Inte vi

Den här helgen to-sön håller killarnas skola en tennisturnering för andra internationella skolor i Europa.
Men det menas att det kommer elever från andra huvudstäder runt omkring oss som då behöver tak över huvudet och något att äta under dessa dagar, samtidigt som de spelar en tennisturnering.

En fantastisk kul grej egentligen för alla inblandade.
Det är ju en otrolig upplevelse för barnen/ungdomarna att få åka utomlands och hälsa på hos andra.
Och det är ju en otrolig lärdom för de familjer som tar emot och blir sk värdfamiljer för några dagar.

Idag när jag hämtade killarna så kom det busslaster med killar från flygplatsen och hamnen.
De drumlade ut ur bussen utanför skolan med sina tennisrack och sina väskor.
Jag riktigt kunde känna nervositeten och förväntningarna i luften.
De gick in i skolan där de flesta värdfamiljerna stod och väntade. Lika förväntansfulla även de.

En del elever vet jag har till och med nu kvällarna innan fått reda på vilka som ska ta emot vilka och sedan letat upp varandra på Facebook och så har de addat varandra och redan haft kontakt. Pratat, planerat, skrattat.
På så sätt är ju de sociala medierna ett fantastiskt verktyg.

Jag tittade på alla familjer, barn och ungdomar och log.
Vissa kommer ha världens häftigaste helg framför sig. Andra kommer jobba med sin hemlängtan, men ha kul iallafall.

Vi skrev inte upp oss på listan.
Det här är typiskt en sån grej som aldrig vi som familj kommer att få uppleva.
Vi skulle aldrig utsätta sonen för detta. Och i och med det inte resten av familjen heller. Finns inte på världskartan. Inte en chans.
En mamma på parkeringen frågade just innan vi hoppade in i vår bil på vägen hem:
"How many boys are you going to have this weekend?"
"No, we didnt sign up for any boys."

Sånt är livet. Sånt är vårat liv.
Hela vår familj vet varför.
Alla andra får tycka vad de vill om vårt beslut.
Vi åkte hem och och åt äppelpaj istället.

Och jag slipper iallafall laga mat åt två tonåriga killar till under helgen som ska ha både frukost och kvällsmat.