kände pressen att göra alla läxor fast han inte hade den mentala styrkan överhuvudtaget just då. Att andas var det enda som hans krafter räckte åt precis då. Andas in. Andas ut.
En blek och glåmig son som helt enkelt föll ihop med pannan på köksbordet. Bredvid sitt glas med vatten låg han där med huvudet på bordet. "Jag orkar inte längre, mamma. Jag kan inte ha det så här. Jag brinner upp."
Åh, älskade lilla barn.
Jag bad honom att ta en paus från läxor och datorer. Att han skulle gå och lägga sig. Men nej, han kunde inte sluta tänka på allt han hade att göra. Som lärarna ville ha klart tills imorgon.
"Jag orkar inte lägga mig. Jag orkar inte jobba. Jag orkar inte tänka. Jag orkar inte."
Dessa ord.
Dessa ord som tillsammans bildade två meningar. Två små meningar som gjorde så ont att höra. Min mage snörptes åt. Hela mellangärdet krampade. Mitt hjärta gick i tusen bitar. För tusende gången. Vad kunde jag göra? Vad kan man göra?
Tänk om jag hade möjlighet att lägga all denna ångest på mina axlar istället. En kille i sina bästa år ska inte behöva ha det så här. En kille på 15 år borde vara ute med sina kompisar, gå på bio, hänga, chilla med jämnåriga. Inte sitta vid köksbordet med pannan i bordet och känna att livet håller på att rinna ifrån honom.
Jag gjorde i ordning lite mellis och tänkte att han kanske skulle bli lite piggare av att få nåt i magen.
"Jag orkar inte äta. mamma."
Vi gick upp till hans säng. Han lade sig på täcket. Jag satte mig bredvid.
När jag ser hur han jobbar, hur han verkligen sliter för att överleva såna här dagar svider det i min hela kropp.
Jag satt på sängen och hade min stora tuffa 15 åring iknät. Hans tårar föll sakta nerför hans kinder.
Jag fick till och med smeka honom över håret. Han orkade inte ens bry sig om det, han som avskyr kroppskontakt och när nån tar på honom, och det kändes otroligt skönt för mig att jag fick göra det. Det kändes som om lite styrka kunde föras över från mina varma händer ner genom hårrötterna till hans så olyckliga själ.
Han pratade. Han berättade. Om vad som stressar honom. Sånt som för en oinvigd kan te sig så litet. Så löjligt. Men som i hans värld, vilket då även blir i vår värld, blir så tufft. Så svårt.
Timmarna gick och allt lugnade ner sig en smula. Han fick i sig lite näring i magen och kunde spela lite PS3 samt skicka in sin franska läxa till sin lärare.
När pappa kom hem var situationen mycket lättare och han orkade sitta med oss andra i soffan och fika och umgås under kvällen.
Dock fortfarande lite blek om nosen och utan stuns i blicken.
När det var dags att lägga sig försökte han somna av sig själv först. Han har hittat en sk SömnApp på sin iPhone som han ligger och lyssnar på en stund.
Jag gick och la mig och bara väntade. Sen kom det: "Mamma, kom. Jag kan inte somna."
Och jag vet ju att efter såna här härdsmältor följer oftast en lång kväll. Jag var helt enkelt redan redo. Tog min kudde och la mig hos honom. Inte för nära. Men ändå tillräckligt. Han lade sig med ryggen mot mig för han avskyr att känna andedräktsluften så nära. Och jag lägger mig aldrig med ryggen mot honom. Han var helt slut, orkade knappt prata.
Jag la min ena hand på hans axel och viskade mot hans rygg att jag älskar honom så mycket. Att han är den absolut modigaste killen jag känner och att jag är så stolt över honom.
"Tack mamma, du är bäst", kom tyst tillbaka.
När jag sen efter ett tag, kan ha gått en sekund eller en timme- det är oviktigt, kände de välbekanta små små sömnryckningarna så visste jag att sömnen var nära.
Att kunna känna hur hans kropp, cell efter cell, faktiskt slappnar av är en sån obeskrivligt skön stund för mig just då.
När hans kropp och knopp äntligen hade somnat fick han som vanligt en puss på pannan.
Jag tog min kudde, smög in till min säng.
Där låg maken och snarkade. Utan egentligen nån som helst vetskap om den här dagen. Vetskap hade han iofs, tack vare mitt telefonsamtal tidigare.
Men ni vet hur jag menar.
Ni är lyckligt lottade att ni har varandra. ILY
SvaraRaderaÅh, känner igen detta så väl så det går rysningar genom min kropp. De senaste åren har min son reagerat mer och mer med ångest istället för de tidigare explosiva utbrotten. Trodde aldrig jag skulle säga det men jag föredrar faktiskt när han exploderar... Det är så otroligt mycket jobbigare att se honom bryta ihop av ångest, bli illamående och slutligen kräkas av små små detaljer som bara han tänker på.
SvaraRaderaDu gör det så bra när du finns där för din son. Det kommer han att vara tacksam över resten av sitt liv.
Kram
Tack ni snälla människor!
SvaraRaderaVi gör alla vad vi kan för att finnas till hands för våra små och stora godingar.
Utbrott eller ångest? Håller med faktiskt. Ångesten är svårast att handskas med, just nu iallafall. KOmmer när som helst över vad som helst. Hur gör man?
Kram på er!
Hej igen...
SvaraRaderaJa, hur gör man med ångest? Har ju själv Ångestsyndrom förutom min Adhd och det jag har fått lära mig är att det är mycket bra att prata om ångesten. Få personen som är utsatt att förstå att ångesten inte är farlig och att det bästa sättet att utrota den är att ta sig igenom det och upptäcka att den klingar av.
En period av mitt liv klarade jag inte av att stå kvar i kassakön i mataffären. Varje gång vi blev ståendes där kände jag ångesten komma krypandes. Svetten som bröt fram och illamåendet. För att komma undan fann jag alltid en ursäkt att lämna kön och låta min man stå kvar medans jag själv flydde ut.
För varje gång blev det värre och värre och tillslut var det inte bara i kön som jag fick ångest. Det dröjde inte länge innan den kom redan så snart jag kommit in i affären.
Jag fick hjälp av KBT och det innebar att jag sakta men säkert tvingade mig själv att inte fly ut från affären så snart jag började känna minsta tecken på en ångestattack. Istället stod jag kvar och mötte ångesten och kände den slutligen släppa taget om mig.
Jag lärde mig andas i "fyrkant". Man tänker sig att varje andetag följer ramen på en kvadrat och på så sätt blir de lika långa och det hjälper eftersom de allra flesta hyperventilerar när de har ångest (man kan hyperventilera utan att veta om det). Detta är också en bra övning för att kunna somna om man har svårt med det.
Det bästa som finns när man råkat ut för en ångestattack är att ha någon som finns där bredvid som är lugn och trygg. Man kanske inte får prata, det kan vara för jobbigt. Närvaron brukar vara tillräcklig.
Kram!
Massor av styrkekramar till ER.
SvaraRadera- Du vet väl om att du är värdefull........
Kram 27: an
Tack Mamman för att du delar med dig av dina erfarenheter.
SvaraRaderavad skönt att du har fått hjälp att hantera din egen ångest.
KBT kanke är nåt vi ska pröva för sonen. Och att andas i "fyrkant" ska jag genast tala om för honom. Tack återigen!