Utanförskapet - diskrimineringen - Vad säger Löfven och Reinfeldt om det egentligen?

Sonen kämpar med sin skolgång.
Som en krigare i strid tar han sig igenom varje skoldag. Han går upp varje morgon. Först av alla i familjen är han uppe. Nu förtiden fixar han även sin frukost själv. Det började han med bara för nån månad sen. Innan dess blev han riktigt stressad om inte jag eller pappa gick upp i tid av rädsla över att frukosten inte skulle hinna bli klar i tid.

Men som sagt. Nu fixar han den. Så han kan redan sitta vid bordet när jag kommer upp. Ett litet steg på vägen mot självständighet. I hans takt.

Han äter i sin frukost.
Går på toa.
Klär på sig.
Chillar på sängen en stund.
Byter till jeans.
Går till bussen.

Så ser hans morgon ut. Varje dag. Sen han började på dagis har vi haft en väl fungerande morgonrutin. Under årens lopp har vi dock kunnat utveckla alla händelser och nu kan han tom göra sin frukost själv.

Så han går till skolan. Ännu.

Och när han kommer hem från skolan har vi alltid ett samtal om hur dagen har varit.
Väldigt tröttsamt eftersom jag vet att han alltid har haft det jobbigt. Antingen mer eller mindre. Men det är alltid nåt.

Så även idag.
Partidebatt i en lokal långt från skolan på eftermiddagen, fick han reda på i bussen på vägen till skolan i morse, var på agendan. Miss i informationen från alla parter. Vi hade ingen aning. Vilket betydde ett snabbt samtal från sonen till mig, och jag skickade mail till mentor om att sonen tänker åka hem under den tiden istället.
I praktiken betyder en sån schemaändring att alla krafter i sonens system går åt till att överleva och han är som en trasa när han kommer hem.

"Det här är inget Sverige för alla, mamma. Hela min framtid hänger på att jag har en utbildning så jag kan ha en chans att nå dit jag vill jobba med när jag blir stor. Utan utbildning kommer det att bli så mycket svårare för mig. Och jag som redan har det så jäkla jobbigt. Jag känner mig diskriminerad, utanför. Jag blir egentligen behandlad lika illa som invandrarna. De får inget jobb pga deras namn, jag får inget jobb pga min diagnos. Inga lärare kan nånting om mina diagnoser. De vet inget, kan egentligen ingenting om det jag sliter med varje dag. Jag får ingen ärlig chans. Med mina styrkor kommer jag vara en perfekt anställd om jag får jobba med det som jag älskar. Jag är plikttrogen, passar alla tider, lojal. Men jag kommer aldrig komma dit utan utbildning. Och just nu ger mig skolan egentligen ingenting. Mer än bara stress och dåligt mående."


Den här känslan mina vänner.
Utanförskapet. Att känna sig diskriminerad. Fast man har exakt samma rätt som andra att lyckas. Att vara snart 17 år och känna hur sin egen framtidstro sakta men säkert bara sjunker. Centimeter för centimeter.

Hur har Löfven och Reinfeldt tänkt sig lösa detta?
Ett Sverige för alla?

Min son.
Som jag älskar över allt annat på denna jord.